Tag Archive | "Fonagy"

Tags: , , , , , , , ,

Ny studie ger stöd för MBT vid kombinerad borderline personlighetsstörning och antisocial personlighetsstörning

Posted on 30 November 2016 by Karin Lindqvist

2679820516_4eb8cb4b32_z

Bateman, A., O’Connell, J., Lorenzini, N., Gardner, T., & Fonagy, P. (2016). A randomised controlled trial of mentalization-based treatment versus structured clinical management for patients with comorbid borderline personality disorder and antisocial personality disorder. BMC Psychiatry, 16(1), 304. doi:10.1186/s12888-016-1000-9

Antisocial personlighetsstörning är ett psykiatriskt tillstånd där det fortfarande finns ett stort behov av forskning på behandlingar. Patienter som har både borderline personlighetsstörning (BPD; även kallad emotionellt instabil personlighetsstörning eller personlighetssyndrom) och antisocial personlighetsstörning (ASPD) kan ses som en extra komplex och svår patientgrupp, som ofta lider av ytterligare komorbida (samtidiga) tillstånd. Kombinationen BPD och ASPD är relativt ovanlig (i England är prevalensen 0.3 %) men i kriminella sammanhang är den högre, och trots att det är en relativt liten grupp är den viktig ur behandlingssynpunkt då den har en ökad risk för våld och andra farliga beteenden. Patienter med både BPD och ASPD har ofta svårigheter med kraftig impulsivitet och oförutsägbarhet, känsloreglering och ilskekontroll. De har ofta liten respekt för såväl egen som andras säkerhet samt beteenden som av andra ofta uppfattas som manipulativa.

Nu har skaparna av MBT börjat arbeta med att utveckla MBT-behandlingar för patienter med ASPD, och diskuterar i sin senaste bok i ett helt kapitel hur det går att tänka kring ASPD och dess behandling ur ett mentaliseringsperspektiv.

Mentaliseringsbaserad terapi (MBT) är en behandlingsform som från början utvecklades för patienter med BPD, och som i tre studier visat goda resultat. Nu har skaparna av MBT, Bateman och Fonagy, börjat arbeta med att utveckla MBT-behandlingar för patienter med ASPD, och diskuterar i sin senaste bok i ett helt kapitel hur det går att tänka kring ASPD och dess behandling ur ett mentaliseringsperspektiv.

När det kommer till mentaliseringsförmåga hos personer med BPD tenderar de att mentalisera “normalt” förutom i anknytningssituationer, där de får svårigheter med affektreglering som “slår ut” mentaliseringsförmågan – särskilt när rädsla för separationer aktiveras. Personer med ASPD däremot har en mer genomgripande störning i mentaliseringsförmågan, där man bland annat ofta ser svårigheter med att identifiera grundemotioner, samt betydligt lägre prestationer än kontrollgrupper vid mentaliseringsuppgifter, oavsett sammanhang.

 Mentaliseringsbaserad terapi (MBT) fokuserar särskilt på att öka mentaliseringsförmågan och har tidigare visats effektiv för patienter med BPD, avseende såväl självskadebeteende, suicidfrekvens, slutenvårdsinläggningar, allmän symptomalogi och interpersonellt fungerande.

Mentaliseringsbaserad terapi (MBT) fokuserar särskilt på att öka mentaliseringsförmågan och har tidigare visats effektiv för patienter med BPD, avseende såväl självskadebeteende, suicidfrekvens, slutenvårdsinläggningar, allmän symptomalogi och interpersonellt fungerande. Medan samtidiga personlighetsstörningar ofta verkar ha en negativ påverkan på utfallet i många behandlingar för BPD-patienter verkar det, enligt den data som finns hittills, som att MBT är mer effektiv för patienter som har BPD i kombination med andra personlighetsstörningar, inklusive ASPD.

Mentaliseringsmodellen för att förstå antisocialt beteende är utvecklingsbaserad, och utgår ifrån att en störning i anknytningssystemet temporärt hindrar förmågan till affektreglering och mentalisering. Antisocialt beteende och våld tenderar att uppstå på grund av en nedsatt/skör förståelse av andras mentala tillstånd, som tenderar att förloras helt då anknytningssystemet aktiveras av upplevda hot mot självkänsla/självförtroende, exempelvis genom avvisande eller bristande respekt från andra. Oftast kan mentalisering, särskilt den aspekten av mentalisering som innebär att föreställa sig vad som försiggår inom andra, förhindra våld. Personer med skör mentaliseringsförmåga kan, i lägen av interpersonell stress, därför bli aggressiva eller oförutsägbara i sitt beteende, då mentaliseringsförmågan helt slagits ut. Att arbeta med att öka mentaliseringsförmågan kan därför vara ett sätt att minska risken för våldsamhet och andra antisociala beteenden. Tidigare forskning har bland annat visat att mentalisering är en skyddsfaktor mot aggressivt beteende hos personer som har våldsamma drag och att arbete med mentalisering i skolor minskar våld.

Tidigare forskning har bland annat visat att mentalisering är en skyddsfaktor mot aggressivt beteende hos personer som har våldsamma drag och att arbete med mentalisering i skolor minskar våld.

I den här studien undersökte man om patienter med kombinationen BPD och ASPD som fick MBT i öppenvård fick större förbättringar avseende symtom relaterade till aggressivitet än patienter som fick en annan strukturerad, lika intensiv behandling, men utan MBT-komponenter (s. k. Structured Clinical Management, SCM). Gruppen är alltså en subgrupp i den välkända studien som jämför MBT och SCM, som vi skrivit om här och här.

Inklusionskriterier utöver kombinationen BPD och ASPD var suicidförsök eller livshotande självskada inom de senaste sex månaderna, samt ålder mellan 18 och 65 år. 40 personer uppfyllde kriterierna, 21 i gruppen som fick MBT och 19 i gruppen som fick SCM.

De huvudsakliga utfallsmåtten var relaterade till aggression: ilska, dominans i relationer, fientlighet, paranoia och impulsivitet. Vidare tittade man på ångest, depression och allmänna symptom, samt mått som man tänkte sig var konsekvenser av problematisk aggressivitet, såsom problem i interpersonella relationer, samt fungerande i socialt, i familjen och allmänt.

 Patienter som fått MBT fick en signifikant större minskning avseende ilska, fientlighet och paranoia. Färre patienter i gruppen som fått MBT visade problem relaterade till impulskontroll (suicidalitet och självskada) och de hade lägre frekvens av suicidförsök och självskada.  

Patienter som fått MBT fick en signifikant större minskning avseende ilska, fientlighet och paranoia. Färre patienter i gruppen som fått MBT visade problem relaterade till impulskontroll (suicidalitet och självskada) och de hade lägre frekvens av suicidförsök och självskada. Vidare hade de signifikant mindre depressivitet och psykiatriska symptom vilket kan ses som sårbarhetsfaktorer för aggressiva handlingar. Allmän funktion, interpersonella problem samt social anpassning var också signifikant förbättrat i gruppen som fick MBT jämfört med SCM.

Än så länge finns det ingenting publicerat med uppföljningsdata, men det kommer. Några svagheter med studien är att grupperna är små och att det inte finns några specifika utfallsmått som mäter mentalisering. Trots detta är det en väldesignad studie som tyder på att MBT är en möjligt effektiv behandling för patienter med BPD och ASPD.

Comments (0)

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Psykoanalytisk långtidsterapi för behandlingsresistent depression

Posted on 01 November 2015 by Jakob Mechler

Snugg LePup @Flickr.com

Snugg LePup @Flickr.com

Fonagy, P., Rost, F., Carlyle, J. O. A., Pherson, S. M. C., THomas, R., Fearon, R. M. P., … Taylor, D. (2015). Pragmatic randomized controlled trial of long-term psychoanalytic psychotherapy for treatment-resistant depression?: the Tavistock Adult Depression Study ( TADS ). World Psychiatry, Volume 14,(Issue 3), pages 312–321.
Det finns idag flera effektiva behandlingar för depression, men ett flertal patienter svarar inte på medicin eller korttidsterapi och mellan 12-20% av deprimerade patienter blir inte hjälpta trots multipla behandlingsförsök (Kubitz, Mehra, Potluri et al., 2013). Detta kallas ofta för behandlingsresistent depression. En depression som varat i mer än två år kallas (kanske litet missvisande) för kronisk depression.

Ett engelskt forskarlag har under flera år genomfört en studie för just denna patientgrupp, kroniskt deprimerade patienter som tidigare genomgått minst två misslyckade behandlingsförsök varav minst en av behandlingarna var farmakologisk.

Ett engelskt forskarlag har under flera år genomfört en studie för just denna patientgrupp, kroniskt deprimerade patienter som tidigare genomgått minst två misslyckade behandlingsförsök varav minst en av behandlingarna var farmakologisk . Patienterna randomiserades till psykoanalytisk långtidsterapi (60 sessioner á 50 minuter) kombinerat med sedvanlig behandling (TAU; enligt gängse riktlinjer inom brittisk reguljärvård) alternativt enbart till sedvanlig behandling. Om patienterna randomiserades till psykoanalytisk psykoterapi fick de dock inte någon annan psykoterapeutisk behandling inom ramen för TAU.

Den psykoanalytiska behandlingen var manualiserad och man kontrollerade terapeuternas följsamhet genom att kontrollera slumpmässigt utvalda sessioner.

Den psykoanalytiska behandlingen var manualiserad och man kontrollerade terapeuternas följsamhet genom att kontrollera slumpmässigt utvalda sessioner. Man fann att merparten av interventionerna var i enlighet med psykodynamisk praxis (82,2%) och att resterande stämde överens med KBT (17,8%). Man mätte utfall i de båda grupperna vid 6, 12 och 18 månader. Därutöver följde man även upp behandlingseffekten vid 24, 30 och 42 månader. Totalt omfattade studien 129 patienter. Primärt utfallsmått var Hamilton Depression Rating Scale (HDRS-17) ett intervjuskattat mått. Alla bedömare var blinda för vilken behandlingsgrupp patienterna randomiserats till. Man hade också diverse självskattningar som sekundära utfallsmått. Majoriteten av patienterna bedömdes som svårt deprimerade utifrån såväl bedömar- som självskattningar. Antalet patienter som vid behandlingens slut uppnått full remission (<9 poäng på HDRS) var få (9,4% [LTPP] vs. 6,5% [TAU], p=0,59). Vid tvåårsuppföljningen var motsvarande siffror 14,9% vs. 4,4% (p=0,09). Inte heller när man såg till antalet patienter som gått i partiell remission (<13 poäng på HDRS) var skillnaden mellan grupperna signifikant vid behandlingsavslut (32,1% vs. 23,9; p=0,37), men 6 månader efter behandlingsavslut var motsvarande siffror 38,8 vs. 19,2 och skillnaden signifikant (p=0,03). Skillnaden mellan grupperna fortsatte vara signifikanta därefter (30 mån: 34,7% vs. 12,2%; 42 mån: 30% vs 4,4%).

Vid tvåårsuppföljningen har 52,4% av patienterna i LTPP gått i partiell remission enligt BDI-II jämfört med 20% i TAU (p<0,01).

Om man såg till självskattade depressionssymtom i partiell remission blir siffrorna högre i de båda grupperna, men mönstret i det stora hela ser likadant ut. LTPP-gruppen får något bättre resultat. Vid tvåårsuppföljningen har 52,4% av patienterna i LTPP gått i partiell remission enligt BDI-II jämfört med 20% i TAU (p<0,01). Även när man ser till resultaten på SCID-I har LTPP en fördel avseende antalet patienter som uppfyller kriterierna för egentlig depression, vid tvåårsuppföljningen var siffrorna 44% vs. 10%. Det fanns ingen skillnad mellan grupperna avseende förskrivna mediciner, medicinförbrukningen ökade i båda grupperna under behandlingen och förskrivningen minskade inte i någon av grupperna under uppföljningen. LTPP-patienterna erhöll i genomsnitt 41 timmar terapi, i TAU-gruppen erhöll patienterna i genomsnitt 11 timmars samtalsbehandling (vanligaste behandlingarna var rådgivande samtal [counselling] 27% och KBT 19%). Patienter i TAU-gruppen fick också signifikant mer psykiatrisk/medicinsk vård (37% vs. 21%).

Resultatet på studien får ändå anses som försiktigt lovande.

Resultatet på studien får ändå anses som försiktigt lovande. Skillnaderna mellan de två behandlingsgrupperna uppstår först vid 6-månadersuppföljningen och framåt. Vid tvåårsuppföljningen är fortfarande en tredjedel i partiell remission i LTPP-gruppen, motsvarande siffra för kontrollgruppen är 4%. Sett till strukturerad psykiatrisk syndromdiagnostik uppfyller 56% av patienterna i LTPP-gruppen fortfarande kriterierna för depression vid tvåårsuppföljningen. I kontrollgruppen är motsvarande siffra 90%. Patienter i LTPP-gruppen rapporterade även en högre nivå av socialt fungerande. Studien har naturligtvis vissa brister, bland annat har man ett visst bortfall av patienter, vid tvåårsuppföljningen fick man inte med data från drygt 25 % av patienterna – detta trots överraskande få avhopp! Skillnaderna mellan behandlingarna kan också handla om en dos- snarare än en specifik behandlingseffekt (dvs. det handlar om mängd terapi snarare än vilken sorts terapi). Vidare blev randomiseringen skev avseende utbildning, patienter i LTPP-gruppen var mer högutbildade (vilket även medförde skillnader avseende antal med anställning samt socialbidrag). Man kontrollerade dock för detta statistiskt utan att se någon förändring i resultatet. Data tyder således på att LTPP kan vara en värdefull insats för patienter med långvarig behandlingsresistent depression. Framförallt, skillnaden framstår på lång sikt, där patienter som erhållit psykoanalytisk långtidsterapi tenderade att “behålla” sina framsteg samtidigt som kontrollgruppen uppvisade en större risk för återfall i depression.
Kubitz N, Mehra M, Potluri RC et al. Characterization of treatment resistant depression episodes in a cohort of patients from a US commercial claims database. PLoS One 2013;8:e76882. 7.

Comments (0)

Tags: , ,

Till minne av Sidney Blatt

Posted on 31 May 2014 by Psykodynamiskt

blatt-obit-superJumbo

Den 11 maj 2014 avled en stor psykodynamisk teoretiker, Sidney Blatt, vid 85 års ålder. Blatt har varit aktiv länge och är allra mest känd för sin teori om personlighetsutveckling. Det hela började med att Blatt observerade två olika sorters depression, anaklitisk och introjektiv. De deskriptiva symtomen var desamma, men de underliggande personlighetsdragen skiljde sig åt. Från detta utvecklade han sedermera en teori kring personlighetsutveckling. Blatt menade att personligheten utvecklas längs två parallella, delvis överlappande spår, en dialektisk utveckling i spänningsfältet mellan själv och andra. Patologi uppstår som ett resultat av att individen betonar den ena på bekostnad av den andra.

blatt1-3

Tillsammans med andra framstående forskare har Blatt sedan vidareutvecklat och empiriskt prövat sin teori och en ansenlig mängd forskning existerar i dagsläget. Bl a har vi tidigare skrivit om en studie där Blatt m.fl. funnit att de olika “depressionstyperna” svarar olika på kortidsterapier: “Den deskriptiva depressionsdiagnostikens begränsningar”.

I Blatts bok “Polarities of Experience” (som i stort sammanfattar Blatts teori och livsgärning) skriver Peter Fonagy:

This book signals a paradigm shift. No mental health professional can ignore the evidence amassed in these pages and the coherent picture of psychosocial clinical work that emerges. The field of clinical psychology has patiently waited for a model that ties together the threads of a focus on cognition with an emphasis on relationships, the recognition of developmental trajectories, and the failure of atheoretical approaches to classification of mental disorders. Blatt has provided us with a conceptual platform from which the next generation of psychologists can develop.

Vi tar så avsked av en stor teoretiker, forskare och författare.

Comments (0)

Tags: , , ,

Lördagsläsning: Intervju med Peter Fonagy!

Posted on 12 April 2014 by Karin Lindqvist

Skärmavbild 2014-04-12 kl. 11.18.12

Vi tipsar om en fin intervju med mentaliseringsteorins fader Peter Fonagy.

I en israelisk tidning berättar han bland annat öppenhjärtligt om vad som förde honom till Anna Freud Centre och psykologin, och hur han ser på mentaliseringsteorins plats i den psykoanalytiska teorin.

Läs den här!

Comments (0)

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mentaliseringsbaserad terapi effektiv vid självskadebeteende och depression hos ungdomar

Posted on 17 February 2013 by Karin Lindqvist

 breaking and entering

Rossouw, T. I., & Fonagy, P. (2012). Mentalization-based treatment for self-harm in adolescents: a randomized controlled trial. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 51(12), 1304–1313.e3. doi:10.1016/j.jaac.2012.09.018

Mentaliseringsbaserad behanding (MBT-A) har som första behandlingsform visats vara mer effektiv än sedvanlig behandling (TAU) för ungdomar med självskadebeteende, med minskningar även av depression, borderlinesymtom, och andra risktagandebeteenden.

En studie har tidigare visat effektivitet av en integrativ gruppbehandling jämfört med TAU (Wood et al., 2001), men två större replikationsstudier har misslyckats med att replikera resultatet. Multisystemisk terapi har visats vara mer effektiv än slutenvård vid suicidalitet, men utan större effekter än TAU på suicidtankar, depression och känslor av hopplöshet (Huey et al., 2004). Kognitiv analytisk terapi har visats inte vara mer effektiv än TAU när det kommer till minskning av vare sig självskada, depression eller borderlinesymtom (Chanen et al., 2004). DBT har inte visat någon ytterligare effekt när det läggs till slutenvårdsbehandling (Katz et al., 2004) eller jämfört med psykodynamisk terapi i öppenvård (Rathus et al., 2002). Lösningsfokuserad familjeterapi minskade varken självskada eller depression i en studie (Harrington et al., 1998).

Utifrån denna studie kan MBT anses vara en av de mest lovande behandlingarna för ungdomar med självskadebeteende.

Mentaliseringsbaserad terapi (MBT) har i två tidigare randomiserade kontrollerade studier visats effektiv för att minska självskadebeteende hos vuxna patienter varför den nu prövats i en grupp ungdomar.

Mentalisering är förmågan att förstå egna och andras beteenden utifrån inre mentala tillstånd, såsom tankar och känslor. Ökad mentaliseringsförmåga antas stärka agens och självkontroll hos personer med bristande affektregleringsförmåga och impulskontroll. Författarna hypotetiserar att självskada hos ungdomar ofta uppkommer vid kriser i relationer, när ungdomen misslyckas med att tänka kring den sociala upplevelsen i termer av mentala tillstånd. När mentaliseringen sviktar, upplevs negativa känslor relaterade till en själv mer intensivt, vilket leder till både kraftig nedstämdhet och ett akut behov av distraktion. Här uppkommer lätt impulsiva (icke-reglerade) beteenden samt tillstånd som triggar självskadebeteende. Utifrån detta tänker man sig att en ökad mentaliseringsförmåga bör kunna leda till minskat självskadebeteende.

Syftet var att öka ungdomarnas förmåga att representera egna och andras känslor korrekt i känslomässigt utmanande situationer.

80 ungdomar mellan 12 och 17 år randomiserades till MBT-A eller TAU. MBT-A bestod av ett ettårigt program med individuella samtal en gång i veckan och familjesamtal en gång i månaden. Syftet var att öka ungdomarnas förmåga att representera egna och andras känslor korrekt i känslomässigt utmanande situationer. Den sedvanliga behandlingen (TAU) bestod av olika typer av interventioner, som stödsamtal, KBT, psykodynamisk psykoterapi, familjeterapi, kombinationer av behandlingar eller enbart psykiatrisk rådgivning. Det var ingen signifikant skillnad mellan de två betingelserna avseende antal timmar i behandling.

Sannolikheten för att ha självskadat de senaste tre månaderna minskade endast i MBT-A-gruppen och skillnaden mellan grupperna var signifikant efter 12 månader.

Det primära utfallsmåttet var självskadebeteende. Sekundära utfallsmått var depression, risktagandebeteende och framväxande borderline personlighetsstörning. Vidare hade man två mått på möjliga förändringsmekanismer: mentalisering och anknytning. 97 procent av deltagarna i studien uppfyllde kriterierna för depression och 73 procent uppfyllde kriterierna för borderline personlighetsstörning. 28 procent rapporterade substansmissbruk och 44 procent alkoholproblem.

Båda grupperna förbättrades signifikant avseende såväl självskadebeteende som risktagandebeteenden. Minskningen var dock signifikant större för MBT-A-gruppen på båda måtten. Sannolikheten för att ha självskadat de senaste tre månaderna minskade endast i MBT-A-gruppen och skillnaden mellan grupperna var signifikant efter 12 månader (56% jämfört med 83% i TAU-gruppen).

självskada2

Självskattad depression minskade i båda grupperna, men minskningen var större i MBT-A-gruppen. Avseende borderlinesymtom förbättrades både grupperna signifikant, men även här förbättrades gruppen som fått MBT-A signifikant mer. Efter 12 månader uppfyllde 58 procent av TAU-gruppen kriterierna för borderline personlighetsstörning, jämfört med endast 33 procent av MBT-A-gruppen.

klinisk depression

Så hur gick det med processmåtten på mentalisering och anknytning? Jo: här blir det ännu mer spännande! Poängen på mentaliseringsmåttet var oförändrat i TAU-gruppen men hade ökat i MBT-A-gruppen. Skattningar av undvikande anknytning minskade signifikant i MBT-A-gruppen, men inte i TAU-gruppen. Skillnaden mellan grupperna var också signifikant.

Sambandet mellan undvikande på anknytningsmåttet och självskada vid avslutad behandling var stort (-0.55). Det fanns också ett starkt samband mellan förändring i mentalisering och självskada vid avslutad behandling (-0.48).

En multipel linjär regression visade att en prediktion av självskada utifrån mentalisering och anknytning var signifikant, med en förklarad varians på 43%! När man kontrollerade för förändring i anknytning och mentalisering försvann de direkta effekterna av MBT som behandlingsform, vilket tyder på att man verkligen hittat två verksamma mekanismer i behandlingarna.

Utifrån denna studie kan MBT anses vara en av de mest lovande behandlingarna för ungdomar med självskadebeteende.

 

Bild: Lanier67 @Flickr

Comments (0)

Tags: , , , , ,

Recension: Mentaliseringbaserad terapi – manual och bedömningsskala

Posted on 27 November 2012 by Karin Lindqvist

Karterud & Bateman – Mentaliseringsbaserad terapi: manual och bedömningsskala. Liber förlag.

Nu har det äntligen kommit en svensk översättning av Karterud och Batemans manual och bedömningsskala för mentaliseringsbaserad individualterapi.

Mentaliseringsbaserad terapi (MBT) är en psykodynamisk psykoterapiform med ett växande forskningsstöd. Nu har det äntligen kommit en svensk översättning av Karterud och Batemans manual och bedömningsskala för mentaliseringsbaserad individualterapi.

Detta är en mycket användbar och lättillgänglig bok både för den som är intresserad av att lära sig att arbeta mentaliseringsbaserat och troligtvis också för den som redan gör det. Manualen innehåller också en bedömningsskala för såväl trohet (adherence) som kvalitet (competence), med tydliga kliniska exempel på olika nivåer. Utifrån detta är boken även tänkt att vara möjlig att använda i handledning, och det finns också tips till handledare om hur de, utifrån manualen, kan ge återkoppling till terapeuter.

Varje punkt förklaras och exemplifieras kliniskt utifrån såväl hög som låg kvalitet från terapeutens sida.

Boken inleds med två kapitel om mentalisering och om mentaliseringsbaserad terapi. Sedan följer de 15 huvudteknikerna/interventionerna som utgör bedömningspunkterna på trohetsskalan. Varje punkt förklaras och exemplifieras kliniskt utifrån såväl hög som låg kvalitet från terapeutens sida. Boken avslutas med skalan för reflektiv funktion, RF-skalan, som är den skala vi skattar mentalisering utifrån.

För den som är ny på mentaliseringsområdet bör denna bok kanske kompletteras med en bok som mer utförligt diskuterar mentaliseringsteori och hur vi kan förstå patienter utifrån denna. Denna bok förklarar visserligen mentalisering på ett imponerande klargörande sätt på så pass få sidor, men den som på allvar vill förstå mentaliseringsteorin och grunderna till varför behandlingen ser ut som den gör kommer att behöva läsa mer än endast denna bok.

För den som dock har vissa grunder i mentaliseringsteori och nu vill brygga över till det kliniska arbetet rekommenderas denna bok varmt. Du behöver heller inte arbeta med MBT specifikt för att dra nytta av manualen, då författarna menar att mentaliseringsarbete kan användas som inslag i flera terapiformer, i olika hög utsträckning.

 

Hitta boken på Adlibris eller Bokus!

Comments (4)

Tags: , , , , , , , , , ,

Psykoterapiforskning och politik

Posted on 08 January 2012 by Jakob Mechler

Det blir ett slags one size fits all – något som är svårt nog när det kommer till fingervantar och tofflor. Hur blir det inte då i psykoterapin?

Alltför ofta har psykodynamiker i historien uttalat sig onyanserat, klumpigt och fördomsfullt om KBT, en alldeles utmärkt behandlingsform. Följande text skall alltså inte ses som kritik mot KBT som behandlingsform utan snarare hur psykoterapiforskning tolkas, framställs och används kliniskt. Jag vill understryka att en behandlingsmetod, i mitt tycke och enligt forskningen, omöjligen kan tänkas fylla alla olika människors behov. Att, som man nu gör i Sverige, dra långtgående slutsatser från enkom RCTs blir inte bra. Resultatet blir en enkelsidig psykiatrisk/psykologisk omvårdnad där patientens egna val och preferenser ignoreras. Fokus förläggs på vad som fungerar för de flesta snarare än vad som fungerar för den enskilde individen. Det blir ett slags one size fits all – något som är svårt nog när det kommer till fingervantar och tofflor. Hur blir det inte då i psykoterapin?

Här blir det obehagligt – forskning förvandlas till politik.

Nu under sluttampen av år 2011 kom till exempel rapporten rörande rehabgarantin, en storsatsning på KBT för att få sjuka tillbaka i arbete. Resultatet var nedslående: gruppen som gick i KBT  har sämre återgång till arbete än andra långtidssjuka och resultatet tyder på att rehabgarantin leder till ökad sjukskrivning. Siffrorna är en besvikelse, dels för de patienter som fått behandlingen, men också om man ser till alla pengar som staten investerat. Mest pinsamt av allt är att dessa siffror inte presenteras rakt och tydligt. Istället väljer regeringen att bortse från primära data för att lyfta fram tveksamma siffror som talar till KBTs fördel, man presenterar rehabgarantin som en framgång. Här blir det obehagligt – forskning förvandlas till politik. Jag tror att vi skall vara vaksamma inför detta, forskning presenteras aldrig så objektivt som vi skulle önska. Ett utmärkt exempel på hur objektiv den naturvetenskapliga forskningen är inom psykoterapiområdet är den så kallade researcher allegiance effect (se t.ex. Luborsky et al., 1999), det faktum att det finns ett signifikant samband mellan utfall och den terapiskola huvudförfattaren till en rapport tillhör. Hur objektiv är då forskningen? Det är nästan så att man vill damma av den gamla dängan lögn, förbannad lögn och statistik. Men vi är inte riktigt där ännu.

Vissa vässar nu sina knivar, äntligen är det bevisat: KBT är en oduglig metod! Men det kan vara att dra en högst tveksam (och oönskad) slutsats för tidigt. Vi vet inte vad den här utvärderingen egentligen utvärderar. Kanske är det så att KBT inte går att överföra från RCTs till en komplex verklighet så som man trott? Kanske är metoden inte så stark som dessa välkontrollerade studier vill påskina? Men det kan också vara så att de som utfört behandlingen helt enkelt inte varit nog utbildade och kompetenta. Kanske går det inte att snabbinlära något så komplext som en psykoterapeutisk behandling? Kanske är detta ett exempel på när KBT genomförs undermåligt av underutbildad personal? Men i sådant fall har detta resultat kommit till genom ett naivt, överdrivet och ensidigt fokus på en metod.

Faktum är att det inte finns några bevis på att KBT är en bättre behandlingsmetod än till exempel psykodynamisk terapi.

Faktum är att det inte finns några bevis på att KBT är en bättre behandlingsmetod än till exempel psykodynamisk terapi (se: Leichsenring, 2009). Till att börja med har det gjorts alldeles för få direkt jämförande studier. Det vi däremot vet är att det efter avslutad kognitiv beteendeterapi är en stor del patienter som inte blivit tillräckligt hjälpta av behandlingen. Ta till exempel en diagnos som paniksyndrom, där KBT anses ha mycket bra stöd av forskningen. Ändå visar forskning att hela 29-48 procent inte blir tillräckligt hjälpta av behandlingen (se till exempel: Allen, McHugh & Barlow, 2008; Barlow et al., 2000; Craske et al., 1991). En betydande del ångestpatienter klarar heller inte av att stanna i KBT-behandlingar tillräckligt länge för att behandlingen skall hinna få effekt (t.ex. Barlow et al, 2000; Chambless & Peterman, 2004).

Missnöjda PDT-patienter beskrev generellt en behandling som stämde bättre överens med KBT och missnöjda KBT-patienters beskrivning stämde i sin tur bättre överens med PDT.

Effektstyrkor (Fonagy, 2010) är till sin natur tvetydiga, en behandling kan till exempel få en måttlig effektstorlek genom att generera väldigt stora förändringar för en väldigt liten del av populationen eller en måttlig, men otillräcklig förändring för många patienter. Inom gruppen som får psykoterapi finns alltså vanligen de som blivit hjälpta, men också de som fortfarande är i stort behov av hjälp och för vilka en annan terapiform kanske vore att föredra. Vad ska vi göra med den här inte obetydliga delen av patientpopulationen – erbjuda dem ytterligare 12 veckors fokuserad KBT-behandling? En svensk studie (Nilsson et al., 2007) undersökte patienternas syn på hjälpande och hindrande faktorer i KBT respektive PDT. Studien visar bland annat att patienter som var missnöjda med sin terapi tänkte att det kanske fanns någon annan metod som bättre överensstämde med deras specifika behov och föreställningar om hur de kunde bli hjälpta. Patienterna var inte överens med terapeuten om hur man bäst borde angripa deras problem och de såg inte terapeutens metoder som meningsfulla. Missnöjda patienter i KBT ansåg att terapeuten hade en påträngande närvaro med ett förutbestämt terapeutiskt upplägg. Patienterna i PDT upplevde att de inte fått tillräckligt med stöd och styrning från terapeuten. De missnöjda patienternas beskrivningar av hindrande faktorer var således förknippade med de två olika terapeutiska metoderna. De missnöjda patienterna fick också chansen att beskriva en metod som bättre överensstämde med deras föreställning av en, för dem, verksam metod. Missnöjda PDT-patienter beskrev generellt en behandling som stämde bättre överens med KBT och missnöjda KBT-patienters beskrivning stämde i sin tur bättre överens med PDT.

När det kommer till depression, där ett flertal olika terapiformer funnits vara lika effektiva (Cuijpers et al., 2008) visar metastudier (Westen & Bradley, 2005) på än sämre resultat. Ungefär en tredjedel av de patienter som påbörjar behandling kan förvänta sig en signifikant förbättring (om man utgår ifrån intent-to-treat). Vi vet idag också att siffrorna vid uppföljning kan vara ännu sämre. Det här är knappast siffror att vara särskilt stolta över, och de gäller förmodligen samtliga korta behandlingsformer för depression. Hur det står till med längre behandlingar för depression är i dagsläget oklart. Det finns vissa indikationer på att psykodynamisk långtidsterapi når bättre resultat än psykodynamisk korttidsterapi och problemlösnings-fokuserad korttidsterapi (Knekt et al., 2008), men studien utgår ifrån en patientgrupp med ångest och/eller depression. Sotsky et al. (1991) fann att olika terapiformer passade olika deprimerade patienter. Patienteter vars primära problematik var en stark social funktionsnedsättning svarade särskilt bra på interpersonell psykoterapi. Patienter med särskild kognitiv funktionsnedsättning svarade bättre på kognitiv beteendeterapi och de med nedsatt arbetsförmåga svarade bäst på farmakologisk behandling.

En nästan dagsfärsk studie visar att randomiserade kontrollerade studier av KBT för depression har samma genomsnittliga kvalitet som de för PDT.

Klart är att det finns betydligt fler randomiserade kontrollerade studier utförda på KBT, men vid depression är de inte av bättre kvalitet än de som finns för PDT. En nästan dagsfärsk studie visar att randomiserade kontrollerade studier av KBT för depression har samma genomsnittliga kvalitet som de för PDT. Därtill finner författarna att KBTs effekt minskar när studiekvaliteten ökar (Thoma et al., 2011).

När det kommer till tydlighet avseende implementering och krav på forskning har man inom KBT-fältet varit världsledande. Men det betyder inte att det är en överlägsen terapimetod. Alltför många frågor är obesvarade för att så ensidigt lansera en terapimetod som allenarådande. Ta det faktum att en hel del forskning visar att terapimetoder i jämförelser är lika effektiva (t.ex. Wampold, 2001; Benish, Imel & Wampold, 2008). Det finns naturligtvis de som kritiserar denna forskning (t.ex. Andersson, 2004; Ehlers et al., 2010) och det är väl som alltid – ingen äger hela sanningen. Men slutsatsen borde rimligtvis ändå vara att vi i dagsläget inte vet tillräckligt. Mer forskning behövs – kanske snarast enligt modellen vad fungerar och för vem istället för vilken terapimetod är bäst?

Varför har vi ett sådant enormt fokus på att ställa metoder mot varandra? Denna teknikfokusering gör att vi skjuter över målet om och om igen. Vi vet idag att varken den terapeutiska tekniken eller terapeuten spelar störst roll i psykoterapi. Det som till störst del förklarar variansen avseende utfall tycks vara faktorer hos patienten själv (Norcross & Lambert, 2006; Wampold, 2001) – något som kanske kommer som en chock för egocentrerade psykoterapeuter och psykologer? Därefter kommer terapeuten och slutligen kommer allians, teknik, etc.

Utifrån den kunskapen vore möjligen det rimligaste att låta patienten själv få bestämma – om det nu ändå är hon som är den som spelar störst roll i det kommande förändringsarbetet. Men hur gör vi det när allt fler psykiatriska mottagningar inte vill erbjuda något alternativ till KBT? Här uppstår dessutom ett ytterligare problem i att uteslutande förlita sig till randomiserade kontrollerade studier – hela grundupplägget går ut på att patienten randomiseras, dvs. inte får välja den behandling hon själv tror på allra mest.

Mest uppenbart har en väldigt stor grupp patienter som lider av komorbiditet alltför ofta exkluderats.

Mycket av den forskning som nu åberopas som ”gold standard” och överlägsen all annan, säger oss i praktiken mycket om väldigt lite. Mest uppenbart (Wachtel, 2010) har en väldigt stor grupp patienter som lider av komorbiditet alltför ofta exkluderats. Den här gruppen är också avsevärt större än den grupp som uppnår de snäva EST-studiernas urvalskriterier. Vidare utesluts de patienter som har ett lidande, men som inte uppfyller någon specifik diagnos – forskning har visat att så mycket som en tredjedel eller till och med hälften av alla patienter som söker hjälp inte uppfyller kriterierna för någon specifik DSM-diagnos. Den lilla grupp patienter som uppfyller de snäva urvalskriterierna avseende DSM-diagnos minskas sedan ytterligare. Långtgående generella slutsatser dras således från en patientgrupp som utgör minoriteten i den kliniska verkligheten!

Paradoxen är att studiens styrka också blir dess svaghet.

Det skall sägas att en förändring börjar komma till stånd. Ett exempel är den studie som Milrod et al. (2007) genomförde när de prövade Panikfokuserad Psykodynamisk Psykoterapi (PFPP). De valde istället att tillåta komorbiditet och fann på så sätt att PFPP erhöll bättre resultat för patienter med samtidig personlighetsstörning inom kluster C. Höglend et al. (2006; 2008) fann i sina studier att psykodynamisk korttidsterapi var lika effektivt med eller utan överföringstolkningar när man såg till de båda patientgrupperna som helheter, men subgruppsanalyser visade att patienter med low quality of object relations hade större nytta av överföringsarbete än patienter med high quality of object relations. Även detta var en studie som nyttjade bredare inklusionskriterier än vad man vanligen ser inom RCTs. Lustigt nog är det först i de här fallen som utfallsforskningen blir riktigt intressant – den närmar sig den kliniska verkligheten och blir till synes också mer kliniskt användbar. Paradoxen är att studiens styrka också blir dess svaghet. Då patienterna hade olika svårigheter och diagnoser, samsjukligheter, etc. så räknas den inte som ett stöd för psykodynamisk evidens trots att den utgör en randomiserad kontrollerad studie.

En allenarådande psykoterapimetod riskerar agera förtryckande mot patienterna – de kan inte längre välja den metod som de tycker passar dem bäst. De pengar som regeringen fortsatt öser in i rehabgarantin (ett experiment som genererat undermåliga resultat och stora mängder avhopp) kunde kanske gjort mer nytta om de gått till forskning på andra metoder som kan agera komplement till KBT.

Comments (2)

Tags: , , , , , , , , , ,

Dynamisk interpersonell terapi

Posted on 09 June 2011 by Jakob Mechler

Lemma, A., Target, M., & Fonagy, P. (2011). The Development of a Brief Psychodynamic Intervention (Dynamic Interpersonal therapy) and Its Application to Depression: A Pilot Study. Psychiatry 74(1)

 

Data pekar på att patienternas självrapporterade symtom minskade signifikant för samtliga patienter utom en under behandlingens gång. Effektstyrkan för DIT speglar också de effektstyrkor som framkommit i andra, större studier av psykodynamisk korttidsterapi mot depression.

bloggen beskrev vi nyligen DIT som en spännande ”ny” psykodynamisk behandlingsform mot depression. DIT kan sägas bestå av ett destillat av andra depressionsbehandlingar som i RCTs visat sig vara verkningsfulla.

En liten pilotstudie genomfördes inom offentligt ägda psykiatrin i England. Det är inte en randomiserad kontrollerad studie och antalet försöksdeltagare var totalt 16 stycken varför det är svårt att dra några långt gångna slutsatser av resultaten.

Behandlingen utfördes av fyra erfarna, psykodynamiskt orienterade psykologer. Alla arbetar i vanliga fall på den klinik där behandlingen utförts som är ett socioekonomiskt drabbat och multietniskt område. De utbildades i två dagar och hade under året som behandlingen pågick kontinuerlig handledning i metoden.

Försöksdeltagarna var personer som primärt sökt hjälp inom psykiatrin för depression. 38 procent av deltagarna led också av någon diagnostiserbar ångestproblematik. Alla patienter erbjöds 16 sessioner omfattande 50 minuter vardera. 14 patienter fullföljde behandlingen.

Data pekar på att patienternas självrapporterade symtom minskade signifikant för samtliga patienter utom en under behandlingens gång. Effektstyrkan för DIT speglar också de effektstyrkor som framkommit i andra, större studier av psykodynamisk korttidsterapi mot depression.

Noterbart är också 50 procent av försöksdeltagarna ansåg sig kunna “hantera negativa känslor” bättre efter behandlingen. Detta tyder på att man genom att hjälpa patienterna känna igen och uttrycka negativ affekter därmed också hjälper dem att känna sig bättre rustade att hantera konflikter i sina relationer.

Man samlade också in kvalitativa data från försöksdeltagarna. Bland annat framkom det att patienterna värdesatt behandlingens interpersonella och affektiva fokus. En tematisk analys visade att deltagarna mest uppskattat att (1)”identifiera interpersonella beteendemönster”, speciellt när dessa medförde interpersonella svårigheter och (2.) ”att fokus låg på känslor kopplade till relationer”.

Som svar på frågan om vilka positiva förändringar de hade observerat i sina liv efter terapin var det centrala temat att patienterna nu ”kände sig mer säkra i sina relationer”. Ett fåtal patienter noterade också att de var bättre på att “hantera personliga konflikter”

Noterbart är också 50 procent av försöksdeltagarna ansåg sig kunna “hantera negativa känslor” bättre efter behandlingen. Detta tyder på att man genom att hjälpa patienterna känna igen och uttrycka negativ affekter därmed också hjälper dem att känna sig bättre rustade att hantera konflikter i sina relationer.

Ingen av patienterna rapporterade att de funnit någon del av behandlingen onödig.

Det är som sagt alldeles för tidigt att dra några långt gångna slutsatser av en sådan liten studie. Men den ger ändå ett visst underlag. DIT tycks kunna vara en välfungerande depressionsbehandling. Vidare har man utprövat och fått kontinuerlig feedback från erfarna behandlare på behandlingsmanualen. DIT är nu redo att genomgå en större prövning i form av en randomiserad kontrollerad studie.

Foto: © pagail at Flickr

 

Comments (0)

Tags: , , , , , , , ,

Dynamisk interpersonell terapi

Posted on 03 June 2011 by Jakob Mechler

Följande text utgör ett försök att sammanfatta: Lemma, A., Target, M. & Fonagy, P. (2011). The development of brief psychodynamic protocol for depression: Dynamic Interpersonal Therapy (DIT). Psychoanalytic Psychotherapy, 24:4, 329-346. För dig som inte kan få tag på artikeln finns behandlingsformens hemsida här.

Primärt handlar det om att försöka förstå sina känslor och hur de påverkar och förändras i samspelet med andra. Vidare betonar man vikten av patientens förståelse och känsla av mening – målet är att patienten på ett bättre sätt skall förstå sig själv!

Bakgrund

Ingen ensam behandlingsform utgör svaret för alla patienter – det är därför viktigt att erbjuda mer än ett behandlingsalternativ i mötet med våra patienter.

Ett simplistiskt förhållningssätt har dominerat synen på hur depression skall behandlas. Man har utgått ifrån ett antagande om att ”one size fits all”, det vill säga att KBT är en överlägsen behandlingsmetod för alla patienter med egentlig depression. Detta har marginaliserat psykodynamiskt influerade terapimetoder (trots att forskning visar att dessa är lika effektiva som KBT vid depression).

KBT är en väl beforskad och beprövad metod, men den fungerar inte för alla. Forskning visar på generella effektstyrkor, men vid en närmre granskning ser man att en inte obetydlig andel av patienter inte drar tillräcklig nytta av behandlingen, ett mönster som gäller för alla behandlingsmetoder. Ingen ensam behandlingsform utgör svaret för alla patienter – det är därför viktigt att erbjuda mer än ett behandlingsalternativ i mötet med våra patienter.

I Storbritannien har man nyligen beslutat att erbjuda patienter ett bredare utbud terapimetoder. Dynamisk interpersonell terapi (DIT) har nyligen blivit godkänd som en av dessa behandlingsmetoder för depressiv problematik.

Den ”nya” behandlingsformen kan således sägas utgöra ett destillat av evidensbaserade psykodynamiska korttidsbehandlingar.

Till en början sammanställde man de psykodynamiskt orienterade terapiformer som i RCTs visat sig vara mest effektiva. Enbart studier där terapin var manualiserad användes. Behandlingsformerna granskades noggrant avseende vad terapeuten förväntades göra enligt manualen. Målet var att definiera så kallade core features (ung. grundläggande funktioner) i psykodynamisk behandling utifrån olika psykodynamiska perspektiv. Dessa sammanställdes och man utarbetade en manual utifrån dem – Dynamisk Interpersonell Terapi. Den ”nya” behandlingsformen kan således sägas utgöra ett destillat av evidensbaserade psykodynamiska korttidsbehandlingar. Av kostnadsskäl ansträngde man sig också för att hålla nere tiden det skulle krävas för att lära sig den nya behandlingsformen.

DIT konceptualiserar depression som en underliggande desorganisation av anknytningssystemet orsakad av faktiska eller upplevda interpersonella problem.

DITs underliggande antaganden:
1. Vikten av individens sociala ursprung och hennes subjektiva världsåskådning.
2. Vikten av anknytningen och hur den fungerar som grund för hur vi senare utvecklas socialt och intellektuellt.
3. Hur omedvetna själv- och objektrepresentationer påverkar oss interpersonellt.
4. Vikten av mentaliseringsförmåga och hur denna påverkar våra interpersonella relationer.

DIT konceptualiserar depression som en underliggande desorganisation av anknytningssystemet orsakad av faktiska eller upplevda interpersonella problem. Detta leder i sin tur till ett förvrängt tänkande och kännande som är typiskt för den depressiva processen. I terapin fokuserar man på den emotionella krisen genom att fördjupa sig i tankar och känslor (medvetna och omedvetna) som är typiska för patienten och centrala i den depressiva processen. Ofta handlar det om en rädsla för förlust eller separation vilket också innebär ett hot mot självet.

Patienter som är deprimerade har ofta interpersonella problem (Blatt et al, in press). Symtom på depression kan visserligen vara att man till exempel har svårt att somna, men inom DIT ser man detta som en yttre manifestation av underliggande relationella konflikter som patienten inte själv kan förstå eller som hon tolkar på ett maladaptivt sätt.

Ny forskning visar att patienter med bipolär sjukdom eller egentlig depression visar upp bristande förmåga till theory of mind

Man har tydligt kunnat se att depression har ett tydligt samband med omedvetet genererad interpersonell stress. Det har också observerats att interpersonella faktorer förklarar mycket av behandlingsutfallet vid depression (Blatt et al, in press). Detta visar på att interpersonella aspekter av depressionsprocessen bör få lika stor vikt som intrapsykiska konflikter (Hammen, 2005).

DIT lägger speciellt fokus på interpersonellt relaterade tankar som är dysfunktionella, till exempel individens förvrängda förståelse av andras och sina egna tankar och känslor (det vill säga hennes mentaliseringsförmåga). Detta ligger också i linje med ny forskning som visar att patienter med bipolär sjukdom eller egentlig depression visar upp bristande förmåga till theory of mind (t ex Montag et al, in press, Lee et al 2005).

Utöver fokus på interpersonella konflikter lägger man också stor vikt vid affektiva aspekter av depressionen. Allra mest ägnar man sig åt anknytning då otrygg anknytning är en prediktor för senare depressiv problematik. Förmågan att mentalisera är också tätt förknippad med den tidiga anknytningen.

Tidiga erfarenheter är viktiga för att patienten ska förstå sig själv, men fokus under behandlingen ligger primärt på nuet. Detta konceptualiseras på flera sätt.

Core features i DIT
Terapeuten har två mål i DIT: (1.) Att hjälpa patienten förstå kopplingen mellan hennes manifesta symtom och vad som händer i hennes relationer. Detta gör man genom att identifiera repetitiva, grundläggande och omedvetna relationsmönster vilka sedermera utgör fokus för terapin. Dessa omedvetna interaktionsmönster tros härröra från den tidiga interaktionen med signifikanta andra och de är ofta kopplade till specifika affektiva tillstånd och försvar som påverkar depressionen. (2.) Uppmuntra och stötta patienten i hennes försök att reflektera kring sina egna tankar och känslor för att på så sätt underlätta i hennes försök att hantera interpersonella svårigheter. Primärt handlar det om att försöka förstå sina känslor och hur de påverkar och förändras i samspelet med andra. Vidare betonar man vikten av patientens förståelse och känsla av mening – målet är att patienten på ett bättre sätt skall förstå sig själv!

Fokus på här-och-nu
Tidiga erfarenheter är viktiga för att patienten ska förstå sig själv, men fokus under behandlingen ligger primärt på nuet. Detta konceptualiseras på flera sätt.

(1.) Man fokuserar på vad patienten känner i terapisituationen. Det handlar om klarlägga vad patienten känner och diskutera hur detta hänger samman med hennes handlingar.
(2.) Det handlar också om att fokus primärt ligger på patientens nuvarande livssituation.
(3.) Vidare betonar DIT vikten av att undersöka patientens och terapeutens relation.

Fokus ligger på patientens tankar och känslor
Centralt för DIT är att patienten upplever känslan av att vara med någon som är intresserad av att tänka tillsammans med henne om aktuella problem. Det handlar om att koppla patientens tankar och känslor till hennes handlingar samt att gemensamt fundera kring interpersonella och affektiva problemområden.

Terapeuten är öppen med sin förståelse av patientens problematik, det handlar inte om att sitta inne med några tolkningar i lönndom.

Terapeutens roll
Som terapeut är det centralt att vara engagerad och empatisk i det terapeutiska mötet. Terapeuten är öppen med sin förståelse av patientens problematik, det handlar inte om att sitta inne med några tolkningar i lönndom. Förståelsen ska vara explicit och öppen för diskussion med patienten. Ingen mystik som omgärdar terapeuten – tvärtom eftersträvar man i såg hög utsträckning som möjligt full transparens.

Olika tekniker
Alla olika tekniker har ett gemensamt mål, det vill säga att understödja det primära målet med behandlingen: hjälpa patienten att bättre förstå vad som händer i henne (affektivt och kognitivt) i samband med relationella problem. Att validera patientens tankar och känslor ses som centralt, men det är också viktigt att terapeuten konfronterar patienten och utmanar henne. Terapeuten kan beskrivas som växelvis stödjande (supportive), benämnande (expressive) och styrande (directive). Med tanke på att DIT (i den kliniska verkligheten) används på deprimerade patienter med olika komorbida tillstånd är det centralt att terapeuten gör avvägningar, till exempel hur konfrontativ man egentligen bör vara i mötet med den specifika patienten.

De stödjande momenten kan primärt sägas bestå av ett empatiskt och validerande lyssnande. De benämnande aspekterna av behandlingen utgörs av de psykoanalytiska begreppen förtydligande, konfrontation och tolkning. Speciellt fokuserar man på att identifiera och hjälpa patienten förstå icke-verbala känslouttryck. Det man i artikeln benämner som styrande aspekter av behandlingen kan till exempel vara att uppmuntra patienten att pröva andra, mer konstruktiva sätt att närma sig en konflikt. Men det handlar sällan om att ge konkreta råd, allra främst handlar det om att se till att behandlingen är fokuserad på det specifika problemområdet.

Precis som i andra psykodynamiska behandlingsformer är tolkning av överföringen viktig i DIT. Patienten uppmuntras att undersöka sin relation till terapeuten. Vad hon känner och tänker inför honom och vilka fantasier som finns om samspelet dem emellan. Tanken är att detta ska leda till en ökad förståelse av relationella samspel som sker utanför terapirummet. Man fostrar alltså ett reflekterat relationellt tänkande genom att arbeta med överföringen i terapirummet.

En begränsad naturalistisk pilotstudie är genomförd och vi kommer snarast rapportera om resultaten här på bloggen. En större randomiserad kontrollerad studie är nödvändig för att vidare stärka behandlingens effektivitet.

 

Referenser
Hammen. (2005). Stress and depression. Annual Review of Clinical Psychology
Lee et al. (2005). Mental state decoding abilities in clinical depression. Journal of affective disorders.
Montag. (in press). Theory of mind impairments in euthymic bipolar patients. Journal of affective disorders.
S.J. Blatt et al. (in press). Predictors of sustained therapeutic change. Psychotherapy Research

 

Comments (2)

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Uppföljningsstudie på mentaliseringsbaserad terapi vid borderline – åtta år senare

Posted on 30 May 2011 by Karin Lindqvist


Fonagy och Bateman gjorde 2008 en uppföljningsstudie på en randomiserad kontrollerad studie med patienter som behandlats för borderline personlighetsstörning (BPS) med antingen mentaliseringsbaserad psykoterapi (MBT) eller treatment as usual (TAU) bestående av vanlig öppenvård med medicinering, stöd från sjuksköterskor samt perioder av annan, ibland inneliggande behandling, dock ingen specifik psykoterapi.

Uppföljningen skedde åtta år efter att studien påbörjats och fem år efter att de sista MBT-behandlingarna avslutats.

Studien visade att fem år efter avslutad MBT-behandling var MBT-gruppen betydligt mer förbättrad än TAU-gruppen på faktorer som suicidalitet (23% jämfört med 74%), diagnosstatus (13% jämfört med 87%), vårdbehov (2 år av öppenvårdbehandling jämfört med 3.5 år), medicinering (0.02 jämfört med 1.90 år av medicinering med tre eller fler mediciner), GAF (global funktion) över 60 (45% jämfört med 10%) och sysselsättning (3.2 år jämfört med 1.2 år i arbete eller studier).

Med andra ord: MBT är en effektiv behandlingsform vid borderline personlighetsstörning och resultaten håller i sig!

 

 

Comments (0)