Archive | May, 2014

Tags: , ,

Till minne av Sidney Blatt

Posted on 31 May 2014 by Psykodynamiskt

blatt-obit-superJumbo

Den 11 maj 2014 avled en stor psykodynamisk teoretiker, Sidney Blatt, vid 85 års ålder. Blatt har varit aktiv länge och är allra mest känd för sin teori om personlighetsutveckling. Det hela började med att Blatt observerade två olika sorters depression, anaklitisk och introjektiv. De deskriptiva symtomen var desamma, men de underliggande personlighetsdragen skiljde sig åt. Från detta utvecklade han sedermera en teori kring personlighetsutveckling. Blatt menade att personligheten utvecklas längs två parallella, delvis överlappande spår, en dialektisk utveckling i spänningsfältet mellan själv och andra. Patologi uppstår som ett resultat av att individen betonar den ena på bekostnad av den andra.

blatt1-3

Tillsammans med andra framstående forskare har Blatt sedan vidareutvecklat och empiriskt prövat sin teori och en ansenlig mängd forskning existerar i dagsläget. Bl a har vi tidigare skrivit om en studie där Blatt m.fl. funnit att de olika “depressionstyperna” svarar olika på kortidsterapier: “Den deskriptiva depressionsdiagnostikens begränsningar”.

I Blatts bok “Polarities of Experience” (som i stort sammanfattar Blatts teori och livsgärning) skriver Peter Fonagy:

This book signals a paradigm shift. No mental health professional can ignore the evidence amassed in these pages and the coherent picture of psychosocial clinical work that emerges. The field of clinical psychology has patiently waited for a model that ties together the threads of a focus on cognition with an emphasis on relationships, the recognition of developmental trajectories, and the failure of atheoretical approaches to classification of mental disorders. Blatt has provided us with a conceptual platform from which the next generation of psychologists can develop.

Vi tar så avsked av en stor teoretiker, forskare och författare.

Kommentarer (0)

Anknytningsmönster förändrade i psykodynamisk barnterapi

Posted on 29 May 2014 by Karin Lindqvist

4894554385_0ed3262f0a_b

Stefini, A., Horn, H., Winkelmann, K., Geiser-Elze, A., Hartmann, M., & Kronmüller, K.-T. (2013). Attachment styles and outcome of psychoanalytic psychotherapy for children and adolescents. Psychopathology, 46(3), 192–200. doi:10.1159/000341591

En ny studie från Tyskland har undersökt sambanden mellan anknytningsmönster och terapiutfall, samt om anknytningsmönster går att förändra, hos barn. Få tidigare studier har berört anknytningsmönster i förhållande till psykoterapi och de som finns har primärt handlat om vuxna patienter. Där har man sett dels att trygg anknytning predicerar gott terapiutfall samt att anknytningsmönster går att förändra i vissa former av psykoterapi (till exempel överföringsfokuserad terapi).

Vid avslutad terapi hade 74,6 % av patienterna uppnått såväl reliabel som klinisk signifikant förändring, och vid 12-månadersuppföljningen gällde detta för 87%

I föreliggande studie inkluderades 71 barn mellan sex och 18 år, med en medelålder på 11. Barnen hade blandade diagnoser, men alla hade minst en psykiatrisk diagnos enligt ICD-10 och behandlades med psykodynamisk långtidsterapi.

Anknytning mättes med ett nyutvecklat instrument som heter Heidelberg Attachment Style Rating for Children and Adolescents (HASR-CA). Utfall av terapin mättes med Severity of Impairment Score for Children and Adolescents (SIS-CA). Utfallet bedömdes utifrån ”Concept of Clinial Significance” (CS) och Reliable Change (RC) index. För CS använde man sig av en cut-offpoäng på 7 på SIS-CA. För RC ansågs en förändring på minst fyra poäng vara kliniskt signifikans. Terapin ansågs ha fallit väl ut om patienterna förändrats reliabelt (dvs fått en förändring på 4 poäng) samt kliniskt signifikant (dvs kommit under 7 poäng på SIS-CA-skalan)”

Man såg också att anknytningsmönstret förändrades i terapin.

Vid avslutad terapi hade 74,6 % av patienterna uppnått såväl reliabel som klinisk signifikant förändring, och vid 12-månadersuppföljningen gällde detta för 87 %. Man såg också att anknytningsmönstret förändrades i terapin. Vid slutet av terapin var drygt 63 procent tryggt anknutna till skillnad från bara drygt 22 procent i början. Av dem man intervjuade vid tolvmånadersuppföljningen (90 procent av dem man intervjuade vid avslut, på grund av dropouts) var 76,6 procent tryggt anknutna.

Däremot spelade anknytningsmönster vid terapins början ingen signifikant roll för hur det sedan gick i terapin. 87,5 av de inledningsvis tryggt anknutna patienterna slutade behandlingen med gott utfall medan samma gällde för 79,9 procent av de inledningsvis otryggt/desorganiserat anknutna. Däremot såg man att de tryggt anknutna barnen tenderade att ha kortare terapier (men alltså förbättrades lika mycket som de otryggt anknutna som fick längre). Det fanns även ett signifikant positivt samband mellan att ändra anknytning och att nå gott utfall av terapin.

En brasklapp när det kommer till tolkning av resultaten är att studien inte hade någon kontrollgrupp. Detta innebär att man egentligen inte säkert kan säga att det var på grund av terapin som anknytningsmönstren förändrades. Däremot har tidigare studier visat att anknytningsmönster tenderar att vara stabila och inte ändras spontant, så det är mindre sannolikt att förändringen är orelaterad till terapin.

 

Foto: Laura Gilmore @ Flickr

 

Kommentarer (0)