Igår lördag den 11/5 föreläste Magnus Ringborg och Staffan Lundskog på Psykoterapimässan om anknytningsbaserad familjeterapi (ABFT).

De inleder med att ge fyra skäl till varför ABFT bör implementeras:

1: Forskningsläget för de rekommenderade barnterapimetoder som finns för depression är svag
2: Familjeforskning talar för att familjeterapi borde vara bra vid ungdomsdepression.
3: ABFT har redan lovande forskningsstöd.
4: Metoden är kliniskt tilltalande.

Det  finns ett stort behov av  behandlingar för ungdomar med depression. I dagsläget är de behandlingar som rekommenderas medicin, KBT och IPT. För medicin är effekten omdiskuterad och som bäst blygsam. Även KBT har endast en blygsam effekt, och i den största studien som gjorts, Treatment of Adolescent Depression Study från 2004 hade det ingen effekt alls jämfört med placebo. IPT har ett lovande men begränsat forskningsstöd. Detta gör att det idag egentligen inte finns evidens för någon behandling av depression hos ungdomar.

Forskning har visat att negativa familjefunktioner är starka riskfaktorer för ungdomsdepression, medan familjesammanhållning, känslomässigt stöd och adekvat föräldraövervakning är skyddsfaktorer. Vidare har man funnit att familjefaktorer ofta är modererande faktorer vid andra behandlingar. Exempelvis kan negativa familjefunktioner minska effekten av en KBT-behandling.
ABFT är den första manualiserade familjebehandlingen för ungdomsdepression.

Idag finns det fyra studier på ABFT varav 3 är RCT:s, som alla ger stöd till behandlingens effektivitet avseende depression och suicidalitet. Den första boken om ABFT är på väg, och vi kan vänta oss den i sommar eller i höst. Idag bedrivs ABFT på flera mottagningar för barn och unga i Sverige, och fler lär det bli.

Vi får också en tydlig och lärorik beskrivning av hur ABFT går till, fas för fas. Vill du läsa mer om ABFT kan du antingen läsa våra tidigare inlägg om terapiformen (om behandlingens utformning , om några av de studier som utförts ) eller gå in på www.abft.se.

Foto: Pernell@flickr

I morse (den 11 maj 2012) föreläste Björn Philips och Annika Ekeblad på psykoterapimässan om motivation och reflekterande funktion som två viktiga faktorer i psykoterapi.

Det här är vårt referat ifrån föreläsningen och eventuella oklarheter eller felaktigheter får tillskrivas oss.

Många kliniker anser att motivation är ett måste för framgångsrik terapi, något som också har visst stöd i forskning. Det finns dock ingen konsensus kring hur motivation egentligen bör operationaliseras. Flera av de teorier som använts har varit knutna till specifika skolbildningar och inte varit grundade i motivationsforskning, vilket blir problematiskt. Philips menar att en bra operationalisering av motivation finns att hämta i självbestämmandeteori (self determination theory). Här talar man om tre grundläggande psykologiska behov: behov av kompetens, behov av relationer och behov av autonomi. Man talar också om två typer av motivation: autonom och kontrollerad. Autonom motivation är när man (huvudsakligen) drivs av inre drivkrafter medan kontrollerad motivation handlar om yttre drivkrafter – exempelvis att göra saker för att man måste, för yttre belöningar eller för att slippa dåligt samvete. Autonom motivation i terapi har generellt samband med positiva utfall, medan kontrollerad motivation visat negativa samband eller inga samband alls. Brist på motivation, amotivation, har negativt samband med utfall.

Björn Philips och Peter Wennberg har undersökt motivation i psykoterapi där de ställde frågorna i vilken utsträckning patients typ av motivation samvarierade med andra karaktäristika, och huruvida typ av motivation predicerade kvarstannande i terapi. De fann att kvinnor hade högre nivå av autonom motivation och lägre nivå av kontrollerad motivation och amotivation. Ålder spelade ingen roll, men det gjorde däremot symtombelastning. Ju högre symtombelastning, desto mer kontrollerad motivation.

Därtill fanns det samband mellan motivation och förväntningar:
Autonom motivation var relaterat till positiva förväntningar
Kontrollerad motivation var förknippat med en mer försvarsinriktad inriktning där patienten helst ville ”sopa under mattan”.
Amotivation var relaterat till negativa förväntningar

Kontrollerad motivation och amotivation korrelerade negativt med kvarstannande i terapi, men däremot fann forskarlaget till sin förvåning ingen korrelation mellan autonom motivation och kvarstannande i terapi. Detta är inte i linje med tidigare forskning och det finns vissa potentiella förklaringar till detta resultat i studiens design.

Philips menar (trots de något tvetydiga resultaten i studien) i vilket fall som helst att detta tyder på att kunskap från självbestämmandeteori bör integreras och tillämpas i terapi
Exempelvis behöver psykoterapi stödja de tre aspekter som utifrån teorin utgör våra grundläggande behov:
Upplevelsen av autonomi (med andra ord agens eller self efficacy), upplevelsen av kompetens och upplevelsen av relation

Till sist får vi några kliniska rekommendationer för inledande samtal utifrån självbestämmandeteori:
1. Ge patienten en tydlig beskrivning av terapins syfte och arbetssätt (rational!). Detta stärker patientens egen känsla av agens och möjliggör för ett informerat beslut rörande vad hon går in i
2. Ha en utförlig diskussion om för och nackdelar med att börja terapi.
3. Bemöt patienten med värme, empati och trygghet.
4. Betona och utforska de tillfällen då patienten upplever glädje och tillfredställelse i terapin (för att stärka den inre motivationen)
5. Bekräfta patienten för hans/hennes goda arbeta i terapin, men inte så att det blir en yttre belöning.
6. I PDT: Undvik att tolka motstånd och överföring tills motivationsarbetet är klart. (Med undantag för situationer av fara.)

Annika Ekeblad berättade sedan om KIPPS-projektet i Sundsvall, en randomiserad studie på KBT och IPT vid lätt till måttlig depression. Några av de mått som används är självskattad anknytningsstil (ENR), depressionsstil (utifrån Blatt, DEQ), mentalisering och terapeutisk allians (WAI).

Av 35 hittills screenade patienter har hela 18 patienter skattat vad som kan ses som en desorganiserad anknytningsstil, och endast tre av patienterna har trygg anknytning. Man har också funnit att ängslig (ambivalent) anknytning korrelerar negativt med hela working alliance inventory och med alla tre delskalorna (goal, task och bond). Mentalisering mäts som både reflektiv funktion och depressionsspecifik reflektiv funktion. Studien är ännu i inkluderingsfasen.

Intressanta dynamiska utfallsmått ingår således i designen, men vi blev naturligtvis lite besvikna över att ingen dynamisk terapiform ingår i studien. Studien blir finansierad med pengar från rehabgarantin – och där ingår som bekant inte dynamisk korttidspsykoterapi. För oss blir det lite paradoxalt att man exkluderar dynamisk terapi ur rehabgarantin för att det saknas forskningsstöd, samtidigt fungerar alltså rehabgarantin på ett sådant sätt att den i det här fallet begränsar vilka metoder som går att forska på. Nåväl det är en spännande studie och framför allt blir det intressant att se om man replikerar Sidney Blatts resultat – att primärt anaklitiska patienter svarar bättre på korttidsbehandling.

Detta är den första delen i en serie texter om depressionsforskning. Läs de senare inläggen här:

Del 2: Den deskriptiva depressionsdiagnostikens begränsningar.

Del 3: Psykoterapi, tid och varaktig förändring.

I samband med att jag läste forskningsgenomgångar inför författandet av denna text kom jag att tänka på Stieg Larssons tredje roman ”Luftslottet som sprängdes”. En kanske väl drastisk tanke, men det är lätt att känna frustration när man tar del av vad de senaste 20 årens depressionsforskning faktiskt säger oss. Än mer frustrerande är att detta inte är nya data. Samma sanningar kommer tillbaka med några års mellanrum i nya metastudier och forskningssammanställningar. Det faktum att alla korttidsbehandlingar tycks vara lika bra på att behandla depression är ett av dessa ständigt återkommande forskningsfynd. Vad som kanske är än mindre känt är att inga av våra korttidsbehandlingar är särskilt bra egentligen. Det är kanske inte en fråga om att “Everybody has won and all must have prizes”. Tvärtom kan man verkligen ifrågasätta vår höga svansföring.

Flertal metastudier visar att det inte finns någon skillnad i effekt mellan olika psykoterapiformer när det kommer till att behandla depression, se (t.ex. Cuijpers et al. 2008; Wampold, 2001; Thoma et al., 2011 ). I en metaanalys (Driessen et al., 2009) av psykodynamisk korttidsterapi (STPP) fann man att behandlingsformen var något mindre effektiv än andra etablerade terapiformer precis vid avslutad behandling, men att dessa skillnader försvann vid 3-månaders- och 12-månadersuppföljning. Därtill fann man att individuell STPP var mer effektiv än STPP i grupp, samt att den individuella behandlingen hade lika bra effekt som andra etablerade terapiformer vid depression. Detta gällde såväl vid avslutad terapi som vid uppföljning. Luyten och Blatt (2012) menar att dessa resultat är överraskande goda med tanke på att psykodynamisk korttidsterapi i tidiga studier ofta användes som behandling i kontrollgruppen (läs: allegiance effects).

Med alla data som presenteras kan vi lätt bygga upp en illusion av att vi är riktigt bra på att behandla depression idag – vi har en bred arsenal av behandlingar som tycks fungera lika bra. Men hur är det egentligen ställt med depressionsforskningen?

Många av de studier som ofta används i metastudier för att påvisa att korttidsbehandlingar är effektiva tycks lida av metodologiska svagheter. Cuijpers et al. (2010) fann ett graverande samband mellan studiekvalitet och utfall. Utav 115 studier var det endast 11 som uppfyllde samtliga av deras kvalitetskriterier. Dessa elva studier visade på en genomsnittlig effektstyrka av d=0.22, vilket är signifikant lägre än vad man fann i resterande studier (d=0.74, p<0.001). Denna avgörande skillnad torde göra oss alla kritiska till hur bra vi egentligen är på att behandla det här tillståndet som för inte alltför längesen ansågs vara något av en ”mental förkylning”. I Sverige rekommenderas idag KBT och IPT som förstainsats vid lindrig och måttlig depression. I slutet av 2011 kom en metastudie (Thoma et al. 2011) som går igenom samtliga depressionsstudier gjorda på KBT.  Återigen upprepades fyndet som gjorts av andra (se t.ex. Wampold, 2001; Cuijpers et al. 2008) att det inte finns några signifikanta skillnader i effekt mellan KBT och andra behandlingar. Totalt gick man igenom 120 RCT:s, och fann att dessa var av samma genomsnittliga kvalitet som de psykodynamiska studier som finns på området (dock är dessa avsevärt färre till antalet). Därtill fann man, likt Cuijpers et al. (2010) att lägre studiekvalitet generellt var förknippat med högre effektstyrkor, men också att spridningen var större avseende effektstyrkor bland dessa studier.

Men om vi nu tar ett djupt andetag och dyker ner i dessa effektstyrkor och evidensbaserade depressionsbehandlingar, vad vet vi då? Westen och Morrisons metaanalys från 2001 visar att så få som 31,9 procent av de som sökt till studierna blivit inkluderade. Alltså exkluderades 68,1 procent av samtliga som sökt hjälp. Den typiska depressionsstudien exkluderade patienter som led av samtidigt missbruk eller som var suicidala. Ett flertal studier exkluderade även patienter som led av GAD, paniksyndrom, antisocial personlighetsstörning, svåra tvångssymtom, schizotypala drag eller svåra fysiska problem. I flertalet studier krävde man också att depression skulle vara den primära diagnosen (före andra komorbiditeter), men redogjorde inte för hur denna bedömning genomförts eller med vilken reliabilitet.

Författarna (Westen & Morrison, 2001) menar att inklusionskriterierna medför att sjukare och mer svårbehandlade patienter, till exempel patienter med borderlineproblematik (som ofta är suicidala och/eller lider av samtidigt missbruk) exkluderats. Men om vi nu oftast exkluderar de ”svåraste” patienterna – då borde väl resultaten ändå vara väldigt positiva? Frågan är inte helt enkelt att besvara – det beror på var man väljer att titta.

Av de knappa 32 procent som inkluderas i metastudien genomgår ca 74 procent hela behandlingen. Av dessa 74 procent blir ca 51 procent förbättrade avseende symtom (puh!). Men då har vi inte räknat med de patienterna som hoppade av behandlingen (vilket ju patienter envist tycks göra såväl inom forskningen som i den kliniska verkligheten). Räknar vi med dessa patienter blir knappa 37 procent förbättrade (detta sätt att mäta kallas intent-to-treat och har historiskt sett ofta varit förbisett inom psykoterapiforskningen – av diagrammet kan vi se att 58 procent av de studier som man utgått ifrån inte rapporterat siffror som inkluderar avhoppare!). En annan faktor som ofta förbisetts är residualsymtom efter avslutad psykoterapeutisk behandling (något som visat sig vara en riskfaktor för återfall [Israel, 2010]), det vill säga har patienten blivit botad? Den genomsnittliga patienten i den här metastudien skattade 8,7 på HRSD och 11,0 på BDI efter avslutad behandling. Stora standardavvikelser indikerar att patienternas svar på behandlingarna skiljer sig signifikant från person till person och även om den genomsnittliga förbättringen är substantiell så kvarstår faktum att de båda värdena överstiger vad forskare anser vara kliniskt signifikant (om än mild) depression (Westen & Morrison, 2001).

Går vi sedan vidare och försöker se till data vid uppföljning blir det hela än mer problematiskt. Endast ett fåtal studier ger oss någon uppföljning värd namnet (12-18 månader). Uppföljning är i sig inte helt oproblematiskt när det kommer till denna forskning då det etiskt inte är försvarbart att förhindra patienter från att söka ytterligare behandling. Inom depressionsforskningen finns bara ett exempel på detta: NIHM-studien som vi återkommer till senare i ett senare inlägg. I denna studie fann man vid 18 månaders uppföljning ingen signifikant skillnad mellan aktiva behandlingar (KBT, IPT, antidepressiv medicin) och placebo (Westen & Morrison, 2001).

Sett över ett större antal uppföljningsstudier kan vi se att 36, 6 procent av de som erhållit full behandling fortfarande är signifikant förbättrade. Om vi istället väljer att utgå ifrån intent-to-treat är siffran 28,5 procent. Vi ser också att 27, 8 procent sökt ytterligare behandling (Westen & Morrion, 2001). Mest graverande av allt är kanske ändå att vi har ett ytterst begränsat antal uppföljande studier att utgå ifrån varför dessa data måste tolkas med försiktighet .

Efter 24 månader finns nästan inga data alls. En studie visar på liknande siffror som NIHM-studien avseende procentuell förbättring. Två studier visar också att så många som 49,5 procent av patienterna sökt ytterligare behandling (Westen & Morrison, 2001) .

Ett problem med evidensrörelsens enögda fokus på RCTs är att man av pragmatiska, ekonomiska och teoretiska skäl fokuserat på korttidsbehandlingar. Detta trots att vi vet att det depressiva förloppet ofta är cykliskt återkommande och i svåra fall en kronisk sjukdom. Trots detta har mängder av tid och pengar gått åt till att fokusera på korta behandlingsstudier med alltför korta eller icke-existerande uppföljningar (Taylor, 2012).

Taylor (2012) menar att korttidsterapier visserligen är verksamma, men att den genomsnittliga måttligt deprimerade patienten efter avslutad korttidsbehandling är fortsatt mer deprimerad när hon har en bra dag än vad den icke-deprimerade patientpopulationen är en dålig dag.

Var lämnar det här depressionsforskningen?
Vid 18-24 månaders uppföljning tycks således ungefär en fjärdedel (27 procent) av de patienter som påbörjat behandling (men inte nödvändigtvis slutfört den, s.k. intent-to-treat) förbättrats signifikant och då är detta patienter som blivit hårt selekterade (Westen & Morrison, 2001).

Det finns mycket att säga om depressionsforskningen och visst går det att peka på svagheter i de studier jag refererar till. Westen och Morrisons (2001) metastudie är elva år gammal, men mig veterligen finns ingen liknande systematisk genomgång av nyare data (jag tar tacksamt emot förslag!). Westen och Bradley (2005) refererar också till en depressionsstudie av hög kvalitet Hollon et al. (2005) som också visar att ungefär en fjärdedel av de deprimerade patienter som får KBT är fortsatt friska två år efter behandlingens avslut.

Även psykodynamiker bör vara kritiska mot evidensbasen för sina korttidsbehandlingar. Nyligen publicerades en studie (Barber et al., 2011) av hög kvalitet som visade att 16 sessioner av Luborskys Supportive-Expressive Psychotherapy var lika effektivt som SSRI. Vad värre är att båda dessa grupper var lika effektiva som placebo. Studien tillät komorbiditet. 86 procent av deltagarna led av någon form av komorbiditet. Bland annat hade 50 procent av dem som fick terapin en samtidig personlighetsstörning och 37 procent hade antingen tidigare haft eller hade en pågående missbruksproblematik. Studien genomfördes också på låginkomsttagare och bestod till stor del av individer ur etniska minoritetsgrupper. Detta är viktigt att påpeka då Humphreys och Weisner (2000 refererade i Westen & Morrison, 2001) fann att exklusionskriterier i studier av behandling för alkoholberoende tenderade leda till icke-representativa samples där vita, stabila och mer högfungerande patienter med mindre komorbiditet var överrepresenterade.

Även kring antidepressiva mediciner har det på senare tid framkommit mindre uppmuntrande data. Denna forskning är från min utgångspunkt svårare att granska och jag skall därför inte ge mig in i detta minfält i detalj, men senare studier tycks peka på att även effekten av SSRI överdrivits i publicerade studier (kanske än mer än effekten av psykoterapi?). Till exempel fann Piggott et al. (2010) utifrån fyra metaanalyser att antidepressiva läkemedel bara är marginellt mer effektiva än placebo.

Vägar framåt?
Ovanstående genomgång av forskningen skall inte ses som ett argumenterande för att manualiserade korttidsbehandlingar inte har någon plats i bemötandet av deprimerade patienter. Däremot vore det kanske klokt att tolka data från metastudier något mer nyanserat. Kanske kan man till och med fundera kring om detta är evidensbaserade metoder? Samtidigt är det så, att om vi utgår ifrån RCTs så har vi i dagsläget inga alternativ som uppfyller de striktaste evidenskraven. Dock finns det forskning som visar på att längre terapier medför vissa fördelar jämfört med dessa symtomfokuserade korttidsbehandlingar, något jag återkommer till i ett senare inlägg.

Vi skall heller inte kasta ut barnet med badvattnet – att det finns korta alternativ som efterfrågas och som uppenbarligen är effektiva för vissa individer så är de givetvis av värde! Men – ett snävt deskriptivt DSM-perspektiv kanske hindrar oss ifrån att se vilka som är betjänta av kortare symtomorienterade behandlingar och vilka som snarare skulle vara hjälpta av längre terapier. Även här finns forskning som eventuellt skulle kunna vägleda oss och vi återkommer till detta i nästa inlägg.

Vi behöver en mer träffsäker diagnostik för att tydligare kunna göra en bedömning av vilka patienter som behöver korta, symtomorienterade behandlingar och vilka som snarare vore hjälpta av längre, kanske intensivare alternativ. Därtill behövs mer forskning på långtidsalternativ och glädjande nog börjar detta att komma! Den centrala frågan är inte heller enbart om dessa alternativ har högre eller lägre effekt – vi ser ju att kortare behandlingsformer har en relativt god initial effekt, men problemen uppstår vid uppföljningen. Det handlar således om att finna metoder som genererar varaktig effekt.

Rapport från en konferens som anordnades av Arbetsgruppen för psykoterapiforskning under två dagar i oktober 2011. Konferensen ägde rum på psykologiska institutionen, Stockholms universitet, och öppnades av Stephan Hau och Andrzej Werbart som presenterade ramar för konferensen och tankar för framtiden. Den första dagen skulle ägnas åt psykoterapiforskning med ett bredare fokus, den andra var vigd åt forskning om professionsutveckling och handledning. Som framgår av konferensens namn var det forskare från de nordiska länderna som presenterade olika forskningsprojekt, såväl avslutade som pågående. Jag beskriver ett par av de presentationer som hölls under konferensen, för den som är intresserad av mer information om konferensen och dess innehåll hänvisar jag till Arbetsgruppen för psykoterapiforsknings hemsida (www.terapiforskning.se) där hela programmet samt abstracts från respektive presentation finns tillgängliga.

Första dagens presentationer visade verkligen en imponerande bredd, både vad gäller metod och specifikt fokus. Här fanns såväl kvantitativa som kvalitativa studier, experimentella och naturalistiska studier, fallanalyser såväl som studier på gruppnivå – vilket stärker bilden av att psykiska svårigheter ofta är komplexa och att olika forskningsmetoder bör användas för att studera olika sidor av ett problem, och kan komplettera varandra.

Ett exempel på att olika typer av forskningsdesign kan berika varandra var de fallstudier som en dansk forskargrupp hade gjort inom ramen för en randomized controlled trial (RCT) av kognitiv beteendeterapi (KBT) respektive psykodynamisk terapi (PDT) för bulimi. I en tidigare konferensrapport i Insikten nr 3 (Levin, 2011) beskrev jag de preliminära kvantitativa resultaten av denna RCT, vilka bland andra var att KBT var avsevärt mer effektivt än den form av PDT som använts när det gällde att reducera bulimiska symptom. En slutsats forskarna drog var att ospecifierad, icke-direktiv, lång PDT-behandling visserligen kan ha positiva effekter för generella psykiska symptom, men att metoden bör kompletteras med mer psykoedukativa och direktiva inslag för att få ökad effektivitet på bulimiska symptom – vilket har provats i tidigare studier som visat att kort psykodynamisk terapi är lika effektivt som KBT (Fairburn m.fl., 1995; Garner m.fl., 1993). På grund av de inneboende begränsningarna i en RCT – att den inte nödvändigtvis kan förklara VILKA patienter som blir hjälpta/inte hjälpta eller VAD det är som är hjälpsamt/inte hjälpsamt – har forskargruppen under ledning av Susanne Lunn gjort fördjupade analyser av materialet.

Susanne presenterade en uppföljande kvalitativ analys med fallstudier. Utifrån dessa har man funnit att fall som framstod som misslyckade inom den kvantitativa ramen för en RCT – utifrån det specifika målet att reducera bulimiska symptom – kan ha erfarit andra positiva effekter av behandlingen. De fall som presenterades kom samtliga från den grupp som hade fått PDT, och där hade forskarna sett exempel på att patienter som initialt uppfyllde kriterierna för en personlighetsstörningsdiagnos inte längre gjorde det efter psykodynamisk terapi. I den efterföljande diskussionen uppmuntrade konferensdeltagarna de multipla perspektiven på samma material, men underströk också behovet av att göra liknande fallstudier av patienter som fått KBT – det kan ju vara så att även dessa upplever positiva effekter utöver att deras bulimiska symptom reduceras.

Från Finland presenterades inte ett enskilt forskningsprojekt, utan en forskningsöversikt om neuropsykologiska effekter av psykoterapi. Mer specifikt handlade Johannes Lehtonens presentation om hur aktiviteten hos signalsubstansen serotonin hos patienter med olika typer av depressionsdiagnoser förändras av psykodynamisk terapi. I en omfattande teoretisk inledning presenterades tidigare forskning relaterad till hur affektupplevelse och serotoninaktivitet påverkas när en person är deprimerad – till exempel att en ”frysning” av affekter kan uppstå, där den deprimerade personen inte har tillgång till vare sig positiva eller negativa affekter. Forskningen visade komplexa resultat avseende serotonin – vissa patienter hade förbättrats från depression utan att serotoninaktiviteten hade förändrats, hos andra patienter såg det ut att finnas ett samband (Laasonen-Balk et al., 2004). I ett annat forskningsprojekt studerades patienter med svår depressiv episod respektive atypisk depression. Resultaten från denna studie var inte entydiga, men huvudresultatet var att serotoninaktiviteten förändrades av psykoterapi hos gruppen med atypisk depression, men inte hos dem med mer klassiska depressionssymptom (Lehto et al., 2008). Det verkade också som psykoterapi och antidepressiv medicinering hade lite olika effekt på serotoninaktiviteten. Slutsatserna av denna forskningsöversikt var att psykoterapi liksom annan affektivt laddad mänsklig interaktion kan påverka neurobiologi, samt att serotoninets roll i depression inte är entydig. För den verksamme klinikern påpekade föreläsaren dock att serotoninkunskap inte är avgörande utan att det viktiga är att undersöka och komma i kontakt med patientens (och egna) affekter i psykoterapi.

Ett norskt bidrag kom från Per-Einar Binder och Helge Holgersen vid universitet i Bergen. De presenterade kvalitativ forskning rörande ungdomars upplevelse av psykoterapi. Deltagarna var 14 ungdomar som fått kortare eller längre terapi (från tre gånger till flera år) som intervjuades utifrån en semi-strukturerad form. Intervjuerna transkriberades varefter tematisk analys genomfördes, delvis via ett datorbaserat program, NVivo 8. Den tematiska analysen resulterade i sju teman kring ungdomarnas upplevelse:
1. Startpunkten – att känna sig sårbar och ambivalent i förhållande till en potentiell hjälpare
2. Visa mig att du är komfortabel med att vara terapeut
3. Att hjälpa mig att stärka min autonomi genom terapeutiska gränser
4. Att erkänna mig som en separat person genom att respektera mina gränser
5. Att hjälpa mig att göra mina erfarenheter begripliga och meningsfulla
6. Att tillåta ömsesidighet och emotionell närhet och visa mig att vi är likvärdiga medmänniskor
7. Att balansera teknik och diagnostik med dialogisk flexibilitet
De teman som presenterades levandegjordes med citat, till exempel följande avseende punkt 4:
”…så ble hun nysgjerrig. Jeg så på hele henne at hun ville, på en måte, vite mer, eller ha mer de dype fölelsene mine, eller hvite hvilket bilde jeg hade i hodet mitt, eller såne ting, men allikevel, når hun såg på meg at jeg ikke…var i stand til å klare mer, å svare på mer, så stuppet hun liksom, hun tvang meg ikke till noen mer enn det”.
Resultaten återfinns i en nyligen publicerad artikel i Psychotherapy Research (Binder et al., 2011).

Dynamiken mellan mödrar och spädbarn, samt olika metoder för att behandla de eventuella problem som kan finnas studerades i en nyligen genomförd RCT (Salomonsson, 2010), där man fann att en psykoanalytisk behandling, mother-infant psychoanalytic treatment, (MIP) enligt Norman (2001) var mer effektiv än vanlig behandling vid barnavårdscentraler. På konferensen presenterade Majlis Winberg Salomonsson material från en uppföljande studie av samma mor-barn dyader för att studera om den positiva effekten av terapi håller i sig ett antal år efter avslut. De egenskaper som hon avser studera är dels barnets emotionella och kognitiva utveckling, relationen till modern, samt moderns mående och anknytning till barnet. Datainsamlingen pågår så inga preliminära resultat presenterades men det ska bli intressant att ta del av framtida resultat!

Mo Wang och Andrzej Werbart hade adresserat ett viktigt problem i psykoterapi – patienter som av olika skäl inte inleder eller hoppar av behandling. I en naturalistisk studie av data från projektet Quality Assurance of Psychotherapy in Sweden (QAPS) fann de att bortfallsgrupperna skilde sig från patienter som inledde och stannade kvar i psykoterapeutisk behandling. När det gällde huruvida en patient påbörjade en terapi eller inte var det bland annat terapeutfaktorer (terapeutens ålder, utbildning och patientskattad terapeutisk allians) och sociodemografiska patientfaktorer som påverkade. För patienter som hoppar av terapi verkar personliga erfarenheter (förekomst av tidigare psykoterapi, trauma/övergrepp och sorg/förlust) spela roll för om de fortsätter eller inte. En faktor som påverkade bägge grupperna likadant var organisatorisk stabilitet (tydlig och transparant organisation anpassad till psykoterapeutiskt arbete, riktlinjer för prioritering och behandling, stabil ekonomi och framtid) – det vill säga, i organisationer med sämre stabilitet var patienterna avsevärt mindre intresserade av att inleda terapi och hoppade av påbörjade terapier i större utsträckning. I Insikten 3/2011 (Levin, 2011) rapporterade jag om ett annat forskningsprojekt där jag och Andrzej Werbart utifrån samma data studerade effektiviteten av de terapier som slutfördes, och fann att de hade statistiskt signifikant och stor positiv effekt, Cohen’s d=0,8 för symptombelastning (Levin, 2011). Kanske dessa resultat är något att begrunda för landstingspolitiker? Med stabila och välfungerande psykoterapeutiska organisationer kan vi alltså få patienter (och deras terapeuter) att välja – och genomföra – en psykoterapeutisk behandling som är betydligt mer effektiv än exempelvis antidepressiv medicinering.

Konferensdagen avslutades med en gemensam diskussion, där konferensdeltagarna bland annat tog upp:
• Hur komplexa människor och den psykoterapeutiska processen är, och hur man i psykoterapiforskning bara kan plocka ut en liten bit och försöka studera den så gott det går.
• Värdet av heterogen forskningsdesign för att få ut kompletterande information till den medelvärdeskunskap som man kan få via RCT – att överförenkla komplexa frågor gynnar inte patienterna.
• Hur man kan förbättra psykoterapi genom att ta till sig av det som är hindrande/hjälpande för respektive person.
• Att man bör anpassa metoden efter den individ man möter.
• Att man i utbildningar/praktik bör använda videokamera i större utsträckning, eftersom minnet förvränger händelser.

Foto: MastaBaba

Short-term psychodynamic psychotherapy (STPP) är en förkortning som används för olika korttidsbehandlingar som ursprungligen härstammar från Malan, Mann, Davanloo och Sifneos olika teorier. Dessa teoribildningar har en hel del gemensamma karakteristika: begränsat antal sessioner, selektionskriterier avseende vem som är lämplig patient, ett tydligt avgränsat terapeutiskt fokus samt fokus på relationen (överföringen). Många av terapiformerna använder sig också av konflikt- och persontriangeln (Ezriel, 1952; Menninger 1963).

I en metastudie från slutet av 2011 fann Town, Abbass & Hardy totalt åtta randomiserade kontrollerade studier där man prövat olika former av STPP vid personlighetsstörningar. Sammantaget tyder fynden på att patienter med personlighetsstörning kan dra relativt stor nytta av en kort, fokuserad psykodynamisk insats. Efter avslutad behandling visar patienterna upp betydande förbättringar avseende symtomatologi (d=0,92), interpersonellt fungerande (d=0.86) och globalt fungerande (GAF) (d=1,47). För närmare inspektion av datan se nedan.

Som tabellen visar utgår de flesta studier ifrån patienter med personlighetsstörning inom kluster C (tvångsmässig, undvikande och beroende). Dessa patienter har ansetts vara mindre sköra än patienter med kluster A- och B-störningar. Tidigare STPP-metoder lade stor tyngdpunkt vid ångestframkallande tekniker. Kluster A- och B-diagnoser omfattar till exempel narcissistiska och paranoida personligheter och ansågs som olämpliga då de inte skulle uthärda dessa och exkluderades följaktligen från studier. På senare tid har ansatser utvecklats för att behandla bland annat specifika personlighetsstörningar (Munroe-Blum, 1995) även inom kluster B. Andra korttidsterapiformer har anpassat sitt upplägg för att kunna omfatta även mer sköra patienter, på olika funktionsnivåer (Davanloo, 2000). Den uppdaterade ISTDP-manualen är den som Abbass (2008) prövade med mycket goda resultat!

Behandlingarna i studien utgår i stort sett från olika manualer (bortsett från de två studierna som utgår ifrån Davanloo, 1980). Detta kan ses som både en styrka och svaghet i studien. Till fördelarna hör att fynden kan sägas gälla psykodynamisk korttidsterapi i en vid mening, men samtidigt krävs replikerade studier utförda av oberoende forskarlag på specifika manualer för att säkerställa fynden.

Vidare behövs flera utfallsvariabler. De som använts i de här studierna är bra på så sätt att de är vanligt förekommande och allmänna – detta medför att man kan jämföra olika behandlingsformer med varandra. Men de säger därför också väldigt lite om vad de olika specifika behandlingsformerna har att erbjuda. Specifika, teoribundna skalor skulle kunna innebära att vi faktiskt kan se skillnader mellan olika terapiskolor.

Med andra ord kan man alltså säga att STPP är bevisat effektiv vid kluster-C -störningar. Men för att det skall räknas som en evidensbaserad behandling i den snävare bemärkelsen behövs replikerade studier utförda av oberoende forskarlag. Därtill är inklusionskriterierna alltför vida i de flesta av studierna. Det finns även indikationer på att även patienter inom kluster A och B kan dra nytta av behandlingen. Mer studier behövs dock för att styrka fynden avseende dessa kluster.

Bild: Copyright Meredith_Farmer

Häromveckan kom vad som verkar vara den första randomiserade kontrollerade studien på psykodynamisk psykoterapi vid multisomatoformt syndrom.

Patienter med svåra och handikappande symtom som inte går att förklara är vanliga inom vården. De är ofta stora vårdkonsumenter som också kostar mycket pengar både inom vården och samhället samtidigt som de är mycket svåra att behandla. För patienterna är symtomen ofta mycket handikappande och dessutom kroniska. Medicinskt oförklarade kroppsliga symtom klassas som somatoforma syndrom. Det vanligaste symtomet här är smärta, jämte diarre, yrsel och trötthet.

Tidigare forskning tyder på att psykoterapi kan vara ett lovande alternativ vid dessa syndrom. Såväl KBT som psykodynamiska korttidsterapier har visats ha viss effektivitet. De studier som gjorts har dock varit för små eller varit begränsade till ett somatiskt syndrom. Sattel et al som ligger bakom denna studie menar därför att den forskning som finns inte speglar den kliniska verkligheten där patienter har komplexa, överlappande symtom.

Diagnosen multisomatoformt syndrom innebär minst tre aktuella somatoforma symtom (såsom smärta, yrsel, tarmbesvär, trötthet etc) som är handikappande och som inte kan förklaras tillräckligt av en organisk eller en annan psykisk sjukdom. Symtomen ska ha funnits minst hälften av dagarna i minst två år och ha föranlett kontakt med vården.

Psykoterapin i studien var tolv veckors psykodynamisk interpersonell psykoterapi (PIT) speciellt anpassad efter patienter med kroppsliga besvär. Manualen har utvecklats av författarna själva.

Konceptuellt, menar författarna, liknar denna interpersonella variant av psykodynamisk terapi exempelvis mentaliseringsbaserad psykoterapi, på så vis att den bygger på antagandet att utvecklingsbaserade dysregleringar av (kroppslig) självupplevelse och relationer är den primära grunden till symtomen, snarare än omedvetna konflikter.

Behandligen består av tre faser. Den första fokuserar på att skapa en terapeutisk relation genom att understryka legitimiteten i de kroppsliga besvären. Här adresserar man de kroppsliga besvären, klarifierar de besvikelser som kommit med dem samt andra negativa upplevelser exempelvis i kontakt med vården. Dessutom introduceras här möjligheten att det finns ett samband mellan emotionella tillstånd och kroppsliga symtom. Därtill introduceras avslappningstekniker.

Den andra fasen fokuserar på att klarifiera patientens känslor såsom de relaterar till symtom i personens liv. Här utforskar man närmare de samband mellan emotionella tillstånd och kroppsliga symtom som introducerades i första fasen. Dessa samband diskuteras också utifrån patientens relationer. Här gör man också associationer mellan upplevelser av svåra fysiska symtom och tidiga relationer. Detta är baserat på antagandet att tidiga dysfunktionella eller traumatiska kroppsliga relationserfarenheter skapar tendensen att uppleva handikappande kroppsliga symtom som patienten inte kan förklara eller kontrollera senare i livet. Identifiering av dessa dysfunktionella mönster antas vara grundläggande för att förbättra reglering av kroppsliga upplevelser och symtom.

Den tredje fasen fokuserar på aspekter av avslutet, så som att planera inför framtiden och möjligen se över ytterligare interventioner.

Psykoterapigruppen jämfördes mot en grupp patienter som fick “enhanced medical care” (EMC), alltså vård enligt tyska riktlinjer för somatoforma syndrom.

Författarna valde ut patienter som hade signifikanta försämringar av fysisk livskvalitet. I genomsnitt hade patienterna mer än tio somatoforma symtom (enligt SCID). Patienterna hade haft symtom i genomsnitt i tio år. Vid behandlingens start uppfyllde 44% i PIT- respektive 39% i EMC-gruppen kriterierna för egentlig depression. 49% respektive 45% stod också på antidepressiva.

Mätningar gjordes vid behandlingsstart, vid behandlingens avslut samt vid en uppföljning nio månader efter avslutad behandling. Det primära utfallsmåttet var fysisk livskvalitet (mätt med SF-36 PCS). Båda grupperna förbättrades, men förbättringen i gruppen som fått PIT var signifikant större än kontrollgruppen. Skillnaden uppstod mellan behandlingsavslut och uppföljning, då gruppen som fått PIT förbättrades ytterligare men kontrollgruppen försämrades något.

Användandet av antidepressiva hade minskat för båda grupper vid behandlingsavslut. Vid uppföljningsmätningen var detta stabilt för gruppen som fått PIT medan kontrollgruppen återigen åt mer medicin. Detta var dock ej signifikant.

Effektstyrkorna i studien är i linje med effektstyrkorna i studier på KBT för patienter med liknande problem. En nyligen utförd metaanalys på främst KBT-interventioner vid multipla somatoforma symtom visar att effektstyrkorna är små till måttliga för de allra flesta behandlingar, och att effekterna också främst ses på de fysiska symtomen. I denna studie fann man inga större förbättringar avseende depressiva eller andra psykiska symtom – något man heller inte funnit i studier på andra terapiformer.

Med andra ord verkar det som att psykodynamisk interpersonell psykoterapi är en lovande behandlingsform för patienter med multipla somatoforma besvär. Resultaten är lika de som uppmätts vid andra behandlingsformer av jämförbar längd. Nästa steg är enligt författarna att jämföra terapiformen med de andra etablerade behandlingarna, exempelvis KBT samt att göra kostnadseffektivitetsstudier.

Bild: Flickr, Katietegtmeyer

Alltför ofta har psykodynamiker i historien uttalat sig onyanserat, klumpigt och fördomsfullt om KBT, en alldeles utmärkt behandlingsform. Följande text skall alltså inte ses som kritik mot KBT som behandlingsform utan snarare hur psykoterapiforskning tolkas, framställs och används kliniskt. Jag vill understryka att en behandlingsmetod, i mitt tycke och enligt forskningen, omöjligen kan tänkas fylla alla olika människors behov. Att, som man nu gör i Sverige, dra långtgående slutsatser från enkom RCTs blir inte bra. Resultatet blir en enkelsidig psykiatrisk/psykologisk omvårdnad där patientens egna val och preferenser ignoreras. Fokus förläggs på vad som fungerar för de flesta snarare än vad som fungerar för den enskilde individen. Det blir ett slags one size fits all – något som är svårt nog när det kommer till fingervantar och tofflor. Hur blir det inte då i psykoterapin?

Nu under sluttampen av år 2011 kom till exempel rapporten rörande rehabgarantin, en storsatsning på KBT för att få sjuka tillbaka i arbete. Resultatet var nedslående: gruppen som gick i KBT  har sämre återgång till arbete än andra långtidssjuka och resultatet tyder på att rehabgarantin leder till ökad sjukskrivning. Siffrorna är en besvikelse, dels för de patienter som fått behandlingen, men också om man ser till alla pengar som staten investerat. Mest pinsamt av allt är att dessa siffror inte presenteras rakt och tydligt. Istället väljer regeringen att bortse från primära data för att lyfta fram tveksamma siffror som talar till KBTs fördel, man presenterar rehabgarantin som en framgång. Här blir det obehagligt – forskning förvandlas till politik. Jag tror att vi skall vara vaksamma inför detta, forskning presenteras aldrig så objektivt som vi skulle önska. Ett utmärkt exempel på hur objektiv den naturvetenskapliga forskningen är inom psykoterapiområdet är den så kallade researcher allegiance effect (se t.ex. Luborsky et al., 1999), det faktum att det finns ett signifikant samband mellan utfall och den terapiskola huvudförfattaren till en rapport tillhör. Hur objektiv är då forskningen? Det är nästan så att man vill damma av den gamla dängan lögn, förbannad lögn och statistik. Men vi är inte riktigt där ännu.

Vissa vässar nu sina knivar, äntligen är det bevisat: KBT är en oduglig metod! Men det kan vara att dra en högst tveksam (och oönskad) slutsats för tidigt. Vi vet inte vad den här utvärderingen egentligen utvärderar. Kanske är det så att KBT inte går att överföra från RCTs till en komplex verklighet så som man trott? Kanske är metoden inte så stark som dessa välkontrollerade studier vill påskina? Men det kan också vara så att de som utfört behandlingen helt enkelt inte varit nog utbildade och kompetenta. Kanske går det inte att snabbinlära något så komplext som en psykoterapeutisk behandling? Kanske är detta ett exempel på när KBT genomförs undermåligt av underutbildad personal? Men i sådant fall har detta resultat kommit till genom ett naivt, överdrivet och ensidigt fokus på en metod.

Faktum är att det inte finns några bevis på att KBT är en bättre behandlingsmetod än till exempel psykodynamisk terapi (se: Leichsenring, 2009). Till att börja med har det gjorts alldeles för få direkt jämförande studier. Det vi däremot vet är att det efter avslutad kognitiv beteendeterapi är en stor del patienter som inte blivit tillräckligt hjälpta av behandlingen. Ta till exempel en diagnos som paniksyndrom, där KBT anses ha mycket bra stöd av forskningen. Ändå visar forskning att hela 29-48 procent inte blir tillräckligt hjälpta av behandlingen (se till exempel: Allen, McHugh & Barlow, 2008; Barlow et al., 2000; Craske et al., 1991). En betydande del ångestpatienter klarar heller inte av att stanna i KBT-behandlingar tillräckligt länge för att behandlingen skall hinna få effekt (t.ex. Barlow et al, 2000; Chambless & Peterman, 2004).

Effektstyrkor (Fonagy, 2010) är till sin natur tvetydiga, en behandling kan till exempel få en måttlig effektstorlek genom att generera väldigt stora förändringar för en väldigt liten del av populationen eller en måttlig, men otillräcklig förändring för många patienter. Inom gruppen som får psykoterapi finns alltså vanligen de som blivit hjälpta, men också de som fortfarande är i stort behov av hjälp och för vilka en annan terapiform kanske vore att föredra. Vad ska vi göra med den här inte obetydliga delen av patientpopulationen – erbjuda dem ytterligare 12 veckors fokuserad KBT-behandling? En svensk studie (Nilsson et al., 2007) undersökte patienternas syn på hjälpande och hindrande faktorer i KBT respektive PDT. Studien visar bland annat att patienter som var missnöjda med sin terapi tänkte att det kanske fanns någon annan metod som bättre överensstämde med deras specifika behov och föreställningar om hur de kunde bli hjälpta. Patienterna var inte överens med terapeuten om hur man bäst borde angripa deras problem och de såg inte terapeutens metoder som meningsfulla. Missnöjda patienter i KBT ansåg att terapeuten hade en påträngande närvaro med ett förutbestämt terapeutiskt upplägg. Patienterna i PDT upplevde att de inte fått tillräckligt med stöd och styrning från terapeuten. De missnöjda patienternas beskrivningar av hindrande faktorer var således förknippade med de två olika terapeutiska metoderna. De missnöjda patienterna fick också chansen att beskriva en metod som bättre överensstämde med deras föreställning av en, för dem, verksam metod. Missnöjda PDT-patienter beskrev generellt en behandling som stämde bättre överens med KBT och missnöjda KBT-patienters beskrivning stämde i sin tur bättre överens med PDT.

När det kommer till depression, där ett flertal olika terapiformer funnits vara lika effektiva (Cuijpers et al., 2008) visar metastudier (Westen & Bradley, 2005) på än sämre resultat. Ungefär en tredjedel av de patienter som påbörjar behandling kan förvänta sig en signifikant förbättring (om man utgår ifrån intent-to-treat). Vi vet idag också att siffrorna vid uppföljning kan vara ännu sämre. Det här är knappast siffror att vara särskilt stolta över, och de gäller förmodligen samtliga korta behandlingsformer för depression. Hur det står till med längre behandlingar för depression är i dagsläget oklart. Det finns vissa indikationer på att psykodynamisk långtidsterapi når bättre resultat än psykodynamisk korttidsterapi och problemlösnings-fokuserad korttidsterapi (Knekt et al., 2008), men studien utgår ifrån en patientgrupp med ångest och/eller depression. Sotsky et al. (1991) fann att olika terapiformer passade olika deprimerade patienter. Patienteter vars primära problematik var en stark social funktionsnedsättning svarade särskilt bra på interpersonell psykoterapi. Patienter med särskild kognitiv funktionsnedsättning svarade bättre på kognitiv beteendeterapi och de med nedsatt arbetsförmåga svarade bäst på farmakologisk behandling.

Klart är att det finns betydligt fler randomiserade kontrollerade studier utförda på KBT, men vid depression är de inte av bättre kvalitet än de som finns för PDT. En nästan dagsfärsk studie visar att randomiserade kontrollerade studier av KBT för depression har samma genomsnittliga kvalitet som de för PDT. Därtill finner författarna att KBTs effekt minskar när studiekvaliteten ökar (Thoma et al., 2011).

När det kommer till tydlighet avseende implementering och krav på forskning har man inom KBT-fältet varit världsledande. Men det betyder inte att det är en överlägsen terapimetod. Alltför många frågor är obesvarade för att så ensidigt lansera en terapimetod som allenarådande. Ta det faktum att en hel del forskning visar att terapimetoder i jämförelser är lika effektiva (t.ex. Wampold, 2001; Benish, Imel & Wampold, 2008). Det finns naturligtvis de som kritiserar denna forskning (t.ex. Andersson, 2004; Ehlers et al., 2010) och det är väl som alltid – ingen äger hela sanningen. Men slutsatsen borde rimligtvis ändå vara att vi i dagsläget inte vet tillräckligt. Mer forskning behövs – kanske snarast enligt modellen vad fungerar och för vem istället för vilken terapimetod är bäst?

Varför har vi ett sådant enormt fokus på att ställa metoder mot varandra? Denna teknikfokusering gör att vi skjuter över målet om och om igen. Vi vet idag att varken den terapeutiska tekniken eller terapeuten spelar störst roll i psykoterapi. Det som till störst del förklarar variansen avseende utfall tycks vara faktorer hos patienten själv (Norcross & Lambert, 2006; Wampold, 2001) – något som kanske kommer som en chock för egocentrerade psykoterapeuter och psykologer? Därefter kommer terapeuten och slutligen kommer allians, teknik, etc.

Utifrån den kunskapen vore möjligen det rimligaste att låta patienten själv få bestämma – om det nu ändå är hon som är den som spelar störst roll i det kommande förändringsarbetet. Men hur gör vi det när allt fler psykiatriska mottagningar inte vill erbjuda något alternativ till KBT? Här uppstår dessutom ett ytterligare problem i att uteslutande förlita sig till randomiserade kontrollerade studier – hela grundupplägget går ut på att patienten randomiseras, dvs. inte får välja den behandling hon själv tror på allra mest.

Mycket av den forskning som nu åberopas som ”gold standard” och överlägsen all annan, säger oss i praktiken mycket om väldigt lite. Mest uppenbart (Wachtel, 2010) har en väldigt stor grupp patienter som lider av komorbiditet alltför ofta exkluderats. Den här gruppen är också avsevärt större än den grupp som uppnår de snäva EST-studiernas urvalskriterier. Vidare utesluts de patienter som har ett lidande, men som inte uppfyller någon specifik diagnos – forskning har visat att så mycket som en tredjedel eller till och med hälften av alla patienter som söker hjälp inte uppfyller kriterierna för någon specifik DSM-diagnos. Den lilla grupp patienter som uppfyller de snäva urvalskriterierna avseende DSM-diagnos minskas sedan ytterligare. Långtgående generella slutsatser dras således från en patientgrupp som utgör minoriteten i den kliniska verkligheten!

Det skall sägas att en förändring börjar komma till stånd. Ett exempel är den studie som Milrod et al. (2007) genomförde när de prövade Panikfokuserad Psykodynamisk Psykoterapi (PFPP). De valde istället att tillåta komorbiditet och fann på så sätt att PFPP erhöll bättre resultat för patienter med samtidig personlighetsstörning inom kluster C. Höglend et al. (2006; 2008) fann i sina studier att psykodynamisk korttidsterapi var lika effektivt med eller utan överföringstolkningar när man såg till de båda patientgrupperna som helheter, men subgruppsanalyser visade att patienter med low quality of object relations hade större nytta av överföringsarbete än patienter med high quality of object relations. Även detta var en studie som nyttjade bredare inklusionskriterier än vad man vanligen ser inom RCTs. Lustigt nog är det först i de här fallen som utfallsforskningen blir riktigt intressant – den närmar sig den kliniska verkligheten och blir till synes också mer kliniskt användbar. Paradoxen är att studiens styrka också blir dess svaghet. Då patienterna hade olika svårigheter och diagnoser, samsjukligheter, etc. så räknas den inte som ett stöd för psykodynamisk evidens trots att den utgör en randomiserad kontrollerad studie.

En allenarådande psykoterapimetod riskerar agera förtryckande mot patienterna – de kan inte längre välja den metod som de tycker passar dem bäst. De pengar som regeringen fortsatt öser in i rehabgarantin (ett experiment som genererat undermåliga resultat och stora mängder avhopp) kunde kanske gjort mer nytta om de gått till forskning på andra metoder som kan agera komplement till KBT.

I den kliniska verkligheten vet man att en diagnos sällan kommer ensam. Ofta finns, vid en axel-1-diagnos, också en samtidig axel-II-diagnos. Vad innebär det för behandlingen? Borde kliniker anpassa sin behandling för att bättre passa patientens behov? Tyvärr är det här en fråga som sällan lyfts upp i utfallsstudier.

KBT-studier för panikångest har tidigare rapporterat olika behandlingseffekter för panikpatienter med samtidig personlighetsstörning. Dreessen et al (1994) kunde, i två naturalistiska studier, inte påvisa att detta påverkade behandlingsutfallet i någon riktning. Hoffart (1994) å andra sidan fann att en samtidig personlighetsstörning försämrade utfallet när det gällde panikpatienter inom slutenvården.

Panikfokuserad psykodynamisk psykoterapi
Vi har tidigare skrivit om den randomiserade kontrollerade studien av PFPP och tillämpad avslappning (ART) här på bloggen. Vid avslutad behandling fann man PFPP vara signifikant bättre än ART. Då man inte nyttjat snäva inklusionskriterier så möjliggjorde detta att man kunde göra vissa subgruppsanalyser avseende axel-II-komorbiditet. Forskarlaget hypotetiserade att PFPP skulle vara bättre än ART för patienter med samtidigt personlighetsstörning och att den skulle vara extra effektiv för så kallade kluster-c-patienter som ofta har problem med att hävda sig själva och hantera frågor/känslor kring autonomi. Detta eftersom dessa är teman som ofta hamnar i fokus i PFPP.

49% (24 st) av patienterna i studien led av samtidig personlighetsstörning. 31% uppfyllde kriterierna för en axel-II-störning och 18% uppfyllde kriterierna för mer än en. 79% av alla patienter som uppfylde kriterierna för en eller flera personlighetsstörningar hade minst en kluster-C-diagnos.

Antalet personlighetsstörda patienter var jämt fördelade över de båda behandlingsgrupperna. PFPP var än bättre än ART när man specifikt undersökte utfallsmåtten för patienter med axel-II-störningar jämfört med patienter utan. Detta gällde såväl för kluster-b som c (kluster a fanns det bara sex patienter som hade och av dessa hamnade fem stycken i PFPP-gruppen. Detta omöjliggjorde en jämförelse mellan grupperna. Värt att notera är dock att de fem patienterna också hade stor nytta av PFPP-behandlingen.) PFPP-behandlingen var också mer effektiv för patienter med kluster-c-diagnos än för patienter utan.

Dessa är preliminära data och för att undersöka saken närmre skulle behövas en större sample i en studie specifikt utformad för att undersöka axel-II-störningar som en modererande effekt avseende terapiutfallet. Forskningen ger ändå preliminära resultat och dessa är viktiga med tanke på att samtidig personlighetsstörning är vanlig vid paniksyndrom och då allra oftast just kluster-c-diagnoser.

Foto: © CarbonNYC

Inom klinisk psykoterapiforskning ställer man ofta så kallade gemensamma faktorer (common factors), som till exempel arbetsallians, mot tekniska faktorer som till exempel överföringstolkningar, mot varandra. Detta fostrar ett förhållningssätt som går ut på att det är antingen teknik eller allians som är den mest framträdande förändringsfaktorn. Det finns bara ett fåtal studier där man samtidigt undersöker såväl allians som teknik och än färre där man undersöker interaktionen mellan dem.

Överföring är ett centralt begrepp inom dynamisk psykoterapi och härstammar ursprungligen från gamle Freud. Han menade att bortträngda aspekter av patientens historia ”överfördes” till relationen med terapeuten. Senare teoretiker (Cooper, 1987) har förordat att det knappast är så enkelt som att tidiga relationserfarenheter iscensätts i ren form i terapirummet. Överföring är delvis också en ny erfarenhet som skapas i relationen till terapeuten. Fler aspekter av det terapeutiska samspelet behövs för att förklara patientens reaktioner och känslor gentemot terapeuten, som till exempel allians och den riktiga relationen.

I den här studien definierar man arbete med överföringen som alla interventioner som terapeuten explicit kopplar till terapeut-patient-interaktionen. Klinisk erfarenhet och praxis (Luborsky, 1984) menar att en explorativ-tolkande ansats bör nyttjas med patienter som är relativt jagstarka, ångesttåliga och med en reflekterande förmåga rörande interpersonella relationer.
Patienter som saknar dessa förmågor bör istället bemötas med ett mer alliansfrämjande, stödjande förhållningssätt.

Tidigare naturalistiska studier har indikerat att frekvensen av överföringstolkningar korrelerar icke-signifikant eller negativt med behandlingens utfall (Høglend, 2004). Ett flertal studier har undersökt hur överföringstolkningar påverkar terapiutfallet beroende på patientens quality of object relations (QOR). Den vanligaste definitionen av quality of object relations är individens representationer av sig själv och andra, samt affekter associerade med dessa representationer. Piper et al (1991) fann till exempel ett negativt samband mellan antalet överföringstolkningar och utfall hos patienter med hög QOR – alltså att fler överföringstolkningar ledde till sämre utfall. Dessa förvånande resultat replikerades sedermera av Høglend (1993b). Två ytterligare studier (Connoly et al 1999 samt Ogrodniczuk et al 1999) rapporterade att en högre frekvens av överföringstolkningar korrelerar negativt med terapiutfall för patienter med ett lägre interpersonellt fungerande.

Det är dock vanskligt att dra förhastade slutsatser från data där man försöker koppla processvariabler till utfall. Vad är det som ger vad? Leder låg allians till fler överföringstolkningar eller leder fler överföringstolkningar till låg allians? Därför har det höjts röster om att överföringsinterventioner behöver prövas i en experimentell design där man också mäter andra faktorer så som allians och QOR.

En sådan prövning genomfördes och 2006 kunde Høglend et al rapportera resultaten från en stor randomiserad kontrollerad studie. 100 patienter med depression, ångest, personlighetsstörningar eller interpersonella problem blev behandlade en gång i veckan under ett år. 52 patienter randomiserades till en dynamisk psykoterapi där man arbetade med överföringen (i begränsad utsträckning 1-6 gånger per session). 48 patienter randomiserades till en likadan dynamisk psykoterapiform, bortsett från dess frånvaro av överföringsinriktade interventioner. Båda terapiformerna var manualiserade och baserade på traditionella, psykodynamiska principer och interventioner. Med gruppen där man inte arbetade med överföringen fokuserade man istället på relationer utanför terapin (så kallad extratransference work). För båda behandlingsgrupperna var psykoterapin av explorativ art: Patienterna uppmuntrades att undersöka känsliga ämnen som ofta omfattade känslor av obehag och terapeuten gav inte råd, beröm eller tröst.

I studien ingick sju erfarna behandlare som behandlade 10-17 patienter var. Alla terapeuter behandlade patienter inom båda behandlingsgrupperna.

Forskarna (Høglend et al, 2006) kunde inte påvisa någon skillnad avseende utfall mellan de två olika behandlingsgrupperna. Däremot kunde man visa att olika patienter svarade på olika ”aktiva ingredienser”. Tvärtemot klinisk erfarenhet och praxis visade resultaten att patienter med låg QOR hade större nytta av terapi innehållande överföringstolkningar än av terapi utan sådana inslag. För patienter med högre QOR fann man istället en liten negativ åverkan avseende utfall i samband med överföringsinterventioner.

Senare följdes denna studie upp av forskarteamet och man fann då att skillnaderna mellan grupperna höll i sig. Det vill säga: patienter med låg QOR som fått behandling med överföringstolkningar hade fortfarande bättre resultat än de med låg QOR som istället fått behandling utan överföringsinterventioner. Man fann också att hela gruppen av patienter som hade höga QOR hade lika stor glädje av terapi såväl med som utan överföringstolkningar (Høglend et al, 2008).

Forskarna fortsatte (Høglend et al, 2011) titta på samma population för att även undersöka alliansen. De fann inga korrelationer avseende bedömd allians och överföringstolkningar, vare sig i början, slutet eller mitten av behandlingen. Detta indikerar att överföringstolkningar inte påverkar alliansen, men det visar också att alliansen inte påverkar antalet implementerade överföringstolkningar. Däremot fann man att effekten av överföringstolkningar påverkas av QOR och allians, men i direkt motsats till vad som brukar hävdas enligt klinisk erfarenhet och teori. Patienter med låg QOR och låg allians hade större nytta av överföringstolkningar än gruppen med hög QOR och högt skattad allians. I den gruppen fann man istället att överföringstolkningar hade en negativ effekt jämfört med gruppen som inte fick sin överföring tolkad.