Om försämring i psykoterapi – Kommentar till DN:s artikelserie

Posted on 08 March 2015 by Psykodynamiskt

14803407263_e2762716a4_o

Att marknadsföra KBT eller någon annan enskild metod som lösningen för alla bidrar i våra ögon snarare till en ökad stigmatisering av de som inte drar nytta av behandlingen, och lägger också locket på de i vårt tycke viktigaste frågor psykologisk behandlingsforskning står inför idag: Hur ska vi hjälpa fler patienter, och vad fungerar för vem?

Dagens Nyheter har i dagarna publicerat intressanta artiklar om det viktiga ämnet biverkningar av psykoterapi (Psykoterapi kan ge allvarliga biverkningarTerapeuten fick Karin att må sämreMånga får inte rätt terapi). Även om DNs ambition är god och trots det viktiga och ofta förbisedda ämnet så finns det vissa problem med sammanställningen. I vissa av artiklarna ger man intrycket av att patienter som försämras alltid och enbart gör det på grund av terapimetoden. Som läsare får man också intrycket av att det faktum att vissa patienter försämras i psykoterapeutisk behandling är nyheter. Så är inte fallet. Redan 1963 myntade forskaren och psykologen Allen Bergin termen ”deterioration effect”. Han fann att en relativt liten andel patienter tycktes försämras av psykoterapeutisk behandling. De här fynden har sedermera replikerats, forskning tyder på att mellan 5-10 procent av alla patienter som påbörjar behandling försämras reliabelt under behandlingens gång (Hansen, Lambert & Forman, 2002). Däremot visar en svensk forskningsgenomgång (Jonsson et al., 2015) att försämring ofta underrapporteras i behandlingsstudier.

Då psykoterapi inriktar sig mot symptom som är mindre isolerade än somatiska åkommor där vi tydligare kan uttala oss om att en biverkning beror på medicinering, är det betydligt svårare att uttala sig kring kausalitet i dessa fall. Man får inte glömma bort att patienter som försämras under psykoterapi inte nödvändigtvis gör det på grund av psykoterapin, utan det kan i vissa fall snarare handla om att psykoterapin inte lyckades förhindra en försämring som sannolikt hade skett ändå, på grund av ett sjukdomsförlopp, livshändelser eller liknande. Utöver det, om själva behandlingen bidragit till försämring, är nästa svårighet att utröna om det beror på behandlingsmodellen eller på någonting annat, som felaktigt utövande av metoden, okänslighet från terapeutens sida eller andra faktorer. Precis samma svårighet gäller givetvis när det kommer till att förstå varför patienter förbättras i psykoterapi. Att öka kunskap om hur försämring inom ramen för psykoterapi kan minimeras är en viktig utmaning för hela det psykoterapeutiska forskningsfältet.

Trots detta väljer man att i DN fokusera på skadliga behandlingsformer, snarare än det faktum att en liten andel patienter tycks försämras även i behandlingar som på gruppnivå har en god effekt

Trots detta väljer man att i DN fokusera på skadliga behandlingsformer, snarare än det faktum att en liten andel patienter tycks försämras sett över samtliga behandlingsformer, även de som på gruppnivå har en god effekt. Journalisten beskriver vilka behandlingsformer som funnits vara skadliga, vilket är ett fåtal (Lillienfield, 2007). Därefter kommer en efterföljande artikel där man intervjuar chefen för Gustavsbergs Vårdcentral som fortsatt talar om patientsäkerhet och vikten av vetenskapligt beprövade metoder.

Gustavsbergs Vårdcentral är erkänd just för att de är engagerade i forskning, erbjuder högkvalitativ psykologisk behandling samt sedan länge gått i bräschen för en utbyggd första linjens psykiatri på primärvårdsnivå. På många sätt är de ett föredöme med sin kraftigt forskningsanknutna klinik. Därför är det förvånande att deras verksamhetschef nu går ut och uttalar sig så pass ovetenskapligt och onyanserat. Det är också olyckligt då man implicit kopplar samman valet av metod med närvaro eller frånvaro av ”biverkningar”, något som inte speglar forskningsläget. Sannolikt är antalet patienter som i dagens psykiatriska vård erhåller direkt skadlig psykoterapi (se Lillienfield, 2007) mycket liten.

Det är också olyckligt då man implicit kopplar samman valet av metod med närvaro eller frånvaro av ”biverkningar”, något som inte speglar forskningsläget.

Så låt oss se till vad Salomonsson säger i artikeln och granska forskningen som finns bakom hennes uttalanden:
- Men ett annat problem är att psykoterapin ibland präglas av gamla traditioner och värderingar. Psykologer använder sig av gamla behandlingsmetoder som vi i dag vet inte fungerar särskilt bra. Kunskapsnivån kring forskningen är för låg både bland vårdgivare och beställare av vården, säger hon.

Uttalandet är så vagt att det är svårt att bemöta, men sannolikt menar Salomonsson inte enbart debriefing, återgestaltningsterapi eller andra former av behandlingar som är dokumenterat farliga. Det vore dock intressant att veta vilka metoder det är som hon menar ”inte fungerar särskilt bra”. Det finns nämligen ytterst lite forskning som tyder på att någon vedertagen psykoterapiform fungerar bättre eller sämre än någon annan. Däremot finns det skillnader avseende hur många väl genomförda studier det finns på olika psykoterapiformer, vilket är det som ligger till grund för det som benämns som evidens, och Socialstyrelsens riktlinjer. Dock är detta en glidning som ofta – helt felaktigt – görs: brist på evidens förväxlas med brist på effektivitet.

Dock är detta en glidning som ofta – helt felaktigt – görs: brist på evidens förväxlas med brist på effektivitet.

En av de mest vedertagna, ”gamla” behandlingsformerna inom psykiatrin idag är psykodynamisk terapi (PDT), vilket är en behandlingsform där denna glidning ofta görs, och det är svårt att inte läsa in detta även i Salomonssons uttalande. Tvärtemot att forskning skulle tyda på att psykodynamisk terapi inte skulle fungera särskilt bra visar den senaste forskningen att psykodynamisk psykoterapi tycks ha goda effekter som fortsätter att öka på lång sikt (t ex. Abbass et al., 2014; Leichsenring & Rabung, 2011).
Vid depression finns flertalet studier som visar att PDT har en robust effekt (se t ex: Driessen et al., 2010). Vid ångest är studierna märkbart färre på PDT, men inte heller här tyder forskningen på att behandlingen inte skulle fungera (se t.ex. Keefe et al., 2014; Leichsenring et al., 2013; 2014; Milrod et al., 2007). Det är således oklart vilka studier Salomonsson hänvisar till när hon beskriver att ”äldre alternativ” inte fungerar särskilt bra.

Sigrid Salomonsson ser den återkommande felbehandlingen av patienter med psykisk ohälsa som en form av biverkning.
Om patienten inte får behandling som verkligen hjälper mot depression, så kommer han eller hon att fortsätta snurra runt i vårdapparaten och så småningom tappa tron på att det finns hjälp. Dessutom är det oerhört mycket dyrare i längden att ge fel vård, säger hon.
Återigen skapas här ett skensamband mellan metodval och försämring/biverkningar. Om vi ser till depression är det också mycket oklart vad som egentligen bör anses vara rätt eller fel metod. Flertalet metaanalyser indikerar skillnader avseende effekt mellan olika behandlingar är små eller ickeexisterande (se: Cuijpers et al., 2008). I en av de största studierna inom psykoterapiområdet visade man till och med med statistisk säkerhet, att psykodynamisk korttidsterapi inte är sämre än KBT (Driessen et al., 2013). Även interpersonell psykoterapi har gott forskningsstöd och tycks lika effektivt som KBT (se t ex Barth et al., 2014; Cuijpers et al., 2014; 2008). Så vilka är dessa felaktiga metodval som Sigrid Salomonsson uttalar sig om?

Så om vi lämnar revirstrider och frågan om valet av metod därhän – så kanske vi kan fokusera på det viktiga i frågan: Patienter försämras i psykoterapi.

Vidare finns forskning som tycker på att psykodynamisk långtidsterapi leder till högre andel patienter i remission samt är mer effektiv än psykofarmakologisk behandling (t.ex. Bastos et al., 2014). Detta är viktigt då forskning tyder på att farmakologisk behandling har likvärdig effekt med diverse korttidsterapier.

Så om vi lämnar revirstrider och frågan om valet av metod därhän – så kanske vi kan fokusera på det viktiga i frågan: Patienter försämras i psykoterapi. Detta tycks ske även då man implementerat KBT, vilket är den metod som har allra bäst evidens. I England där man på bred front implementerat KBT med över lag goda resultat försämrades ändå 6,6 procent av patienterna (Gyani et al., 2013), alltså helt i linje med de 5-10 procent funna i tidigare forskningssammanställningar.

Slutsatsen bör således rimligtvis bli att metodval är ett dåligt skydd för att komma undan att patienter försämras. Trots detta görs denna koppling i DNs artikelserie. Hade man istället på riktigt vänt sig till forskningen, hade man funnit att det finns evidensbaserade strategier för att bättre fånga upp och hjälpa patienter som annars riskerar försämras, så kallad feedback informed treatment. Session för session får terapeuten ta del av patientens skattningar rörande symtom och, i vissa fall, det terapeutiska samspelet. Att arbeta på detta vis har en dokumenterat god effekt avseende just patienters som försämras, bland annat nyligen i Norge (Shimokawa et al.,2010); Amble et al, 2015).

En mer ödmjuk inställning i förhållande till vårt metodval och dess begränsningar kanske kan gagna våra patienter.

Slutligen, tar Salomonsson upp problemet att patienter tappar hoppet när de får fel behandlingar. Detta är ett problem att ta på stort allvar, men att hennes lösning skulle vara att inskränka utbudet av behandlingsformer är svårt att följa logiskt. Ännu finns ingen allenarådande metod som fungerar för alla. Snarare tyder all forskning som finns på att, trots att en stor andel patienter får stor hjälp av de evidensbaserade behandlingsformer vi har idag, är det också en substantiell andel som inte blir hjälpta eller som hoppar av i förtid. För patienter med paniksyndrom är andelen patienter som svarar på KBT eller medicinering 29-48%. Vid depression, där olika korttidsbehandlingar som sagt inte tycks skilja sig åt avseende effekt, får knappt hälften av patienterna en signifikant förbättring (Cuijpers et al., 2014; Allen, McHugh & Barlow, 2008; Craske et al., 1991; Barlow et al., 2000; Chambless & Peterman, 2004).

Att marknadsföra KBT eller någon annan enskild metod som lösningen för alla bidrar i våra ögon snarare till en ökad stigmatisering av de som inte drar nytta av behandlingen, och lägger också locket på de i vårt tycke viktigaste frågor psykologisk behandlingsforskning står inför idag: Hur ska vi hjälpa fler patienter, och vad passar vem?? Ingen vinner på att vi marknadsför våra metoder som allenarådande. Kanske är det just denna typ av idealisering av de egna metoderna som leder till att terapeuter är väldigt dåliga på att se när deras patienter försämras, något som forskningen visar (Walfish et al., 2012). En mer ödmjuk inställning i förhållande till vårt metodval och dess begränsningar kanske kan gagna våra patienter.

Referenser

Abbass, A. a, Kisely, S., Town, J. M., Leichsenring, F., Driessen, E., de Maat, S. C. M., … Crowe, E. (2014). Short-term psychodynamic psychotherapies for common mental disorders Review information Short-term psychodynamic psychotherapies for common mental disorders. The Cochrane Library, (7), 1–75. doi:10.1002/14651858.CD004687.pub4

Allen, L. B., McHugh, R. K., & Barlow, D. H. (2008). Emotional Disorders: A unified protocol. In D. H. Barlow (Ed.), Clinical Handbook of Psychological Disorders (4th ed.). New York: The Guilford Press.

Amble, I., Gude, T., Stubdal, S., Andersen, B. J., & Wampold, B. E. (2014). The effect of implementing the Outcome Questionnaire-45.2 feedback system in Norway: A multisite randomized clinical trial in a naturalistic setting. Psychotherapy Research, (March 2015), 1–9. doi:10.1080/10503307.2014.928756

Barlow DH, Gorman JM, Shear MK, Woods SW: Cognitive-behavioral therapy, imipramine, or their combination for panic disorder. JAMA 2000; 283:2529–2536

Barth, J., Munder, T., Gerger, H., Nüesch, E., Trelle, S., Znoj, H., … Cuijpers, P. (2013). Comparative Efficacy of Seven Psychotherapeutic Interventions for Patients with Depression: A Network Meta-Analysis. PLoS Medicine, 10(5). doi:10.1371/journal.pmed.1001454

Bastos, A. G., Guimaraes, L. S. P., & Trentini, C. M. (2014). The efficacy of long-term psychodynamic psychotherapy, fluoxetine and their combination in the outpatient treatment of depression. Psychotherapy Research : Journal of the Society for Psychotherapy Research, (August 2014), 1–13. doi:10.1080/10503307.2014.935519

Chambless DL, Peterman M: A Meta-Analysis of Cognitive Therapy of Generalized Anxiety Disorder and Panic Disorder: The Second Decade, in New Advances in Cognitive Therapy. Edited by Leahy RL. New York, Guilford (2004)

Craske MG, Brown TA, Barlow DH: Behavioral treatment of panic disorder: a two-year follow-up. Behav Ther 1991; 22:289–304

Cuijpers, P., Karyotaki, E., Weitz, E., Andersson, G., Hollon, S. D., & Van Straten, A. (2014). The effects of psychotherapies for major depression in adults on remission, recovery and improvement: A meta-analysis. Journal of Affective Disorders, 159, 118–126. doi:10.1016/j.jad.2014.02.026

Cuijpers, P., Karyotaki, E., Weitz, E., Andersson, G., Hollon, S. D., & Van Straten, A. (2014). The effects of psychotherapies for major depression in adults on remission, recovery and improvement: A meta-analysis. Journal of Affective Disorders, 159, 118–126. doi:10.1016/j.jad.2014.02.026

Cuijpers, P., van Straten, A., Andersson, G., van Oppen, P., 2008a. Psychotherapy for depression in adults: a meta-analysis of comparative outcome studies. J. Consul. Clin. Psychol. 76, 909–922

Driessen, E. (2013). The efficacy of cognitive-behavioral therapy and psychodynamic therapy in the outpatient treatment of major depression: a randomized clinical trial. Am J Psychiatry, 170(9), 1041–1050. doi:10.1177/0003065114525237

Driessen, E., Cuijpers, P., de Maat, S. C. M., Abbass, A. a, de Jonghe, F., & Dekker, J. J. M. (2010). The efficacy of short-term psychodynamic psychotherapy for depression: a meta-analysis. Clinical Psychology Review, 30(1), 25–36. Retrieved from http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/19766369

Gyani, A., Shafran, R., Layard, R., & Clark, D. M. (2013). Enhancing recovery rates: Lessons from year one of IAPT. Behaviour Research and Therapy, 51(9), 597–606. doi:10.1016/j.brat.2013.06.004

Hansen,N., Lambert, M., & Forman, E. The psychotherapy dose-response effect and its implications for treatment delivery services. Clin Psychol: Sci Pract, 2002: 9: 329–343.

Henrich, G., Gastner, J. & Klug, G. (2012). Must All Have Prizes? The Munich Psychotherapy Study I K. N. Levy, J. S. Ablon & H. Kächele (red). Psychodynamic Psychotherapy Research

Jonsson, U., Alaie, I., Parling, T., & Arnberg, F. K. (2014). Reporting of harms in randomized controlled trials of psychological interventions for mental and behavioral disorders: A review of current practice. Contemporary Clinical Trials, 38(1), 1–8. doi:10.1016/j.cct.2014.02.005

Keefe, J. R., McCarthy, K. S., Dinger, U., Zilcha-Mano, S., & Barber, J. P. (2014). A meta-analytic review of psychodynamic therapies for anxiety disorders. Clinical Psychology Review, 34(4), 309–323. doi:10.1016/j.cpr.2014.03.004

Leichsenring, F., & Rabung, S. (2011). Long-term psychodynamic psychotherapy in complex mental disorders: update of a meta-analysis. The British Journal of Psychiatry, 9. Retrieved from http://bjp.rcpsych.org/cgi/content/abstract/199/1/15

Leichsenring, F., Salzer, S., Beutel, M. E., Herpertz, S., Hiller, W., Hoyer, J., … Leibing, E. (2013). Psychodynamic Therapy and Cognitive-Behavioral Therapy in Social Anxiety Disorder: A Multicenter Randomized Controlled Trial. The American Journal of Psychiatry, (14), 1–9. doi:10.1176/appi.ajp.2013.12081125

Leichsenring, Falk, S. D., Salzer, S., Sc, D., Beutel, M. E., Herpertz, S., Hiller, W., … Leibing, E. (2014). Long-Term Outcome of Psychodynamic Therapy and Cognitive-Behavioral Therapy in Social Anxiety Disorder. Am J Psychiatry, (6), 1–9.

Lilienfeld, S. O. Psychological treatments that cause harm. Perspect Psychol Sci, 2007; 2(1): 53-70. doi:http://dx.doi.org/10.1111/j.1745-6916.2007.00029.x

Linden, M. How to define, find and classify side effects in psychotherapy: From unwanted events to adverse treatment reactions. Clin Psychol Psychother, 2013; 20(4): 286-296. doi:http://dx.doi.org/10.1002/cpp.1765

Milrod, B., Leon, A. C., Busch, F., Rudden, M., Schwalberg, M., Clarkin, J., … Shear, M. K. (2007). A randomized controlled clinical trial of psychoanalytic psychotherapy for panic disorder. The American Journal of Psychiatry, 164(2), 265–72. Retrieved from http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/17267789

Shimokawa, K., Lambert, M. J., & Smart, D. W. (2010). Enhancing treatment outcome of patients at risk of treatment failure: meta-analytic and mega-analytic review of a psychotherapy quality assurance system. Journal of Consulting and Clinical Psychology, 78(3), 298–311. doi:10.1037/a0019247

Walfish, S., McAlister, B., O’Donnel, P., & Lambert, M. J. (2012). An Investigation of Self-Assessment Bias in Mental Health Providers 1. Psychological Reports, 110, 1–6. doi:10.2466/02.07.17.PR0.110.2.2

 

 

 

 

 

Print Friendly

8 Comments For This Post

  1. Viveca Says:

    Jag har med intresse följt diskussionen kring DNs artiklar om olika terapiformer. Och jag har ganska liten förståelse för tonen i artikeln här ovan. Med tanke på hur lite forskning det finns på detta område så tycker jag att det är direkt bisarrt att artikelförfattaren slår fast att det nog inte är terapimetoden som gör att patientens tillstånd försämras, utan helt andra saker, livshändelser osv.
    Jag har gått i terapi i många herrans år och prövat på ett stort antal relativt odugliga terapiformer (dock ej KBT som jag tycker mycket illa om på basis av den litteratur jag har läst). Jag har inte träffat på en enda terapiform som har varit till någon väsentlig nytta för mig (utom en självhjälpsmetod som sedan hjälpte mig genom mina egna ansträngningar). Kunskap saknas helt enkelt. Terapeuterna blir nervösa när de märker att de inte har den kunskap de skulle behöva och då är det patienten som får sig på olika nivåer av subtilitet, ibland rena hotelser, ibland elaka kommentarer, ibland fnysningar och tystnad – terapeuternas arsenal är oändlig. Och naturligtvis försämras patientens tillstånd. Det finns inget status quo inom psykisk hälsa, blir det inte bättre så blir det sämre. Alltsammans har att göra med att terapin helt enkelt baserar sig på felaktiga premisser, har en dålig kunskapsbas och utövas av amatörer till terapeuter. Patienterna har hemskt svårt att värja sig. I flera år undrade jag om det var mig eller terapeuten som det var fel på. Patienten är tyvärr benägen att tro att terapeuten vet någonting, trots alla bevis på motsatsen… och patientens tillstånd försämras väldigt hastigt med den följden att man har ännu svårare att skilja på orsak och verkan.
    Hoppas att forskningen får tag i problemen och kan kartlägga dem så noga som möjligt. Det är med största sannolikhet helt fel att tro att endast 5-10% av patienterna försämras om det är bara 50 % som får hjälp. Då är det garanterat 50 % som försämras. Pratkuren är ingen ofarlig terapiform.

  2. Karin Lindqvist Says:

    Hej Viveca,
    Så tråkigt att du läste vår text på det viset. Vi menade absolut inte att påstå att det aldrig är terapimetoden som gör att patienter försämras, och dessutom så gör vi en åtskillnad mellan att en terapimetod leder till en försämring och att andra faktorer inom psykoterapi kan göra det. Vi har tagit till oss av din feedback och gjort lite ändringar i texten som vi hoppas gör det tydligare hur vi menar.

    Det kanske bör sägas någonting om vilken typ av data vi baserar denna text på: Forskningen utgår i hög utsträckning från självskattningsformulär där patienten får skatta sina symptom, och så tittar man på om dessa skattningar förändrats statistiskt signifikant. Siffrorna är utslagna på flera patientgrupper, och i verkligheten ser det olika ut beroende på patientens problem, hur komplex problematiken är med mera.

    Vidare är det naturligtvis ingen som säger någonting annat än att det är smärtsamt som patient att erhålla en behandling som inte fungerar! Det tolkas dock inte i forskningen som att patienten har försämrats. Vi hoppas precis som du att forskningen ska ge oss fler svar framöver!

  3. Maria Says:

    Det blir något märkligt att peka ut svagheter i resonemanget då det gäller försämring men inte när det gäller förbättring. Samma svårigheter att urskilja orsakssamband existerar. Det finns alltför många som fastnar i terapi eller vandrar mellan olika former och terapeuter. Det är svårt att som utomstående ha någon uppfattning om orsaken utan det blir spekulation och man lyssnar och ger ett valhänt stöd, och man försöker hålla sig så neutral som möjligt. Till saken hör den idealisering som ofta blir följden av kontakt med en auktoritet antingen det är psykoterapeuter, präster eller healers. Sen vill jag hävda att psykoterapeuter har väldigt olika uppfattningar om centrala frågor. Det finns en enorm spännvidd mellan exempelvis den psykoanalytiker jag sett som i en intervju i en facktidning påstår att kvinnor känner “triumf” över att bli våldtagna och sådana som jobbar med trauma i Judith Lewis Hermans anda. Just kvinnosyn är ett kapitel med ansenlig sprängkraft. Vi kan inte veta vad Salomonsson syftar på egentligen men det är tråkigt att se den rädsla för konflikt och splittring och den slags teater som den så kallade professionaliteten förutsätter. En enighet spelas upp, och man undrar vilket det primära motivet är.

  4. Karin Lindqvist Says:

    Hej Maria,
    Jag blir lite osäker på hur du menar – vi skriver i texten att det finns svårigheter att förstå orsakssammanband även rörande förbättring i terapi. Men för att nyansera det lite är det klart så att vissa patienter som går i terapi och förbättras gör det på grund av andra saker, såsom livshändelser eller ett naturligt förlopp. Däremot vet vi, tack vare att vi jämför terapi med väntelista i studier och ser att en signifikant större andel förbättras om de får terapi jämfört med om de inte får terapi, att terapin bidrar till en större förbättring, på gruppnivå.
    Däremot kan vi inte utifrån den datan uttala oss om exakt vad i terapin det var som ledde till förbättring. Det börjar också komma spännande forskning på verkningsmekanismer i psykoterapi (för det är ju möjligt att beforska, åtminstone till viss grad), men den berör främst mekanismer som leder till (eller inte leder till) förbättring.

  5. Maria Says:

    Jag ser nu att jag slarvade och tappade en viktig mening. Det står faktiskt att även vid förbättring finns samma problem att fånga orsakssamband. Rätt ska vara rätt.
    Gruppnivå är givetvis det enda giltiga men då måste utvärdering också ske efter ett ansenligt mått av tid för att ha någon relevans. Hur skiljer man annars ut momentet av idealisering som psykoterapi ofta föder? Med tiden kan den falna och förvandlas till ifrågasättande. Människor önskar dessutom ha gjort meningsfulla val, särskilt då kostnaden kan vara hög och de kan, i någon mån, beskrivas som eller känna sig som ansvariga för den terapeut de låtit släppa över tröskeln. Det finns ett anpassningsmoment mellan klient och psykoterapeut och det kan skapa mening för stunden och en känsla av att ha en modell för orsak – verkan i det egna livet. Men det synsättet kan förändras med annan slags mognad som kommer med livet, exempelvis när man får barn och ser sina föräldrars insatser i ett nytt ljus kanske. Psykoterapi kan leda till försvårade relationer och skapar då inte den stadga som livet ger. Sen vill jag upprepa hur olika människosyn psykoterapeuter kan ha. Anpassningsmomentet sker med en part i överläge.

  6. Dan Stiwne Says:

    Bra och mycket relevant artikel.
    DN-artikeln var mycket besynnerlig, precis som ni påpekar.
    Förutom pdt som effektiv och relevant terapimtod finns ju numera även mycket stark evidens för humanistiska terapimtoder. Se gärna hemsidan http://www.sept.nu för en översikt.
    Hälsningar

    DS

  7. Anders Larsson Says:

    Som mångårig patient inom psykiatrin så har jag erfarenhet av både psykodynamisk terapi, kognitiv terapi och kognitiv beteendeterapi. Den största skillnaden jag upplevt är inställningen till patienten där psykodynamiska terapeuter alltid bemött mig som människa med respekt och tillit även då terapin inte gett önskat resultat, medan kbt-terapeuter ofta saknat ödmjukhet visavi terapimetodens effektivitet. När jag som patient inte svarade på terapin enligt regelboken så handlade det, underförstått, om att jag inte exponerade mig tillräckligt eller någon annan förklaring som lade skulden på mig som patient. I praktiken så tror jag att hallelujastämningen kring KBT gör att många av metodens förespråkare glömmer att evidens för effektivitet inte innebär ofelbarhet. Det alla KBT-anhängare måste inse är alltså att trots metodens effektivitet på gruppnivå så är alla patienter unika, och jag tror att KBT-terapeuter har mycket att lära av psykodymanikernas ödmjuka och utforskande inställning gentemot patienten!

  8. Per Berggren Says:

    Om jag skall kommentera ämnet om eventuell biverkan av terapi, så är det enligt min mening ett alltför endimensionellt betraktelsesätt. Mina genomgångna terapier har medfört att jag fått en djupare kontakt med mig själv: kontakt med känslomässiga upplevelser, ökad inlevelse i andra, förmåga att njuta av poesi, frigjort mitt subjektiva tänkande. Däremot har inte mina depressiva tendenser minskat utan snarare ökat. Jag mår därför på ett plan sämre vilket skulle kunna betraktas som en biverkan.

Leave a Reply