Just nu utvärderar ERiCA-projektet (EaRly Internet-based interventions for Children and Adolescents) psykodynamisk, affektfokuserad behandling via internet för ungdomar mellan 15 och 19 år, som lider av depression. I behandlingen får man kontakt med en egen behandlare via meddelanden och chatt. Studien är en jämförande studie där affektfokuserad behandling jämförs med KBT, båda över nätet. Båda behandlingarna har visat sig effektiva i tidigare studier och hypotesen i denna studie är att behandlingarna är likvärdiga.

Studien syftar både till att utvärdera effekten av behandlingen, men har även med mått som hoppas ge svar på för vilka denna typ av behandlingskontakt är lämplig, om någon av behandlingarna passar bättre för vissa grupper av patienter och vilka som sannolikt behöver sedvanlig psykoterapi.

Studien rekryterar deltagare just nu och intresserade kan läsa mer och anmäla sig på www.erica.nu. Jakob Mechler och Karin Lindqvist (från psykodynamiskt.nu!), tillsammans med ett stort forskarteam med medlemmar från flera olika universitet i Europa, står bakom projektet. Stockholms universitet är huvudman med Björn Philips som huvudansvarig för studien. Projektet finansieras av Stockholms universitet och Kavlifonden, läs mer här.

Det går även att hitta och dela information om studien på facebook (www.facebook.com/ericastudien) och instagram (ericastudien)

Just nu utvärderar ERiCA-projektet (EaRly Internet-based interventions for Children and Adolescents) psykodynamisk, affektfokuserad behandling via internet för ungdomar mellan 15 och 18 år, som lider av depression. I behandlingen får man kontakt med en egen behandlare via meddelanden eller chatt. Just nu genomförs en pilotstudie som sedan kommer att följas av flera större studier.

Studien syftar både till att utvärdera effekten av behandlingen, men har även med mått som hoppas ge svar på för vilka denna typ av behandlingskontakt är lämplig, och vilka som sannolikt behöver sedvanlig psykoterapi.

Studien rekryterar deltagare just nu och intresserade kan läsa mer och anmäla sig på www.erica.nu. Jakob Mechler och Karin Lindqvist (från psykodynamiskt.nu!), tillsammans med ett stort forskarteam med medlemmar från flera olika universitet i Europa, står bakom projektet. Stockholms universitet är huvudman med Björn Philips som huvudansvarig för studien. Projektet finansieras av Stockholms universitet och Kavlifonden, läs mer här.

Det går även att hitta och dela information om studien på facebook (www.facebook.com/ericastudien) och instagram (ericastudien)

I början på december gav DN ut en bilaga med tema folkhälsa, med särskild inriktning på ungas psykiska ohälsa. Bland annat beskrevs att många unga som söker vård för psykisk ohälsa inte får tillräckligt snabb hjälp, och att det spelar stor roll var du bor i landet för hur snabb hjälp du får. Av ungdomar som bor på Gotland erbjuds till exempel 93 procent av de som söker vård vid barn- och ungdomspsykiatrin en första bedömning inom 30 dagar, medan detsamma bara gäller för 37 procent i Västerbotten.

Ett sätt att skapa tillgång till vård och stöd oavsett var du bor kan vara att erbjuda kontakt över internet. Ungdomar idag befinner sig på internet i hög utsträckning och erfarenheter från flera stödinstanser är att många ungdomar faktiskt föredrar kontakt via chatt och epost framför andra kontaktvägar. Att kunna erbjuda flera olika vägar till vård är en av flera åtgärder som behövs för att öka tillgängligheten inom barn- och ungdomspsykiatrin.

Just nu utvärderar ERiCA-projektet (EaRly Internet-based interventions for Children and Adolescents) psykodynamisk, affektfokuserad behandling via internet för ungdomar mellan 15 och 18 år, som lider av depression. I behandlingen får man kontakt med en egen behandlare via meddelanden eller chatt. Just nu genomförs en pilotstudie som sedan kommer att följas av flera större studier.

Studien syftar både till att utvärdera effekten av behandlingen, men har även med mått som hoppas ge svar på för vilka denna typ av behandlingskontakt är lämplig, och vilka som sannolikt behöver sedvanlig psykoterapi.

Studien rekryterar deltagare just nu och intresserade kan läsa mer och anmäla sig på www.erica.nu. Jakob Mechler och Karin Lindqvist (från psykodynamiskt.nu!), tillsammans med ett stort forskarteam med medlemmar från flera olika universitet i Europa, står bakom projektet. Stockholms universitet är huvudman med Björn Philips som huvudansvarig för studien. Projektet finansieras av Stockholms universitet och Kavlifonden, läs mer här.

Det går även att hitta och dela information om studien på facebook (erica.nu) och instagram (ericastudien)

I april 2017 publicerades en tysk randomiserad kontrollerad studie där man jämförde psykodynamisk psykoterapi (PDT) med kognitiv beteendeterapi (KBT) vid bulimi.

81 kvinnliga ungdomar och unga vuxna (14-20 år) randomiserades till antingen KBT eller PDT. Studien genomfördes i Tyskland där det vanliga är att man får 60 sessioner terapi vid bulimi, varför även denna studie gav upp till 60 sessioner över en ettårsperiod. I genomsnitt gick patienterna 36.6 sessioner. Patienterna som gick i KBT gick i genomsnitt 33 sessioner och patienterna som gick i PDT gick i genomsnitt 40.7 sessioner. 38.5% av patienterna i KBT och 21.4% av patienterna i PDT hoppade av behandlingen. Vare sig avseende antal sessioner eller avhopp var det någon signifikant skillnad mellan grupperna

Både KBT och PDT var manualiserade. KBT gavs enligt Fairburns manual som är en vedertagen KBT-behandling vid bulimi. PDT fokuserade på symptom, länkat till mönster i relationer, konflikter, försvar, strukturella problem med mera. Alla terapeuter utbildades och handleddes. Följsamhet till behandlingen skattades och man såg att KBT-terapeuterna var något mer följsamma till manualen.

Både patienterna i KBT och patienterna i PDT förbättrades signifikant, med en inomgruppseffekt på h = 1.22 för KBT och 1.18 för PDT. Det var ingen signifikant skillnad i effektivitet mellan behandlingarna. 33.3 % av patienterna i KBT gick i remission medan 31.0 % av patienterna i PDT gjorde detsamma, (lika många, 13 personer i varje grupp) inte heller här var det någon signifikant skillnad. Man fann små fördelar för KBT avseende hetsätning och utrensning medan PDT hade små fördelar avseende ångest över ätande.

Vid 12-månadersuppföljning kvarstod förbättringen och vissa hade fortsatt att förbättras. Ingen deltagare fick fortsatt behandling under uppföljningsperioden. Vid uppföljning var 15 patienter i KBT och 13 patienter i KBT klassade som fria från bulimi.

Författarna bakom studien diskuterar resultatet från några olika aspekter. Dels jämför de med tidigare studier som jämför KBT med PDT, framför allt en studie av Poulsen et al (2014) som visade på signifikant bättre resultat för KBT och låga remissionssiffror för PDT. De resonerar kring att PDT-behandlingen i denna studie var bulimispecifik och symptomorienterad på ett sätt som behandlingen i Poulsens studie inte var vilket kan vara en möjlig förklaring till att denna behandling var mer effektiv.

De tar även upp några brister i studien: dels hade den inte tillräckligt hög statistisk power för att visa ekvivalens mellan grupperna, vilket innebär att det kan finnas små skillnader som denna studie hade för få deltagare för att upptäcka. Därtill fanns det ingen kontrollgrupp, vilket beror på att man inte bedömde det som etiskt att låta patienter med ett så svårt tillstånd som bulimi stå på väntelista så länge som ett år. Samtidigt, menar författarna, finns det annan forskning som visar att bulimisymptom tenderar att vara stabila över tid utan behandling vilket motsäger att förbättringen skulle bero på naturlig progression.

Författarna menar dock sammanfattningsvis att resultaten från denna studie visar att både KBT och PDT är till hjälp för patienter med bulimi, och att PDT bör vara fokuserat mot ätstörningen för att vara som mest effektivt. Kliniker bör därför utifrån den forskning som finns överväga KBT, PDT och ”family based treatment” som alternativ vid bulimi hos tonåringar och unga vuxna.

Chris Frewin @Flickr.com

I knappt fyra år rekryterade ett amerikanskt forskarlag totalt 237 deprimerade patienter som randomiserades till antingen KBT eller PDT. Den psykodynamiska terapin baserades på Luborskys “Supportive-expressive psychotherapy” och KBT på Becks kognitiva terapi. Behandlingarna var båda 16 sessioner långa och pågick under fem månader.

Behandlingarna utfördes på en sedvanlig öppenvårdsmottagning i USA och klinikerna var anställda inom verksamheten. Terapeuterna fick intensiv handledning av erfarna experter och skattningar av följsamhet och kompetens bedömdes som tillfredsställande och jämförbara med behandlingar utförda av expertterapeuter. Patienterna som sökte behandling var en relativt psykosocialt utsatt grupp. Över hälften var arbetslösa och bara runt 5% hade ett heltidsarbete. Få hade en högskoleexamen och många hade inte ens examen från high school. 88,6% av patienterna hade en komorbid axel-i-störning. 70% hade en samtidig ångeststörning och 56,1% hade någon form av diagnosticerad beroendeproblematik.

Studien är en så kallad ”noninferiority”-studie, vilket innebär att man med statistiska medel säkerställer huruvida två betingelser är att anse som likvärdiga eller om den ena är sämre. I detta fall undersökte man om PDT var sämre än KBT eller om behandlingarna var att anse som likvärdiga. Resultaten indikerar att PDT inte är underlägsen KBT. Primärt utfallsmått var observatörsskattad depression (enligt Hamilton Rating Scale for Depression) och forskarna fann att skillnaden i poäng mellan de båda behandlingarna var 0,86 poäng till KBTs fördel. Detta motsvarar en effektstorlek om d=0.11 (Cohens d). 16,1% av patienterna i PDT och 21,8% av patienterna i KBT fick minst en 50% minskning av depressiva symtom. Resultaten tyder således på att PDT är statistiskt icke underlägsen (non-inferior) till KBT.

På de flesta sekundära utfallsmått kunde non-inferiority inte fastställas statistiskt på grund av att grupperna minskat, men effekterna mellan behandlingarna var genomgående mycket små och tyder inte på någon existerande, kliniskt meningsfull, skillnad till KBTs fördel. Studien lider av väldigt mycket avhopp, 51,5% kom till 5 eller färre sessioner, 78,9% kom till 11 eller färre sessioner. Det fanns ingen skillnad avseende närvaro mellan de båda behandlingsgrupperna och många patienter fick sannolikt inte tillräcklig dos för att terapin skulle ha effekt.

Föreliggande studie är den andra riktigt stora randomiserade kontrollerade studien där PDT visats vara inte underlägsen, utan likvärdig, KBT vid depression. Tillsammans med Driessen et al., 2013 finns nu alltså två stora studier utförda av varandra oberoende forskarlag och på två i vart fall liknande behandlingsmanualer (om ej än identiska). Forskarlag har tidigare påpekat att PDT saknar just stora, välgjorda studier vid depression (se t.ex. Barth et al., 2013), men så är inte längre fallet. Därför kan det tyckas konstigt att Socialstyrelsen i sin remissversion av riktlinjer för behandling av ångest och depression sänker PDTs rekommendationsgrad vid mild till måttlig depression samtidigt som två non-inferioritystudier tillkommit. I den senaste metaanalysen (Driessen et al., 2015) har antalet studier som ligger till grund för resultaten fördubblats och patientantalet nära tredubblats. Frågan är hur många till som skulle krävas för att socialstyrelsen ska se psykodynamisk terapi som en relevant och verksam behandling vid depression?

Foto: Marie @ Flickr

Vi har tidigare skrivit om Driessen med kollegors stora depressionsstudie i Holland. Totalt erbjöds 341 patienter KBT eller PDT och skillnad avseende effekt mellan de två behandlingarna var minimal och icke-signifikant (d=0,04). Studien stärker inte enbart evidensbasen för PDT, resultaten går också i linje med flertalet metaanalyser avseende psykoterapi för depression – trots olika teoretiska utgångspunkter finner man få skillnader mellan aktiva behandlingar (t.ex. Cuijpers et al., 2008). Den stora frågan i dagsläget blir således om det finns subgrupper av patienter som behöver en specifik behandling. Det skulle i sådant fall kunna ge svar på den eviga frågan: vem behöver vad?

Det finns få studier på området och vi vet egentligen väldigt lite om vilka som passar för KBT eller PDT. Driessen med kollegor fann bara en tidigare studie på området. I den fann man att kliniskt deprimerade vårdnadshavare som varit vårdnadshavare < 44 månader fick bättre resultat av PDT. De patienter som varit vårdnadshavare i 44 månader eller mer fick bättre resultat av KBT (Gallagher-Thompson & Steffen, 1994). Driessen et al., valde därför att göra s.k. post-hoc-analyser på sitt sedan tidigare insamlade material och man valde att se till de patienter som avslutat behandling.

Bland måttligt deprimerade patienter (som endast erhöll psykoterapi) fann man att patienter med låg grad av samtidig ångest fick signifikant bättre resultat med PDT (d=0,40). Bland patienter med högre grad av samsjuklig ångest fann man ingen skillnad mellan behandlingarna. I subgruppen med svårt deprimerade patienter (som erhöll både psykoterapi och farmakologisk behandling) fann man att längden på den aktuella depressionsepisoden var viktig för utfallet. För svårt deprimerade patienter som varit deprimerade mindre än ett år var KBT och läkemedelsbehandling mycket mer effektivt än PDT och läkemedel (d=0,83). För svårt deprimerade patienter med depression som varat i 1 år eller mer fanns istället en liten effekt till PDT och samtidigt läkemedelsbehandlings fördel (d=0,31).

Enligt författarna skulle det kunna vara så att patienter med lägre grad av samsjuklig ångest kanske drar större nytta av PDT då de har lättare för att gå in i en känslomässigt nära och insiktsorienterad behandling och kanske därför känner sig mindre bekväma med den mer strukturerade och manualiserade KBT-behandlingen.

Man tänker sig vidare att svårt deprimerade patienter, som varit deprimerade länge, kanske är deprimerade mer p.g.a. personlighetsfaktorer och att detta eventuellt medför att de har svårare att skapa en god arbetsallians. Psykodynamiska terapeuter är vana vid att arbeta med och tänka kring dylika faktorer. Samtidigt, spekulerar författarna, kanske KBT:s fokus på livsstilsförändringar och hemuppgifter upplevs för krävande för patienter som varit deprimerade under en längre tid. Samtidigt tycks svårt deprimerade patienter, som inte varit deprimerade så länge, verkligen behöva KBT, med hemuppgifter som fokuserar på beteendeaktivering.

Studien är intressant och adresserar något som i allra högsta grad är relevant, men får också ses i sitt sammanhang. Detta är post-hoc-analyser som behöver replikeras innan man kan använda resultaten för att bättre matcha patient och metod med varandra.

photo: Karsten Schmidt @flickr.com

De flesta beforskade behandlingarna vid personlighetssyndrom inom kluster B (antisocial, borderline, histrionisk och narcisstisk) fokuserar på borderlineproblematik. I Tyskland har man utvecklat en transdiagnotisk manual psykoanalytisk-interactional therapy ([PIT], som vi närmre beskrivit här!) för patienter med svår personlighetsproblematik. Följande behandlingsstudie är genomförd i slutenvården. Patienter inom kluster B randomiserades till manualbaserad PIT alternativt en icke manualbaserad psykodynamisk terapi utförd av experter på en klinik inriktad mot patienter med svår personlighetsproblematik. Båda terapierna kunde ges 1-2 gånger i veckan. Samtliga patienter i behandling erhöll även konstterapi eller kroppsterapi (1-2 sessioner i veckan) samt möjlighet att konsultera en socionom. 

Vidare hade man en naturalistisk (dvs. icke-randomiserad) väntelista. Denna bestod av patienter som av praktiska skäl fick vänta på sin behandling. Primära utfallsmått var personlighetsorganisation och ett mått avseende global psykisk ohälsa. Sekundära utfallsmått var depressivitet, ångest och interpersonella problem. Författarnas hypotes var att båda behandlingarna skulle vara bättre än väntelista, men också att PIT skulle vara bättre än E-PDT.

Personlighetssyndrom var fördelade enligt följande: Borderline (83%), Antisocial (11%), Histrionisk (2%), Narcisisstisk (23%). Genomsnittligt behandlingslängd var 106,7 dagar för PIT och 76,78 för E-PDT, skillnaden i längd är statistiskt signifikant varför man också kontrollerat för terapilängd i statistiska analysen.

Förändringen för patienter på väntelistan var minimal, trots att en del patienter hade samtidig vård. Både PIT och E-PDT var överlägsna kontrollgruppen på samtliga utfallsmått, med måttliga till stora inomgruppseffekter på nästan alla mått. Man fann inga skillnader mellan PIT och E-PDT. Vilken sorts personlighetsdiagnos patienten hade inom kluster B förändrade inte heller resultaten.

Författarna understryker att fler studier på behandlingarna behövs för patientgruppen. Sammantaget är dock dessa resultat lovande och tyder på att flera typer av psykodynamiska behandlingar verkar vara verksamma för patienter med Kluster B-störningar.

Maury McCown @ Flickr.com

I juni publicerades en ny RCT där man jämförde psykodynamisk korttidsterapi med läkemedelsbehandling för social fobi. Läkemedelsbehandling av social fobi har stöd i forskningen och rekommenderas av Socialstyrelsen för tillståndet. Även KBT har ett starkt stöd i forskningen. Tills relativt nyligen har det dock inte funnits särskilt mycket studier på psykodynamisk psykoterapi vid social fobi, men de senaste två åren har flera studier kommit som samtliga tyder på att psykodynamisk behandling utgör en effektiv behandling för social fobi (Leichsenring et al., 2013; 2014, Bögels et al., 2014). Nu har ytterligare en studie kommit på området.

Den här gången är det ett iranskt forskarlag som står bakom studien och behandlingen utgår ifrån Leigh McCulloughs affektfobiterapi (APT). Totalt ingick 45 manliga studenter med socialfobiska besvär i studien. För att kunna inkluderas i studien krävdes det att man skattade över cut-off på självskattningsinstrumentet Social Phobia Inventory (SPIN) samt att man uppfyllde kriterierna för social fobi enligt SCID-I.

Patienterna randomiserades till APT, SSRI (sertralin) eller till väntelista. Resultaten visade på att APT och SSRI > väntelista. Man fann inga signifikanta skillnader mellan SSRI och APT, men då måste man också komma ihåg att studien inte har tillräcklig power för att kunna uttala sig om meningsfulla skillnader. Både SSRI-behandling och APT genererade stora effektstorlekar:

Självskattade symtom (primärt utfallsmått):
APT d = 1,19
SSRI d = 1,94
Väntelista d = 0,286

CGI-S
APT d = ,0,811
SSRI d = 0,895
Väntelista d = 0,270

GAF
APT d = 1,81
SSRI d = 0,79
Väntelista d = 0,184

Studien rapporterar dock relativt låga respons- och remissionssiffror (APT: 30,76% respektive 15,38%; SSRI: 36,11% respektive 18,18%). Samtidigt får sägas att författarnas definition av respons och remission tycks något konservativa, med höga krav för att det ska anses vara uppfyllt.

Studien har en hel del metodologiska brister och får väl närmast ses som en pilotstudie. Samtliga patienter är universitetsstudenter och av manligt kön vilket kan tänkas minska generaliserbarheten i fynden. Och, även om man inte finner några signifikanta skillnader så är studien inte tillräckligt stor för att utesluta att meningsfulla skillnader faktiskt existerar. Vidare vet vi ingenting om huruvida terapeuterna var adekvat tränade i modellen.

James Barkman@Flickr.com

Barbara Milrods forskargrupp har arbetat med sin panikfokuserade psykodynamiska korttidsterapi (PFPP) sedan slutet av 90-talet. År 2007 kom så deras första randomiserade kontrollerade studie där PFPP > tillämpad avslappning (ART). Studien väckte ett stort intresse då det var första gången en psykodynamisk korttidsterapi visat sig överlägsen en kredibel kontrollgrupp.

PFPP har därefter prövats i Tyskland med lovande resultat. Nu har den, hitintills, största studien publicerats och resultaten är lovande, spännande och svårtolkade!

Forskning avseende behandlingar mot ångest domineras i stort av KBT och farmakologisk forskning. Nyligen har dock psykodynamisk korttidsterapi börjat testas med lovande resultat. En metaanalys på området kunde inte se några skillnader jämfört med andra behandlingar, men noterade också att det helt saknas studier vid vissa ångesttillstånd.

Föreliggande studie av Milrod et al., (2015) är den första större studien som undersöker PFPP mot KBT, och man använde även återigen ART som kontrollgrupp. Totalt erhöll 201 patienter behandling och de randomiserades enligt 2:2:1 (PFPP:KBT:ART). Studien hade två olika behandlingscenter, ett i New York och ett i Philadelphia. Man tillät samtidig medicinering, men den var tvungen att hållas konstant under pågående behandling.

Fler patienten avbröt behandling i ART (41%) jämfört med KBT (25%) och PFPP (22%). Man fann också att de mest symtombelastade patienterna oftare hoppade av ART än PFPP och KBT (p=0,013). När man sedan gick vidare för att jämföra behandlingarna avseende symtomminskning (primärt utfallsmått) samt andel av patienter som svarat på behandlingen (“response rate”, sekundärt utfallsmått) fann man s.k. “site effects”, det vill säga att behandlingarna fick olika resultat i New York och Philadelphia.

I New York (där PFPP utvecklats) fann man inga signifikanta skillnader avseende minskning av paniksymtom. Däremot fann man att grupperna skiljde sig åt signifikant avseende “response rate” där KBT (65%) och PFPP (71%) var signifikant bättre än ART (30%).  I Philadelphia blev resultaten de omvända! Där fann man ingen signifikant skillnad mellan behandlingarna avseende ”response rate”: ART (63%), KBT (60%) och PFPP (48%), men däremot fann man en signifikant skillnad avseende symtomminskning där KBT (p=0,009) och ART (p=0,025) > PFPP.

Patientgrupperna skiljde sig åt, där Philadelphiapatienterna oftare var mer belastade avseende symtom, mer psykosocialt utsatta samt oftare även medicinerade. De här skillnaderna kontrollerade man dock för statistiskt – de kunde inte förklara skillnaden mellan olika behandlingscenter.

Det som är slående med studien är hur olika PFPP och ART presterar på de olika mottagningarna. Forskargruppen är blandad för att undvika s.k. “allegiance effects” (att forskarnas teoretiska hemvist leder till bias för den egna terapiformen). Man hade alltså PDT- och KBT-förespråkare på båda behandlingscenter. PFPP utvecklades i New York och terapeuterna där har arbetat med metoden under en längre tid. I Philadelphia var terapeuterna visserligen vana vid att bedriva psykodynamisk korttidsterapi, men de brukar vanligen arbeta med Supportive-Expressive Psychotherapy (SEP; Luborskys modell). SEP har många likheter med PFPP, men de skiljer sig också åt. PFPP betonar överföringsarbete mer samt är symtomfokuserad. Man har genomfört adherenceskattningar, men framtiden får utvisa om de olika “lägrena” kanske betonat olika delar av manualen eller om de på annat sätt skiljer sig åt från varandra. En ytterligare aspekt är att terapeuterna i Philadelphia inte kunde ha normal grupphandledning som de andra KBT- och ART-terapeuterna vid Philadeplhia. Då ingen PFPP-handledare fanns att tillgå i Philadephia fick man ofta ta handledningen via telefon istället.

Angående ARTs resultat så resonerar författarna enligt följande: Det bättre resultatet för ART i den här studien (jämfört med t.ex. Milrod et al., 2007) kan ha att göra med att man lagt till exponeringsmoment samt hemläxor. Detta kan ha gjort behandlingen “för lik” sedvanlig KBT och man kan på så sätt ha höjt dess resultat. Vidare så var en av forskarna vid Philadelplhia mycket engagerad i ART-behandlingen. Även detta kan ha lett till ett bättre resultat.

Författarna drar slutligen följande slutsatser:

• Alla behandlingarna ledde till signifikant symtomminskning
• ART tycks mer känslig för avhopp, speciellt bland de svårast sjuka patienterna.
• KBT presterade jämnast sett över de två behandlings-siterna.
• PFPP:s resultat får ses som lovande.

© Santiago Alvarez

Vi har tidigare skrivit om den danska bulimistudien där psykoanalytisk långtidsterapi gav nedslående resultat jämfört med en kortare KBT-insats. Det finns visserligen äldre studier (Bachar et al., 1999; Fairburn et al., 1986; Garner et al., 1993) där annan form av psykodynamisk terapi får något bättre resultat och även IPT (Fairburn et al., 1991; Fairburn et al., 1993) tycks fungera vid bulimi, men Poulsen et al., (2013) är en mycket välgjort studie som bör innebära att det traditionella psykoanalytiska arbetssättet kan ifrågasättas vid behandling av bulimi. Vid den “nya” diagnosen hetsätning finns också visst stöd för psykodynamisk gruppterapi, den tycks lika effektiv som kbt i grupp, men behandlingarna tycks passa olika patienter olika bra (Tasca et al., 2012).

Om det vid bulimi nervosa finns olika effektiva behandlingar att välja mellan så ser det värre ut för anorexia nervosa. Det finns naturligtvis behandlingsstudier, men i en nyligen genomförd Cochrane review fann man sju små studier där fynden var blandade. En större, metodologiskt rigorös studie fyller således ett tomrum i forskningslitteraturen. Därför är Anorexia Nervosa Treatment of OutPatients (ANTOP) viktig.

I studien ämnade Zipfel med kollegor (2014) jämföra fokal psykodynamisk psykoterapi, ätstörningsspecifik KBT-e (samma form som prövades i Poulsen et al., 2013) och optimerad sedvanlig psykoterapeutisk behandling (TAU).

ANTOP-studien var en multicenter, randomiserad kontrollerad studie. Patienterna var över 18 år gamla, av kvinnligt kön, diagnosticerade med anorixia nervosa (AN) eller med s.k. subklinisk AN (dvs. med endast ett kriterium mindre än de som erhållit diagnosen). Patienter fick inte delta om de samtidigt uppfyllde kriterierna för substansberoende, stod på neuroleptisk medicinering, uppfyllde kriterierna för någon form av psykossjukom eller bipolär sjukdom, allvarliga somatiska sjukdomar eller om de hade pågående psykoterapeutisk behandling.

Efter formell psykiatrisk diagnostik samt somatisk undersökning randomiserades patienterna till 10 månaders behandling. Såväl KBT som PDT-behandlingen var manualiserad och erbjöds via de olika mottagningarna. Den sedvanliga psykoterapeutiska behandlingen var inte reglerad. Patienterna remitterades då till psykoterapeuter som hade erfarenhet av att arbeta med ätstörningsproblematik i allmänhet och AN i synnerhet. Patienterna i TAU hade också en mycket tät kontakt med sin husläkare.

Den fokala psykodynamiska terapin inleddes med en standardiserad, operationaliserad psykodynamisk diagnostik (OPD, som Erik Hammarström har beskrivit här). Därefter utgick behandlingen utifrån tre faser: 1. Fokus på den terapeutiska alliansen, pro-anorektiskt beteende samt jagsyntona attityder och beteenden. 2. Fokus på viktiga relationer och deras samband med ätstörningen. 3. Fokus på återgång till det vardagliga livet, förväntningar inför behandlingsavslut och separation från terapeuten.

Totalt ingick 242 patienter i studien, vilket innebär att det är den tveklöst största psykoterapistudien på patienter med AN. Efter tio månaders behandling visade patienter i samtliga tre betingelser upp substantiella viktökningar (PDT: 0,73kg/m2; KBT 0,93 kg/m2; TAU 0,69 kg/m2). Man fann inga signifikanta skillnader mellan grupperna. Vid 12-månadersuppföljning hade värdena ökat ytterligare, men fortsatt utan signifikanta skillnader mellan de olika betingelserna (PDT: 1,64 kg/m2; KBT 1,30 kg/m2; TAU 1,22 kg/m2).

Forskarna undersökte också antal patienter som gått i remission vid behandlingsavslut och vid 12-månadersuppföljning. Vid behandlingsavslut fanns inga signifikanta skillnader mellan behandlingarna. Vid uppföljningen hade dock PDT signifikant högre andel patienter som gått i remission jämfört med TAU (35% respektive 13%; p=0,036). I KBT var motsvarande siffra 20% vilket inte skiljde sig från TAU eller från PDT. Det var också signifikant färre patienter i PDT-gruppen som sökte ytterligare vård under uppföljningen jämfört med patienter i TAU (23% jämfört med 41%). Övriga gruppjämförelser genererade inga signifikanta skillnader.

Forskarna skriver som slutsats att samtliga tre behandlingsalternativ leder till substantiell viktökning. KBT leder till snabbare viktökning under behandling, men vid ettårsuppföljning är det endast PDT som skiljer sig åt från TAU avseende andel patienter som gått i remission. KBT och PDT hade också färre avhopp än TAU. Detta tyder alltså på att såväl KBT som PDT är lovande behandlingar för patienter med anorektisk problematik, men studien visar också på att AN är ett svårbehandlat tillstånd samt att optimerad sedvanlig behandling också tycks effektiv med relativt få skillnader gentemot manualiserad behandling specifikt utformad för AN.