Psykodynamisk eller psykoanalytisk terapi refererar till en rad behandlingar baserade på psykoanalytiska koncept och metoder som innebär mindre frekventa möten och som också kan vara avsevärt kortare än regelrätt psykoanalys. Frekvensen på sessionerna är vanligtvis en till två gånger per vecka, och behandlingen kan vara antingen tidsbegränsad eller öppen i fråga om längd. Grunden i psykodynamisk terapi är att utforska de aspekter av självet som inte är fullt kända, speciellt då de visar sig och är möjliga att påverka i den terapeutiska relationen.

Grundböcker i psykologi likställer allt för ofta psykoanalytiska eller psykodynamiska terapier med några av de mer besynnerliga och otillgängliga spekulationer gjorda av Sigmund Freud för ungefär ett sekel sedan, medan de sällan presenterar de förhärskande psykodynamiska koncepten som de förstås och praktiseras idag.

Sådana presentationer tillsammans med förlöjligande skildringar i populärmedia har bidragit till omfattande missförstånd rörande psykodynamisk behandling. För att bidra till skingrandet av möjliga myter och större förståelse för psykodynamisk praktik kommer nedanstånde text att behandla grundläggande beståndsdelar i modern psykodynamisk teknik.

Blagys och Hilsenroth (2000) utförde en sökning i ”PsycLit”-databasen för att identifiera empiriska studier som jämförde processen och tekniken i manualiserad psykodynamisk terapi med den i manualiserad kognitiv beteendeterapi (KBT). Sju kännetecken särskilde på ett reliabelt sätt psykodynamisk terapi från andra terapier /…/:

1. Fokus på affekt och uttryck för känslor.
Psykodynamisk terapi uppmuntrar utforskande av och diskussion om det fulla spektrat av patientens känslor. Terapeuten hjälper patienten att beskriva och sätta ord på känslor, inklusive motsägelsefulla känslor, känslor som är besvärande eller hotande, och känslor som patienten inledningsvis kanske inte har förmåga att känna igen eller erkänna (detta står i kontrast till ett kognitivt fokus, där den stora tyngdpunkten ligger på tankar och antaganden; Blagys & Hilsenroth, 2002; Burum & Goldfried, 2007). Det finns också ett erkännande av att intellektuell insikt inte är samma sak som känslomässig insikt, då den senare ger resonans på en djup nivå och leder till förändring (detta är en anledning till varför många intelligenta och ”psykologiskt lagda” personer kan förklara skälen till sina svårigheter, men trots detta hjälper denna förståelse dem inte att komma över sina svårigheter).

2. Utforskande av försök till att undvika plågsamma/besvärande tankar och känslor.
Folk gör väldigt många saker, medvetet och omedvetet, för att undvika besvärande aspekter av erfarenheter. Detta undvikande (i teoretiska termer försvar och motstånd) kan ta sig enkla former, såsom att missa sessioner, komma för sent eller att bete sig allmänt undvikande. Det kan ta sig subtila uttryck som är svåra att upptäcka i den vanliga sociala diskursen, såsom diskreta byten av ämne när vissa idéer kommer fram, fokuserandet på mindre viktiga aspekter av en upplevelse snarare än på det som är psykologiskt meningsfullt, uppehållande vid fakta och händelser medan man utesluter känslor, fokus på yttre omständigheter snarare än den egna rollen i skapandet av händelser, och så vidare. Psykodynamiska terapeuter fokuserar aktivt på och utforskar undvikande.

3. Identifikation av återkommande teman och mönster
Psykodynamiska terapeuter arbetar för att identifiera och utforska återkommande teman och mönster i patientens tankar, känslor, självbild, relationer och livserfarenheter. I vissa fall kan patienten vara starkt medveten om återkommande mönster som är smärtsamma eller kontraproduktiva men känner sig oförmögen att komma ur dem (exempelvis en man som upprepade gånger finner sig själv dragen till romantiska partners som är känslomässigt otillgängliga, eller en kvinna som regelbundet förstör för sig själv när hon närmar sig framgång). I andra fall kan patienten vara ovetande om mönstren fram till dess att terapeuten hjälper henne eller honom att upptäcka och förstå dem.

4. Diskussion om tidigare erfarenheter (med utvecklingsfokus).
Kopplat till identifikationen av återkommande teman och mönster är erkännandet att tidigare erfarenheter, särskilt tidiga erfarenheter av anknytningspersoner, påverkar vårt förhållande till, och erfarenhet av, nuet. Psykodynamiska terapeuter utforskar tidia erfarenheter, relationen mellan dåtid och nutid, och de sätt på vilket det förflutna tenderar att ”leva vidare” i nuet. Fokuset är inte på det förflutna enbart för sakens skull, utan snarare på hur det förflutna kan bidra till förståelse av nuvarande psykiska svårigheter. Målet är att hjälpa patienter att frigöra sig från tidigare erfarenheters band för att kunna leva mer fullt i nuet.

5. Fokus på interpersonella relationer
Psykodynamisk terapi lägger stor vikt vid patienters relationer och interpersonella erfarenheter (i teoretiska termer: objektrelationer och anknytning). Både adaptiva och icke-adaptiva aspekter av personlighet och självbild skapas i anknytningen, och psykiska svårigheter framträder ofta när problematiska mellanmänskliga (interpersonella) mönster hindrar en person från att uppfylla sina känslomässiga behov.

6. Fokus på terapirelationen.
Relationen mellan terapeuten och patienten är i sig själv en viktig mellanmänsklig relation som kan bli djupt meningsfull och känslomässigt laddad. Då det finns återkommande teman i en persons relationer och sätt att relatera/interagera, tenderar dessa teman att uppstå i någon form även i den terapeutiska relationer. Exempelvis kan en person benägen att misstro andra vara misstänksam mot terapeuten; en person som fruktar ogillande, avvisande eller att bli övergiven kan frukta avvisande från terapeuten, antingen medvetet eller omedvetet; en person som kämpar med ilska och fientlighet kan kämpa med ilska gentemot terapeuten, och så vidare (dessa är relativt enkla exempel; upprepandet av mellanmänskliga [interpersonella] teman i terapirelationen är oftast mer komplexa och subtila än dessa exempel antyder). Återkommandet av interpersonella teman i terapirelationen (i teoretiska termer överföring och motöverföring) ger en unik möjlighet att utforska och omarbeta dem in vivo. Målet är större flexibilitet i mellamänskliga relationer och en förbättrad förmåga att tillgodose interpersonella behov.

7. Utforskande av fantasier
Till skillnad från andra terapiformer där terapeuten aktivt kan strukturera sessioner eller följa en förbestämd agenda uppmuntrar psykodynamisk terapi patienter att prata fritt om det som de tänker på. När patienter gör det (och de flesta patienter behöver avsevärd hjälp från sin terapeut innan de verkligen kan prata fritt), sträcker sig deras tankar naturligt över många mentala områden, såsom önskningar, rädslor, fantasier, drömmar och dagdrömmar (vilka patienter i många fall aldrig tidigare försökt sätta ord på). Allt detta material blir en rik källa till information om hur personen ser sig själv och andra, tolkar och skapar mening av erfarenheter, eller hindrar en potentiell kapacitet till att finna större nöje och mening i livet.

Den sista meningen ger en ledtråd om ett större mål som ligger implicit i alla andra punkter: Målen med psykodynamisk terapi inkluderar, men sträcker sig bortom, symtomremission. Lyckad behandling ska inte bara minska symtom (alltså, bli av med något), utan även fostra den positiva närvaron av psykiska resurser och förmågor. Beroende på person och omständigheter kan detta innebära förmågan att ha mer fullbordade relationer, mer effektivt utnyttja sina talanger och sin begåvning, bibehålla en realistisk känsla av självförtroende, tolerera ett vidare spektra av känslor, ha mer tillfredsställande sexuella upplevelser, förstå sig själv och andra på ett mer nyanserat och sofistikerat sätt  samt möta livets utmaningar med större frihet och flexibilitet. Sådana mål uppnås genom en process av självreflekterande, självutforskande och självupptäckande som äger rum i kontexten av en trygg och djupt autentisk relation mellan terapeut och patient.