Alltför ofta har psykodynamiker i historien uttalat sig onyanserat, klumpigt och fördomsfullt om KBT, en alldeles utmärkt behandlingsform. Följande text skall alltså inte ses som kritik mot KBT som behandlingsform utan snarare hur psykoterapiforskning tolkas, framställs och används kliniskt. Jag vill understryka att en behandlingsmetod, i mitt tycke och enligt forskningen, omöjligen kan tänkas fylla alla olika människors behov. Att, som man nu gör i Sverige, dra långtgående slutsatser från enkom RCTs blir inte bra. Resultatet blir en enkelsidig psykiatrisk/psykologisk omvårdnad där patientens egna val och preferenser ignoreras. Fokus förläggs på vad som fungerar för de flesta snarare än vad som fungerar för den enskilde individen. Det blir ett slags one size fits all – något som är svårt nog när det kommer till fingervantar och tofflor. Hur blir det inte då i psykoterapin?

Nu under sluttampen av år 2011 kom till exempel rapporten rörande rehabgarantin, en storsatsning på KBT för att få sjuka tillbaka i arbete. Resultatet var nedslående: gruppen som gick i KBT  har sämre återgång till arbete än andra långtidssjuka och resultatet tyder på att rehabgarantin leder till ökad sjukskrivning. Siffrorna är en besvikelse, dels för de patienter som fått behandlingen, men också om man ser till alla pengar som staten investerat. Mest pinsamt av allt är att dessa siffror inte presenteras rakt och tydligt. Istället väljer regeringen att bortse från primära data för att lyfta fram tveksamma siffror som talar till KBTs fördel, man presenterar rehabgarantin som en framgång. Här blir det obehagligt – forskning förvandlas till politik. Jag tror att vi skall vara vaksamma inför detta, forskning presenteras aldrig så objektivt som vi skulle önska. Ett utmärkt exempel på hur objektiv den naturvetenskapliga forskningen är inom psykoterapiområdet är den så kallade researcher allegiance effect (se t.ex. Luborsky et al., 1999), det faktum att det finns ett signifikant samband mellan utfall och den terapiskola huvudförfattaren till en rapport tillhör. Hur objektiv är då forskningen? Det är nästan så att man vill damma av den gamla dängan lögn, förbannad lögn och statistik. Men vi är inte riktigt där ännu.

Vissa vässar nu sina knivar, äntligen är det bevisat: KBT är en oduglig metod! Men det kan vara att dra en högst tveksam (och oönskad) slutsats för tidigt. Vi vet inte vad den här utvärderingen egentligen utvärderar. Kanske är det så att KBT inte går att överföra från RCTs till en komplex verklighet så som man trott? Kanske är metoden inte så stark som dessa välkontrollerade studier vill påskina? Men det kan också vara så att de som utfört behandlingen helt enkelt inte varit nog utbildade och kompetenta. Kanske går det inte att snabbinlära något så komplext som en psykoterapeutisk behandling? Kanske är detta ett exempel på när KBT genomförs undermåligt av underutbildad personal? Men i sådant fall har detta resultat kommit till genom ett naivt, överdrivet och ensidigt fokus på en metod.

Faktum är att det inte finns några bevis på att KBT är en bättre behandlingsmetod än till exempel psykodynamisk terapi (se: Leichsenring, 2009). Till att börja med har det gjorts alldeles för få direkt jämförande studier. Det vi däremot vet är att det efter avslutad kognitiv beteendeterapi är en stor del patienter som inte blivit tillräckligt hjälpta av behandlingen. Ta till exempel en diagnos som paniksyndrom, där KBT anses ha mycket bra stöd av forskningen. Ändå visar forskning att hela 29-48 procent inte blir tillräckligt hjälpta av behandlingen (se till exempel: Allen, McHugh & Barlow, 2008; Barlow et al., 2000; Craske et al., 1991). En betydande del ångestpatienter klarar heller inte av att stanna i KBT-behandlingar tillräckligt länge för att behandlingen skall hinna få effekt (t.ex. Barlow et al, 2000; Chambless & Peterman, 2004).

Effektstyrkor (Fonagy, 2010) är till sin natur tvetydiga, en behandling kan till exempel få en måttlig effektstorlek genom att generera väldigt stora förändringar för en väldigt liten del av populationen eller en måttlig, men otillräcklig förändring för många patienter. Inom gruppen som får psykoterapi finns alltså vanligen de som blivit hjälpta, men också de som fortfarande är i stort behov av hjälp och för vilka en annan terapiform kanske vore att föredra. Vad ska vi göra med den här inte obetydliga delen av patientpopulationen – erbjuda dem ytterligare 12 veckors fokuserad KBT-behandling? En svensk studie (Nilsson et al., 2007) undersökte patienternas syn på hjälpande och hindrande faktorer i KBT respektive PDT. Studien visar bland annat att patienter som var missnöjda med sin terapi tänkte att det kanske fanns någon annan metod som bättre överensstämde med deras specifika behov och föreställningar om hur de kunde bli hjälpta. Patienterna var inte överens med terapeuten om hur man bäst borde angripa deras problem och de såg inte terapeutens metoder som meningsfulla. Missnöjda patienter i KBT ansåg att terapeuten hade en påträngande närvaro med ett förutbestämt terapeutiskt upplägg. Patienterna i PDT upplevde att de inte fått tillräckligt med stöd och styrning från terapeuten. De missnöjda patienternas beskrivningar av hindrande faktorer var således förknippade med de två olika terapeutiska metoderna. De missnöjda patienterna fick också chansen att beskriva en metod som bättre överensstämde med deras föreställning av en, för dem, verksam metod. Missnöjda PDT-patienter beskrev generellt en behandling som stämde bättre överens med KBT och missnöjda KBT-patienters beskrivning stämde i sin tur bättre överens med PDT.

När det kommer till depression, där ett flertal olika terapiformer funnits vara lika effektiva (Cuijpers et al., 2008) visar metastudier (Westen & Bradley, 2005) på än sämre resultat. Ungefär en tredjedel av de patienter som påbörjar behandling kan förvänta sig en signifikant förbättring (om man utgår ifrån intent-to-treat). Vi vet idag också att siffrorna vid uppföljning kan vara ännu sämre. Det här är knappast siffror att vara särskilt stolta över, och de gäller förmodligen samtliga korta behandlingsformer för depression. Hur det står till med längre behandlingar för depression är i dagsläget oklart. Det finns vissa indikationer på att psykodynamisk långtidsterapi når bättre resultat än psykodynamisk korttidsterapi och problemlösnings-fokuserad korttidsterapi (Knekt et al., 2008), men studien utgår ifrån en patientgrupp med ångest och/eller depression. Sotsky et al. (1991) fann att olika terapiformer passade olika deprimerade patienter. Patienteter vars primära problematik var en stark social funktionsnedsättning svarade särskilt bra på interpersonell psykoterapi. Patienter med särskild kognitiv funktionsnedsättning svarade bättre på kognitiv beteendeterapi och de med nedsatt arbetsförmåga svarade bäst på farmakologisk behandling.

Klart är att det finns betydligt fler randomiserade kontrollerade studier utförda på KBT, men vid depression är de inte av bättre kvalitet än de som finns för PDT. En nästan dagsfärsk studie visar att randomiserade kontrollerade studier av KBT för depression har samma genomsnittliga kvalitet som de för PDT. Därtill finner författarna att KBTs effekt minskar när studiekvaliteten ökar (Thoma et al., 2011).

När det kommer till tydlighet avseende implementering och krav på forskning har man inom KBT-fältet varit världsledande. Men det betyder inte att det är en överlägsen terapimetod. Alltför många frågor är obesvarade för att så ensidigt lansera en terapimetod som allenarådande. Ta det faktum att en hel del forskning visar att terapimetoder i jämförelser är lika effektiva (t.ex. Wampold, 2001; Benish, Imel & Wampold, 2008). Det finns naturligtvis de som kritiserar denna forskning (t.ex. Andersson, 2004; Ehlers et al., 2010) och det är väl som alltid – ingen äger hela sanningen. Men slutsatsen borde rimligtvis ändå vara att vi i dagsläget inte vet tillräckligt. Mer forskning behövs – kanske snarast enligt modellen vad fungerar och för vem istället för vilken terapimetod är bäst?

Varför har vi ett sådant enormt fokus på att ställa metoder mot varandra? Denna teknikfokusering gör att vi skjuter över målet om och om igen. Vi vet idag att varken den terapeutiska tekniken eller terapeuten spelar störst roll i psykoterapi. Det som till störst del förklarar variansen avseende utfall tycks vara faktorer hos patienten själv (Norcross & Lambert, 2006; Wampold, 2001) – något som kanske kommer som en chock för egocentrerade psykoterapeuter och psykologer? Därefter kommer terapeuten och slutligen kommer allians, teknik, etc.

Utifrån den kunskapen vore möjligen det rimligaste att låta patienten själv få bestämma – om det nu ändå är hon som är den som spelar störst roll i det kommande förändringsarbetet. Men hur gör vi det när allt fler psykiatriska mottagningar inte vill erbjuda något alternativ till KBT? Här uppstår dessutom ett ytterligare problem i att uteslutande förlita sig till randomiserade kontrollerade studier – hela grundupplägget går ut på att patienten randomiseras, dvs. inte får välja den behandling hon själv tror på allra mest.

Mycket av den forskning som nu åberopas som ”gold standard” och överlägsen all annan, säger oss i praktiken mycket om väldigt lite. Mest uppenbart (Wachtel, 2010) har en väldigt stor grupp patienter som lider av komorbiditet alltför ofta exkluderats. Den här gruppen är också avsevärt större än den grupp som uppnår de snäva EST-studiernas urvalskriterier. Vidare utesluts de patienter som har ett lidande, men som inte uppfyller någon specifik diagnos – forskning har visat att så mycket som en tredjedel eller till och med hälften av alla patienter som söker hjälp inte uppfyller kriterierna för någon specifik DSM-diagnos. Den lilla grupp patienter som uppfyller de snäva urvalskriterierna avseende DSM-diagnos minskas sedan ytterligare. Långtgående generella slutsatser dras således från en patientgrupp som utgör minoriteten i den kliniska verkligheten!

Det skall sägas att en förändring börjar komma till stånd. Ett exempel är den studie som Milrod et al. (2007) genomförde när de prövade Panikfokuserad Psykodynamisk Psykoterapi (PFPP). De valde istället att tillåta komorbiditet och fann på så sätt att PFPP erhöll bättre resultat för patienter med samtidig personlighetsstörning inom kluster C. Höglend et al. (2006; 2008) fann i sina studier att psykodynamisk korttidsterapi var lika effektivt med eller utan överföringstolkningar när man såg till de båda patientgrupperna som helheter, men subgruppsanalyser visade att patienter med low quality of object relations hade större nytta av överföringsarbete än patienter med high quality of object relations. Även detta var en studie som nyttjade bredare inklusionskriterier än vad man vanligen ser inom RCTs. Lustigt nog är det först i de här fallen som utfallsforskningen blir riktigt intressant – den närmar sig den kliniska verkligheten och blir till synes också mer kliniskt användbar. Paradoxen är att studiens styrka också blir dess svaghet. Då patienterna hade olika svårigheter och diagnoser, samsjukligheter, etc. så räknas den inte som ett stöd för psykodynamisk evidens trots att den utgör en randomiserad kontrollerad studie.

En allenarådande psykoterapimetod riskerar agera förtryckande mot patienterna – de kan inte längre välja den metod som de tycker passar dem bäst. De pengar som regeringen fortsatt öser in i rehabgarantin (ett experiment som genererat undermåliga resultat och stora mängder avhopp) kunde kanske gjort mer nytta om de gått till forskning på andra metoder som kan agera komplement till KBT.

Det har länge funnits ett psykoanalytiskt motstånd mot empirisk forskning. Man har hävdat att psykoanalytisk teori och praktik knappast låter sig fångas av så kantigt reducerande metodik som den kvantitativa forskningen kräver. Därför har också mycket av den empiriska forskningen istället riktat in sig mot t.ex. kognitiv beteendeterapi (KBT).

Jonathan Shedler har tillsammans Drew Westen därför utformat Shedler Westen Assessment Procedure, ett försök att göra psykoanalytisk forskning mer tillgänglig för kvantitativa forskningsmetoder utan att göra avkall på komplexiteten och djupet som utgör psykoanalytisk metodik.

Replikerbara resultat är ett måste för empirisk forskning. På grund av detta har forskare försökt minimera subjektiva aspekter, så som klinikers egna bedömningar och slutsatser. Detta är den bakomliggande logiken i arbetet med DSM-IV som klassificerar personlighetstörningar genom att redogöra för manifesta symtom istället för att se till inre, dynamiska aspekter och personlighetsorganisation. Det kan till exempel röra sig om vilka typer av försvar som dominerar den kliniska bilden. Sådant ryms inte inom DSM-systemet då man utgått ifrån att kliniker inte, på ett reliabelt sätt, kan bedöma olika försvarsmekanismer. Detta har i sin tur påverkat de instrument som idag används för att bedöma personlighetsstörningar, exempelvis SCID.

Men vid användandet av dessa instrument förlitar vi oss också i hög utsträckning på patientens förmåga till introspektion då det är han/hon som själv måste rapportera viktiga uppgifter. Patienter som lider av olika personlighetsstörningar saknar ofta just insikt rörande sina egna personlighetsdrag.

Inom den psykoanalytiska traditionen utgår man inte enkom utifrån bedömningar av yttre, manifesta symtom. Man använder också sitt kliniska omdöme och sin expertis för att bedöma inre faktorer hos patienten som är viktiga för att kunna säkerställa att rätt diagnos ställs. I försöken att minska subjektiv påverkan, genom att använda självskattningsskalor och genom att förlägga fokus på de manifesta symtomen har man tagit bort denna aspekt av psykologisk diagnostik. Resultatet blir att de idag förhärskande instrumenten faktiskt inte fångar upp dynamiskt viktiga aspekter utav patienternas själsliga liv.

Shedler menar att det bara finns ett instrument som är känsligt nog att uppfatta dessa nyanser – klinikern!

SWAP 200
Under flera år har därför Shedler och Westen utarbetat ett bedömningsinstrument som man valt att kallar för Shedler Westen Assessment Procedure 200. Det är ett ”assessment tool” utformat för att kunna fånga dynamiskt relevanta aspekter av en människa. Det är ett försökt att standardisera och systematisera klinikers observationer. SWAP består av 200 påståenden som går att applicera på patienten. Exakt hur instrumentet fungerar är alltför komplicerat att gå in på i denna text varför jag hänvisar läsaren till Shedlers egen artikel som jag länkar till nedan. Det är avsiktligt fritt från psykoanalytisk jargong för att tydliggöra vad man egentligen talar om och underlätta kommunikation kliniker emellan. Samtidigt har man haft som vision att inte exkludera olika analytiska begrepp som många finner användbara och har ett högt förklaringsvärde. Sammanställningen av mätinstrumentet var en lång process som sträckt sig över flera år – men resultaten var mycket positiva!

I en studie som bestod av 797 psykologer och psykiater gav 72% av deltagarna SWAP högsta betyg. De angav att ”Jag kunde uttrycka det viktigaste rörande min patient” [genom användandet av SWAP. min anm.].

Intressant är också att SWAP tycks vara ett mycket reliabelt instrument. Studier visar att SWAP är mer reliabelt än de strukturerade intervjuer som används i samband med DSM-diagnostik. Med andra ord har SWAP, som använder klinikerns expertis och ett psykodynamiskt synsätt, högre interbedömarreliabilitet än de strukturerade intervjuer som normalt används inom psykiatrin. (Interbedömarreliabilitet är ett uttryck för att resultat skall vara oberoende av vem som utför testet. Enkelt uttryckt: Om forskare A och forskare B använder samma metod på samma patient så skall de få fram samma svar.)

SWAP – ett nytt sätt att utvärdera psykoterapier?
Eftersom SWAP mäter personlighetsorganisation kan det också användas för att utvärdera terapier. Psykodynamiskt terapi har inte som ensamt syfte att minska symtom varför traditionell psykoterapiforskning som främst lutar sig på symtomremission också blir missvisande för psykodynamiskt orienterade terapiformer. Vi vet idag att PDT visserligen leder till symtomreduktion, men det är en terapiforn där de terapeutiska målsättningarna vida överstiger detta (för mer information se avsnittet om PDT). Vid användandet av SWAP möjliggör man utvärderingar av personlighetsorganisationen. På så sätt kan vi se om terapin också påverkat individen på ett djupare plan, det vill säga om vi genom den terapeutiska processen också påverkat individens personlighetsorganisation.

För att ställa en diagnos med SWAP 200 måste klinikern uppmärksamma multipla teoretiska aspekter av vad som utgör en personlighet. Man blir tvungen att se patienten genom olika dynamiskt relevanta raster, t.ex. drift-, jag-, själv- och objektrelationsperspektiv.

Eftersom SWAP 200 kvanitifierar dynamiska begrepp och formuleringar öppnar det upp för forskning på personlighetsstörningar på ett helt nytt vis. Under utprovningen fann man inte bara att de empiriska fynd man gjorde överensstämde i hög uträckning med de olika kategorier som finns i DSM IV (vilket bör vara föga förvånande då begreppen i DSM i hög utsträckning från början kommer från psykoanalytisk teori). Klart stod det också att diagnoser ställda med hjälp av SWAP var mer kliniskt användbara och drog större nytta av den kliniska erfarenhet som finns inom det psykodynamiska fältet. Därtill fann man också stöd för en depressiv personlighetstyp. Den depressiva personlighetstypen har länge varit vedertagen inom psykoanalytisk teori och att nu ha funnit empiriskt grundade data på att denna ”existerar” är av yttersta vikt för vår syn på depressionen.

SWAP har under utprovningen inte bara prövats av psykodynamiska kliniker, även KBT-orienterade terapeuter och biologiskt inriktade psykiater har fått använda instrumentet – med goda resultat.

I takt med att DSM-systemet blivit allt mer ”objektivt”, deskriptivt och ateoretiskt har man också gjort att det blivit mindre kliniskt användbart i diagnosticerande av personlighetsstörningar. Det speglar inte den kliniska verkligheten eller den erfarne klinikerns tänkande längre. Det vilar heller inte, vilket kanske kan komma som en överraskning, på en empirisk grund. DSM:s kategorier och kriterier är inte kliniskt beforskade, de är skrivbordsprodukter. Till exempel finns det väldigt hög komorbiditet mellan de diagnostiska kategorierna, patienter som uppfyller kriterierna för en personlighetsstörning uppfyller ofta kriterierna för fyra till sex personlighetsstörningar. Test-retest-reliabiliteten utav Axel II-diagnoser är också svag efter en period av sex veckor – detta trots att man försökt göra diagnostiken objektiv och fri från bedömarens subjektivitet. Kriterierna är också utformade på ett sådant sätt att vi missar att diagnosticera individer som lider av olika personlighetsrelaterade problem. Uppskattningsvis 60% av patienter som behandlas för personlighetsstörningar kan inte bli diagnosticerade på Axel II enligt DSM. En annan stor skillnad i jämförelse med DSM IV är att man genom SWAP ser på personlighetsstörningar som ett kontinuum och inte som separata kategorier. SWAP betonar också intrapsykiska och dynamiska faktorer till skillnad från DSM IV som valt att helt fokusera på manifesta symtom.

Fynden som gjorts under forskningen på SWAP visar att psykodynamiska aspekter är centrala för förståelsen av personlighetsproblematik, och dessa aspekter observeras i hög grad även av kliniker som inte bekänner sig till den psykodynamiska skolan.

Följande text baseras på Pavel S. Blagov, MA, Rebekah Bradley, PhD, and Drew Westen, PhD (2007). Under the Axis II Radar Clinically Relevant Personality Constellations That Escape DSM-IV Diagnosis. The Journal of Nervous and Mental Disease • Volume 195, Number 6, June 2007.

Forskning visar att personlighetsproblematik förmodligen går att placera på ett kontinuum från svår till mindre svår problematik. Därtill visar den att viss personlighetsrelaterad problematik inte är tillräckligt svår för att uppfylla kriterierna för någon av de olika personlighetsstörningarna i DSM-IV. Trots att dessa individer har personlighetsrelaterad problematik fångar våra gängse instrument inom vården inte upp dem. Därför får de heller inte adekvat behandling. Studier visar att just den här gruppen är väldigt frekvent inom vården. Så mycket som mellan 46% – 60% inom klinisk verksamhet kan tänkas lida av personlighetsrelaterad problematik som idag går obemärkt förbi.

Patientgruppen är konceptuellt förknippad med vad man inom psykodynamisk teori brukar benämna neurotiker. En grupp som redan Freud ägnade mycket uppmärksamhet, men som med tiden marginaliserats inom psykiatrin.

Inom psykodynamisk teori är det mer eller mindre vedertaget att placera personlighetsrelaterad problematik på ett kontinuum, man talar om en underliggande personlighetsorganisation. Kernberg talade om en psykotisk, en borderline och en neurotisk personlighetsorganisation. Problemen kan vara liknande, men beroende på underliggande personlighetsorganisation ser problematiken annorlunda ut. De personlighetsstörningar som idag bedöms som ”reella” inom psykiatrin ligger oftast på en borderlinenivå.

Personlighetsstörningar var till en början heller inte något prioriterat område inom psykiatrin. Det dröjde till och med 1980-talet och DSM-III innan forskare började undersöka dessa tillstånd närmre. I och med att man introducerade ett multiaxialt diagnostiskt system med personlighetsstörningar på axel II så uppmuntrades också kliniker att ta personlighetsrelaterad problematik på allvar och väga in detta i sin kliniska bedömning av symtom på axel I. Men gränserna för vad som skall anses vara en relevant personlighetsproblematik drogs godtyckligt, man skapade fasta kategorier och grupperingar som inte speglade den kliniska verkligheten.

I en studie från 2007 inriktar sig forskarna mot just den här patientgruppen, som hamnar under DSM:s gränsvärden. Man använder sig av SWAP 200, ett instrument för att bedöma personlighetstyper, för att empiriskt undersöka patienternas förekomst och problematik.

Man fokuserar därför på patienter som psykiatrin normalt anser vara ”högfungerande” varför patienter med svårare personlighetsproblematik sorterades ut ur undersökningsgruppen. Undersökningsgruppen bestod av 159 högfungerande patienter (med medelvärde: GAF: 71.0, SD: 11.3) med personlighetsrelaterad problematik. Med SWAP 200 fann man fyra olika typer av personlighetstyper i den högfungerande gruppen: depressiv (eng. depressive), fientligt tävlingsinriktad (hostile-competetive), tvångsmässig (obsessive), och hysterisk (hysterical) personlighetsproblematik.

Den depressiva, tvångsmässiga och hysteriska personlighetstypen är välkänd i den psykodynamiska litteraturen. Gruppen här beskriven som ”fientligt-tävlingsinriktad” påminner i vissa avseenden om vad litteraturen normalt brukar benämna narcissistisk personlighetstyp. Att andra personlighetstyper så som paranoid och antisocial inte funnits i den här gruppen beror med största sannolikhet på att dessa patienter i hög utsträckning blir diagnosticerade med motsvarande DSM-diagnoser. Detta medför i sin tur att de inte går att beskriva som högfungerande. I andra studier där man använt SWAP 200 har man dock kunnat se dessa personlighetstyper.

Resultaten får anses vara lovande, men preliminära. SWAP 200 kan möjligtvis vara ett instrument som kan hjälpa oss att få kännedom om personlighetsrelaterad problematik som DSM-IV inte kan fånga upp. Samtidigt behövs det mer studier på området för att kunna dra långtgående slutsatser.

Foto: Hus Khzam