I Sverige kom, som tidigare nämnt här på bloggen, Socialstyrelsen fram till att KBT skulle vara förstavalet vid depression i Sverige. Riktlinjerna var kontroversiella och röster höjdes både inom det psykodynamiska fältet och inom den biologiska psykiatrin.

Bland annat påpekades det orimliga i att ingen i den så kallade expertgruppen satt på någon psykodynamisk kompetens (den terapeutiska kompetensen bestod enbart i KBT). Man fick också kritik för att man, genom en väldigt snäv definition av evidensbegreppet, exkluderat mycket relevant och viktig psykodynamisk forskning.

Ungefär samtidigt som man i Sverige förordade KBT före all annan psykologisk (och farmakologisk) behandling vid depression kom en expertgrupp i Norge fram till att det inte finns något belägg för en sådan rangordning utifrån vetenskapliga data.

Nasjonalt kunskapssenter for helsetjensten i Norge genomförde 2009 en sammanställning av systematiska översikter och RCT-studier av olika psykoterapiformer. Studierna är från år 2000 och framåt.

Berg, Øverland och Høie (2009) kom fram till att:

• Patienter upplever förbättring efter behandling jämfört med före behandling – oavsett vilken behandling de får.
• Psykoterapi leder till signifikant större förbättring av depressiv problematik jämfört med t.ex. rådgivning från läkare.
• Psykoterapi har likvärdig effekt som antidepressiva läkemedel.
• Det tycks inte finnas några signifikanta skillnader i effekt mellan olika former av psykoterapi. Resultaten tyder således på att det finns få skillnader i effekt mellan psykodynamisk terapi och andra former av psykoterapi.

Ungefär samtidigt kom man alltså fram till i Norge att det inte finns några skäl till att förorda den ena terapiformen framför den andra. Detta stämmer också väl överens med den stora metastudien vi tidigare refererat till här på bloggen.