Tag Archive | "Panikfokuserad psykodynamisk psykoterapi"

Tags: , , , , , , , , , ,

Svårtolkade resultat i stor RCT vid paniksyndrom

Posted on 06 September 2015 by Jakob Mechler

James Barkman@Flickr.com

Milrod, B., Chambless, D. L., Gallop, R., Busch, F. N., Schwalberg, M., McCarthy, K. S., … Barber, J. P. (2015). Psychotherapies for Panic Disorder: A Tale of Two Sites. The Journal of Clinical Psychiatry, 10065, 1–9. doi:10.4088/JCP.14m09507

Forskning avseende behandlingar mot ångest domineras i stort av KBT och farmakologisk forskning. Nyligen har dock psykodynamisk korttidsterapi börjat testas med lovande resultat.

Barbara Milrods forskargrupp har arbetat med sin panikfokuserade psykodynamiska korttidsterapi (PFPP) sedan slutet av 90-talet. År 2007 kom så deras första randomiserade kontrollerade studie där PFPP > tillämpad avslappning (ART). Studien väckte ett stort intresse då det var första gången en psykodynamisk korttidsterapi visat sig överlägsen en kredibel kontrollgrupp.

PFPP har därefter prövats i Tyskland med lovande resultat. Nu har den, hitintills, största studien publicerats och resultaten är lovande, spännande och svårtolkade!

Forskning avseende behandlingar mot ångest domineras i stort av KBT och farmakologisk forskning. Nyligen har dock psykodynamisk korttidsterapi börjat testas med lovande resultat. En metaanalys på området kunde inte se några skillnader jämfört med andra behandlingar, men noterade också att det helt saknas studier vid vissa ångesttillstånd.

Fler patienten avbröt behandling i ART (41%) jämfört med KBT (25%) och PFPP (22%). Man fann också att de mest symtombelastade patienterna oftare hoppade av ART än PFPP och KBT (p=0,013).

Föreliggande studie av Milrod et al., (2015) är den första större studien som undersöker PFPP mot KBT, och man använde även återigen ART som kontrollgrupp. Totalt erhöll 201 patienter behandling och de randomiserades enligt 2:2:1 (PFPP:KBT:ART). Studien hade två olika behandlingscenter, ett i New York och ett i Philadelphia. Man tillät samtidig medicinering, men den var tvungen att hållas konstant under pågående behandling.

I Philadelphia blev resultaten de omvända! 

Fler patienten avbröt behandling i ART (41%) jämfört med KBT (25%) och PFPP (22%). Man fann också att de mest symtombelastade patienterna oftare hoppade av ART än PFPP och KBT (p=0,013). När man sedan gick vidare för att jämföra behandlingarna avseende symtomminskning (primärt utfallsmått) samt andel av patienter som svarat på behandlingen (“response rate”, sekundärt utfallsmått) fann man s.k. “site effects”, det vill säga att behandlingarna fick olika resultat i New York och Philadelphia.

I New York (där PFPP utvecklats) fann man inga signifikanta skillnader avseende minskning av paniksymtom. Däremot fann man att grupperna skiljde sig åt signifikant avseende “response rate” där KBT (65%) och PFPP (71%) var signifikant bättre än ART (30%).  I Philadelphia blev resultaten de omvända! Där fann man ingen signifikant skillnad mellan behandlingarna avseende ”response rate”: ART (63%), KBT (60%) och PFPP (48%), men däremot fann man en signifikant skillnad avseende symtomminskning där KBT (p=0,009) och ART (p=0,025) > PFPP.

Forskargruppen är blandad för att undvika s.k. “allegiance effects”.

Patientgrupperna skiljde sig åt, där Philadelphiapatienterna oftare var mer belastade avseende symtom, mer psykosocialt utsatta samt oftare även medicinerade. De här skillnaderna kontrollerade man dock för statistiskt – de kunde inte förklara skillnaden mellan olika behandlingscenter.

Om man slog ihop grupperna fick man ”response rates” enligt följande: ART, 46%; KBT, 63%; och PFPP, 59%.

Det som är slående med studien är hur olika PFPP och ART presterar på de olika mottagningarna. Forskargruppen är blandad för att undvika s.k. “allegiance effects” (att forskarnas teoretiska hemvist leder till bias för den egna terapiformen). Man hade alltså PDT- och KBT-förespråkare på båda behandlingscenter. PFPP utvecklades i New York och terapeuterna där har arbetat med metoden under en längre tid. I Philadelphia var terapeuterna visserligen vana vid att bedriva psykodynamisk korttidsterapi, men de brukar vanligen arbeta med Supportive-Expressive Psychotherapy (SEP; Luborskys modell). SEP har många likheter med PFPP, men de skiljer sig också åt. PFPP betonar överföringsarbete mer samt är symtomfokuserad. Man har genomfört adherenceskattningar, men framtiden får utvisa om de olika “lägrena” kanske betonat olika delar av manualen eller om de på annat sätt skiljer sig åt från varandra. En ytterligare aspekt är att terapeuterna i Philadelphia inte kunde ha normal grupphandledning som de andra KBT- och ART-terapeuterna vid Philadeplhia. Då ingen PFPP-handledare fanns att tillgå i Philadephia fick man ofta ta handledningen via telefon istället.

Angående ARTs resultat så resonerar författarna enligt följande: Det bättre resultatet för ART i den här studien (jämfört med t.ex. Milrod et al., 2007) kan ha att göra med att man lagt till exponeringsmoment samt hemläxor. Detta kan ha gjort behandlingen “för lik” sedvanlig KBT och man kan på så sätt ha höjt dess resultat. Vidare så var en av forskarna vid Philadelplhia mycket engagerad i ART-behandlingen. Även detta kan ha lett till ett bättre resultat.

Författarna drar slutligen följande slutsatser:

  • Alla behandlingarna ledde till signifikant symtomminskning
  • ART tycks mer känslig för avhopp, speciellt bland de svårast sjuka patienterna.
  • KBT presterade jämnast sett över de två behandlings-siterna.
  • PFPP:s resultat får ses som lovande.

Comments (0)

Tags: , , , , , , , , , , , , , ,

RCT – Panikfokuserad Dynamisk terapi jämförs med KBT

Posted on 29 September 2013 by Jakob Mechler

8230432077_29c9956ac1_o

Beutel, M. E., Scheurich, V., Knebel, A., Michal, M., Wiltink, J., Graf-Morgenstern, M., … Subic-Wrana, C. (2013). Implementing panic-focused psychodynamic psychotherapy into clinical practice. Canadian journal of psychiatry. Revue canadienne de psychiatrie, 58(6), 326–34. Retrieved from http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/23768260

Syftet med studien var inte primärt att göra en jämförelsestudie utan snarare att se huruvida PFPP gick att implementera på en sedvanlig öppenpsykiatrisk mottagning.

Psykodynamisk terapi har ett växande forskningsstöd (se bl.a. Shedler, 2010; Gerber et al., 2011). Främst får man säga att det är inom depressions- och personlighets-problematikområdena som PDT är allra mest beforskat. Inom de här områdena finns idag en rad studier som ger psykodynamisk terapi stöd. Inom ångestområdet är dock forskningen fortsatt eftersatt även om det de senaste åren publicerats en del artiklar som belyser just detta område. Inte minst Leichsenring m.fl. har genomfört studier där psykodynamisk korttidsterapi har visat sig effektiv, men där KBT ändå kan ses ha en liten fördel (statisktiskt, men inte kliniskt signifikant). Klart är dock att inte alla patienter svarar på KBT eller står ut med behandlingen (Barlow, et al., 2000; Craske, Brown & Barlow, 1991; Craske, et al., 2003) varför fler behandlingar behövs på området. I somras publicerades den andra genomförda RCT:n på Panikfokuserad Psykodynamisk Psykoterapi (PFPP)  av Milrod m.fl.

Syftet med studien var inte primärt att göra en jämförelsestudie utan snarare att se huruvida PFPP gick att implementera på en sedvanlig öppenpsykiatrisk mottagning. De psykodynamiska behandlarna i studien var kliniker anställda på mottagningen och vana vid psykodynamisk långtidsbehandling alternativt psykoanalys.  Syftet med studien var att se huruvida dessa, efter en kort grundutbildning och med handledning, effektivt kunde implementera en tidsbegränsad och symtomfokuserad behandling av paniksyndrom.  54 patienter randomiserades enligt 2:1 till PFPP eller KBT. Patienterna hade hög grad av samsjuklighet, såväl psykiatrisk som somatisk. Många (57,4%) hade också erfarenheter från tidigare psykiatrisk behandling. Eventuell psykofarmakologisk behandling var tvungen att hållas stabil under behandlingen. Patienter med bipolär sjukdom, borderline eller antisocial personlighetsstörning, missbruk eller svår medicinsk eller neurologisk sjukdom exkluderades ur studien. Samtidig psykoterapeutisk behandling var också ett exklusionskriterium.

Innan patienterna påbörjade behandling administrerade man också LEAS (Levels of Emotional Awareness) för att undersöka i vilken utsträckning patienterna (implicit och explicit) var medvetna om sina affekter samt om detta i sin tur påverkar utfallet av behandling.

Vid sex månaders uppföljning har dock siffrorna jämnat ut sig; PDT 47,2% och KBT 55,6%.

Ingen av grupperna skiljde sig åt avseende avhopp (22% i båda grupperna). Avseende LEAS blev randomiseringen skev, där patienterna i KBT-gruppen hade signifikant högre (dvs. var mer medvetna om sina affekter) poäng än i PDT-gruppen. Eftersom man såg att höga poäng på LEAS var en modererande faktor, vid terapins avslut, för utfall i båda grupperna kontrollerade man för detta när man beräknade resultaten. Övriga patientkaraktäristika skiljde sig inte åt mellan de två grupperna. Båda behandlingarna var mycket effektiva. När man såg till alla patienter som påbörjat behandling (intent-to-treat analysis) svarade 47,2% i PDT-gruppen och 72,2% i KBT-gruppen på behandlingen. För att patienter skulle räknas som att de svarat på behandlingen krävde man minst en 40% reduktion avseende paniksymtom. Skillnaden var inte signifikant, men effektstyrkan mellan grupperna är måttlig. Vid sex månaders uppföljning har dock siffrorna jämnat ut sig; PDT 47,2% och KBT 55,6%. Samma mönster återfanns när man såg till antal patienter som gått i remission (dvs. inte uppfyllde diagnoskriterierna längre). Vid avslutad behandling uppfyllde 44,4% i PDT-gruppen och 61,1% i KBT-gruppen inte längre kriterierna, men vid sexmånadersuppföljningen hade procentantalet i PDT ökat till 50% samtidigt som det i KBT minskat till 55,6%.  Två patienter som fått KBT och tre patienter som fått PDT sökte ytterligare behandling under uppföljningen.

Båda behandlingarna gav stora effekter avseende global funktion och på generell ångest. KBT hade också en stor effekt på depression (men bara på måttet HDRS och inte på BDI, där KBT hade en liten till måttlig effekt). PFPP visade måttlig effekt vid depression (mätt med HDRS, men liten effekt mätt med BDI).

Studien har en del svagheter, inte minst att det är relativt få patienter vilket till exempel innebär att det inte går att avgöra om behandlingarna är likvärdiga.

Sammanfattningsvis kan man säga att studien visar att PFPP kan implementeras inom psykiatrisk öppenvård med personal som primärt är utbildade i långtidsterapi och/eller psykoanalys med goda resultat. Båda behandlingarna erhöll goda resultat med stora effektstyrkor och patientgruppen var tungt belastad avseende komorbiditet. Vid avslutad behandling skiljde sig behandlingarna inte signifikant från varandra avseende primära utfallsmått, men det fanns små till måttliga effektstyrkor som talade till KBT:s fördel. Vid sex månaders uppföljning upphörde dessa skillnader. Avseende vissa sekundära utfallsmått får ändå sägas att trenden är till KBT fördel, framför allt sett till depression mätt med BDI och oro. Avseende global funktion och generell ångest var dock behandlingarna likvärdiga. Författarna till studien menar att PFPP:s något svagare resultat vid avslutad behandling skulle kunna bero på att man i manualen betonar separationsarbetet i slutfasen av PFPP vilket på kort sikt kan tänkas leda till att patienten mår något sämre, men att det på lång sikt kommer gagna patienten och leda till en mer långsiktig förändring.

Studien har en del svagheter, inte minst att det är relativt få patienter vilket till exempel innebär att det inte går att avgöra om behandlingarna är likvärdiga. Här finns också viktiga skillnader att belysa avseende terapeuterna, KBT-terapeuterna var erfarna och var också vana att använda aktuell manual i sitt dagliga arbete. Detta måste ställas mot att de dynamiker som deltog i studien inte var vana vid den specifika manualen. De var heller inte vana vid tidsbegränsad korttidsterapi. Det var också så att den KBT-terapeut som fick bäst resultat behandlade flest patienter (12/18, 67%) vilket ökar risken för att man blandar ihop terapeut- och behandlingseffekt. KBT fick också bättre resultat än vad behandlingen brukar uppvisa i patientgrupper med hög samsjuklighet (Sanchez-Meca, et al., 2010). Viktigt att påpeka är också att en inte obetydlig andel patienter inte svarade på någon av behandlingarna vilket tyder på att vissa patienter behöver längre eller annan behandling.

 

Referenser
Barlow DH, Gorman JM, Shear MK, Woods SW. Cognitive-behavioral therapy, imipramine, or their combination for panic disorder. JAMA. 2000;283:2529-2536.
Craske MG, Brown TA, Barlow DH. Behavioral treatment of panic: a two-year follow-up. Behav Ther. 1991;22:289-304.
Craske MG, DeCola JP, Sachs AD, Pontillo DC. Panic control treatment for agoraphobia. J Anxiety Disord. 2003;17:321-333.
Sánchez-Meca J, Rosa-Alcázar AI, Marín-Martínez F, et al. Psychological treatment of panic disorder with or without agoraphobia: a meta-analysis. Clin Psychol Rev. 2010;30:37-50.

Comments (0)

Tags: , , , , , , , , , ,

Axel-II-störningars modererande effekt avseende terapiutfallet i PFPP

Posted on 04 December 2011 by Jakob Mechler

Milrod, B. L., Leon, A. C., Ph, D., Barber, J. P., Markowitz, J. C., & Graf, E. (2007). Do Comorbid Personality Disorders An Exploratory Examination of the. Psychiatry: Interpersonal and Biological Processes (pp. 886-892).

Då man inte nyttjat snäva inklusionskriterier så möjliggjorde detta att man kunde göra vissa subgruppsanalyser avseende axel-II-komorbiditet.

I den kliniska verkligheten vet man att en diagnos sällan kommer ensam. Ofta finns, vid en axel-1-diagnos, också en samtidig axel-II-diagnos. Vad innebär det för behandlingen? Borde kliniker anpassa sin behandling för att bättre passa patientens behov? Tyvärr är det här en fråga som sällan lyfts upp i utfallsstudier.

KBT-studier för panikångest har tidigare rapporterat olika behandlingseffekter för panikpatienter med samtidig personlighetsstörning. Dreessen et al (1994) kunde, i två naturalistiska studier, inte påvisa att detta påverkade behandlingsutfallet i någon riktning. Hoffart (1994) å andra sidan fann att en samtidig personlighetsstörning försämrade utfallet när det gällde panikpatienter inom slutenvården.

Panikfokuserad psykodynamisk psykoterapi
Vi har tidigare skrivit om den randomiserade kontrollerade studien av PFPP och tillämpad avslappning (ART) här på bloggen. Vid avslutad behandling fann man PFPP vara signifikant bättre än ART. Då man inte nyttjat snäva inklusionskriterier så möjliggjorde detta att man kunde göra vissa subgruppsanalyser avseende axel-II-komorbiditet. Forskarlaget hypotetiserade att PFPP skulle vara bättre än ART för patienter med samtidigt personlighetsstörning och att den skulle vara extra effektiv för så kallade kluster-c-patienter som ofta har problem med att hävda sig själva och hantera frågor/känslor kring autonomi. Detta eftersom dessa är teman som ofta hamnar i fokus i PFPP.

49% (24 st) av patienterna i studien led av samtidig personlighetsstörning. 31% uppfyllde kriterierna för en axel-II-störning och 18% uppfyllde kriterierna för mer än en. 79% av alla patienter som uppfylde kriterierna för en eller flera personlighetsstörningar hade minst en kluster-C-diagnos.

PFPP-behandlingen var också mer effektiv för patienter med kluster-c-diagnos än för patienter utan.

Antalet personlighetsstörda patienter var jämt fördelade över de båda behandlingsgrupperna. PFPP var än bättre än ART när man specifikt undersökte utfallsmåtten för patienter med axel-II-störningar jämfört med patienter utan. Detta gällde såväl för kluster-b som c (kluster a fanns det bara sex patienter som hade och av dessa hamnade fem stycken i PFPP-gruppen. Detta omöjliggjorde en jämförelse mellan grupperna. Värt att notera är dock att de fem patienterna också hade stor nytta av PFPP-behandlingen.) PFPP-behandlingen var också mer effektiv för patienter med kluster-c-diagnos än för patienter utan.

Dessa är preliminära data och för att undersöka saken närmre skulle behövas en större sample i en studie specifikt utformad för att undersöka axel-II-störningar som en modererande effekt avseende terapiutfallet. Forskningen ger ändå preliminära resultat och dessa är viktiga med tanke på att samtidig personlighetsstörning är vanlig vid paniksyndrom och då allra oftast just kluster-c-diagnoser.

Foto: © CarbonNYC

Comments (0)

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Senaste nytt på forskningsfronten! Del 1

Posted on 16 October 2011 by Psykodynamiskt

Rapport från SPR:s 42:a konferens av Lars LevinMöte mellan kulturer i psykoterapiforskning. Publicerades ursprungligen i Insikten 3/2011. I originalartikeln står också referenser att finna. Vi publicerar delar av originaltexten med författarens tillstånd. Tack! Eventuella oklarheter får således tillskrivas vår redigering av artikeln.

 

Läs också del 2 om processforskning och del 3 rörande svenska bidrag till SPR 2011.

Society for Psychotherapy Research (SPR) är en internationell multidisciplinär organisation som har till syfte att uppmuntra och stödja vetenskaplig forskning om olika aspekter av psykoterapi, till exempel utfall av psykoterapi, processer i psykoterapi, utbildningsfrågor med mera. Organisationen välkomnar olika typer av teoretisk inriktning.

SPR:s internationella konferens 2011 hölls detta år i Bern, Schweiz 29/6–2/7. På konferensen framfördes 680 presentationer av forskare från sammanlagt 38 länder. Temat för detta års konferens var ”möten mellan kulturer i psykoterapiforskning” (”encounters between cultures in psychotherapy research”). Jag deltog i konferensen för första gången, i syfte att presentera preliminära data från en naturalistisk studie av utfall av psykoterapier i Stockholms läns landsting som jag arbetar med tillsammans med Andrzej Werbart.

Att sammanfatta konferensens hela innehåll är en alltför stor uppgift, så för den intresserade hänvisar jag till organisationens hemsida (www.psychotherapyresearch. org). Via denna kan man hitta hemsidan för årets konferens med fullständigt program över innehållet samt ”book of abstracts” med sammanfattningar från alla presentationer. Jag har valt att ta upp några utfalls- och processtudier som presenterades som jag uppfattar som viktiga och intressanta, samt några svenska bidrag till konferensen. Samtliga resultat är preliminära.


Utfall

Ångest

En forskargrupp i Tyskland presenterade preliminära resultat från en RCT-studie av behandling av social fobi, där man jämförde PDT och KBT med en grupp patienter på väntelista för behandling. Bägge behandlingarna hade statistiskt signifikant och stor effekt (Cohen’s d>0.8), KBT var något bättre än PDT, en skillnad som försvann när man tittade på PDT-terapeuternas senare behandlingar – dessa blev alltså mer effektiva i takt med att terapeuterna övade sig i metoden och hade i slutändan lika bra resultat som KBT-terapeuterna. Andelen patienter vars symptom gick helt i remission (försvann) var mellan 20–30%. Studien omfattade totalt drygt 500 patienter och är därmed en av de största RCT-studierna på psykoterapiområdet hittills.

I ytterligare en tysk RCT-studie jämfördes KBT med panikfokuserad psykodynamisk psykoterapi (PFPP; Milrod, et al, 1997) för personer med paniksyndrom. Man fann inga signifikanta skillnader mellan terapiformerna. Resultaten är preliminära och ännu ej publicerade, men om detta står sig innebär det att det inom kort kommer finnas två oberoende RCT-studier som stödjer PFPP vid paniksyndrom och det blir intressant att se hur detta eventuellt kommer påverka socialstyrelsens framtida rekommendationer på det området.

Psykoterapiforskning inriktad på utfall av psykodynamisk terapi (PDT) har av olika skäl inte omfattat så många RCT-studier av hög kvalitet och inte heller studerat specifika diagnoser i lika stor omfattning som exempelvis KBT. Detta kan ha bidragit till att Socialstyrelsens riktlinjer för behandling av depression och ångest endast rekommenderar PDT i korttidsformat för några diagnoser, framför allt inom depressionsområdet. Denna situation har alltmer uppmärksammats på senare år, och ett antal studier har utförts – en aktuell sammanställning över dessa finns exempelvis i Gerber et al. (2011).

På konferensen presenterades också ett antal pågående eller nyligen avslutade studier av psykodynamisk kort och långtidsterapi, varav några beskrivs nedan.

En forskargrupp i Tyskland presenterade preliminära resultat från en RCT-studie av behandling av social fobi, där man jämförde PDT och KBT med en grupp patienter på väntelista för behandling. Den dynamiska behandlingen var manualiserad utifrån Leichsenring (2007), som valt att använda sig av Supportive- Expressive Psychotherapy (enligt Luborsky, 1985; Luborsky & Crits-Cristoph, 1998). Hypoteserna inför studien var att såväl PDT som KBT skulle vara bättre än ingen behandling alls (patienter på väntelista) men att KBT skulle ha något högre effekt än PDT vid avslut. Dessutom ställde man upp hypotesen att man skulle finna en inlärningseffekt bland PDT-terapeuterna. Eftersom dessa utbildades i en ny metod, och inte hade någon tidigare erfarenhet av att arbeta med manualiserade tidsbegränsade psykoterapier, förväntades de lyckas bättre med sina senare behandlingar än med tidiga. Samtliga hypoteser bekräftades – bägge behandlingarna hade statistiskt signifikant och stor effekt (Cohen’s d>0.8), KBT var något bättre än PDT, en skillnad som försvann när man tittade på PDT-terapeuternas senare behandlingar – dessa blev alltså mer effektiva i takt med att terapeuterna övade sig i metoden och hade i slutändan lika bra resultat som KBT-terapeuterna. Andelen patienter vars symptom gick helt i remission (försvann) var mellan 20–30%. Studien omfattade totalt drygt 500 patienter och är därmed en av de största RCT-studierna på psykoterapiområdet hittills.

I ytterligare en tysk RCT-studie jämfördes KBT med panikfokuserad psykodynamisk psykoterapi (PFPP; Milrod, et al, 1997) för personer med paniksyndrom. 50 patienter randomiserades till behandlingarna och vid avslutningen hade bägge grupperna förbättrats signifikant. Man fann inga signifikanta skillnader mellan terapiformerna. Resultaten är preliminära och ännu ej publicerade, men om detta står sig innebär det att det inom kort kommer finnas två oberoende RCT-studier som stödjer PFPP vid paniksyndrom och det blir intressant att se hur detta eventuellt kommer påverka socialstyrelsens framtida rekommendationer på det området.

Ytterligare en stor studie där PFPP jämförs med KBT och tillämpad avslappning pågår just nu i USA. Ännu finns inga resultat att presentera men Jaques Barber, som är en av dem som leder studien, presenterade under konferensen intressanta data som pekar på att såväl terapeuter, patienter som oberoende bedömare uppfattar behandlingarna som olika. Detta innebär således att terapiformerna sannolikt har olika verkningsmekanismer, förutsatt att man även i denna studie finner att KBT och PFPP uppnår likvärdiga resultat.

Depression

Patienterna kom i hög utsträckning från socialt belastade områden runt Amsterdam. Behandlingarna befanns vara lika effektiva för patienter med lätt till medelsvår depression. För patienter med svår depression fann man dock en viss fördel för KBT i kombination med antidepressiv medicinering.

Det finns sedan tidigare en hel del stöd för att psykodynamisk korttidsterapi är en effektiv metod vid behandling av depression (se t ex Driessen et al, 2010), men få studier som direkt jämför PDT med en annan aktiv behandling. I en stor holländsk RCT-studie ledd av Ellen Driessen randomiserades drygt 300 patienter till 16 sessioner SPSP (Short-term Psychodynamic Supportive Psychotherapy) eller 16 sessioner KBT. Patienterna kom i hög utsträckning från socialt belastade områden runt Amsterdam. Behandlingarna befanns vara lika effektiva för patienter med lätt till medelsvår depression. För patienter med svår depression fann man dock en viss fördel för KBT i kombination med antidepressiv medicinering.
Forskning visar emellertid att återfallsrisken i depression efter kortare behandlingar är hög, varför man i flera länder genomför studier av längre behandlingar för kroniskt deprimerade patienter, bland annat i England (Tavistock Depression Study), Tyskland (German LAC-Study) och Schweiz (Zürich Depression Study). Från ”Munich Depression Study” rapporterades preliminära och goda resultat av såväl KBT, PDT som Psykoanalytisk behandling. Längden på terapierna skiljde sig avsevärt mellan terapiformerna och det fanns ett positivt samband mellan terapins längd och förändringens storlek.

Bulimi

Det visade sig dock att KBT-behandlingen (som var endast fem månader lång) var klart bättre än den 2-åriga PDT-behandlingen. Efter KBT var 69 % signifikant förbättrade i sina bulimiska symtom vilket även stod sig vid uppföljningen efter ca 18 månader. I PDT var siffran endast 15% signifikant förbättrade vid avslut.En möjlig tolkning av resultaten är att det sannolikt är så att specifika symptom som bulimi kräver en mer specialiserad och fokal behandling, mer likt det som Milrod et al (1997) utvecklat för paniksyndrom och Leichsenring (2007) utarbetat för social fobi.

Mindre uppmuntrande resultat för PDT presenterades av en dansk forskargrupp som har genomfört en RCT-studie vid bulimi. I studien jämfördes KBT under fem månader med psykoanalytiskt orienterad individualterapi under två år. 70 patienter randomiserades på behandlingarna. Forskargruppen bestod i huvudsak av personer med psykoanalytisk bakgrund – de hade alltså sin s.k. ”allegiance” för PDT-behandlingen. Det visade sig dock att KBT-behandlingen (som var endast fem månader lång) var klart bättre än den 2-åriga PDT-behandlingen. Efter KBT var 69 % signifikant förbättrade i sina bulimiska symtom vilket även stod sig vid uppföljningen efter ca 18 månader. I PDT var siffran endast 15% signifikant förbättrade vid avslut. När det gäller generella psykiatriska symtom var det dock ingen skillnad mellan behandlingarna, men eftersom det var specifikt bulimi man intresserade sig för så är ju förstås resultaten nedslående för PDT. Det är dock viktigt att påpeka att den PDT-behandling som användes i studien var ”icke-fokuserad” och ”icke-direktiv”. Patienterna fick själva styra över vad de ville ta upp i terapin och uppmuntrades att ”associera fritt”. Terapeuterna, som visserligen var välutbildade och erfarna, följde ingen särskild formulering kring hur bulimiska symtom kan förstås ur ett psykodynamiskt perspektiv och de hade heller ingen specifik manual för PDT vid bulimi. Man kan kanske lite tillspetsat säga att behandlingen var ”psykoanalytiskt orienterad psykoterapi UNS”. En möjlig tolkning av resultaten är att det sannolikt är så att specifika symptom som bulimi kräver en mer specialiserad och fokal behandling, mer likt det som Milrod et al (1997) utvecklat för paniksyndrom och Leichsenring (2007) utarbetat för social fobi.

Rapport från SPR:s 42:a konferens av Lars Levin: Möte mellan kulturer i psykoterapiforskning. Publicerades ursprungligen i Insikten 3/2011. I originalartikeln står också referenser att finna. Vi publicerar delar av originaltexten med författarens tillstånd. Tack! Eventuella oklarheter får således tillskrivas vår redigering av artikeln.

Comments (2)