Archive | June, 2014

Rapport från SPR – fredag förmiddag

Posted on 27 June 2014 by Karin Lindqvist

imageFörsta halvan av fredagen på SPRs konferens i Köpenhamn har bjudit på massor av spännande forskning – såväl metaanalyser, utfallsstudier, processstudier, utvecklandet av mätinstrument som mycket annat har redan avhandlats.

I en panel om korttidsterapi under morgonen presenterade Joel Town vid Dalhousie University hur han tillsammans med Allan Abbass utfört en studie där de behandlat patienter med somatiska symtom. Town betonar att minst 33% av alla läkarbesök i öppenvård beror på medicinskt oförklarliga symtom, och att 3/4 bröstsmärtor samt 8/9 magsmärtor inte går att förklara medicinskt, varför detta är en viktig grupp att fundera över inom psykoterapiforskningen. Behandlingen som i snitt bestod av 8 sessioner fick mycket goda effekter mätt från start till avslut, med effekter på såväl somatiska som depressiva och ångestsymtom. Nu arbetar Town för att utveckla mätinstrument för att undersöka processen i ISTDP – vad är det egentligen som hjälper patienterna? Town påpekar att flera forskare idag menar att det är dags att sluta med “hästkapplöpningen mellan behandlingsformer” och fundera mer på terapeut- och processvariabler. Han menar att det behövs ett specifikt mätinstrument för att undersöka specifika metodologiska aspekter inom ISTDP.

I studien som Town utfört fann de bland annat att 46% av variansen i utfall förklarades av specifika psykodynamiska faktorer!

I samma panel presenterade Susanne Hajkowsky från University of Leicester hur hon försöker utveckla ett mått på egofunktion (ego capacity), vilket är en grundläggande aspekt i ISTDP-teori. Just nu utför hon en kvalitativ studie där hon försöker ta reda på hur kliniker idag bedömer egofunktion. Än så länge var hon i början på sin strävan men hon redogjorde för hur hennes (mycket krångliga) arbete såg ut.

Stephen Buller, även han en brittisk forskare, berättade om en utfallsstudie han genomfört på psykodynamisk korttidsterapi. Han presenterade utfallsdata pre-post behandling för de första 27 patienterna i projektet, alla med personlighetsstörningar. Effektstorlekarna var stora avseende såväl generella symtom som ångestsymtom, depressionssymtom och funktionsnivå.

Senare under förmiddagen diskuterade Joerg Wiltink vad som gör att vissa blir bättre och andra inte av psykodynamisk psykoterapi för social ångest. En stor tysk randomiserad multicenterstudie har undersökt effekterna av “supportive expressive psychotherapy”, en psykodynamisk psykoterapiform, jämfört med KBT, för patienter med social ångest. Studien är gigantisk och inkluderar 495 patienter varav 240 har gått i PDT. Wiltink och hans kollegior har analyserat 35 patienter som svarade på psykodynamisk terapi och 35 som inte gjorde det för att försöka förstå vad som skiljer dem åt. Avseende demografiska karaktäristika innan behandlingen fann man ingen, eller väldigt få skillnader mellan grupperna. Däremot fann man underliga resultat avseende skattningar på terapeuters adherens och kompetens, där non-responders faktiskt gått i terapier där terapeuterna skattats som mer adherenta och mer kompetenta! Detta är väldigt kontraintuitiva resultat och behöver givetvis tittas närmare på. Till exempel togs det upp att det finns forskning som tidigare som tyder på att det är bäst att vara “lagom” manualtrogen, då för hög adherens snarare kan vara ett tecken på inflexibilitet. En annan möjlig förklaring är att det faktiskt inte är högre adherens som föregått det dåliga resultatet i terapin, utan att terapeuter som märker att deras patienter inte förbättras provar “allt i manualen” för att försöka hjälpa dem. Vi ser fram emot mer djupgående analyser av detta!

En av de mest spännande presentationerna under förmiddagen var ändå uppdateringen av den cochrane-review som gjordes 2006 på psykodynamisk korttidsterapi (STPP) med Allan Abbass i spetsen. Nu är den på väg att tryckas igen i uppdaterad form och Sven Rabung presenterade resultaten. Cochrane-reviewer är systematiska genomgångar av forskning inom vård, och är internationellt erkända som den högsta standarden inom evidensbaserad vård. Syftet är att reda ut huruvida det finns evidens för olika behandlingar, och genomgångarna uppdateras regelbundet för att de ska kunna användas just som vägledning för kliniker.

I denna review ingår endast RCT:s, och endast jämförelser mellan STPP och inaktiva behandlingar såsom väntelista, sedvanlig behandling eller minimal contact. Patientgruppen lider av vanliga psykiatriska diagnoser, förutom psykos. Korttidsterapi definieras som individualterapier på max 40 veckor och max 40 sessioner.

Forskarna fann 10 nya artiklar sedan den senaste metaanalysen vilket innebar att den nuvarande analysen innehåller 33 RCT:s. Rabung påpekar att det efter urvalet kommit 11 nya möjligen relevanta artiklar som de tyvärr inte hann inkludera.

Metaanalysen visade måttliga till stora effektstyrkor för STPP, med effekter på flera mått, såväl generella som symtomspecifika eller rörande exempelvis interpersonell och social funktion. När studien publiceras kommer ni säkerligen att få läsa mer om den här på bloggen!

Dagen fortsätter att bjuda på spännande forskning, relevanta frågor och intressanta diskussioner – fler rapporter kommer!

Kommentarer (0)

Tags: , , ,

Rapport från Society for Psychotherapy Research konferens, dag ett

Posted on 27 June 2014 by Karin Lindqvist

20140626_222157

Igår var den första officiella konferensdagen på Society for Psychotherapy Researchs (SPR) årliga konferens i Köpenhamn. Under hela konferensen går 12 parallella spår ordnade enligt teman såsom barn/ungdom, processforskning, trauma eller olika terapeutiska metoder. Under förmiddagen presenterades bland annat processforskning på ungdomsterapier gjord med en för ungdomar specialanpassad version av processinstrumentet ”psychotherapy Q-sort”.

En välbesökt panel under förmiddagen handlade om praktikorienterad forskning, 

En välbesökt panel under förmiddagen handlade om praktikorienterad forskning, alltså naturalistisk och/eller kliniknära forskning, med både diskussioner och presentationer rörande hur denna bör se ut och med resultat från studier av detta slag.

En forskargrupp vid Penn State University hade skickat ut en enkät till ett stort antal kliniker för att ta reda på vilken typ av forskning kliniker egentligen är intresserade av. Enligt de svar de fick var kliniker absolut mest intresserade av processforskning – alltså forskning som svarar på vad det egentligen är som fungerar i psykoterapi. Kliniker var även intresserade av ämnen såsom forskning på högriskpatienter och utfallsforskning. Hela 70 % av klinikerna som deltog i studien uppgav dessutom att de med största sannolikhet skulle medverka i en forskningsstudie kring deras intresseområde om möjligheten uppkom. Detta var en överraskning för forskarna då det alltid är svårt att rekrytera kliniker till studier, och frågan är väl kanske om detta verkligen stämmer överens med verkligheten om de faktiskt skulle tillfrågas att delta.

I samma panel presenterade Rolf Holmqvist en svensk studie, där även ett annat välbekant namn stod att finna i författarlistan: nämligen psykodynamiskt.nu:s egen Jakob Mechler! Tillsammans har de undersökt ett stort sample, för att titta på andelen patienter som försämras i primärvård och i psykiatri, avseende såväl globalt fungerande som specifika funktions- och symtomskalor. Vidare har de undersökt om det finns några terapeuteffekter avseende försämring i terapi. När dessa resultat publiceras kommer vi med största sannolikhet få skäl att återkomma till dem här på bloggen…

Louis Castonguay, en känd psykoterapiforskare även han vid Penn State University, presenterade en ambitiös processtudie som bland annat undersökte hur patienter upplevde olika typer av interventioner från terapeuter. Studien strävade efter att vara ”kliniskt synton” alltså smälta väl in i klinikens vardag. De lät elva psykologer med olika inriktning från början delta i design och implementering av studien. Psykologerna gick med på att under 24 månader använda vissa skalor för att mäta process efter varje session med vissa patienter, och dessa patienter fick även de fylla i processmått. De fann bland annat att sessioner som av patienten skattades som innehållandes mycket common factors också skattades som högkvalitativa. Detsamma gällde för sessioner som skattades ha hög grad av utforskande interventioner, och sessioner som hade låg grad av styrning. Flera andra interaktionseffekter och fynd fanns också bland resultaten i studien som säkert även denna kommer att ses i tryck snart.

På eftermiddagen hölls en strukturerad diskussion kring barn- och ungdomsterapier 

På eftermiddagen hölls en strukturerad diskussion kring barn- och ungdomsterapier där flera forskare gjorde korta inlägg om vad de ser som viktigt framöver för barn- och ungdomsforskningen. Ett stort samtalsämne – precis som på den övriga konferensen – var processforskning. Som det ser ut idag görs merparten på processforskningen på vuxna medan det än så länge är tunt på barn- och ungdomsfronten. Gunnar Carlberg, tidigare chef och rektor på Ericastiftelsen och numer gästprofessor vid Stockholms Universitet, framförde fyra enligt honom viktiga punkter för barn- och ungdomsforskningen:

1)   Att fortsätta att forska på tidsbegränsade terapier. Idag har tidsbegränsade terapier för barn och ungdomar lovande resultat. Detta behöver undersökas ytterligare.

2)   Föräldrar! Vi saknar till stor del systematisk kunskap om föräldraarbetet i behandling av barn och ungdomar, trots att detta av många kliniker ses som oerhört viktigt.

3)   Att fånga barn och ungdomars egna upplevelser av psykoterapi

4)   Systematiska studier på mål, förhoppningar och förväntningar i psykoterapi.

Andra viktiga punkter, enligt deltagarna i diskussionen, var till exempel att även forska på yngre barn och spädbarn, att forska på fäder då i princip all föräldraforskning är gjord med mödrar, att se till att förankra utfallsforskning i en tydlig teori om vad det är som leder till förändring, att skapa mer sofistikerade utfallsmått, att fundera på vad som händer mellan sessionerna och att mer specifikt undersöka vad som fungerar för vem.

Den största diskussionsfrågan, som också var syftet, handlade dock om hur barn- och ungdomsforskare inom psykoterapi kunde organisera sig för att optimera den forskning som görs. Ett problem som lyftes var hur forskning ofta sker på helt olika modeller, inom skilda områden och om det är inom samma område, med helt olika mått. Möjligen skulle forskningen tjäna på en samordning mellan olika forskargrupper internationellt. Mötet ledde till flera idéer om hur kontaktytor kan skapas. Det lyftes också hur mycket större forskning inom psykoterapi för barn och ungdomar redan blivit. Flera av deltagarna mindes SPR-konferenser för bara några år sedan då antalet presentationer rörande barn gick att räkna på ena handens fingrar. Detta år hålls det under varje session minst en panel som handlar om forskning rörande barn och ungdomar. Alla var överens om att det kommer att bli spännande att se hur fältet ser ut om ytterligare ett par år!

Dagen avslutades med poster presentations, med 68 posters rörande allt mellan himmel och jord inom psykoterapiforskning. Eller vad sägs om: How Taiwanese women who refuse marriage seek for subjective and social identification; Weakenings and repairs in supervisory alliances; Quality assurance of  treatment for personality disorders – a web based solution; How do anaclitic and introjective patients speak? Microanalysis of the words used by depressive and anxious patients throughout the therapeutic process; A clinical case study of a psychoanalytic psychotherapy monitored with functional neuroimaging; Classifying client laughter in psychotherapy eller How do insecurely attached patients become secure? A multiple case study with the patient attachment coding system?

Kommentarer (0)

Tags: , , ,

SPR:s president Hadas Wiseman om psykoterapiforskning nu och i framtiden. Rapport från SPR.

Posted on 25 June 2014 by Karin Lindqvist

PhotoGrid_1403731203561

Under öppningsceremonin för Society for Psychotherapy Research (SPR)s årliga konferens i Köpenhamn handlade SPR:s president Hadas Wisemans anförande som om kontakt (connection). Hon menade att för terapeuter är kontakt ett ständigt aktuellt ämne. Vi fokuserar på patientens kontakter med andra, i nära relationer utanför terapin. Dessutom fokuserar vi på vår kontakt med våra patienter i terapin. Strävan efter kontakt med andra är en mänsklig drivkraft som tar sig uttryck på åtskilliga vis.

Wiseman belyste hur forskning på relationer i och utanför terapin alltid varit av stort intresse. Forskning på terapeutisk allians är ett av de allra största, om inte det största, ämnet inom psykoterapiforskning. Anknytningsteorin har vuxit sig oerhört stark och enar terapeuter från flera terapeutiska läger. Mary E. Connors (2011) belyste detta och kallade anknytningsteorin för ”a secure base for psychotherapy integration”. Ett annat skäl till detta är att anknytningsteorin har ett helt livstidsperspektiv ”från vaggan till graven”. Idag sker forskning på anknytning och relaterande utifrån flera olika perspektiv, såsom förändring i anknytning som utfall i terapiforskning, klient-patient-matchning i terapi, anknytning som processmått, psykoterapispecifika anknytningsmått med mera.

Temat för årets konferens är ”Facilitating Change: Learning from the Past, Looking to the Future.” Wiseman avslutar därför sitt tal med sin syn på vad psykoterapiforskningen behöver för att fortsätta leva och frodas i framtiden:

  • Skapa kontakter
    -     Integration av olika domäner inom psykologin, såsom klinisk psykologi, utvecklingspsykologi, socialpsykologi, personlighetspsykologi och neuropsykologi. Olika domäner har mycket att lära av varandra, och det finns ”fruit for all”!
    -     Integration mellan olika psykoterapiskolor
    -     Att bygga broar från forskning till praktik och tillbaka. Kontaktytor mellan forskare och kliniker är av yttersta vikt för att forskningen ska fortsätta att vara relevant och för att vårt kliniska arbete ska fortsätta att utvecklas.
  • Metodologisk pluralism
    -     Pluralism avseende forskningsparadigm. Kvantitativt, kvalitativt – vi behöver både makro, meso och mikro, RCT:s, diskursanalys, teoriskapande fallstudier och allt däremellan!
    -    Fortsatt förfining av våra konceptualiseringar av relationen och dess komponenter.
  • Att se relationer i kontext och förändring
    Relationer ser inte likadana ut över olika kulturer, kontexter och tidsåldrar. Vi behöver förstå de olika sätt som relaterande sker på över världen och hur vårt relaterande är i förändring, exempelvis tack vare teknik som skapar möjligheter till att ha relationer på nya vis.
  • Mentorsrelationer och samarbete inom psykoterapiforskning
    En nyckel för att forskningen ska fortgå och utvecklas är att skapa goda mentorsrelationer mellan seniora och nya forskare. Vidare kommer forskningen att frodas när forskare samarbetar och skapar kontaktytor mellan varandra.

Under öppningsceremonin delades även priser ut. ”Senior distinguished investigator award” gavs till Adam Horvath, som är mest känd för att ha utvecklat Working Alliance Inventory, samt Jaques Barber, som gjort stora insatser inom psykoterapiforskning och även skrivit flera böcker.

Kommentarer (0)

Joel Town om mentalisering och anknytning i terapi på SPR

Posted on 25 June 2014 by Karin Lindqvist

image

Idag inleder Society for Psychotherapy Research (SPR) sin årliga konferens, som i fyra dagar framåt kommer att utspela sig i Köpenhamn. Under konferensen som har deltagare från hela världen kommer 129 panelpresentationer, 13 strukturerade diskussioner, 16 “brief paper sessions” och 2 poster sessions att hållas.

En av presentationerna denna förmiddag hölls av Joel Town, som är känd terapeut och forskare framför allt inom ISTDP. Under förmiddagen talade han dock primärt om ett för honom relativt nytt intresseområde, nämligen hur kunskap om och bedömning av anknytning och mentaliseringsförmåga hos patienter kunde guida terapeuter i sina val av interventioner i terapin.

Town inleder med frågan “Vad skapar en effektiv samtalsterapi?” Enligt honom är svaret:

  • en terapeutisk ansats grundad i skapandet av en stark terapeutisk allians
  • en solid teoretisk grund för behandlingen
  • att terapin inriktar sig mot specifika problematiska mönster hos patienten
  • att terapin består av systematiska tekniker som ökar dern psykologiska flexibiliteten (psychological adaption)
  • att effekten från terapin regelbundet undersöks och att behandlingen anpassas därefter
  • utbildade terapeuter…
  • … som använder sig av de metodologiska riktlinjerna flexibelt och i enlighet med patientens behov
  •  …och som själva tror att deras metod kommer att vara till nytta för patienten
  •  regelbunden handledning
    och
  • användandet av verkligt kliniskt fallmaterial i handledning och för egen granskning.

Trygg anknytning, menar Town, bidrar till välfungerande stressreglering, och välfungerande stressreglering innefattar att ta hjälp av anknytningspersoner. För personer med otrygg anknytning är detta en av de saker som inte fungerar.

 

Town beskriver några kliniska kännetecken på deaktiverande strategier, som ofta är en del i undvikande anknytning:

  • förnekande av anknytningsbehov (vilket också innefattar förnekandet eller undanhållandet av stress eller negativ affekt)
  • explicit mentalisering (snarare än implicit)
  • betonande av autonomi, självständighet och styrka
  • svårigheter med samarbete och att binda sig
  • självkritik och perfektionism
  • sårbarhet under en synbar resiliens och styrka

Några kliniska kännetecken på hyperaktiverande strategier, som ofta är del i ambivalent anknytning, är:

  • att svara på ökad stress med ökade anknytningsstrategier
  • minimera affektuttryck och tränga bort negativa känslor
  • att även under låg stress uttrycka anknytningsbehov
  • ångestladdade försök att få stöd och lättnad från andra
  • krävande, klängiga och anspråktagande beteenden.

En svårighet som terapeut är att vara validerande och engagerad i patienten, samtidigt som ett bemötande som är allt för affektladdat, oroat eller medkännande kan aktivera patientens anknytningssystem ännu mer vilket ökar de icke-fungerande anknytningsstrategierna och minskar reflektionsförmågan. Detta menar Town är en av de största utmaningarna för nya terapeuter – att hålla patientens anknytningssystem aktiverat, men inte för mycket, samt att vara engagerad men neutral som terapeut.
Town menar även att en bedömning av hur patientens mentaliseringsnivå ser ut på de olika mentaliseringsdimensionerna implicit-explicit, intern-extern, själv-andra och kognitiv-affektiv kan vara till hjälp i val av interventioner. Inom mentaliseringsbaserad terapi talar man om “contrary moves” vilket går ut på att försöka skapa balans mellan polerna på dessa dimensioner. Om patienten till exempel ägnar sig åt mycket implicit mentalisering men inte åt explicit mentalisering bör terapeuten fokkusera på och stärka upp det senare.

Under Towns presentation visar han även videomaterial som illustrerar hur vi kan bedöma anknytningsmönster och mentaliseringsförmåga hos patienter, och hur vi utifrån detta kan intervenera. Towns föreläsning bjuder på en  spännande integration av ISTDP-teori och anknytning- /mentaliseringsteori som både visar på likheter mellan teorierna och utvecklingsmöjligheter när de integreras.

 

Kommentarer (0)

Tags: , , , , , , , , , , ,

Vi intervjuade Jon Frederickson!

Posted on 22 June 2014 by Karin Lindqvist

fredrickson

Jon Frederickson kommer den 28 oktober 2014 att hålla en workshop i Stockholm om bedömning av och arbete med patienter med somatiska problem utifrån ISTDP. Läs mer om workshopen och hur man anmäler sig här. (Om du inte kan ladda ner anmälan finns information om hur du bokar även längst ner på denna sida)

Vi träffade en jetlaggad Jon Frederickson en tisdagkväll i februari. Jon hade dagen innan flugit från Washington till Stockholm för att tillbringa en dryg månad i de skandinaviska länderna med olika core-grupper, handledningsgrupper, workshops och föreläsningar. Den 28 oktober kommer Fredrickson till Stockholm för att hålla en workshop om bedömning av och arbete med komplexa somatiska symtom utifrån ISTDP. Vi pratade med honom om hans syn på ISTDP, hans egna framtidsplaner och workshopen i höst.

Vad tror du är det viktigaste traditionellt utbildade psykodynamiska psykoterapeuter kan lära sig från ISTDP?

Att mer är möjligt på mindre tid än vi trott.

Vad är, enligt dig, det vanligaste missförståndet rörande ISTDP?

Det vanligaste missförståndet är nog att det är aggressivt. Många av oss har lärt oss att lyssna uppmärksamt men tyst. Men när vi gör det, vilket Heinrich Racker också påpekar i sin bok om överföring och motöverföring, går vi på ett masochistiskt sätt med i patientens motstånd. Så att aktivt ingripa när patientens ångest är för hög och att aktivt beskriva försvar som skadar patienten, är en stor förändring för terapeuten. Och när terapeuter ser vår aktivitetsnivå, kan de felaktigt tro att vi är aggressiva gentemot patienten. Istället försöker vi skydda patienten från aggressiva attacker från hens försvar.

Det vanligaste missförståndet om ISTDP är nog att det är aggressivt.

Vad kommer vi att få lära oss på din workshop i höst?

Ni kommer att få lära er att identifiera och reglera ångest hos en före detta missbrukare, och att omstrukturera projektioner så att patienten kan skapa en allians med dig snarare än att ha en icke-allians med sin projektion. Patienten är en man med fjorton misslyckade terapier bakom sig. Så det är en god möjlighet att lära sig hur vi kan hjälpa denna typ av patienter. De av oss som arbetar inom vården träffar dem ofta, och vanliga sätt att bedriva terapi hjälper dem inte. Vi måste vara väldigt aktiva för att bemöta de omedvetna försvar som kan sabotera terapin snabbt. Det fall vi kommer att se kommer att hjälpa terapeuter att förstå hur löpande diagnostik under timmen kan hjälpa oss att intervenera betydligt mer effektivt och känsligt.

Kan du säga någonting om hur arbetet med ISTDP har påverkat dig personligen?

Jag förändrades mer i min ISDTP-handledning än vad jag gjorde i sex års analys på divanen fyra gånger i veckan. Min handledare kunde föreslå en intervention och jag frågade mig själv ”Varför tänkte jag inte på det?” eller ”Så skulle jag aldrig kunna säga! Men varför? Varför har jag inte samma frihet som hon har?”. Jag började, på ett kraftfullt sätt, se hur jag hade gått med i patienters försvar och motstånd. Även om jag läst Rackers fantastiska kapitel om terapeutens omedvetna masochism, var det inte förrän jag var i ISTDP-handledning som jag verkligen började se min egen masochism, maskerad som ”neutralitet”, ”tålamod”, ”hållande”, ”härbärgerande” och ”alfafunktion”. Vilken ögonöppnare!

Jag förändrades mer i min ISDTP-handledning än vad jag gjorde i sex års analys på divanen fyra gånger i veckan.

Även om jag tolkat överföring i åratal, var det inte förrän i min ISTDP-handledning som jag tvingades granska problem i min känslomässiga närhet till patienten på sätt som jag aldrig gjort i tjugo år av psykoanalytisk handledning. Som ISTDP-terapeut tvingades jag stå ut med mycket högre nivåer av känslor än jag någonsin gjorde som analysand på divanen. Detta upplevelsefokus var förändrande i handledningen och fortsätter att vara det även idag.

Hur kom du i kontakt med ISDTP och hur kom det sig att du valde att arbeta med det? Du var ju redan en välrenommerad psykodynamisk terapeut och publicerad författare?

Du har rätt. Jag hade arbetat med psykoanalytisk psykoterapi i nära tjugo år. Jag hade handledning hela tiden med briljanta psykoanalytiker här i Washington. Jag lärde mig enormt mycket av dem och kommer alltid att vara tacksam för det. Jag satt i styrelsen för den avancerade psykoanalytiska psykoterapiutbildningen vid Washington School of Psychiatry.

Sen såg jag några videoband med den här typen av terapi och var hänförd. Jag var förbluffad över att en terapeut kunde vara så effektiv så snabbt. Allt skedde så snabbt på filmerna att jag inte kunde förstå vad som pågick. Allt jag visste var att patienten blev tydligt bättre snabbare än jag någonsin sett. Efter att ha sett min första ISTDP-konferens sa jag ”Det här skulle jag aldrig klara. Men jag måste lära mig!”

Jag började genast i handledning och var chockad. Jag hade skrivit en bok om psykodynamisk psykoterapi, Ändå lärde jag mig så mycket i ISDTP-handledning som jag aldrig hört talas om förut! Jag kände mig som en idiot. Hur kunde jag inte ha känt till det här? Trots att jag upplevde det som oerhört svårt att lära mig, började jag få mycket bättre resultat än tidigare. Och sen var jag fast.

Det är trots allt teorin man ska lära sig, teknikerna man ska behärska, förmågan att bedöma dina patienter ögonblick för ögonblick i realtid samt din egen personliga utveckling som terapeut. Det är mycket. Och det tar tid.

Vad är ditt råd till alla dem som är nya inom ISTDP, som kanske kämpar för att lära sig och behärska en terapiform som är så pass svår att behärska?

När det regnar, regnar det på alla. Den här komplexa terapimodellen är svår för alla att lära sig. Och allt komplext som är värt att lära sig, såsom musik, schack och balett tar åratal att behärska. Så det handlar bara om att åta sig den tiden och ansträngningen. Du kommer att kämpa som jag gjorde och blir bättre och bättre. Jag lär mig fortfarande hela tiden. Allt som är svårt tar tid att lära. Det är trots allt teorin man ska lära sig, teknikerna man ska behärska, förmågan att bedöma dina patienter ögonblick för ögonblick i realtid samt din egen personliga utveckling som terapeut. Det är mycket. Och det tar tid.

Din senaste bok har blivit en stor succé, vad är dina planer för framtiden? 

Ja, Co-Creating Change är på väg att bli tryckt i tredje omgången. Den har blivit översatt till två språk förutom engelska och är kurslitteratur på tjugo universitet. Dessutom vann den precis The International Book Award i kategorin psykisk hälsa.

Nästa bok kommer att heta ”The Why of Therapy”. Varför gör vi det här arbetet? Vad betyder det för oss? Varför spelar det roll? Så mycket av den senare litteraturen om terapi har varit så teknikorienterad att vi ofta glömmer de verkliga anledningarna till att vi tagit oss an denna kallelse. Den andra boken jag skriver på handlar om arbete med patienter med högt motstånd. Jag har en ny DVD som kommer ut i juni som handlar om arbete med en drogmissbrukare som hävdar att han inte har några problem. Sen senare i år kommer jag att släppa ännu ett par DVD:er om arbete med en patient med högt motstånd. Dessutom kommer en ny uppsättning ”skill building excersises” för arbete med patienter med högt motstånd ut. Sen är det konferenserna, detta år i Washington, Dubai, Indien, Australien, Los Angeles, Trondheim och Stockholm! Jag ser fram emot att träffa er i höst.

Jon Frederickson kommer den 28 oktober 2014 att hålla en workshop i Stockholm om bedömning av och arbete med patienter med somatiska problem utifrån ISTDP. Läs mer om workshopen och hur man anmäler sig här. Om du inte lyckas ladda ner pdf-filen finns information här nedan.

Bokningsinformation:
Location:
Ersta Sköndal Högskola,
Stigbergsgatan 30,

Stockholm,
Sweden

Date: Tuesday, October 28th, 2014
Time: Registration 9.30 – 10.00,
presentation 10.00 –17.30 (break for lunch approx. 13.30-­?14.30),
evening reception 18.00 – 20.00
Price: 2000mSEK for non-­?members, 1500 SEK for members of the Swedish society for ISTDP 750 SEK for
full-­time students. The price includes coffee during breaks as well as a glass of wine and appetizers at the evening reception.

Registration: From Sweden: e-­mail your name and phone number to tobias.nordqvist@affekta.se for registration. Transfer the fee to bankgiro: 300-­?3944. Include “ISTDP1412: Your name” in the caption. You will get a confirmation of your registrations as soon as the payment is at our account. From abroad: e-­?mail your name and phone number to tobias@nordqvist@affekta.se for registration. Transfer your money to bank account 300-­?3944 (SE 3680000 8105 9923 9884 498, BIC/SWIFT SWEDSESS) Include “ISTDP1412: Your name” in the caption. You will get a confirmation of your registrations as soon the payment is at our account.

 

 

 

Kommentarer (0)

Tags: , , , , , ,

Psykodynamisk korttidsterapi effektiv för barn med idiopatisk huvudvärk

Posted on 16 June 2014 by Jakob Mechler

4161387209_513b9e8cda_z

Balottin, Ferri, Racca, Rossi, Rossi, Beghi & Matteo (2014). Psychotherapy versus usual care in pediatric migraine and tension-type headache: a single-blind controlled pilot study. Ital J Pediatr. 2014; 40: 6. Hela artikeln går att läsa här

Den psykodynamiska terapin var manualbaserad och bestod av 8 sessioner, med en frekvens av en session varannan vecka. Behandlingen var antingen individuell (n=9) eller familjebaserad (n=8). Det var upp till patienten att välja i vilket format behandlingen skulle ges.

Idiopatisk huvudvärk, alltså huvudvärk utan synbar medicinsk anledning, är ett vanligt förekommande tillstånd hos barn och tonåringar. Studier visar på att det är förknippat med depression och ångest, speciellt bland flickor. Barn med huvudvärk löper också större risk att utveckla psykisk ohälsa i vuxen ålder. KBT har tidigare testats för denna målgrupp och visats ha effekt avseende såväl huvudvärkens frekvens och intensitet. I denna aktuella studie ville man därför undersöka vilken effekt psykodynamisk korttidsterapi har för barn/ungdomar med huvudvärk.

Patienterna var mellan 6-18 års ålder. Innan de inkluderades i studien genomgick de neurologisk undersökning för att undersöka neurologiska skäl till huvudvärken eller neurologisk komorbiditet. Patienterna fick inte heller ha någon belastande psykiatrisk komorbiditet. Vidare undersöktes deltagarna före behandling avseende huvudvärkskaraktäristika: frekvens, intensitet och duration sedan sex månader tillbaka. Patienterna fick sedermera i uppgift att fylla i en dagbok där de själva registrerade dessa symtom kontinuerligt genom behandlingen.

Primära utfallsmått var huvudvärkssymtom, livskvalitet samt beteendeproblem och sociala färdigheter. 127 patienter screenades, och av dessa valdes 36 patienter ut och randomiserades till sedvanlig neuropsykiatrisk behandling eller psykodynamisk korttidsterapi.

Alla patienter undersöktes efter sex månader av en psykiatriker som var blind avseende vilken betingelse patienten randomiserats till. Man fann då att terapigruppen var signifikant bättre avseende frekvens (p= 0,005), intensitet (p<0,001) och duration (p=0,002) på huvudvärksattacker.

Den psykodynamiska terapin var manualbaserad och bestod av 8 sessioner, med en frekvens av en session varannan vecka. Behandlingen var antingen individuell (n=9) eller familjebaserad (n=8). Det var upp till patienten att välja i vilket format behandlingen skulle ges. Fokus i behandlingen var konflikter kring temat separation-individuationsprocesser. Sedvanlig neuropsykiatrisk behandling bestod av klinisk intervju med patient och föräldrar varannan månad där man undersökte huvudvärkssymtomen från dagboken, neurologisk undersökning, stödsamtal och symtomorienterad behandling om det bedömdes som nödvändigt.

Oavsett är det välkommet med fler studier på PDT för barn. Klinisk erfarenhet säger att detta kan vara en bra metod för att hjälpa barn, men det finns fortfarande stor brist på systematisk forskning på området.

Alla patienter undersöktes efter sex månader av en psykiatriker som var blind avseende vilken betingelse patienten randomiserats till. Man fann då att terapigruppen var signifikant bättre avseende frekvens (p= 0,005), intensitet (p<0,001) och duration (p=0,002) på huvudvärksattacker. De här skillnaderna kvarstod även när författarna imputerade data för de tre patienter som hoppat av studien i kontrollgruppen. Allmänt hälsotillstånd (mätt som Clinical Global Impression) förbättrades signifikant mer i interventionsgruppen (p= 0,018) och avseende livskvalitet fann man en tydlig trend till PDTs fördel (p=0,053). Terapigruppen förbättrades även signifikant mer än kontrollgruppen avseende den totala kompetensskalan i CBCL, vilken mäter social kompetens, aktivitet samt framgång i skolan.

Studien har dock en del brister – dels utgår den ifrån ett relativt lågt antal deltagare, därtill har den ingen långtidsuppföljning vilket gör att vi vet mycket lite om huruvida resultaten kvarstår. Vidare saknas adherensskattningar, vi vet inte om terapeuterna höll sig till manualen eller om de har nyttjat andra interventioner som i sådant fall kan förklara det positiva utfallet. Oavsett är det välkommet med fler studier på PDT för barn. Klinisk erfarenhet säger att detta kan vara en bra metod för att hjälpa barn, men det finns fortfarande stor brist på systematisk forskning på området.

Foto: Snugg Le Pupp

Kommentarer (0)