Archive | May, 2011

Tags: , , , , , , , , , , , , ,

Uppföljningsstudie på mentaliseringsbaserad terapi vid borderline – åtta år senare

Posted on 30 May 2011 by Karin Lindqvist


Fonagy och Bateman gjorde 2008 en uppföljningsstudie på en randomiserad kontrollerad studie med patienter som behandlats för borderline personlighetsstörning (BPS) med antingen mentaliseringsbaserad psykoterapi (MBT) eller treatment as usual (TAU) bestående av vanlig öppenvård med medicinering, stöd från sjuksköterskor samt perioder av annan, ibland inneliggande behandling, dock ingen specifik psykoterapi.

Uppföljningen skedde åtta år efter att studien påbörjats och fem år efter att de sista MBT-behandlingarna avslutats.

Studien visade att fem år efter avslutad MBT-behandling var MBT-gruppen betydligt mer förbättrad än TAU-gruppen på faktorer som suicidalitet (23% jämfört med 74%), diagnosstatus (13% jämfört med 87%), vårdbehov (2 år av öppenvårdbehandling jämfört med 3.5 år), medicinering (0.02 jämfört med 1.90 år av medicinering med tre eller fler mediciner), GAF (global funktion) över 60 (45% jämfört med 10%) och sysselsättning (3.2 år jämfört med 1.2 år i arbete eller studier).

Med andra ord: MBT är en effektiv behandlingsform vid borderline personlighetsstörning och resultaten håller i sig!

 

 

Kommentarer (0)

Tags: , , , , , , , , ,

Norsk sammanställning av forskning

Posted on 27 May 2011 by Jakob Mechler


Det tycks inte finnas några signifikanta skillnader i effekt mellan olika former av psykoterapi. Resultaten tyder således på att det finns få skillnader i effekt mellan psykodynamisk terapi och andra former av psykoterapi.

I Sverige kom, som tidigare nämnt här på bloggen, Socialstyrelsen fram till att KBT skulle vara förstavalet vid depression i Sverige. Riktlinjerna var kontroversiella och röster höjdes både inom det psykodynamiska fältet och inom den biologiska psykiatrin.

Bland annat påpekades det orimliga i att ingen i den så kallade expertgruppen satt på någon psykodynamisk kompetens (den terapeutiska kompetensen bestod enbart i KBT). Man fick också kritik för att man, genom en väldigt snäv definition av evidensbegreppet, exkluderat mycket relevant och viktig psykodynamisk forskning.

Ungefär samtidigt som man i Sverige förordade KBT före all annan psykologisk (och farmakologisk) behandling vid depression kom en expertgrupp i Norge fram till att det inte finns något belägg för en sådan rangordning utifrån vetenskapliga data.

Nasjonalt kunskapssenter for helsetjensten i Norge genomförde 2009 en sammanställning av systematiska översikter och RCT-studier av olika psykoterapiformer. Studierna är från år 2000 och framåt.

Berg, Øverland och Høie (2009) kom fram till att:

• Patienter upplever förbättring efter behandling jämfört med före behandling – oavsett vilken behandling de får.
• Psykoterapi leder till signifikant större förbättring av depressiv problematik jämfört med t.ex. rådgivning från läkare.
• Psykoterapi har likvärdig effekt som antidepressiva läkemedel.
• Det tycks inte finnas några signifikanta skillnader i effekt mellan olika former av psykoterapi. Resultaten tyder således på att det finns få skillnader i effekt mellan psykodynamisk terapi och andra former av psykoterapi.

Ungefär samtidigt kom man alltså fram till i Norge att det inte finns några skäl till att förorda den ena terapiformen framför den andra. Detta stämmer också väl överens med den stora metastudien vi tidigare refererat till här på bloggen.

Berg R, Øverland S, Høie B.
Effekten av psykoterapi for mennesker med depressive lidelser. Rapport fra Kunnskapssenteret nr 06 – 2009. ISBN 978-82-8121-255-8 ISSN 1890-1298 Läs den här!

Kommentarer (0)

Tags: , , , , , , , , , , ,

PiM

Posted on 25 May 2011 by Jakob Mechler

Psychoanalytic-interactional psychotherapy (PiM) utgår ifrån det traditionella psykoanalytiska förhållningssättet: fokus ligger på medvetna och omedvetna intrapsykiska processer. Utöver detta lägger man fokus på interpersonella processer. Man uppmärksammar därmed även “här-och-nu”-interaktionen mellan patient och terapeut.  PiM går att använda individuellt och i grupp.

 

Leichsenring, F., Masuhr, O., Jaeger, U., Dally, A., Streeck, U. (2010) The effectiveness of psychoanalytic-interactional psychotherapy in borderline personality disorder. Bulletin of the Menninger Clinic. Vol 74(3), pp. 206-218

En psykodynamiskt orienterad terapiform från Tyskland prövas i en naturalistisk studie inom slutenvården (se om evidens).

Psychoanalytic-interactional psychotherapy (PiM) är en terapiform som framarbetats i Tyskland och applicerats på patienter med komplex problematik, till exempel borderline och prepsykotiska patienter eller patienter med beroendeproblematik. Terapiformen är alltså inte primärt skapad för att bemöta borderlineproblematik utan är tänkt att kunna appliceras på flera diagnosgrupper. I den aktuella studien har man dock valt att fokusera på patienter med borderlineprobematik.

PiM utgår ifrån det traditionella psykoanalytiska förhållningssättet: fokus ligger på medvetna och omedvetna intrapsykiska processer. Utöver detta lägger man fokus på interpersonella processer. Man uppmärksammar därmed även “här-och-nu”-interaktionen mellan patient och terapeut.  PiM går att använda individuellt och i grupp.

I Tyskland är PiM en av de mest använda behandlingsmetoderna, speciellt inom slutenvården för patienter med svår psykisk problematik vars problem främst är interpersonellt relaterade och där fokus ligger på att bygga upp grundläggande psykiska funktioner.

PiM är en manualiserad behandlingsform. En huvudaspekt av behandlingen är en interventionstyp kallad “responsive mode” (ungefär “Lyhört läge”) där terapeuten verbaliserar sina känslor (motöverföring) i situationen med patienten. Terapeuten kan också identifiera sig med en “karaktär” i patientens livshistoria och redogöra för hur han/hon kan ha uppfattat situationen för patienten. Interventionen syftar till att tydliggöra för patienten att terapeuten är ett tänkande och kännande subjekt. Det handlar om att bryta destruktiva, interpersonella mönster, gå från ett subjekt-objekt-relaterande till ett intersubjektivt möte och på så sätt fostra ett reflekterande tänkande hos patienten. Terapeuten visar också att han/hon är stark nog att stå emot patientens ”destruktivitet”, vilket kan vara en lättnad för patienten som ofta själv upplever sin impulsivitet och affektiva instabilitet som helt okontrollerbar och omöjlig att hantera.

Den aktuella studien är naturalistisk till sin design och genomfördes inom slutenvården. Det borgar för god extern validitet, men sämre intern validitet (se om evidens).

Resultaten var positiva. Behandlingen minskade symtom och interpersonella konflikter signifikant. Samtidigt förbättrades patienternas generella livsåskådning och välmående signifikant. Man fann en extra stor effektstyrka inom det problemområde som patienten själv skattat som sitt viktigaste.

Samtidigt skall sägas att patienterna inte blev helt friska och att de kommer behöva ytterligare behandling inom öppenvården. Vidare behövs uppföljningsstudier för att undersöka huruvida resultaten står sig över tid. Tilläggas bör dock att detta inte är något speciellt för just denna studie och denna behandlingsform utan att detta är ett vanligt problem i efficacystudier – de får stor effektstorlek, men det betyder inte alltid att effektstorleken är så pass stor att patienterna inte längre uppfyller kriterierna för den problematik de behandlats för.

En randomiserad kontrollerad studie är planerad av PiM för personlighetsstörningar inom kluster B.

PiM ger lovande resultat, men mer forskning behövs för att se om den på allvar kan utgöra ett komplement till mer etablerade former av psykoterapi vid borderlineproblematik. Inom psykodynamiska skolbildningen finns bland andra terapiformer som MBT och TFP.

 

Kommentarer (0)

Tags: , , , , , , , ,

Psykodynamisk korttidsterapi mot ångest och depression

Posted on 24 May 2011 by Jakob Mechler

I en randomiserad kontrollerad studie från 2010 har man utvärderat psykodynamisk korttidsterapi för patienter med ångest eller depressiv problematik enligt DSM-IV-TR. I studien randomiserades 60 patienter till två olika betingelser: psykodynamisk korttidsterapi (STPP) eller treatment as usual.

Efter avslutad behandling undersökte man hur patienterna förändrats avseende symtom, interpersonellt relaterad problematik och global förändring i sjukdomsbilden. Resultaten visade att både global förändring i sjukdomsbilden och interpersonellt relaterad problematik förbättrades signifikant hos dem som behandlats med STPP jämfört med dem som fick treatment as usual.

Författarna menar att studien stärker evidensen för STPP som behandlingsmetod vid ångestsyndrom eller depression.

Bressi, Cinzia; Porcellana, Matteo; Marinaccio, Paola Marianna; Nocito, Emanuela Paola; Magri, Lorenzo. (2010). Short-term psychodynamic psychotherapy versus treatment as usual for depressive and anxiety disorders: A randomized clinical trial of efficacy. Journal of Nervous and Mental Disease. Vol 198(9), Sep 2010, pp. 647-652

Foto: mihalorel @ Flickr

Kommentarer (0)

Tags: , , , , , , ,

Journalistik och psykoanalys

Posted on 22 May 2011 by Jakob Mechler

Det här inlägget handlar inte om ny psykodynamisk forskning. Jag gör ett kort undantag för att skriva några rader om hur psykodynamiskt orienterade terapiformer framställs i media.

Det är som att psykoanalysen aldrig kommer ur Freuds skugga. Delvis beror det nog på att många psykoanalytiker häftigt och uthålligt argumenterat för Freuds teorier och teser. Men samtidigt finns det något annat. Detta med Freud är inte alldeles enkelt, vem var han egentligen? En dåre eller ett geni? Det är en för stor fråga att besvara, men vi kan väl enas om att Freud som person är viktig för psykologin. Han satte psykologin på kartan och kom med många idéer som idag lett vidare till raffinerade, väl beforskade och beprövade teorier.

Men när psykoanalytiskt orienterade behandlingsformer diskuteras i media kommer vi aldrig bortom Freud. Man diskuterar alltid Freuds driftbegrepp och bortträngda minnen. Det blir ett slags reducerande och oavsett vad journalisten i fråga tycker om Freud så blir det aldrig representativt för vad psykoanalysen står för idag.

Ibland blir tonfallet så hätskt att det är svårt att värja sig mot kritiken – hur oinitierad den än må vara! Ta som exempel Johan Wennströms recension av den kommande boken “Tio skäl att älska Freud”.

Johan Wennström nöjer sig inte med att diskutera Freud – han avfärdar hela det psykoanalytiska teoribygget och fastslår att det idag inte fyller någon funktion.

För verkligheten är att psykoanalysen är en verkningslös metod för behandling av psykiska besvär.

Så skriver Johan. Hade han istället ansträngt sig något och läst på i litteraturen hade han till exempel kunnat snubbla på de här artiklarna.

I meningen därefter skriver Johan:

Dess påståenden att psykiska tillstånd av ångest, oro och depression härrör ur barndomen är fria fantasier. Ingenting kan ledas i bevis.

För läsaren som är insatt i aknytningsteorin (en väl beforskad och utprövad psykoanalytisk teori) finner naturligtvis detta uttalande skrämmande… och lite komiskt. Läs mer om anknytning och hur den tidiga barndomen påverkar våra vuxna liv här. Eller så kan du, till skillnad från Expressens medarbetare Johan, googla attachment theory eller varför inte anknytningsteori!?

Vidare raljerar Johan Wennström kring psykoanalys utförd på små barn. Då jag inte har läst boken kan jag inte kritisera hans påståenden rörande texten i denna. Men jag nöjer mig med att hänvisa läsaren till bland annat den forskningsstudie vi refererade till härom dagen.

Hade jag nu varit en Freudian så hade jag kanske avslutat artikeln med att tolka Johans uppenbart demagogiska intentioner som något slags försvar. Förmodligen skulle det härröra från tidig barndom i någon anal eller oral fas. Men eftersom jag inte är Freudian utan en psykoanalytiskt orienterad psykodynamiker så låter jag det bero. Till skillnad från Johan har jag forskning som backar upp mina påståenden. Det känns tryggt.

En medstudent och initierad bloggare har också bemött Johan här.

Foto: John Tedesco @ Flickr

Kommentarer (0)

Tags: , , , , , , , , ,

Psykoanalytisk behandling vid störningar i mor–barnrelationen

Posted on 20 May 2011 by Jakob Mechler


 

Behandlingen gav signifikanta ­effekter på självrapporterad depression, intervjuarbedömd mor–barnrelation och externt bedömd känslighet hos mamman i hennes samspel med barnet. Nästan signifikanta effekter erhölls på självrapporterad stress.

Här är en kort sammanfattning direkt tagen ur Läkartidningen. För att läsa mer ingående om artikeln klicka på länken.

I en studie som jämför resultaten av sedvanlig BVC-behandling med en kortare psykoanalytisk mor–spädbarnsbehandling har vi undersökt 80 mammor med spädbarn, där inklusionskriterierna var att mamman upplevde problem i fråga om barnets funktion, sitt eget psykiska tillstånd eller i kontakten med barnet.

Behandlingen gav signifikanta ­effekter på självrapporterad depression, intervjuarbedömd mor–barnrelation och externt bedömd känslighet hos mamman i hennes samspel med barnet. Nästan signifikanta effekter erhölls på självrapporterad stress.

Kvalitativa bedömningar gjorda före behandlingarna indikerade att analysbehandlingen mest tycktes hjälpa de mammor som anade sin roll i problemen, liksom de barn som var kliniskt påverkade av relationsproblemen. Resultaten publiceras i Infant Mental Health Journal våren 2011.

Foto: Robert Whitehead

Kommentarer (0)

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mentaliseringsbaserad terapi – RCT av Bateman & Fonagy från 2009

Posted on 17 May 2011 by Karin Lindqvist

De patienter som randomiserats till MBT hade dock en betydligt större minskning av både självrapporterade och kliniskt signifikanta problem, inklusive självmordsförsök och inläggningar för slutenvård.

Bateman och Fonagy, männen bakom mentaliseringsbaserad terapi (MBT), utförde år 2009 en randomiserad kontrollerad studie med 134 patienter med borderline personlighetsstörning.

Studien utfördes på en öppenvårdsmottagning specialiserad på personlighetsstörningar. Samtliga deltagare i studien hade alltså borderline personlighetsstörning och alla var självskadande och/eller suicidala. En stor andel av deltagarna hade dessutom flera diagnoser på både axel I och axel II.

Deltagarna i studien randomiserades till antingen MBT eller till så kallat ”structured clinical management” (SCM). Även SCM var manualiserat och kan främst beskrivas som en stödjande och problemlösande terapiform. Båda behandlingsformerna varade i arton månader.

De elva terapeuterna i studien var likvärdiga gällande utbildning och erfarenhet. Oberoende bedömare, blinda för vilken behandlingsform patienterna deltog i, gjorde utvärderingar en gång i halvåret.

De huvudsakliga variablerna som mättes var förekomsten av krishändelser, alltså suicidala eller allvarliga självskadebeteenden och inläggning för slutenvård. Övriga variabler som mättes var bland annat socialt och interpersonellt fungerande samt självrapporterade symtom.

Båda behandlingsformerna resulterade i klara förbättringar. De patienter som randomiserats till MBT hade dock en betydligt större minskning av både självrapporterade och kliniskt signifikanta problem, inklusive självmordsförsök och inläggningar för slutenvård.

Noll procent av deltagarna i studien hade under de sex månaderna innan studien varit fria från suicidala beteenden, allvarliga självskadebeteenden eller inläggningar för slutenvård. Detta förbättrades till 73% som hade sexmånadersperioder fria från samtliga av dessa beteenden i gruppen som fick MBT. I kontrollgruppen som fick SCM gällde detta för 43% av deltagarna.

En stor fördel med MBT jämfört med andra behandlingsformer för borderline personlighetsstörning är enligt Bateman och Fonagy att det är relativt lätt att lära sig och att utföra. Detta innebär att kraven på utbildning och handledning blir mindre och att det därmed blir en mer kostnadseffektiv behandling, samt att den är en lättillgänglig terapiform för terapeuter som är vana vid andra terapiformer.

För den som är intresserad av att läsa hela artikeln är den mycket läsvärd. Förutom att den är spännande är den är välskriven, tydlig och inte smärtsamt lång. Den finns gratis i fulltext här:

Bateman & Fonagy (2009). Randomized Controlled Trial of Outpatient Mentalization-Based Treatment Versus Structured Clinical Management for Borderline Personality Disorder. Am J Psychiatry 2009; 166:1355–1364

Klicka två gånger på bilden för att se den större!

Kommentarer (0)

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Metastudie på PDT och KBT vid personlighetsstörningar ger lovande resultat

Posted on 16 May 2011 by Karin Lindqvist

 

I en metaanalys från 2003 går Leichsenring och Liebing igenom 25 studier av psykoterapi med patienter med personlighetsstörningar. Fjorton studier på psykodynamisk terapi (PDT) och elva studier på kognitiv beteendeterapi (KBT) inkluderades.

Övergripande effektstorlek var för PDT stor, 1.46. Även KBT fick stor övergripande effektstorlek, 1.00.

För självskattningsmått fick PDT en effektstorlek på 1.08 medan KBT fick 1.20.

För mått skattade av utomstående observatörer fick PDT en effektstorlek på 1.79 medan KBT fick en effektstorlek på 0.87. I samtliga studier som använde denna form av mått var observatörerna oberoende och använde sig av strukturerade intervjuer.

Både randomiserade kontrollerade studier (RCT:s) och naturalistiska studier inkluderades i analysen. För PDT fanns tre RCT:s och för KBT fanns fem.

För två av de randomiserade kontrollerade studierna av PDT fanns jämförelsedata mot kontrollgruppen. I dessa fick PDT ett medelvärde på effektstorlek för självskattningar inom gruppen (alltså före-efter) som var 1.32 större än medelvärdet i kontrollgruppen. Detta innebär alltså att PDT var signifikant mer effektivt än kontrollgruppen.

För tre av de randomiserade kontrollerade studierna av KBT fanns jämförelsedata mot kontrollgruppen. I dessa fick KBT ett medelvärde på effektstorlek för självskattningar inom gruppen (alltså före-efter) som var 0.81 större än kontrollgruppen, och för observatörsskattningar som var 0.50 större än kontrollgruppen.

Tre studier rapporterade data för tillfrisknande från personlighetsstörning efter psykodynamisk terapi, alltså personer som inte längre uppfyller diagnoskriterierna för personlighetsstörning. Utifrån dessa data räknades ett medelvärde för tillfrisknande ut som var 59%. Med andra ord: Efter i genomsnitt 15 månader i terapi uppfyller 59% av patienterna inte längre kriterierna för personlighetsstörning.

När det kom till KBT fanns enbart en studie som hade data på tillfrisknandefrekvens. I den studien, som enbart inkluderade patienter med undvikande personlighetsstörning, uppfyllde 47% av patienterna efter avslutad terapi inte längre diagnoskriterierna för personlighetsstörningen.

För psykodynamisk terapi fanns också ett positivt samband mellan längd på behandling och effektstorlek. Sambandet var dock inte signifikant då antalet studier var så pass litet. När det kom till KBT var antalet studier ännu mindre varför det inte ens var meningsfullt att undersöka eventuella samband.

Analysen visar också att psykodynamisk psykoterapi skapar förändringar på lång sikt snarare än på kort.

Tyvärr inkluderar denna analys ett litet antal studier som skiljer sig mycket åt i fråga om både utformning, utfallsmått och diagnosgrupp. Därför blir direkta jämförelser mellan KBT och PDT vanskliga att göra utifrån denna studie. Det går exempelvis inte att jämföra effekstorlekarna mellan KBT och PDT då de inte är framtagna under likvärdiga förutsättningar. Vad man dock kan säga är att det finns evidens för att både KBT och PDT är effektiva behandlingsformer för personlighetsstörningar.

Kommentarer (0)

Tags: , , , , , , , , , , ,

Ett nytt språk för psykoanalytisk diagnostik

Posted on 12 May 2011 by Jakob Mechler

Försök som gjorts för att undanröja klinikerns subjektiva bedömningar och slutsatser har inte gjort den psykologiska och psykiatriska forskningen mer “vetenskaplig”, bara mer ytlig. Jonathan Shedler

 

Följande text utgör ett försök att summera de mest centrala delarna av Jonathan Shedlers artikel A new language for psychoanalytic diagnosis (2002). De resonemang jag redogör för är således inte mina egna utan Shedlers. Eventuella felaktigheter får dock tillskrivas mig i egenskap av översättare.

Det har länge funnits ett psykoanalytiskt motstånd mot empirisk forskning. Man har hävdat att psykoanalytisk teori och praktik knappast låter sig fångas av så kantigt reducerande metodik som den kvantitativa forskningen kräver. Därför har också mycket av den empiriska forskningen istället riktat in sig mot t.ex. kognitiv beteendeterapi (KBT).

Jonathan Shedler har tillsammans Drew Westen därför utformat Shedler Westen Assessment Procedure, ett försök att göra psykoanalytisk forskning mer tillgänglig för kvantitativa forskningsmetoder utan att göra avkall på komplexiteten och djupet som utgör psykoanalytisk metodik.

Replikerbara resultat är ett måste för empirisk forskning. På grund av detta har forskare försökt minimera subjektiva aspekter, så som klinikers egna bedömningar och slutsatser. Detta är den bakomliggande logiken i arbetet med DSM-IV som klassificerar personlighetstörningar genom att redogöra för manifesta symtom istället för att se till inre, dynamiska aspekter och personlighetsorganisation. Det kan till exempel röra sig om vilka typer av försvar som dominerar den kliniska bilden. Sådant ryms inte inom DSM-systemet då man utgått ifrån att kliniker inte, på ett reliabelt sätt, kan bedöma olika försvarsmekanismer. Detta har i sin tur påverkat de instrument som idag används för att bedöma personlighetsstörningar, exempelvis SCID.

Men vid användandet av dessa instrument förlitar vi oss också i hög utsträckning på patientens förmåga till introspektion då det är han/hon som själv måste rapportera viktiga uppgifter. Patienter som lider av olika personlighetsstörningar saknar ofta just insikt rörande sina egna personlighetsdrag.

Inom den psykoanalytiska traditionen utgår man inte enkom utifrån bedömningar av yttre, manifesta symtom. Man använder också sitt kliniska omdöme och sin expertis för att bedöma inre faktorer hos patienten som är viktiga för att kunna säkerställa att rätt diagnos ställs. I försöken att minska subjektiv påverkan, genom att använda självskattningsskalor och genom att förlägga fokus på de manifesta symtomen har man tagit bort denna aspekt av psykologisk diagnostik. Resultatet blir att de idag förhärskande instrumenten faktiskt inte fångar upp dynamiskt viktiga aspekter utav patienternas själsliga liv.

Shedler menar att det bara finns ett instrument som är känsligt nog att uppfatta dessa nyanser – klinikern!

Studier visar att SWAP är mer reliabelt än de strukturerade intervjuer som används i samband med DSM-diagnostik.

SWAP 200
Under flera år har därför Shedler och Westen utarbetat ett bedömningsinstrument som man valt att kallar för Shedler Westen Assessment Procedure 200. Det är ett ”assessment tool” utformat för att kunna fånga dynamiskt relevanta aspekter av en människa. Det är ett försökt att standardisera och systematisera klinikers observationer. SWAP består av 200 påståenden som går att applicera på patienten. Exakt hur instrumentet fungerar är alltför komplicerat att gå in på i denna text varför jag hänvisar läsaren till Shedlers egen artikel som jag länkar till nedan. Det är avsiktligt fritt från psykoanalytisk jargong för att tydliggöra vad man egentligen talar om och underlätta kommunikation kliniker emellan. Samtidigt har man haft som vision att inte exkludera olika analytiska begrepp som många finner användbara och har ett högt förklaringsvärde. Sammanställningen av mätinstrumentet var en lång process som sträckt sig över flera år – men resultaten var mycket positiva!

I en studie som bestod av 797 psykologer och psykiater gav 72% av deltagarna SWAP högsta betyg. De angav att ”Jag kunde uttrycka det viktigaste rörande min patient” [genom användandet av SWAP. min anm.].

Intressant är också att SWAP tycks vara ett mycket reliabelt instrument. Studier visar att SWAP är mer reliabelt än de strukturerade intervjuer som används i samband med DSM-diagnostik. Med andra ord har SWAP, som använder klinikerns expertis och ett psykodynamiskt synsätt, högre interbedömarreliabilitet än de strukturerade intervjuer som normalt används inom psykiatrin. (Interbedömarreliabilitet är ett uttryck för att resultat skall vara oberoende av vem som utför testet. Enkelt uttryckt: Om forskare A och forskare B använder samma metod på samma patient så skall de få fram samma svar.)

SWAP – ett nytt sätt att utvärdera psykoterapier?
Eftersom SWAP mäter personlighetsorganisation kan det också användas för att utvärdera terapier. Psykodynamiskt terapi har inte som ensamt syfte att minska symtom varför traditionell psykoterapiforskning som främst lutar sig på symtomremission också blir missvisande för psykodynamiskt orienterade terapiformer. Vi vet idag att PDT visserligen leder till symtomreduktion, men det är en terapiforn där de terapeutiska målsättningarna vida överstiger detta (för mer information se avsnittet om PDT). Vid användandet av SWAP möjliggör man utvärderingar av personlighetsorganisationen. På så sätt kan vi se om terapin också påverkat individen på ett djupare plan, det vill säga om vi genom den terapeutiska processen också påverkat individens personlighetsorganisation.

SWAP har under utprovningen inte bara prövats av psykodynamiska kliniker, även KBT-orienterade terapeuter och biologiskt inriktade psykiater har fått använda instrumentet – med goda resultat.

För att ställa en diagnos med SWAP 200 måste klinikern uppmärksamma multipla teoretiska aspekter av vad som utgör en personlighet. Man blir tvungen att se patienten genom olika dynamiskt relevanta raster, t.ex. drift-, jag-, själv- och objektrelationsperspektiv.

Eftersom SWAP 200 kvanitifierar dynamiska begrepp och formuleringar öppnar det upp för forskning på personlighetsstörningar på ett helt nytt vis. Under utprovningen fann man inte bara att de empiriska fynd man gjorde överensstämde i hög uträckning med de olika kategorier som finns i DSM IV (vilket bör vara föga förvånande då begreppen i DSM i hög utsträckning från början kommer från psykoanalytisk teori). Klart stod det också att diagnoser ställda med hjälp av SWAP var mer kliniskt användbara och drog större nytta av den kliniska erfarenhet som finns inom det psykodynamiska fältet. Därtill fann man också stöd för en depressiv personlighetstyp. Den depressiva personlighetstypen har länge varit vedertagen inom psykoanalytisk teori och att nu ha funnit empiriskt grundade data på att denna ”existerar” är av yttersta vikt för vår syn på depressionen.

SWAP har under utprovningen inte bara prövats av psykodynamiska kliniker, även KBT-orienterade terapeuter och biologiskt inriktade psykiater har fått använda instrumentet – med goda resultat.

I takt med att DSM-systemet blivit allt mer ”objektivt”, deskriptivt och ateoretiskt har man också gjort att det blivit mindre kliniskt användbart i diagnosticerande av personlighetsstörningar. Det speglar inte den kliniska verkligheten eller den erfarne klinikerns tänkande längre. Det vilar heller inte, vilket kanske kan komma som en överraskning, på en empirisk grund. DSM:s kategorier och kriterier är inte kliniskt beforskade, de är skrivbordsprodukter. Till exempel finns det väldigt hög komorbiditet mellan de diagnostiska kategorierna, patienter som uppfyller kriterierna för en personlighetsstörning uppfyller ofta kriterierna för fyra till sex personlighetsstörningar. Test-retest-reliabiliteten utav Axel II-diagnoser är också svag efter en period av sex veckor – detta trots att man försökt göra diagnostiken objektiv och fri från bedömarens subjektivitet. Kriterierna är också utformade på ett sådant sätt att vi missar att diagnosticera individer som lider av olika personlighetsrelaterade problem. Uppskattningsvis 60% av patienter som behandlas för personlighetsstörningar kan inte bli diagnosticerade på Axel II enligt DSM. En annan stor skillnad i jämförelse med DSM IV är att man genom SWAP ser på personlighetsstörningar som ett kontinuum och inte som separata kategorier. SWAP betonar också intrapsykiska och dynamiska faktorer till skillnad från DSM IV som valt att helt fokusera på manifesta symtom.

Fynden som gjorts under forskningen på SWAP visar att psykodynamiska aspekter är centrala för förståelsen av personlighetsproblematik, och dessa aspekter observeras i hög grad även av kliniker som inte bekänner sig till den psykodynamiska skolan.

Kommentarer (0)

Tags: , , , , , , ,

Evidensbaserad medicin problematiseras i Läkartidningen

Posted on 11 May 2011 by Karin Lindqvist

Farhågor finns att evidensbaserad medicin kan leda till en standardiserad klinisk praktik med sämre anpassning till varje särskild patients individuella behov. Den riskerar också att bli ett verktyg för politisk-administrativ kontroll och styrning av vården.” – Åke Thörn

.

 

 

I nya numret av Läkartidningen skriver Åke Thörn en briljant artikel om riskerna med att lita allt för blint på enbart evidensbaserad medicin inom kliniskt arbete. Thörn är själv specialist i allmänmedicin, yrkes- och miljömedicin.

Thörn skriver bland annat att:

“SBU:s utgångspunkt är att studiemodellen randomiserad, klinisk prövning (RCT) har högst bevisvärde på en graderad skala, och företrädare för våra nationella kvalitetsregister kallar modellen för »forskningens gyllene standard«. Metoden ger utmärkt kunskap om behandlingsresultat i standardiserade populationer, men i klinisk praktik finns sällan sådana. Den »gyllene standardens« resultat måste anpassas till varje enskilt patientfall. Att särskilt framhålla RCT framför andra studiemodeller och a priori ge den högst bevisvärde kan tolkas som att metod förväxlas med vetenskap. Kanske förtränger detta snäva synsätt förhållandet att frågeställningen måste bestämma valet av studiemetod, inte tvärtom, om man vill finna användbara svar.”

Läs hela artikeln här!

 

Kommentarer (0)