Under fredagen den 9/11 2018 höll Psykoterapicentrum sin årliga höstkonferens i Aula Magna, Stockholms Universitet. Höstkonferensens tema var ”Komplex problematik hos vuxna, barn och unga – forskning kring verksam behandling”

Under morgonen presenterade dr Nick Midgley från Anna Freud Centre och University College of London (UCL). Nick är barn- och ungdomsterapeut, docent och har arbetat i flera större forskningsprojekt rörande barn och ungdomar.

2004 gjordes en översikt över forskningen på psykoterapi för barn och unga (Kennedy, 2004). Översikten fann 244 studier varav endast 10 innehöll någon slags psykodynamisk terapi. Sex år senare uppdaterades översikten (Midgley & Kennedy, 2011) och då kunde forskarna identifiera 35 studier. 2017 gjordes den senaste uppdateringen (Midgley, O’Keeffe, French & Kennedy) i vilken över 50 studier hittades på psykodynamisk behandling av barn/ungdomar. 14 av dem var randomiserade kontrollerade studier. Med andra ord händer det mycket när det kommer till forskning på psykodynamiska interventioner för barn och ungdomar!

Midgley beskriver de brittiska riktlinjernas rekommendationer (NICE guidelines) för depression hos barn och ungdomar, som kom ut 2005. Vid måttlig till svår depression rekommenderas psykologisk terapi enskilt eller i kombination med medicin – inte enbart medicin. Vidare skriver NICE i sina riktlinjer att såväl KBT, interpersonell terapi, familjeterapi och psykodynamisk korttidsterapi har viss evidens. Dock drog de slutsatsen att det ännu finns en brist på forskning på psykologisk behandling av barn och ungdomar, varför man avsatte medel för vidare forskning på detta.

Detta är bakgrunden till IMPACT-studien, den största studien på psykologisk behandling vid tonårsdepression någonsin. Studien var en jämförande studie för 470 ungdomar som randomiserades till psykodynamisk korttidsterapi, KBT eller en tredje arm som kallas ”brief psychosocial intervention, och vi har sammanfattat studien här. I korthet fanns inga skillnader i effektivitet mellan behandlingarna.

Midgley berättar även om några av de studier utöver utfall som görs på IMPACT-datan. Dels har forskarna tittat på allians genom terapierna, ur såväl ungdomarnas som terapeuternas perspektiv. Vidare har en undergrupp av ungdomar, föräldrar och terapeuter intervjuats om deras erfarenhet av terapi. Sist men inte minst har alla terapisessioner ljudinspelats vilket gör att det går att undersöka den psykoterapeutiska processen närmre. Redan nu finns flera artiklar publicerade på såväl ungdomars som föräldrars upplevelser både av depression och att gå i psykoterapi. Utifrån detta har även en video gjort om ungdomars egen upplevelse av depression, “Facing shadows”. Videon går att se här. Detta projekt kommer att fortsätta att generera flera spännande artiklar under lång tid framöver – håll utkik!

Nick Midgley

Dagens andra talare var dr Stephan Hau från Stockholms Universitet och dr Hanne Strømme från Oslo Universitet, som berättade om en pågående studie: The Northras Study, som tittar på handledning av psykologer/psykoterapeuter och processer relaterade till det. I projektet tittar de bland annat på hur inlärningsprocesser i handledning ser ut. Genom videoinspelningar av handledningstimmar kan forskarna titta på såväl bredare processer som så kallade mikroprocesser i handledning, där man på djupet studerar det som händer i handledning. Hau och Strømme delade under sin presentation med sig av erfarenheter från inledningen av projektet. En spännande studie som vi säkerligen får höra mer från framöver!

Dagens tredje talare och den som rest längst för att komma hit var Marianne Leuzinger-Bohleber, som presenterade resultat från LAC-studien: ”Longterm Psychotherapies of Chronically Depressed Patients”.

Leuzinger-Bohleber beskriver att det finns en relativt stor forskningsbas på psykodynamisk korttidsterapi, men samtidigt finns det en erfarenhet av att det finns grupper av svårare deprimerade patienter där det behövs längre insatser. I LAC-studien inkluderades 252 patienter som lidit av depression eller dystymi i minst 2 år.

Patienter som hade preferenser på behandling fick välja mellan KBT och PDT, medan andra randomiserades. I studien har man både flera intervjuer och skattningsformulär som mäter såväl symptom som mer underliggande faktorer, till exempel använder man både klassiskt psykiatriska diagnosintervjuer som SCID, såväl som psykodynamiskt diagnostiska intervjuer såsom OPD. I studien tittar man även på strukturell förändring, men också på fMRI-data.

Remissionsgraden på Beck Depression Inventory för hela gruppen var 34% efter ett år och 45% efter 3 år. Effektstorlekarna var på d = 1.83 både efter 1 och 3 år. För en grupp kroniskt deprimerade patienter, menar Leuzinger-Bohleber, är detta ett mycket bra resultat.

När man såg på symptomförändring fanns ingen signifikant skillnad mellan grupperna, vare sig mellan olika behandlingsmetoder eller mellan patienter som fick välja eller randomiserades. Ett problem med studien är dock att terapeuterna själva fick välja hur lång behandling de ville ge, vilket resulterade i att den psykoanalytiska behandlingen var betydligt längre och med fler sessioner. Vidare kan man inte riktigt säga att studien undersökte effekter av självval, eftersom det faktum att patienter fick välja huruvida de ville välja eller randomiseras.

Ett sätt att mäta strukturell förändring under psykoterapi är genom ”Heidelberg Scale of Structural Changes, vilken man använde i LAC-studien. Patienterna i både KBT och PDT förbättrades under behandlingen, men patienterna i den psykoanalytiska behandlingen förbättrades signifikant mer avseende strukturell förändring. Man såg också att det fanns en korrelation mellan strukturell förändring och symptomförbättring – ju mer patienterna förändrades strukturellt, desto större symptomförbättring.

Camilla von Below

Dagens sista talare var dr Camilla von Below, leg. psykolog, leg. psykoterapeut och lektor i klinisk psykologi vid Stockholms Universitet.

Von Below disputerade för ungefär ett år sedan med avhandlingen ”When psychotherapy doesn’t help… and when it does: Lessons from young adults’ experiences of psychoanalytic psychotherapy”. Idag talar hon om när terapi när unga vuxna inte fungerar.

Hon har i sin forskning dels utgått från ett patientperspektiv – alltså intervjuat patienter, både patienter som enligt symptomskattningar inte förbättrats och patienter som själva uttrycker missnöje med sin terapi. Hon har även utgått mer från ett terapeutperspektiv, där hon intervjuat terapeuter till patienter som inte förbättrats.

Von Below beskriver att patienter som inte förbättrades i terapin ofta beskrev sina terapier som relativt händelselösa, att terapin gick på tomgång stora delar av tiden, vilket också fått ge namn till artikeln: “Spinning one’s wheels”. Ibland ”glimmade det till” och någonting hände, men det var ofta långa sträckor mellan, och många upplevde relationen som distanserad.

Artikeln som bygger på intervjuerna med terapeuterna till patienter som inte förbättrats har fått namnet ”It was like having half the patient in therapy”, vilket är ett citat från en av terapeuterna i en sådan terapi. Terapeuterna beskrev att relationen till en början ofta kändes bra, men att det med tiden uppstod en distans. Ofta upplevde terapeuterna att de förlorade ”kontroll” över processen och att det var patienterna som motsatte sig närhet i terapirelationen.

Von Below skickar utifrån sin forskning med oss följande kliniska råd:

• Metakommunicera om mål, förväntningar och den terapeutiska relationen.
• Var vaksam på en överdrivet positiv bild av dina patienter.
• Reflektera om den terapeutiska relationen (motöverföring, överföring) och använd dig av det
• Patienter uttrycker inte alltid kritik, svårigheter och hinder – uppmuntra dem att göra det!
• Var vaksam på plötsliga skiften i mentaliseringsförmåga för att anpassa interventioner efter detta.
• Terapeuter och patienter har olika syn på terapiprocess
• Unga vuxna önskar mer än symptomreduktion från terapi
• Terapeuter bör överväga möjligheten att byta terapi eller terapeut vid behov

För terapi med unga vuxna ger von Below följande råd:

• Håll lagom avstånd – finns där för att stödja men inte för nära
• Var en trygg bas och en säker hamn som vuxen
• Uppmuntra agens, även när du inte ser någon till en början
• Uppmuntra mentalisering.

Avslutande Paneldebatt. Från Vänster: Stephan Hau, Camilla von Below, Nick Midgley, Marianne Leuzinger-Bohleber och Hanne Strømme

Dagen avslutas med en paneldebatt med samtliga presentatörer från dagen. En av diskussionsämnena berör nya utmaningar för psykoterapiforskningsfältet. Flera utmaningar diskuteras, till exempel hur vi kan använda oss av ny teknik och hur vi möter unga personer idag på bästa sätt utifrån hur samhället ser ut idag, hur vi kan mäta och utvärdera det vi gör, och var vi egentligen står i forskningsfältet idag. Nick Midgley sammanfattar med en vad han själv kallar för möjligen optimistisk bild av psykoterapiforskning: Att det idag börjar bli relativt vedertaget att psykologisk behandling fungerar. Tiden för RCT-studier och så kallade “horse races” är möjligen på väg bort. Kanske rör vi oss mer mot forskningsfrågor som “vad kan vi göra för att göra våra behandlingar mer effektiva?”.