Tag Archive | "socialstyrelsen"

Tags: , , ,

Socialstyrelsen: Lögn eller faktaresistens?

Posted on 31 March 2017 by Psykodynamiskt

soc2

Det finns två sätt att tolka uttalandet: Antingen är de okunniga om sitt eget kunskapsunderlag, eller så är de fullständigt bekväma med att fara med osanning. Vilket är det?

Idag är sista dagen för att skicka in synpunkter till Socialstyrelsen angående deras remissversion av nationella riktlinjer för behandling av depression och ångest. Precis nu finner vi också en helt ny sida på Socialstyrelsens hemsida, där de skriver såhär: ”Debatten är viktig men har i vissa delar byggt på missuppfattningar. Här ger vi några svar på några frågor debatten väckt.”

Sedan står bland annat följande att läsa:

Terapiformen kognitiv beteendeterapi (KBT) prioriteras högre än flera andra behandlingar vid lindrig till medelsvår depression beroende på att den visat sig vara den mest effektiva behandlingen baserat på vetenskap och beprövad erfarenhet.

Det finns ingen forskning, vare sig i kunskapsunderlaget eller någon annanstans som säger detta. Detta trots att en av två stora non-inferiority-studier, det vill säga studier där man statistiskt lyckas belägga att behandlingarna är likvärdiga, inte är med i kunskapsunderlaget då den var för ny (Connolly-Gibbons, 2016). Detta också trots att man baserar stora delar av det vetenskapliga stödet inte på direkta jämförelser utan på en så kallad nätverksmeta-analys som gör jämförelser mellan resultat från olika studier (Barth et al., 2013).

Den belgiska forskaren Pim Cuijpers, som inte på något vis är en psykodynamiskt allierad forskare eller kliniker, men som gjort ett stort antal metaanalyser på olika psykologiska behandlingar vid olika tillstånd, formulerar sig såhär i en artikel från i år: ”In the past 4 decades about 500 randomized trials have examined the effects of psychological treatments of adult depression. In this article the results of a series of meta-analyses of these trials are summarised. Several types of psychotherapy have been examined, including cognitive behaviour therapy, behavioural activation therapy, interpersonal psychotherapy, problem-solving therapy, nondirective supportive therapy, and short-term psychodynamic psychotherapy. All therapies are effective and there are no significant differences between treatments.” (Cuijpers, 2017)

 

 Several types of psychotherapy have been examined, including cognitive behaviour therapy, behavioural activation therapy, interpersonal psychotherapy, problem-solving therapy, nondirective supportive therapy, and short-term psychodynamic psychotherapy. All therapies are effective and there are no significant differences between treatments.” (Cuijpers, 2017)

Nedan följer urklipp ur slutsatser/resultat från samtliga artiklar i kunskapsunderlaget för rad 68 (KBT för behandling av depression hos vuxna) där man jämfört PDT och KBT. Samtliga når slutsatsen att det inte går att påvisa någon skillnad mellan PDT och KBT alternativt att det går att påvisa en icke-skillnad:

Barth et al., (2013): ”However, effect differences between these six psychotherapeutic interventions were rather small. Overall, we found that different psychotherapeutic interventions for depression have comparable, moderate-to-large effects.” (trots problemen med Barth, redogjorda för tidigare i texten)

Cuijpers et al., (2013): ”The number of studies included in our meta-analysis allowed comparisons of CBT with other psychotherapies, including nondirective supportive therapy, BA therapy, psychodynamic psychotherapy, IPT, PST, and other psychotherapies. These comparisons indicate that CBT was no more or less effective than these other psychotherapies. However, some of these comparisons were based on a very small number of studies. For example, there were only 3 studies in which CBT was compared with PST. Despite the somewhat limited database, these results converge with the conclusion made by Cuijpers et al. that differences in ESs between psychotherapies for the treatment of depression are small and unstable across meta-analyses.”

Driessen et al., (2014): “We found no significant treatment effects or time-by-treatment interactions when analyses were controlled for differences between conditions in terms of therapist gender and profession. These findings are in line with the observer-rated and patient- rated outcomes of the same study that also showed no significant differences between treatment conditions at post-treatment (Driessen et al., 2013) and with meta-analyses that reported no significant post-treatment differences between individual CBT and PDT (Barth et al., 2013; Leichsenring, 2001).”

Driessen et al., (2013): “In the moderately depressed subgroup, observed remission rates for CBT and psychodynamic therapy were 26.5% (N=18/68) and 27.7% (N=23/83), respectively, with estimated odds ratios (1.02, 95% CI=0.50–2.06), observer ratings (Cohen’s d=–0.05, 95% CI=–0.37 to 0.27), and patient ratings (Cohen’s d=–0.24, 95% CI=–0.61 to 0.13) all indicating that psychodynamic therapy was noninferior to CBT. /…/ No statistically significant differences were found between psychodynamic therapy and CBT in a large sample of patients treated for a major depressive episode.”

Driessen et al., (2015): ”No significant differences on depression outcome measures were found between individual STPP and other psychotherapies at post-treatment and follow- up in analyses that were adequately powered to detect a clinically relevant effect. STPP was significantly more efficacious than other psychotherapies on anxiety measures at both post-treatment and follow-up.”

Fonagy, (2015): ”If CBT is more effective than PDT, this difference is neither large nor reliable. However, there are too few large-scale trials to fully establish equivalence.”

Att Socialstyrelsen går ut med detta påstående, vid denna tidpunkt, och uttrycker sig som att de reder ut “missuppfattningar” är, om man förutsätter att de är en objektiv och vetenskapligt intresserad myndighet, obegripligt.  

Det är heller ingen överraskning att KBT anses vara mer effektivt baserat på klinisk erfarenhet. Har man, som tidigare påpekats, en skevt sammansatt ledningsgrupp (som främst består av läkare och en psykolog som själv är styrelsemedlem i ett företag som bedriver internetbaserad KBT) och en prioriteringsgrupp som på liknande sätt har en kraftig slagsida till farmaka och KBTs fördel så är det inte så konstigt att man når slutsatsen att KBT fungerar bäst enligt klinisk erfarenhet. Om vi gör en marknadsundersökning rörande den bästa hamburgaren kommer vi sannolikt få olika svar om vi intervjuar kunder på McDonalds eller medlemmar i veganföreningen i Sverige.

Att Socialstyrelsen går ut med detta påstående, vid denna tidpunkt, och uttrycker sig som att de reder ut “missuppfattningar” är, om man förutsätter att de är en objektiv och vetenskapligt intresserad myndighet, obegripligt. Det finns två sätt att tolka uttalandet: Antingen är de okunniga om sitt eget kunskapsunderlag, eller så är de fullständigt bekväma med att fara med osanning. Vilket är det?

Comments (3)

Tags: , , , , , , , , , ,

PDT likvärdig KBT vid depression – stor RCT!

Posted on 18 September 2013 by Jakob Mechler

4799512235_bef06f4d56_b

Driessen. E., Van, L., H., Don, J., D., Peen, J., Kool, S., Westra., D., Hendriksen, M., Schoevers, R.,A., Cuijpers, P., Twisk, J., W., R., & Dekker, J.,J.,M. (2013). The Efficacy of Cognitive-Behavioral Therapy and Psychodynamic Therapy in the Outpatient Treatment of Major Depression: A Randomized Clinical Trial. Am J Psychiatry 2013;170:1041-1050. doi:10.1176/appi.ajp.2013.12070899

Egentlig depression är en vanligt förekommande sjukdom som drabbar såväl individ som samhället hårt. I och med att man med tiden förstått att antidepressiv medicinering inte är så effektiv som man tidigare trott vid depression har olika psykoterapeutiska behandlingar lyfts fram som förstahandsval vid behandling av mild till måttlig depression. I Sverige har man valt att rekommendera IPT och KBT som förstainsats vid mild till måttlig depression. Psykodynamisk terapi har än så länge ansetts ha en svagare evidensbas. Det finns också brister i den befintliga litteraturen, inte minst på stora randomiserade kontrollerade studier där två behandlingar jämförs under rättvisa och lika förhållanden.

En holländsk studie informerar oss nu ytterligare om psykodynamisk terapis effektivitet vid depression.
Driessen et al., (2013) genomförde en särledes ambitiös studie där psykodynamisk terapi jämfördes med KBT. Båda terapierna bestod av 16 sessioner och utfördes enligt manual. Behandlarna var antingen psykiatriker eller psykologer och samtliga hade genomgått kortare utbildning i den specifika behandlingsmanualen. Ett totalt antal av 341 (!) deprimerade patienter randomiserades till de två betingelserna. Svårt deprimerade patienter (n=129) fick utöver terapi även antidepressiv medicin. Måttligt deprimerade patienter som försämrades under terapin erbjöds även de antidepressiv medicin. Studien genomfördes på flera psykiatriska öppenvårdsmottagningar i Holland och hade också en naturalistisk uppföljning ett år efter avslutad behandling vilket torde innebära att resultaten blir mer generaliserbara till den kliniska verkligheten.

On the basis of these findings, there is no reason to believe that psychodynamic psychotherapy is a less effective treatment of major depressive disorder than CBT.

Studien är en så kallad ”noninferiority”-studie, vilket innebär att man med statistiska medel säkerställer huruvida två betingelser är likvärdiga eller om den ena är sämre. I detta fall undersökte man om PDT var sämre än KBT eller om behandlingarna var att anse som likvärdiga. En ”noninferiority-studie” är planerad från början för att testa denna hypotes med åtminstone 95 procents säkerhet, där en mindre beforskad behandling (PDT) jämförs med en etablerad behandling (KBT). Utfallet i de specifika terapierna bedömdes av oberoende (men tyvärr inte blinda) bedömare och primärt utfallsmått var antal patienter som vid avslutad behandling gått i remission (HAM-D <7). Samtliga patienter (intent-to-treat) användes i beräknandet av resultaten, men det fanns bara data från 233 patienter (68%). Resterande patienter hade antingen aldrig påbörjat terapin eller hoppat av. Avseende primära utfallsmåttet fanns inga signifikanta skillnader mellan PDT eller KBT (21 procent jämfört med 24 procent hade gått i remission vid avslutad behandling). Man fann inga signifikanta skillnader mellan behandlingarna, men non-inferioty kunde inte bevisas. Avseende observatörskattade och självskattade depressionssymtom fann man ingen signifikant skillnad och non-inferioty kunde bekräftas. Dynamisk terapi var således ”noninferior” jämfört med KBT. Om man bara undersökte patienter som var måttligt deprimerade klarade PDT   non-inferioritytest för såväl remission som observatörsskattade symtom. I en kommentar till artikeln skriver Thase (2013): ”On the basis of these findings, there is no reason to believe that psychodynamic psychotherapy is a less effective treatment of major depressive disorder than CBT”. Det fanns dock en icke-signifikant trend i materialet att svårt deprimerade patienter som erhöll kombinationen KBT med samtidig antidepressiv medicinering i högre utsträckning gick i remission.

Totalt blev alltså lite drygt en femtedel friska av behandlingen vilket tyder på att korttidsbehandlingar är otillräckliga för många patienter inom psykiatrisk öppenvård.

Vid en naturalistisk tolvmånadersuppföljning deltog 192 patienter (56,3 procent). Återigen fanns inga signifikanta skillnader mellan behandlingarna avseende remission. Vid det här laget gick det dock inte att påvisa att PDT var noninferior. Resultaten från uppföljningen måste dock tolkas med försiktighet då det är möjligt att KBT skulle fått bättre resultat om gruppen med svår depression varit större. Samtidigt finns det också en trend (p=0,10) till att KBT fått mer behandling under uppföljningsperioden vilket försvårar tolkningen.

Sammanfattningsvis kan man säga att studien ger ytterligare stöd för dynamisk korttidsterapi vid depression genom att den visar sig vara ”noninferior” avseende depressionssymtom – alltså likvärdig – jämfört med en väl etablerad och beforskad psykologisk behandling vid avslutad behandling. Det finns vissa intressanta trender i materialet som borde undersökas närmare, t.ex. om KBT i kombination med läkemedel är ett bättre val för svårt deprimerade patienter. Samtidigt får man också se till vad de två behandlingarna åstadkom – 24,3 procent i KBT-gruppen erhöll remission, motsvarande siffra för PDT var 21,3 procent. Totalt blev alltså lite drygt en femtedel friska av behandlingen vilket tyder på att korttidsbehandlingar är otillräckliga för många patienter inom psykiatrisk öppenvård.

Thase (2013) skriver: ”From another vantage point, whereas Driessen et al. demonstrated that psychodynamic psychotherapy was not inferior to CBT, they also showed that the outcomes of depressed outpatients were far from ideal, even when receiving good treatments from capable therapists. […] Perhaps the more important finding of this study is to underscore the harsh reality that we still need more effective treatments for major depressive disorder, and this need is as true for psychotherapy as it is for pharmacotherapy.”

För att läsa mer om depressionsforskningen och dess begränsningar:

Del 1: Vad säger depressionsforskningn egentligen – must all have prizes?

Del 2: Den deskriptiva depressionsdiagnostikens begränsningar.

Del 3: Psykoterapi, tid och varaktig förändring.

Foto: http://www.flickr.com/photos/wagnertc/

Comments (0)

Tags: , , , , , , , ,

Recension: Psykologisk behandling vid depression – Teorier, terapimetoder och forskning

Posted on 11 October 2012 by Jakob Mechler

Gerhard Andersson, professor i klinisk psykologi vid Linköpings Universitet och forskare vid Karolinska Institutet, har författat en viktig bok för framtida behandling av depression.

Andersson avslutar sitt förord med följande rader: ”Även om det finns mer att lära så vet vi mycket om hur depression yttrar sig och hur den går att behandla. Dessutom finns flera sätt att behandla!”

Merparten av diskussioner kring psykologisk behandling (eller psykoterapi) hamnar till slut i diskussionen rörande vilken terapimetod som egentligen är bäst och vilken sorts forskning som kan visa detta. Diskussionerna blir ofta låsta, inte sällan hetsiga och alltför många gånger onyanserat polemiska. Det är väl heller kanske inte så konstigt. I hjälpande yrken är vanmakten ibland påtaglig när man står inför en människa i behov av hjälp. Vi förlitar oss på våra respektive metoder och vill så klart att just vår metod skall vara något överlägsen andras. Inte sällan kan man skönja falangstrider värdiga vissa (oetiska) socialpsykologiska experiment där gruppindelningen blir så stark att klyftan mellan grupperna tycks helt omöjlig att brygga över. Det är därför Gerhard Anderssons senaste bok är viktig. Den utgör en balanserad, välskriven och tilltalande ödmjuk redogörelse för var vi står idag och vart vi måhända kan tänkas vara på väg.

Andersson avslutar sitt förord med följande rader: ”Även om det finns mer att lära så vet vi mycket om hur depression yttrar sig och hur den går att behandla. Dessutom finns flera sätt att behandla!”

Boken börjar med en kort genomgång av depressionsbegreppet, där Andersson diskuterar för- och nackdelar med psykiatrisk diagnostik. Därefter kommer ett kapitel om hur depression som sjukdom klassificerats, observerats och bedömts genom tiderna. Kapitlen är välskrivna om än i kortaste laget och kunde gärna fått innehålla mer av den kunskap Andersson besitter.

Ur ett dynamiskt perspektiv är det glädjande att Andersson väljer att på ett balanserat och nyanserat sätt redogöra för terapiformen. Han utgår ifrån Busch, Rudden och Shapiro (2004) vilken är en utmärkt välskriven och bra manual som främst kan sägas utgå ifrån ett modernt intrapsykiskt perspektiv. Problemet med att ha valt just denna text att utgå ifrån är att den inte är beforskad. Andra tänkbara alternativ hade kunnat vara den nyutvecklade Dynamic Interpersonal Therapy (Lemma, Target & Fonagy, 2011) som fått goda resultat i en pilotstudie och som nu prövas i en stor RCT i England. Där Busch et al. utgår ifrån en syntes av vad olika analytiska teoretiker tänkt i sin beskrivning av depression utgår Lemma et al. från vad som visats vara effektivt i andra manualiserade dynamiska terapiformer. Nåja, detta är en petitess i sammanhanget.

Andersson avslutar sitt kapitel med att fastslå att det dynamiska perspektivet har mycket att erbjuda vid behandling av depression utifrån det forskningsstöd som finns.

Andersson lyfter förtjänstfullt fram den utfallsforskning som genomförts på PDT vid depression. Bland annat presenteras hans egen forskning som visar på att PDT generellt har samma effekt som annan behandling vid depression (Cuijpers et al., 2008). Han pekar också på brister i forskningsunderlaget (bland annat mått på kostnadseffektivitet, effectivenessstudier inriktade specifikt vid depression, bristande kvalitet på studier). Andersson menar också att man inom den dynamiska terapin inte ägnat tillräckligt med tid åt att empiriskt belägga vilka dynamiska mekanismer som hänger ihop med depressionsfenomenet. Jämfört med vissa andra inriktningar stämmer detta uttalande, men det finns ändå forskning som till exempel visar på samband mellan skuld och depression (Green et al., 2012, som visserligen inte publicerats när boken skrivits) samt en hel del forskning som visar på samband mellan ilska och depression (se t.ex. Haddad, 2008, eller Busch, 2009 för en sammanfattning). När det gäller effectiveness (dvs. hur väl metoden fungerar i kliniska verkligheten) avseende specifikt depression har en alldeles nypublicerad pilotstudie visat att PDT har goda effekter vid depression (Connoly-Gibbons et al., 2012).

Andersson avslutar sitt kapitel med att fastslå att det dynamiska perspektivet har mycket att erbjuda vid behandling av depression utifrån det forskningsstöd som finns.

Bortsett från avsnittet om dynamisk terapi beskriver också Andersson Interpersonell terapi samt Emotionsfokuserad terapi – två behandlingar som ändå ligger förhållandevis nära den dynamiska skolan. IPT utmärker sig med en utmärkt evidens vid depression med flertalet randomiserade kontrollerade studier. Emotionsfokuserad terapi har skralare evidens vid depression och är i behov av fler studier.

Upplevelsemässigt undvikande/ affektivt undvikande tycks vara en punkt där olika teoretiska inriktningar konvergerar oavsett om de härstammar från pappa Freud eller Skinner

Av stort intresse är naturligtvis också avsnitten rörande de olika KBT-influerade terapiformerna! I mitt tycke är bokens kanske största förtjänst just att ett flertal teorier gås igenom under samma rubriker och med liknande upplägg. Detta gör att man som läsare får chansen att relativt snabbt sätta sig in i inriktningar andra än sin egen. Inte sällan raljeras det kring hur ”KBTare arbetar” eller för all del kring ”dynamiskt flum” utan att den som uttalar sig alls har någon egentlig aning om hur t.ex. beteendeterapin utvecklats eller om nyare inriktningar inom dynamisk teori och terapi. För mig personligen var det intressant att sätt mig in i tredje vågens KBT – ACT och Mindfulnessbaserad terapi.

I ACT tyckte jag mig se en del likheter med hur man t.ex. tänker inom modernare former av dynamisk korttidsterapi. Inte minst inom Davanloos ISTDP (och andra Experiential Dynamic Therapies) där man lägger stor vikt vid hur patienten försvarar sig mot olika känslotillstånd. Upplevelsemässigt undvikande/ affektivt undvikande tycks vara en punkt där olika teoretiska inriktningar konvergerar oavsett om de härstammar från pappa Freud eller Skinner.

Jag hoppas att Socialstyrelsen bifogar den här boken till nästkommande riktlinjer för att underlätta för beslutsfattare och undvika överdrivet rigitt tolkande av riktlinjer.

Det finns mycket att säga om Anderssons bok. Först och främst skall sägas att jag saknar en del referenser, men jag är likaledes övertygad om att det gäller vilken inriktning läsaren än har! Men skulle jag få välja några viktiga artiklar som jag saknar skulle jag först och främst välja Abbass et al., (2011) vars resultat tyder på att dynamisk korttidsterapi fungerar lika bra för patienter med samtidig personlighetsstörning. Nu står det under avsnittet kring samsjuklighet att man i vissa studier sett att samtidig personlighetsstörning modererar utfallet i mindre utsträckning vid KBT än andra psykologiska behandlingar, men den studie som Andersson refererar till är en studie som jämför IPT och KBT. Vidare saknar jag referenser eller resonemang kring dynamisk långtidsterapi och psykoanalys. Vidare hade jag gärna sett en mer utbyggd diskussion/resonemang kring terapeutiskt fönster.

Men på det stora hela är dessa invändningar av mindre vikt. Till dig som söker handfast vägledning i hur du skall behandla dina deprimerade patienter är detta kanske inte den optimala boken då beskrivningarna är väl korta för att fungera likt en manual. Men för dig som vill sätta dig in i depressionsdiagnosen, vilka behandlingsmetoder som finns och hur pass väl beforskade de är utgör Anderssons bok ett viktigt, balanserat tillskott till bokhyllan. Andersson har gjort ett stort jobb i att sätta sig in i och beskriva samtliga inriktningar på ett mycket förtjänstfullt sätt. Jag hoppas att Socialstyrelsen bifogar den här boken till nästkommande riktlinjer för att underlätta för beslutsfattare och undvika överdrivet rigitt tolkande av riktlinjer.

Boken går exempelvis att köpa på adlibris och bokus

Comments (4)

Tags: , , , , , , , , , , ,

En närmare titt på Barber et al:s omtalade depressionstudie

Posted on 09 September 2012 by Jakob Mechler

Barbers et al. (2011) har heller inte så dåliga resultat som man kan tänkas (vilja?) tro.

En studie som börjar dyka upp i olika diskussioner efter Kalibers granskning rörande rehabgarantin är Barber et al. (2011) där en specifik form av STPP (Luborskys Supportive-Expressive-Therapy) fick samma resultat som SSRI och placebo (vi har tidigare nämnt denna studie i vår text rörande depression och korttidsbehandlingar). Nå, denna studie omtalas nu ofta som bevis att psykodynamisk korttidsterapi inte är mer verksam än sockerpiller. Det är spännande att en studie på en högst specifik patientpopulation kan väcka sådant tvivel när ett relativt stort antal studier visar att psykodynamisk terapi har god effekt vid depression.

Barber et al. (2011) har heller inte så dåliga resultat som man kan tänkas (vilja?) tro. Behandlingen är alltså lika effektiv som annan evidensbaserad behandling (SSRI) och patienterna förbättras signifikant! ”Problemet” är att dessa två behandlingar inte skiljer sig signifikant ifrån behandlingsgruppen som erhållit placebo.

Patientpopulationen utgör således en hårt belastad grupp. Varför är detta viktigt att ta i beaktning när vi ser till resultaten? Jo, därför att dessa patienter ofta har förbisetts inom psykoterapiforskningen.

Abbass, Shedler och Town (2012) diskuterar varför Barbers studie kan ha erhållit detta för psykodynamisk korttidsbehandling atypiska resultat. De som erhöll behandling bestod till stora delar av socialt belastade patienter. De kan ha kämpat för att ens uppnå grundläggande levnadsstandard (t.ex. mat på bordet, kläder, tak över huvudet). Ungefär 50 procent var arbetslösa och tre fjärdedelar kan ha levt på eller under gränsen för vad som anses utgöra fattigdom. Nästan två tredjedelar led av samtidigt eller hade tidigare historia av missbruk. Patientpopulationen utgör således en hårt belastad grupp. Varför är detta viktigt att ta i beaktning när vi ser till resultaten? Jo, därför att dessa patienter ofta har förbisetts inom psykoterapiforskningen. Se gärna vår text om depressionsforskningen (eller originalartiklar av t.ex. Westen & Morrisson, 2001; Westen, Novotny & Thompson-Brenner, 2004; Westen & Bradley, 2005).

Det är således viktigt att poängtera att studiens placebo och medicinska behandling skiljer sig avsevärt från hur liknande behandlingar tar sig i uttryck i den kliniska verkligheten.

Vidare påpekar Abbass et al. (2012) att de patienter som erhållit placebo eller antidepressiva läkemedel delvis kan ha fått resultat p.g.a. psykoterapeutiska inslag i behandlingen, s.k. common factors. Exempel på dessa kan vara allians, en pågående mellanmänsklig relation, en person som ingjuter hopp, någon som observerar och följer patientens utveckling, etcetera. Patienterna i Barber et al:s studie mötte sina psykiatrer en gång i veckan under de första sex veckorna (!). Det var också under den här perioden som lejonparten av all förändring skedde inom samtliga tre behandlingar! Det är således viktigt att poängtera att studiens placebo och medicinska behandling skiljer sig avsevärt från hur liknande behandlingar tar sig i uttryck i den kliniska verkligheten.

Det finns också andra saker att ta i beaktning när man tolkar den här studien. Vi vet ännu ingenting om hur dessa signifikanta förbättringar kommer att stå sig vid en uppföljning. Vi vet heller ingenting om huruvida patienter i någon av de specifika grupperna förbättrats avseende andra utfallsmått då studien endast redovisar depressionsmått.

För att summera:
• Samtliga behandlingsgrupper förbättras signifikant trots att de utgör en hårt belastad samhällsgrupp.
• Merparten av depressionsforskningen utförd på psykodynamisk korttidsterapi visar att denna behandling har god effekt och står sig väl i jämförelse med andra terapiformer.
• De patienter som erhöll placebo eller antidepressivum träffade en psykiater en gång i veckan under de första sex veckorna. Detta gör att behandlingseffekten kan tänkas bero på s.k. common factors, ett välobserverat fenomen inom psykoterapiforskningen (Wampold, 2008).

Abbass, A. a, Shedler, J., & Town, J. M. (2012). Evidence for short-term psychodynamic psychotherapy for depression. The Journal of clinical psychiatry, 73(5), 718. doi:10.4088/JCP.12lr07633

Barber, J. P., Barrett, M. S., Gallop, R., Rynn, M. a, & Rickels, K. (2011). Short-term dynamic psychotherapy versus pharmacotherapy for major depressive disorder: a randomized, placebo-controlled trial. The Journal of clinical psychiatry, 1-8. doi:10.4088/JCP.11m06831

Westen, D., & Morrison, K. (2001). A multidimensional meta-analysis of treatments for depression, panic, and generalized anxiety disorder: An empirical examination of the status of empirically supported therapies. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 69(6), 875-899. doi:10.1037//0022-006X.69.6.875

Westen, D., Novotny, C. M., & Thompson-Brenner, H. (2004). The empirical status of empirically supported psychotherapies: assumptions, findings, and reporting in controlled clinical trials. Psychological bulletin, 130(4), 631-63. doi:10.1037/0033-2909.130.4.631

Westen, D., & Bradley, R. (2005). Empirically Supported Complexity. Rethinking Evidence-Based Practice in Psychotherapy. Current Directions in Psychological Science, 14(5), 266-271. doi:10.1111/j.0963-7214.2005.00378.x

Foto: Attribution Some rights reserved by VinothChandar

Comments (0)

Tags: , ,

Socialstyrelsen: Vid depression är psykodynamisk korttidsterapi lika effektivt som KBT.

Posted on 13 May 2012 by Jakob Mechler

Korka upp champagnen, öppna upp fönstren och låt solen skina in för socialstyrelsen ändrar sig: Vid depression är psykodynamisk korttidsterapi lika effektiv som KBT.

 – Vi säger alltså att vid depressionstillstånd så duger de här metoderna lika. Det finns stora internationella studier som ändå säger att skillnaden är hårfin, säger Mårten Gerle, sakkunnig i psykiatrifrågor vid Socialstyrelsen, till programmet Kaliber.

Gerle uppger för TT att detta ska beaktas i den nya versionen av riktlinjerna 2013. Radioprogrammet Kaliber sänds idag klockan 12 i p1. (Här går det att lyssna på Kaliber på SR:s hemsida!)

Här är artikeln i DN som handlar om samma sak.

Och artikeln i SvD för dig som bara inte kan få nog av de goda nyheterna! 

… Ta in nyheten med alla sinnen? Lyssna på ekot!

...Läs Aftonbladet…

…Göteborgsposten…

…Västerbottenskuriren…

Comments (2)

Tags: , , , , , , , , , , , ,

Depressionsforskningen – must all have prizes?

Posted on 11 March 2012 by Jakob Mechler

Detta är den första delen i en serie texter om depressionsforskning. Läs de senare inläggen här:

Del 2: Den deskriptiva depressionsdiagnostikens begränsningar.

Del 3: Psykoterapi, tid och varaktig förändring.

Det är kanske inte en fråga om att “Everybody has won and all must have prizes”. Tvärtom kan man verkligen ifrågasätta vår höga svansföring.

I samband med att jag läste forskningsgenomgångar inför författandet av denna text kom jag att tänka på Stieg Larssons tredje roman ”Luftslottet som sprängdes”. En kanske väl drastisk tanke, men det är lätt att känna frustration när man tar del av vad de senaste 20 årens depressionsforskning faktiskt säger oss. Än mer frustrerande är att detta inte är nya data. Samma sanningar kommer tillbaka med några års mellanrum i nya metastudier och forskningssammanställningar. Det faktum att alla korttidsbehandlingar tycks vara lika bra på att behandla depression är ett av dessa ständigt återkommande forskningsfynd. Vad som kanske är än mindre känt är att inga av våra korttidsbehandlingar är särskilt bra egentligen. Det är kanske inte en fråga om att “Everybody has won and all must have prizes”. Tvärtom kan man verkligen ifrågasätta vår höga svansföring.

Men hur är det egentligen ställt med depressionsforskningen?

Flertal metastudier visar att det inte finns någon skillnad i effekt mellan olika psykoterapiformer när det kommer till att behandla depression, se (t.ex. Cuijpers et al. 2008; Wampold, 2001; Thoma et al., 2011 ). I en metaanalys (Driessen et al., 2009) av psykodynamisk korttidsterapi (STPP) fann man att behandlingsformen var något mindre effektiv än andra etablerade terapiformer precis vid avslutad behandling, men att dessa skillnader försvann vid 3-månaders- och 12-månadersuppföljning. Därtill fann man att individuell STPP var mer effektiv än STPP i grupp, samt att den individuella behandlingen hade lika bra effekt som andra etablerade terapiformer vid depression. Detta gällde såväl vid avslutad terapi som vid uppföljning. Luyten och Blatt (2012) menar att dessa resultat är överraskande goda med tanke på att psykodynamisk korttidsterapi i tidiga studier ofta användes som behandling i kontrollgruppen (läs: allegiance effects).

Man fann ett graverande samband mellan studiekvalitet och utfall

Med alla data som presenteras kan vi lätt bygga upp en illusion av att vi är riktigt bra på att behandla depression idag – vi har en bred arsenal av behandlingar som tycks fungera lika bra. Men hur är det egentligen ställt med depressionsforskningen?

Många av de studier som ofta används i metastudier för att påvisa att korttidsbehandlingar är effektiva tycks lida av metodologiska svagheter. Cuijpers et al. (2010) fann ett graverande samband mellan studiekvalitet och utfall. Utav 115 studier var det endast 11 som uppfyllde samtliga av deras kvalitetskriterier. Dessa elva studier visade på en genomsnittlig effektstyrka av d=0.22, vilket är signifikant lägre än vad man fann i resterande studier (d=0.74, p<0.001). Denna avgörande skillnad torde göra oss alla kritiska till hur bra vi egentligen är på att behandla det här tillståndet som för inte alltför längesen ansågs vara något av en ”mental förkylning”. I Sverige rekommenderas idag KBT och IPT som förstainsats vid lindrig och måttlig depression. I slutet av 2011 kom en metastudie (Thoma et al. 2011) som går igenom samtliga depressionsstudier gjorda på KBT.  Återigen upprepades fyndet som gjorts av andra (se t.ex. Wampold, 2001; Cuijpers et al. 2008) att det inte finns några signifikanta skillnader i effekt mellan KBT och andra behandlingar. Totalt gick man igenom 120 RCT:s, och fann att dessa var av samma genomsnittliga kvalitet som de psykodynamiska studier som finns på området (dock är dessa avsevärt färre till antalet). Därtill fann man, likt Cuijpers et al. (2010) att lägre studiekvalitet generellt var förknippat med högre effektstyrkor, men också att spridningen var större avseende effektstyrkor bland dessa studier.

Alltså exkluderades 68,1 procent av samtliga som sökt hjälp

Men om vi nu tar ett djupt andetag och dyker ner i dessa effektstyrkor och evidensbaserade depressionsbehandlingar, vad vet vi då? Westen och Morrisons metaanalys från 2001 visar att så få som 31,9 procent av de som sökt till studierna blivit inkluderade. Alltså exkluderades 68,1 procent av samtliga som sökt hjälp. Den typiska depressionsstudien exkluderade patienter som led av samtidigt missbruk eller som var suicidala. Ett flertal studier exkluderade även patienter som led av GAD, paniksyndrom, antisocial personlighetsstörning, svåra tvångssymtom, schizotypala drag eller svåra fysiska problem. I flertalet studier krävde man också att depression skulle vara den primära diagnosen (före andra komorbiditeter), men redogjorde inte för hur denna bedömning genomförts eller med vilken reliabilitet.

Författarna (Westen & Morrison, 2001) menar att inklusionskriterierna medför att sjukare och mer svårbehandlade patienter, till exempel patienter med borderlineproblematik (som ofta är suicidala och/eller lider av samtidigt missbruk) exkluderats. Men om vi nu oftast exkluderar de ”svåraste” patienterna – då borde väl resultaten ändå vara väldigt positiva? Frågan är inte helt enkelt att besvara – det beror på var man väljer att titta.

Även om den genomsnittliga förbättringen är substantiell så kvarstår faktum att värdena överstiger vad forskare anser vara kliniskt signifikant (om än mild) depression.

Av de knappa 32 procent som inkluderas i metastudien genomgår ca 74 procent hela behandlingen. Av dessa 74 procent blir ca 51 procent förbättrade avseende symtom (puh!). Men då har vi inte räknat med de patienterna som hoppade av behandlingen (vilket ju patienter envist tycks göra såväl inom forskningen som i den kliniska verkligheten). Räknar vi med dessa patienter blir knappa 37 procent förbättrade (detta sätt att mäta kallas intent-to-treat och har historiskt sett ofta varit förbisett inom psykoterapiforskningen – av diagrammet kan vi se att 58 procent av de studier som man utgått ifrån inte rapporterat siffror som inkluderar avhoppare!). En annan faktor som ofta förbisetts är residualsymtom efter avslutad psykoterapeutisk behandling (något som visat sig vara en riskfaktor för återfall [Israel, 2010]), det vill säga har patienten blivit botad? Den genomsnittliga patienten i den här metastudien skattade 8,7 på HRSD och 11,0 på BDI efter avslutad behandling. Stora standardavvikelser indikerar att patienternas svar på behandlingarna skiljer sig signifikant från person till person och även om den genomsnittliga förbättringen är substantiell så kvarstår faktum att de båda värdena överstiger vad forskare anser vara kliniskt signifikant (om än mild) depression (Westen & Morrison, 2001).

Ett problem med evidensrörelsens enögda fokus på RCTs är att man av pragmatiska, ekonomiska och teoretiska skäl fokuserat på korttidsbehandlingar. Detta trots att vi vet att det depressiva förloppet ofta är cykliskt återkommande och i svåra fall en kronisk sjukdom.

Går vi sedan vidare och försöker se till data vid uppföljning blir det hela än mer problematiskt. Endast ett fåtal studier ger oss någon uppföljning värd namnet (12-18 månader). Uppföljning är i sig inte helt oproblematiskt när det kommer till denna forskning då det etiskt inte är försvarbart att förhindra patienter från att söka ytterligare behandling. Inom depressionsforskningen finns bara ett exempel på detta: NIHM-studien som vi återkommer till senare i ett senare inlägg. I denna studie fann man vid 18 månaders uppföljning ingen signifikant skillnad mellan aktiva behandlingar (KBT, IPT, antidepressiv medicin) och placebo (Westen & Morrison, 2001).

Sett över ett större antal uppföljningsstudier kan vi se att 36, 6 procent av de som erhållit full behandling fortfarande är signifikant förbättrade. Om vi istället väljer att utgå ifrån intent-to-treat är siffran 28,5 procent. Vi ser också att 27, 8 procent sökt ytterligare behandling (Westen & Morrion, 2001). Mest graverande av allt är kanske ändå att vi har ett ytterst begränsat antal uppföljande studier att utgå ifrån varför dessa data måste tolkas med försiktighet .

Efter 24 månader finns nästan inga data alls. En studie visar på liknande siffror som NIHM-studien avseende procentuell förbättring. Två studier visar också att så många som 49,5 procent av patienterna sökt ytterligare behandling (Westen & Morrison, 2001) .

Ett problem med evidensrörelsens enögda fokus på RCTs är att man av pragmatiska, ekonomiska och teoretiska skäl fokuserat på korttidsbehandlingar. Detta trots att vi vet att det depressiva förloppet ofta är cykliskt återkommande och i svåra fall en kronisk sjukdom. Trots detta har mängder av tid och pengar gått åt till att fokusera på korta behandlingsstudier med alltför korta eller icke-existerande uppföljningar (Taylor, 2012).

Taylor (2012) menar att korttidsterapier visserligen är verksamma, men att den genomsnittliga måttligt deprimerade patienten efter avslutad korttidsbehandling är fortsatt mer deprimerad när hon har en bra dag än vad den icke-deprimerade patientpopulationen är en dålig dag.

Var lämnar det här depressionsforskningen?
Vid 18-24 månaders uppföljning tycks således ungefär en fjärdedel (27 procent) av de patienter som påbörjat behandling (men inte nödvändigtvis slutfört den, s.k. intent-to-treat) förbättrats signifikant och då är detta patienter som blivit hårt selekterade (Westen & Morrison, 2001).

Det finns mycket att säga om depressionsforskningen och visst går det att peka på svagheter i de studier jag refererar till. Westen och Morrisons (2001) metastudie är elva år gammal, men mig veterligen finns ingen liknande systematisk genomgång av nyare data (jag tar tacksamt emot förslag!). Westen och Bradley (2005) refererar också till en depressionsstudie av hög kvalitet Hollon et al. (2005) som också visar att ungefär en fjärdedel av de deprimerade patienter som får KBT är fortsatt friska två år efter behandlingens avslut.

Även psykodynamiker bör vara kritiska mot evidensbasen för sina korttidsbehandlingar. Nyligen publicerades en studie (Barber et al., 2011) av hög kvalitet som visade att 16 sessioner av Luborskys Supportive-Expressive Psychotherapy var lika effektivt som SSRI. Vad värre är att båda dessa grupper var lika effektiva som placebo. Studien tillät komorbiditet. 86 procent av deltagarna led av någon form av komorbiditet. Bland annat hade 50 procent av dem som fick terapin en samtidig personlighetsstörning och 37 procent hade antingen tidigare haft eller hade en pågående missbruksproblematik. Studien genomfördes också på låginkomsttagare och bestod till stor del av individer ur etniska minoritetsgrupper. Detta är viktigt att påpeka då Humphreys och Weisner (2000 refererade i Westen & Morrison, 2001) fann att exklusionskriterier i studier av behandling för alkoholberoende tenderade leda till icke-representativa samples där vita, stabila och mer högfungerande patienter med mindre komorbiditet var överrepresenterade.

Även kring antidepressiva mediciner har det på senare tid framkommit mindre uppmuntrande data. Denna forskning är från min utgångspunkt svårare att granska och jag skall därför inte ge mig in i detta minfält i detalj, men senare studier tycks peka på att även effekten av SSRI överdrivits i publicerade studier (kanske än mer än effekten av psykoterapi?). Till exempel fann Piggott et al. (2010) utifrån fyra metaanalyser att antidepressiva läkemedel bara är marginellt mer effektiva än placebo.

Ett snävt deskriptivt DSM-perspektiv kanske hindrar oss ifrån att se vilka som är betjänta av kortare symtomorienterade behandlingar och vilka som snarare skulle vara hjälpta av längre terapier.

Vägar framåt?
Ovanstående genomgång av forskningen skall inte ses som ett argumenterande för att manualiserade korttidsbehandlingar inte har någon plats i bemötandet av deprimerade patienter. Däremot vore det kanske klokt att tolka data från metastudier något mer nyanserat. Kanske kan man till och med fundera kring om detta är evidensbaserade metoder? Samtidigt är det så, att om vi utgår ifrån RCTs så har vi i dagsläget inga alternativ som uppfyller de striktaste evidenskraven. Dock finns det forskning som visar på att längre terapier medför vissa fördelar jämfört med dessa symtomfokuserade korttidsbehandlingar, något jag återkommer till i ett senare inlägg.

Vi skall heller inte kasta ut barnet med badvattnet – att det finns korta alternativ som efterfrågas och som uppenbarligen är effektiva för vissa individer så är de givetvis av värde! Men – ett snävt deskriptivt DSM-perspektiv kanske hindrar oss ifrån att se vilka som är betjänta av kortare symtomorienterade behandlingar och vilka som snarare skulle vara hjälpta av längre terapier. Även här finns forskning som eventuellt skulle kunna vägleda oss och vi återkommer till detta i nästa inlägg.

Vi behöver en mer träffsäker diagnostik för att tydligare kunna göra en bedömning av vilka patienter som behöver korta, symtomorienterade behandlingar och vilka som snarare vore hjälpta av längre, kanske intensivare alternativ. Därtill behövs mer forskning på långtidsalternativ och glädjande nog börjar detta att komma! Den centrala frågan är inte heller enbart om dessa alternativ har högre eller lägre effekt – vi ser ju att kortare behandlingsformer har en relativt god initial effekt, men problemen uppstår vid uppföljningen. Det handlar således om att finna metoder som genererar varaktig effekt.

Barber, J. P., Barrett, M. S., Gallop, R., Rynn, M. a, & Rickels, K. (2011). Short-term dynamic psychotherapy versus pharmacotherapy for major depressive disorder: a randomized, placebo-controlled trial. The Journal of clinical psychiatry, 1-8. doi:10.4088/JCP.11m06831

Cuijpers, P., Straten, A. V., Andersson, G., & Oppen, P. V. (2008). Psychotherapy for Depression in Adults?: A Meta-Analysis of Comparative Outcome Studies. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 76(6), 909 -922. doi:10.1037/a0013075

Cuijpers, P., van Straten, a, Bohlmeijer, E., Hollon, S. D., & Andersson, G. (2010). The effects of psychotherapy for adult depression are overestimated: a meta-analysis of study quality and effect size. Psychological medicine, 40(2), 211-23. Retrieved from http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/19490745

Israel, J. a. (2010). The Impact of Residual Symptoms in Major Depression. Pharmaceuticals, 3(8), 2426-2440. doi:10.3390/ph3082426

R.A. Levy, J.S.Ablon (eds.),Handbook of Evidence-Based Psychodynamic Psychotherapy, DOI: 10.1007/978-1-59745-444-5_12,? Humana Press 2009

R.A. Levy et al. (eds.), Psychodynamic Psychotherapy Research: Evidence-Based Practice 95 and Practice-Based Evidence, Current Clinical Psychiatry, DOI 10.1007/978-1-60761-792-1_6, 2012

Luyten, P., & Blatt, S. J. (2012). Psychodynamic treatment of depression. The Psychiatric clinics of North America, 35(1), 111-29. doi:10.1016/j.psc.2012.01.001

Pigott, H. E., Leventhal, A. M., Alter, G. S., & Boren, J. J. (2010). Efficacy and effectiveness of antidepressants: current status of research. Psychotherapy and psychosomatics, 79(5), 267-79. doi:10.1159/000318293

Thoma, N. C., Ph, D., Mckay, D., Gerber, A. J., Milrod, B. L., Edwards, A. R., & Kocsis, J. H. (2011). A Quality-Based Review of Randomized Controlled Trials of Cognitive -Behavioral Therapy for Depression?: An Assessment and Metaregression, 1-9.

Westen, D., & Morrison, K. (2001). A multidimensional meta-analysis of treatments for depression, panic, and generalized anxiety disorder: An empirical examination of the status of empirically supported therapies. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 69(6), 875-899. doi:10.1037//0022-006X.69.6.875

Westen, D., & Bradley, R. (2005). Empirically Supported Complexity. Rethinking Evidence-Based Practice in Psychotherapy. Current Directions in Psychological Science, 14(5), 266-271. doi:10.1111/j.0963-7214.2005.00378.x

 

Comments (0)

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Psykodynamisk psykoterapi vid schizofreni – rykten, forskning och klinisk verklighet, Del två.

Posted on 29 August 2011 by Karin Lindqvist

Detta är en fortsättning på en text som börjar här …

Klinisk verklighet, Socialstyrelsens riktlinjer och RPC:s kritik
Denna forskning har dock inte stort gehör i den kliniska verkligheten. Det är inte bara i USA som det talas tystare och tystare om psykodynamisk psykoterapi vid schizofreni. I Sverige rekommenderar Socialstyrelsen psykodynamisk psykoterapi enbart i undantagsfall och ger det prioritet 10. Detta trots att de bara några rader innan skriver att det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för dra slutsatser om terapiformens effektivitet.

Med ”det vetenskapliga underlaget” menar Socialstyrelsen RCT-studier gjorda på individuell psykodynamisk psykoterapi vid schizofreni. Med andra ord har man i riktlinjerna valt att inte titta på empiriska eller naturalistiska studier – hade man gjort det hade man funnit att det finns en hel del vetenskapligt underlag som ger stöd till psykodynamisk psykoterapi vid dessa tillstånd. Inte med en rad omnämns exempelvis Johan Cullberg och den forskning han bedrivit, trots att han är en nutida svensk kliniker från den psykodynamiska skolan som ägnat decennier åt att forska på psykostillstånd.

När det preliminära förslaget till Socialstyrelsens “nationella riktlinjer för psykosociala insatser vid schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd tillstånd” skickade Riksföreningen PsykoterapiCentrum (RPC) en skrivelse där de lämnade kommentarer och kritik.

Där påpekade de bland annat just att RCT-studier inte lämpar sig för att studera annat än avgränsade insatser. Vid psykosvård är detta sällan relevant då psykosvård karaktäriseras av att vara ”komplex, varierande och utsträckt över en längre tidsrymd.”

Den huvudsakliga kritiken från RPC riktades mot de långtgående slutsatser som Socialstyrelsen drar utifrån den forskning som de själva noterar är otillräcklig för att dra slutsatser utifrån, samt det snäva urvalet av studier.

Dessutom menade RPC att Socialstyrelsen visar upp en snäv kunskap om psykodynamisk psykoterapi då Socialstyrelsens beskrivningar av psykodynamisk psykoterapi i riktlinjerna inte berör psykodynamisk psykospsykoterapi utan snarare är mer teoretiska beskrivningar av dynamisk psykoterapi med betydligt jagstarkare personer – något som Socialstyrelsen faktiskt senare korrigerade en aning i de slutgiltiga riktlinjerna.

Vidare skrev RPC att Socialstyrelsen avhandlar schizofreni- och psykosbegreppet på ett bristfälligt sätt.  Dels, menade RPC, att man av riktlinjerna kan tolka det som att schizofreni och psykostillstånd är att betrakta som genomgående kroniska tillstånd – med rekommenderade behandlingar som främst inriktas mot symtomlindring och beteendeanpassning. Detta är mycket anmärkningsvärt med tanke på att en stor del av alla patienter med psykossjukdomar kan tillfriskna helt, med rätt behandling.

Följande rader återfinns i RPC:s skrivelse till Socialstyrelsen:

”Det är i Socialstyrelsens skrivning oklart hur man avgränsar de olika tillstånden från varandra. Schizofreni och liknande tillstånd respektive psykos används i skrivningen. Schizofreni är mer avgränsat, psykostillstånd en vidare grupp av tillstånd som även inbegriper personlighetsstörningar och som vi idag vet drar stor nytta av psykologisk behandling.

Socialstyrelsen har som utgångspunkt för riktlinjearbetet utgått från den biologiskt inriktade psykiatrins synsätt vars definitioner helt utgår från symptombeskrivningar. Med denna utgångspunkt blir det svårt att skilja olika tillstånd från varandra eftersom symptomöverlappning mellan de olika tillstånden är vanligt. Att man inte dragit nytta av den stora psykoanalytiska/psykodynamiska kunskaps- och erfarenhetsbank som finns inom detta område anser vi innebär en allvarlig brist i behandlingsmöjligheterna för den aktuella patientgruppen.”

I de slutgiltiga riktlinjerna gjorde Socialstyrelsen vissa ändringar varav några i linje med RPC:s förslag. Dock står fortfarande psykodynamisk psykoterapi som en behandlingsform att använda “i undandagsfall”, och den har fortfarande samma låga rekommendation.

Detta trots lång klinisk erfarenhet, ett gediget teoribygge samt stora forskningsinsatser som alla tyder på att psykodynamisk psykoterapi är en verksam behanding vid schizofreni. De få RCT-studier som finns tyder på samma sak. Men de är för få. Och Socialstyrelsen verkar ha bestämt sig.

Bild: Flickr, Jef Safi

Comments (0)

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Psykodynamisk psykoterapi vid schizofreni – rykten, forskning och klinisk verklighet, Del ett.

Posted on 23 August 2011 by Karin Lindqvist

Denna text blev så lång att vi delat upp den i två delar. Här kommer den första!  

 

Trots den stora uppmärksamhet som en gång riktats mot behandling vid schizofreni från psykodynamiska kretsar, har missuppfattningar kring effektiviteten hos psykodynamiska behandlingar jagat fältet ända sedan Sigmund Freud myntade dem för över 100 år sedan

En gång i tiden var individuell psykodynamisk psykoterapi för personer med schizofreni ett uppmärksammat ämne inom den psykodynamiska världen. De senaste årtiondena har det dock skett en skarp nedgång i intresset för schizofreni bland psykodynamiker (Willick, 2001). Det är till och med så att schizofreni som ämne försvunnit från kursplanen på de flesta instituten inom American Psychoanalytic Association. Det är inte svårt att tänka att denna nedgång speglar en uppfattning om att psykodynamisk psykoterapi inte är verksamt, eller är mycket lite verksamt, vid schizofreni. Denna uppfattning är mycket riktigt välspridd.

En närmare granskning av utfallsforskning inom psykiatri visar dock att pessimismen gällande individuell psykodynamisk psykoterapi vid schizofreni är ogrundad. Metaanalyser har visat att psykodynamisk psykoterapi är förknippad med signifikanta förbättringar hos individer med schizofreni (Gottdiener & Haslam, 2002).

Trots den stora uppmärksamhet som en gång riktats mot behandling vid schizofreni från psykodynamiska kretsar, har missuppfattningar kring effektiviteten hos psykodynamiska behandlingar jagat fältet ända sedan Sigmund Freud myntade dem för över 100 år sedan. Ändå har psykodynamiska behandlingar vid schizofreni utveckats och blomstrat – och en stor litteraturbas har vuxit fram.

Forskningsläget
Till skillnad från den kliniska litteraturen har forskning på effektiviteten hos individuell psykodynamisk psykoterapi för personer med schizofreni gett motsägelsefulla resultat. Två mycket citerade, nu klassiska, studier exemplifierar dessa blandade resultat (Karon & VandenBos, 1981, May, 1968). Båda var randomiserade kontrollerade studier (RCT:s) som jämförde psykoterapi med och utan antipsykotisk medicin, med standardbehandling där medicin var den primära interventionen. Medan Karon & VandenBos fann att patienter behandlade med psykodynamisk psykoterapi som huvudsaklig behandling  förbättrades signifikant mer än patienter som behandlades med medicinering som huvudsaklig behandling, fann May exakt motsatt resultat.

Metaanalyser som utförts på individuell psykoterapi för schizofreni har även de gett varierande resultat. En studie från 2001 (Malmberg & Fenton för the Cochrane Review Group) hävdade att det bara finns tre RCT-studier på psykodynamisk psykoterapi och att den forskning som finns är alldeles för metodologiskt bristfällig för att några slutsatser ska kunna dras av den. Med andra ord behövs enligt dem mer forskning på området.

Med behandling kommer 67% av individerna förbättras. Utan behandling är motsvarande siffra 34%.

Några år tidigare, 1998, publicerade Mojtabai et al. en metaanalys som gick igenom studier på psykosociala och psykoterapeutiska behandlingar för schizofreni, kombinerade med antipsykotisk medicin. Samtliga studier i denna analys var RCT-studier där den testade behandlingen bestod av en psykosocial eller en psykoterapeutisk behandling kombinerad med antipsykotisk medicin. Jämförelsebehandlingen bestod av standardbehandling eller treatment as usual där antipsykotisk medicin var den huvudsakliga interventionen. Denna studie fann att psykosociala och psykoterapeutiska behandlingar som kombinerades med antipsykotisk medicin ledde till signifikant bättre utfall än standardbehandling. Vidare gav individuell psykoterapi de största effektstyrkorna. Även i denna studie menar dock forskarna att inga slutsatser kunde dras gällande effektiviteten av individuell psykodynamisk psykoterapi, då studierna på detta var för få.

En tidig metaanalys (Smith et al. 1980) jämförde psykodynamisk psykoterapi (individuell, grupp och familjeterapi) tillsammans med antipsykotisk medicin mot standardbehandling (som ej bestod av terapi) tillsammans med antipsykotisk medicin. Smith et al. fann att psykodynamisk psykoterapi tillsammans med medicinering gav signifikant större förbättring jämfört med standardbehandling tillsammans med medicinering.

Så slutligen 2002 publicerade Gottdiener & Haslam den första och än idag enda metaanalysen som specifikt inriktar sig på individuell psykoterapi för personer med schizofreni. I denna utvärderades psykodynamisk psykoterapi, kognitiv beteendeterapi (KBT) samt ickepsykodynamiska stödjande terapier. Studien fann att alla tre behandlingar var förknippade med signifikant förbättring och att psykodynamisk terapi och kognitiv beteendeterapi ledde till liknande effektstorlekar. Närmare bestämt – med behandling kommer 67% av individerna förbättras. Utan behandling är motsvarande siffra 34%. (Detta motsvarar faktiskt en så låg effektstorlek som 0.33 – alltså betydligt lägre än de effektstorlekar som brukar uppnås i behandlingsstudier på andra tillstånd, exempelvis depression och ångest. Inga enskilda behandlingar för schizofreni uppnår högre effektstorlekar än såhär. Däremot, som synes, ökar oddsen alltså rejält när man kombinerar behandlingar.)

Vidare var psykodynamisk psykoterapi förknippad med signifikanta förbättringar i kombination med medicin – men även utan samtidig medicinering. Ingen av de andra behandlingarna hade testats utan samtidig medicinering.

Gottdiener skriver att det alltså av denna forskning bör stå klart att individuell psykodynamisk psykoterapi kan spela en viktig roll i behandlingen av personer med schizofreni. Denna åsikt är inte baserad på kliniska anekdoter utan på forskning.

Fortsättning följer här

 

Bild: Flickr, Jef Safi

Comments (2)

Tags: , , , , , , , , ,

Metastudie om psykoterapi vid depression

Posted on 23 April 2011 by Psykodynamiskt

Andersson var också ansvarig för den psykologiska delen av socialstyrelsens, numer, omtalade riktlinjer. Dessa riktlinjer förespråkade att KBT skulle vara förstavalet av psykologisk behandlingsmetod vid mild till måttlig egentlig depression. Enligt Anderssons egen forskning som vi redogjort för ovan finns det dock inget som förordar att KBT skall anses vara en bättre behandlingsmetod vid depression. Något konstigt är det kanske att professorn inte följer sin egen forskning i utformandet av de nationella riktlinjerna.

 

Cuijpers et al (2008) har i en metastudie jämfört sju (!) olika terapiformer vid mild till måttlig depression. Studien består av 53 behandlingsstudier. De sju terapiformerna som jämförs är:

  1. Psykodynamisk psykoterapi
  2. kognitiv beteendeterapi
  3. beteendeaktivering
  4. problemlösningsterapi
  5. interpersonell terapi
  6. icke-direktiv stödterapi
  7. social färdighetsträning

Författarnas slutsats är att det saknas betydande skillnader avseende effektstyrka mellan de olika behandlingsmetoderna. Interpersonell terapi gav dock något lite bättre och icke-direktiv stödterapi något sämre resultat.

Studien är kanske något extra intressant om man betänker att en av artikelförfattarna är Gerhard Andersson, professor med KBT-inriktning. Andersson var också ansvarig för den psykologiska delen av socialstyrelsens, numer, omtalade riktlinjer. Dessa riktlinjer förespråkade att KBT skulle vara förstavalet av psykologisk behandlingsmetod vid mild till måttlig egentlig depression. Enligt Anderssons egen forskning som vi redogjort för ovan finns det dock inget som förordar att KBT skall anses vara en bättre behandlingsmetod för depression. Något konstigt är det kanske att professorn inte följer sin egen forskning i utformandet av de nationella riktlinjerna.

Vidare ska sägas att studien visar att KBT har signifikant högre antal “drop-outs” från terapin (dvs. patienter som inte fullföljt behandlingen). Problemlösningsterapi visade upp motsatt statistik, dvs. hade signifikant lägre antal “drop-outs”.

Cuijpers, P., van Straten, A., Andersson, G. & van Oppen, P. (2008). Psychotherapy for depression in adults: A meta-analysis of comparative outcome studies. Journal of Consulting and Clinical Psychology. 76, 909-922.

Foto: flattop341


Comments (9)