En manual för psykodynamisk diagnostik (PDM) – ett försök att kompensera för den deskriptiva psykiatrins diagnostiska etiketterande.

Nancy McWilliams, en modern frontfigur inom den psykodynamiska skolbildningen, skriver i en text om hur tankarna kring PDM (psychodynamic diagnostic manual) växte fram. Hon beskriver hur synsättet inom psykiatrin hastigt förskjutits, från att handla om en helhetlig syn på människan till att mer snävt definiera sjukdomar, etikettera dessa och inleda behandling som uteslutande handlar om att eliminera olika yttre symtom.

McWilliams gör en kort historisk exposé där hon redogör för hur det rådande diagnostiska verktyget inom psykiatrin kommit till – Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders. Som i sin ambition att vara ateoretisk, för att på så sätt utgöra en gemensam grundsyn för olika yrkeskategorier inom psykiatrin, också uteslutande blivit en deskriptiv manual.

Ett gemensamt språk och en ateoretisk ingång är något som McWilliams visserligen ser ett behov av, men som det är idag förlitar sig kliniker enkom på yttre karakteristika. De diagnostiska kriterier som en kliniker inom psykiatrin är tvungna att använda är alltså nästintill uteslutande yttre observerbara beteenden.

Utan att väga in inre egenskaper blir diagnostiken lätt ihålig och riskerar att missa målet – det vill säga att erbjuda patienten det bemötande och den behandling hon önskar! McWilliams skriver i sin text att DSM med tiden kommit att offra validiteten i ett desperat försök att öka den diagnostiska reliabiliteten. DSMs validitet har ifrågasatts otaliga gånger och på senare tid har forskning (Herzig & Licht, 2006; Shedler & Westen, 2007) även visat att dess reliabilitet är otillfredsställande.

Den bristande reliabiliteten kan också tänkas ha en politisk-ekonomisk dimension. Kanske väljer man som kliniker inte bara den diagnos som passar bäst in på patienten, kanske väljer man också utifrån de konsekvenser man vet att diagnosen kommer göra gällande. (Exempel på detta kan vara dagens debatt om neuropsykiatriska diagnoser som genererar extra pengar till skolan).

Hon lyfter också upp att forskning visar att personlighetsrelaterad problematik förmodligen spelar en överordnad roll vid psykisk ohälsa samt att denna med största sannolikhet går att placera längs ett kontinuum. Traditionellt brukar man, inom psykodynamisk teori, tala om personlighetsorganisation. Inom DSM har man, i dagsläget ändå valt att dela personlighetsorganisationen i klart avskiljda kategorier – olika personlighetsstörningar. Resultatet blir då att patienterna ofta uppfyller kriterierna för mer än en personlighetsstörning samtidigt – personlighetsrelaterad diagnostik enligt DSM-systemet kan alltså på goda grunder i viss mån anses vara godtycklig.

I dagens evidensforskning, som uteslutande utgår ifrån DSM-diagnoser, renodlar man också patienter avseende diagnos. I depressionsstudier finns således inga personlighetsstörda patienter med – vi får en psykologisk forskning som säger mycket om hur vi kan ska behandla patienter med ”enkel” axel-1-relaterad problematik, men som säger desto mindre om hur vi ska behandla personlighetsrelaterad problematik.

DSM är heller inte gjort för att vägleda kliniker i frågan hur patienten bäst bör bemötas för att främja den terapeutiska alliansen – vilket troligen kommer vara en avgörande faktor för behandlingsutfallet.

PDM växte fram som en reaktion på rådande psykiatrisk diagnostik. Inom PDM värdesätter man inre egenskaper och väger in dessa när man ställer en diagnos. Som grund för en diagnos, enligt PDM, ligger personlighetsorganisationen och personlighetstypen, den så kallade p-axeln. Tanken är att man först måste försöka finna vilken typ av personlighet patienten har för att sedan, i den kontexten, förstå hans/hennes specifika problematik.

PDM utgör ett försök att brygga över den deskriptiva psykiatrins tydliga begränsningar. DSM har lett till att korttids- och farmakologiska insatser fått en framskjuten roll i bemötandet av psykopatologi. Detta på bekostnad av de långa, komplexa, icke-tidsbegränsade terapiformerna.

PDM ersätter inte det rådande DSM-systemet, snarare agerar det som ett välbehövligt komplement. Den täcker såväl vuxna som ungdomar, barn och spädbarn.

För vuxna utgår man ifrån den så kallade P-axeln – personlighetsmönster och personlighetsstörningar. Denna består i sin tur av en övergripande personlighetsorganisation fördelad över ett kontinuum (grav borderline till lätt neuroticism) samt personlighetstyp/störning. Tanken är att din personlighet tar sig i olika uttryck beroende på var du placerar dig avseende personlighetsorganisation. Manualen beskriver en rad observerade personlighetsstörningar, deras centrala drag och eventuella differentialdiagnoser. Poängen är att man utgår ifrån inre egenskaper och dynamik snarare än yttre observerbara karakteristika.
Näst kommer M-axeln (mental functioning) som kan beskrivas som ett alternativ till DSMs GAF-skala. Den listar ett antal olika mentala egenskaper/förmågor som är viktiga för individen och centrala för att klinikern skall förstå klientens specifika problematik. Den utgår alltså inte ifrån yttre, observerbara kriterier så som GAF.

S-axeln utgår ifrån DSM-axel-1-diagnoser, men beskriver istället hur det är att lida av dem. För varje kategori utgick författarna från kognitiva, affektiva, somatiska och interpersonella faktorer i att lida av en specifik diagnos. Förhoppningen är att detta, på ett enklare sätt, skall göra att klinikern kan empatisera med sin patient och sätta sig in i hennes subjektiva situation.
Slutligen får vi ta del av fallexempel utformade för att visa på manualens styrkor och systematik. De fyller också en tydlig funktion då de visar att vitt skild problematik kan ge upphov till liknande symtom.

Avsnittet om barn och ungdomar täcker in samma områden, men de är disponerade annorlunda. Här börjar man istället med M-axeln för att få reda på barnets utvecklingsnivå, som är överordnad dess personlighet. P-axeln kallas också för ”emerging personality patterns and disordes” för att understryka att det handlar om en individ i utveckling. S-axeln är konstruerad i likhet med den för vuxna. Här finns också ett avsnitt om tidig barndom där man redogör för tidig problematik och problemområden.

Manualen avslutas dessutom med en välbehövlig genomgång av relevant forskning.

Nu tar psykodynamiskt.nu julledigt. Vi ses igen 2012 – vi önskar er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år!

Karin och Jakob

Först skall sägas att det inte finns “en affektfokuserad dynamisk terapiform”, i själva verket är detta en grupp terapiformer (i egentlig mening kan kanske all psykodynamisk terapi sägas vara affektfokuserad, men i olika grad). Nedan beskrivs primärt Leigh McCulloughs terapiform affect phobia therapy/treatment. Men det bör också nämnas att ISTDP (Intensive Short-term Dynamic Psychotherapy) och AEDP (Accellerated Experential Dynamic Psychotherapy) tillhör denna grupp. Terapiformerna har mycket gemensamt, inte minst sin primära fokus på affekterna, men tar sig givetvis något olika uttryck.

Därtill bör det sägas att det tycks finnas en viss begreppslig förvirring på området. McCullough kallar själv sin behandlingsform för STDP (Short Term Dynamic Psychotherapy) vilket är förbluffande likt ISTDP. Vi har därför valt att använda en annan beteckning som också används för McCulloughs terapiform – APT (Affect Phobia Treatment).

Affektfokuserad psykoterapi menar att de flesta av patientens problem härrör från konflikter och rädslor som är kopplade till hennes känslor. Man konceptualiserar det klassiskt psykoanalytiska konfliktbegreppet som att patienten är rädd för sina egna känslor – en affektfobi. En affektfobi kan vara såväl omedveten som medveten och kan ta sig i uttryck på många olika sätt.

För någon som lider av en obearbetad förlust kan affektfobin ta sig uttryck som “Om jag börjar gråta är jag rädd att jag aldrig kan sluta!” För någon som har en affektfobi kopplad till en övergreppssituation: “Det är omöjligt för mig att vara arg. Då känner jag mig bara skyldig, rädd eller ovärdig.” För någon som i stället har problem med en känsla av att vara isolerad, ensam: “Jag stängde dörren till mitt hjärta för många år sedan och jag tänker aldrig bli sårad på det sättet igen.”

Om man ser på konfliktbegreppet på det här sättet så kan man också behandla affektfobier som vilken fobi som helst – exponering med responsprevension. Patienten uppmuntras att gradvis närma sig de känslor hon normalt undviker utan att använda så kallade hämmande affekter (som till exempel skuld, skam eller smärta). Målet är att hjälpa patienten att möta och tolerera sina känslor samt få perspektiv på dem.

Teoretisk bakgrund för affektfobi
Affektfokuserad psykoterapi kan sägas utgöra en integrativ terapiform där man utgått ifrån vad som tycks fungera inom psykoterapiforskningen. Man är influerad av gestaltterapi (fördjupande av känsloupplevelser), kognitiv terapi (omstrukturering av maladaptiva kognitionsmönster), interpersonella interventioner (omstrukturering av relationsmönster) och självpsykologi (omstrukturering av självbild). Men det som ligger till grund för affektfobiterapi är psykodynamisk teori och inlärningsteori. Olika försvar skyddar enligt teorin självet från smärtsamma affekter genom ångest som blockerar känslor som omedvetet eller medvetet utgör ett tryck. Dessa försvar undersöks i terapin. Man utgår också ifrån inlärningsteori och arbetar aktivt med exponering och responsprevention för de affekter vi undviker. Patienten får således inte använda sig av sina vanliga försvar.

Affektfokuserad dynamisk terapi utgår ifrån forskning med fokus på samspelet mellan mammor och deras spädbarn. Spädbarn föds med ett vitt spektrum av olika känslor, här kallat affekter. En central person för den affektfokuserade terapin är Tomkins. Hans teori menar att vi har aktiverande affekter så som sorg, ilska, rädsla, glädje, “spänning/upphetsning” (eng. excitement). Men Tomkins menar också att vi har så kallade hämmande affekter som till exempel skuld, skam, emotionell smärta, och den förlamande formen av ångest/rädsla. Dessa två kategorier är väl beforskade och har gott empiriskt stöd.

Tanken är att dessa två känslosystem kan hamna i konflikt med varandra och på så sätt uppstår psykisk ohälsa. De sunda, aktiverande affekterna föds vi med och de ger oss energi och viljan att agera. De hämmande affekterna “lär vi oss” i det tidiga samspelet med våra vårdnadshavare till exempel genom bristande affektintoning, neglekt eller övergrepp. De hämmande affekterna förhindrar i sin tur användningen av de naturliga, hälsosamma aktiverande affekterna som sorg, närhet, självkänsla eller självhävdande.

Problem uppstår när de sunda, aktiverande affekterna blockeras av de hämmande. Istället för att kunna ge uttryck för de basala, medfödda affekterna uppstår maladaptiva försvar i dess ställe. Till exempel kan en person som känner skuld inför sin egen ilska på sikt utveckla ett passivt förhållningssätt till livet och på lång sikt därför utveckla en depression. Någon som känner skam inför att gråta kan undvika att lära känna sin sorg och på så sätt utveckla en rad andra maladaptiva försvarsreaktioner så som hetsätning, patologiskt sörjande, irritation eller depression. Det finns naturligtvis en rad möjliga försvar som kan tänkas uppstå.

Affekter och psykoterapi
Historiskt har forskningen gett tvetydiga svar huruvida “affektiv aktivering” i terapisituationen korrelerar positivt med terapiutfallet. Men detta är förmodligen en fråga av metodologisk natur, hur vi definierar affekter, hur mäter vi dem, etc. Det handlar också om hur pass väl utförd studien är. En senare metastudie (Diener et al, 2007) där man haft höga krav på studiernas kvalitet visar att terapeutens fokus på upplevelse/uttryck av affekter relaterar till positivt utfall i psykodynamisk korttidsterapi.

Ett problem för forskningen har dock varit att man riktat in sig på “bra” och “dåliga” affekter. I verkligheten är det kanske snarare så att alla affekter kan vara såväl bra som dåliga beroende på hur vi använder dem – hur de tar sig uttryck.

APT bygger på antagandet att en intrapsykisk konflikt utgörs av en aktiverande affekt som blockeras av en hämmande affekt. När dessa två affektsystem står i konflikt med varandra använder vi försvarsmekanismer som kompromisslösningar (enligt psykodynamisk terminologi) eller ett fobiskt undvikandebeteende (enligt inlärningsteori). Fördelen med att översätta psykodynamisk teori till inlärningsterminologi är att det finns mängder av bra forskning som stödjer exponeringsbaserade interventioner. Värt att påpeka är att det dock inte hjälper att exponera sig för att tänka om känslor. Behandlingen går istället ut på att man ska känna sina känslor – annars har exponeringen ingen effekt.

Fyra delmål i affektfokuserad terapi
Insikt – Genom att identifiera undvikandemönster relaterade till affekter som står i konflikt till varandra kan man sedermera omstrukturera sina försvar och leva ett mer tillfredställande liv. Det handlar om att se varifrån vi fått våra maladaptiva mönster och hur de verkar och påverkar oss idag!

Exponering – Att gradvis exponera klienten för den “förbjudna”, genuina affekten som hållits blockerad – visa att den går att tolerera och kommunicera till andra utan att det skapar mellanmänskliga konflikter.

Reglerande av hämmande affekter – Målet är att klienten skall använda dessa mer sparsamt.

Få till stånd en omstrukturering av upplevelsen av själv och andra – Maladaptiva inre representationer av själv och andra kan förändras genom att få till reglering av skam kopplat till självbilden och genom exponering av positiva känslor kopplade till självet och till andra.

Studier av affektfobibehandling
Det finns idag två stycken randomiserade kontrollerade studier av APT. I båda studierna (varav en finns sammanfattad på bloggen här!) behandlades patienter med en eller flera personlighetsstörningar inom kluster-c och samtidiga axel-1-diagnoser (depression eller ångestproblematik). I ena studien jämförde man högkonfrontativ APT med BAP (Brief adaptive psychotherapy) med lägre konfrontationsgrad av patientens försvar samt väntelista. I den andra studien jämförde man med KPT (kognitiv psykoterapi). Terapeuterna var i båda studierna erfarna och patienterna randomiserades till 40 terapisessioner oavsett terapiform. Resultaten mättes med en rad olika skalor. Bland annat mätte vilka mekanismer som leder till att patienten tillfrisknar.

I den första studien fann man inga signifikanta skillnader mellan behandlingsformerna – båda behandlingsgrupperna förbättrades signifikant efter avslutad terapi avseende såväl symtombild som interpersonellt fungerande. En uppföljning genomfördes efter 1,5 år där resultaten visserligen minskat, men inte signifikant!

I den andra studien visade såväl APT som KPT goda resultat vid avslutad behandling (ingen signifikant skillnad mellan behandlingsformerna). Vid en tvåårsuppföljning visade sig också resultaten har förbättrats något. Det fanns ingen signifikant skillnad mellan behandlingsformerna.

Processforskning på affektfokuserad dynamisk psykoterapi
Till en början var hypotesen att terapeutens uppgift var att använda sig av försvarsprovocerande interventioner för att på så sätt få upp patienternas ångestnivå. Att på så sätt få igång patientens affektiva responser troddes vara förknippat med bättre terapiutfall.

Senare forskning har dock visat att ett stödjande, empatiskt och klarifierande förhållningssätt generar affektiva responser från klienterna i högre utsträckning än ett konfrontativt förhållningssätt. Däremot visar studier att konfrontativt material från terapeuten som kombineras med ett stödjande/empatiskt förhållningssätt kan leda till att patienten kommer i kontakt med sitt affektiva material. Detta är speciellt relevant för mer “lågfungerande” patienter.

Senare studier (ex. Salerno et al., 1992) har visat att klarifikation var den enda interventionen som signifikant framkallade affektiv respons. Man jämförde åtta olika terapeutiska interventioner och deras relativa förmåga att framkalla försvarsreaktioner och affektiva responser. Konfrontation framkallade mer defensiva beteenden än någon annan av de åtta interventionerna. Att terapeuten lyssnade noggrant för att sedan ge tillbaka vad patienten sagt medförde att denna kunde besvara terapeutens information mer känslomässigt öppen och mindre försvarsorienterad. Denna forskning gav upphov till en teoretisk omorientering – man ifrågasatte den tidigare teoretiska betoningen inom affekfokuserad psykoterapi (exempelvis Davanloo) där mycket fokus hade legat på just konfrontation och att utmana försvaren. Men terapeutens roll var fortfarande att vara aktiv, fokuserad och delaktig – en tydlig skillnad från det klassiskt psykoanalytiska förhållningssättet.

Konfrontationens plats i affektfokuserad terapi idag
Tidigare nämnda forskning ledde dock inte till att man övergav konfrontation som intervention. Snarare såg man över hur den användes i klinisk praxis. Slutsatsen var att den användes för hårt, för ofta och för tidigt i det terapeutiska förloppet.

Med “lågfungerande” patienter används konfrontation numer efter att man byggt upp jagstruktur och självkänsla så att konfrontationer inte per automatik uppfattas som attacker. Inte sällan blandar man också stödjande interventioner med konfrontation. Till exempel: “Det här kanske var det bästa du kunde göra vid den aktuella tidpunkten (stödjande), men kan du se att du har andra möjligheter än att alltid undvika konflikter idag?” (konfrontation).

På så sätt kan man snabbare närma sig patientens dysfunktionella mönster, men samtidigt visa på hennes styrkor. Detta gör också att “de dåliga nyheterna” kan tas emot lättare. Överlag kan man säga att processforskningen inom affekfokuserad psykoterapi visat på vikten av tekniska interventioner som kan väcka patientens känslor till liv och interventioner som hjälper patienten att arbeta sig igenom sina försvar – men detta bör ske med större försiktighet och ömsinthet än vad man tidigare trott.

Mycket forskning på McCulloughs metod pågår i Trondheim just nu. I kapitlet går man igenom en mängd spännande fynd om hur affekterna påverkar terapiutfallet i såväl KPT som APT. Vi vill verkligen uppmuntra intresserade läsare att ta del av den, även om den är en aning krånglig. APT är ett häftigt exempel på psykodynamisk terapis utveckling och breddning.

För ett tag sedan skrev vi om en meta-analys av Leichsenring och Rabung från 2008. Studien jämförde psykodynamisk långtidsterapi vid komplex problematik med kortare terapiformer. Leichsenring fann att psykodynamisk långtidsterapi (LTPP) var signifikant mer effektiv vid denna sorts problematik än vad kortare terapier är. Studien blev mycket diskuterad och fick utstå en hel del kritik för vad vissa ansåg vara metodologiska brister. Glädjande nog verkar Leichsenring och Rabung vara av den ihärdiga sorten då de inte lät sig dras ned av detta utan istället reviderade och uppdaterade studien för att publicera en ny, metodologiskt mer raffinerad sådan nu i somras! Ännu mer glädjande är kanske att denna studie bibehöll den tidigare studiens goda resultat.

Precis som den förra studien definieras komplex problematik som personlighetsstörningar, kroniska psykiska störningar eller multipla psykiska störningar. LTPP i sin tur definieras som psykodynamisk terapi som varar minst ett år eller 50 sessioner.

Den valda patientgruppen är en viktig grupp för behandlingsforskning, dels för att det är en grupp som ofta mår väldigt dåligt, dels för att det är en grupp som kostar vården och samhället stora mängder pengar, och inte minst för att det är en grupp där kortare terapiformer inte visat sig tillräckligt effektiva. Enligt en studie utförd av Kopta et al återhämtar sig betydligt färre patienter med så kallad kronisk problematik eller personlighetsstörningar efter korttidsterapi än patienter med mer akuta problem.

Leichsenring och Rabungs första studie från 2008 kritiserades av vissa för att de tillämpat en ”okonventionellt bred frågeställning” genom att inkludera heterogena patientpopulationer, och dessutom inkludera studier med olika sorters jämförelser (inom grupper respektive mellan grupper). Leichsenring skriver dock i denna uppdatering att forskare ofta använder sig av onödigt smala inklusionskriterier – ett brett perspektiv i metaanalyser med inkludering av olika patientgrupper och designer stärker generaliserbarheten och användbarheten av resultaten. Om resultaten inte är homogena kan man utföra subgruppsanalyser för att ta reda på anledningarna till detta. I meta-analysen från 2008 utfördes mycket riktigt subgruppsanalyser för olika diagnosgrupper. Med andra ord är inte den breda inkluderingen något problem, vare sig i den förra studien eller i denna, utan snarare en styrka.

I uppdateringen har man även gjort analyser utifrån ”intention to treat”, vilket är vad som rekommenderas inom terapiforskning och även är något som många studier misslyckas med. (Intention to treat innebär att man gör analyserna på samtliga deltagare som man från börjat inkluderat i studien, oavsett om de hoppat av under gång eller ej. I många psykoterapistudier stryker man helt enkelt de deltagare som hoppat av, vilket givetvis kan ge överdrivet positiva resultat.)

Förutom detta har man inkluderat lite fler studier och fått mer information från författarna till de studier som redan inkluderats vilket gör dessa resultat mer fylliga.

När antalet tillgängliga studier är så litet som i det här fallet blir det givetvis extra känsligt med metodologisk kvalitet. En ständig risk med forskning är så kallat publication bias – alltså att enbart de studier som ger goda resultat publiceras, medan andra blir liggandes längst ner i byrålådan hos den skamsne forskaren som utfört dem, och därmed aldrig får se dagens ljus. Om detta sker i hög utsträckning blir ju metaanalyser meningslösa, därför är det viktigt att kontrollera att så inte är fallet. Detta är en av de saker Leichsenring och Rabung fick bannor för att de missat i förra studien – och nu har de gjort en sådan kontroll. Ett sätt att göra detta är att räkna ut så kallat ”fail-safe number” – hur många icke-signifikanta opublicerade eller saknade studier som skulle behöva adderas till metaanalysen för att förändra resultatet från signifikant till icke-signifikant. För denna studie var detta nummer 66 vilket gör att effekstyrkan i studien anses robust.

Vidare fanns igen signifikant korrelation mellan metodologisk kvalitet och utfall i studierna. Dock tydde vissa mått på att det skulle kunna finnas ett systematiskt samband där studier med högre kvalitet tenderar att ge högre effektstyrkor till favör för LTPP när man mäter mellan grupper.

Resultat
Studien visade att LTPP gav signifikant bättre resultat än jämförelsebehandlingarna på såväl allmänt utfall som huvudproblem, psykiatriska symtom, personlighetsfunktion och social funktion. Effektstyrkorna var måttliga till stora. När man gör om effektstyrkor till percentiler innebär det bland annat att efter behandling med LTPP mådde patienterna bättre än 70% av patienterna i jämförelsegrupperna.

Ett intressant fynd var att alla utfallsvariabler utom huvudproblem (target problems) korrelerade signifikant med antalet sessioner – alltså ju längre terapi desto större förbättringar. På grund av det lilla antal studier som finns på LTPP valde forskarna att i denna analys inkludera studier där terapierna varat färre än 50 sessioner, så länge som de åtminstone varat längre än ett år. Dessa studier fick alltså betydligt lägre resultat än de där terapierna varit längre – och har med andra ord dragit ned resultatet i metaanalysen.

Leichsenring och Rabung påpekar att de i sin studie inte haft möjlighet att studera långtidsuppföljningar då flera av dessa studier inte har dessa data. En del studier är också så pass färska att man heller inte hunnit samla in denna information. Eftersom studier tyder på att effekten av psykodynamisk långtidsterapi faktiskt ökar med tiden även efter avslutad terapi vore detta givetvis spännande för vidare forskning.

Bild: Flickr, Petter Palander

När det kommer till behandling av deprimerade patienter är ett av de största hindren för lyckad behandling en samtidig personlighetsstörning. Studier har visat att STPP (på svenska PDKT, det vill säga psykodynamisk korttidsterapi… suck… alla dessa förkortningar…) är en effektiv behandlingsform, men det har saknats systematiska utvärderingar av behandlingsformen mot depression när patienten har en samtidig personlighetsstörning.

I studien har man samlat in patientdata från åtta randomiserade kontrollerade studier med patienter diagnosticerade med depression. Man har sedan selekterat de patienter som haft en samtidigt PS och inkluderat deras data i den aktuella metastudien.

Man mätte skillnaden mellan uppskattade symptom innan och efter behandlingen. Effektstyrkorna var stora och tyder på att STPP är en effektiv behandling för den här patientgruppen. Man såg också att effekten tycks hålla i sig efter behandlingens slut, studierna följdes upp i genomsnitt 1,5 år efter avslutad behandling med goda resultat.

Inga skillnader fanns mellan STPP och andra behandlingsformer.

Patienter med personlighetsstörningar inom alla kluster visade kliniskt signifikanta förbättringar efter behandling med STPP.

Författarna menar att STPP tycks vara en effektiv behandlingsform för den här specifika patientgruppen, men understryker också att det behövs mer forskning på området.

Foto: gabriele fontana @ Flickr.com

Abbass utförde 2006 en pilotstudie på intensiv psykodynamisk korttidsterapi (ISTDP) för patienter med behandlingsresistent depression. Behandlingsresistent depression definieras här som en depression som tidigare behandlats med minst två olika antidepressiva läkemedel från olika läkemedelsklasser, utan adekvat förbättring.

Patienter med svårbehandlad depression utgör ett stort problem i vården idag och det finns forskning som tyder på att upp till 50-60% av patienter inte svarar tillräckligt på initial behandling med antidepressiv medicin.

Två vanligt uppgivna orsaker till mer svårbehandlade depressioner är en samtidig personlighetsstörning samt problem att hantera och reglera känslor. Dels har personer med personlighetsstörningar ofta beteenden som kan störa eller till och med förstöra den terapeutiska relationen (Thase, 2002). En annan studie har visat att problem att identifiera känslor, alexitymi, är förknippat med depressiva residualsymtom (Ogrodniczuk et al., 2004). Gilbert et al (2004) fann att över 80% av en population med deprimerade patienter riktade ilska mot sig själva.

ISTDP utvecklades av Davanloo för att behandla patienter med depression och personlighetsstörning genom en känslofokuserad process. Behandlingen hjälper patienten att hantera problem med att reglera komplexa känslor. Flera tidigare studier har visat på behandlingens effektivitet.

I denna pilotstudie deltog 10 vuxna patienter med diagnosen behandlingsresistent depression som definierad ovan. Fem av dem var oförmögna att arbeta för ett genomsnitt av 101 veckor (före terapin). De tog tillsammans 25 olika sorter psykofarmaka. Alla hade förutom depressionen personlighetsstörningar och historier av övergrepp i barndomen. Alla hade fått tidigare psykoterapi av olika slag. Fem hade tidigare slutenvårdsepisoder och två patienter hade genomgått ECT.

Självskattningsformulären som användes i studien var the Brief Symptom Inventory – Depression subscale (BSI-D), och the Inventory of Interpersonal Problems (IIP). Klinikerna använde The 17-item Hamilton Rating Scale for Depression (HAM-D-17) och the Clinical Global Index-Severity scal (CGI-S).
Samtliga formulär fylldes i var fjärde vecka under behandlingen och vid behandlingens avslut. Sjukhuskostnader, handikappkostnader samt medicinkostnader jämfördes från ett år innan terapin till sex månader efter terapin.

Behandlingen började med en bedömning av patientens förmåga att svara på en känslomässigt fokuserad intervju. Utifrån denna bedömning började processen antingen mer känslofokuserat eller mer kognitivt, med målet att öka förmågan att tolerera känslor. När patienten hade utvecklat förmågan att tolerera känslor fokuserades på känslor rörande tidigare känsloladdade upplevelser för att hjälpa patienten att uppleva dessa känslor direkt. Varje sådant fokus följdes av en rekapitulering av vad patienten hade lärt sig, för att uppmuntra känslomässig medvetenhet och för att minska patientens undvikande av känslomässiga upplevelser. Med andra ord hjälpte denna process patienten att skapa tolerans för känslor samt utveckla insikt om känslor och deras påverkan på ens humör och mer långvariga känslomässiga tillstånd. Den tjänade också som en helande och korrigerande upplevelse genom att man i en atmosfär av validering och stöd adresserade patientens känslor rörande tidigare upplevda trauman.

Efter ett genomsnitt av 13.6 terapisessioner hade alla genomsnittliga mått sjunkit till normalzonen. Effektstyrkorna på de olika mätningarna sträckte sig från 0.87 till 3.3 (där 0.80 räknas som en stor effektstyrka). Dessa förbättringar höll i sig vid en uppföljning.

Under denna studie avslutades medicinering med 14 mediciner. Fem mediciner sänktes i dos – ingen höjdes. Tre deltagare var vid terapins avslut helt medicinfria.

Fyra patienter kunde återgå från sjukskrivning till heltidsarbete, en gick från deltid till heltid. En patient gick från 20 uteblivna arbetsdagar under det senaste halvåret till noll. En patient återgick till heltidsstudier på universitet.

Vid en kostnadsjämförelse sex månader efter studien gentemot sex månader innan studien, hade gruppens totala kostnader för medicin, sjukskrivning samt sjukhusvård sjunkit med $8800, $33600 respektive $144000 kanadensiska dollar (I svenska kronor 58 363, 222 840 och 955 027 kronor!).

Författarna menar att data från studien tyder på att förändringar i personligheten tycks vara nödvändiga för att häva depression i denna svåra patientgrupp. De patienter där behandlingen gav mindre bra resultat hade heller inte förbättrats i lika hög utsträckning på interpersonella problem (vilket mättes med IIP). Hos personer med personlighetsstörningar eller historia av trauman verkar det som att adresserandet av känslomässiga faktorer samt personlighetsfaktorer är mycket viktigt för att inte säga nödvändigt för att uppnå resultat.

Innan vi korkar upp champagnen skall vi påminna oss själva om att detta var en liten pilotstudie och att större studier krävs för att bekräfta detta resultat. Sammantaget tyder det dock på att ISTDP är en behandlingsform som är effektiv vid depression hos en grupp patienter där väldigt få behandlingsformer tidigare visat sig effektiva. Förutom den kliniska effektiviteten ter det sig även som att ISTDP är en kostnadseffektiv (och snabb!) metod för en population som idag är mycket dyr för psykiatrin såväl som samhället.

Bild: Flickr, Grisha_21

Uppföljning av DDP-behandling

Vi har tidigare skrivit om behandlingen här på bloggen – DDP är en högintressant psykodynamisk behandlingsform för patienter med borderlineproblematik och ett samtidigt alkoholmissbruk, en särskilt drabbad och svårbehandlad patientgrupp. Den första studien publicerades 2008 och behandlingen tog totalt 12 månader. Nu har man också följt upp resultaten efter ytterligare 18 månader.

Patienterna som erhållit DDP-behandlingen fick lika mycket individualterapi som patienterna i kontrollgruppen, men i DDP-behandlingen ingick mindre gruppterapi.

DDP kan delas upp i fyra behandlingsfaser (klicka två ggr för att se bilden större):

DDP-behandlingen visade generellt goda resultat. Framför allt kunde man se signifikanta förbättringar i skalor mätande BPS-symtom, depression, självmordsförsök och återfall i drogmissbruk. Resultaten tyder alltså på att DDP är en kostnadseffektiv behandling som kan leda till goda och långvariga förbättringar för patienter med borderline personlighetsstörning och alkoholmissbruk.

För dig som är nyfiken på hur behandlingen går till finns hela manualen att läsa här. Lyxigt vad?

Målet i ISTDP (intensiv psykodynamisk korttidsterapi) är att snabbt hjälpa patienten upptäcka omedvetna känslor som i sin tur leder till omedveten ångest, diverse symtomyttringar och olika försvar.

Interventionerna syftar till att uppmana patienten att uppleva sina känslor samtidigt som man i samarbete med patienten tydliggör och utmanar hennes försvar. Denna intrikata process lösgör också så kallade ”komplexa överföringskänslor” i samspelet med terapeuten. I takt med att försvar blottläggs och ifrågasätts kan deras inflytande minskas. Detta möjliggör för patienten att på ett genomlyst sätt bearbeta olösta känslokonflikter som uppstått i samband med den tidiga anknytningen och andra senare upplevda trauman.

De vanligaste personlighetsstörningarna i patientgruppen var borderline (44,4%), tvångsmässig (37,0%) och fobisk personlighetsstörning. Totalt 27 patienter deltog i studien. Dessa randomiserades till två olika betingelser. En grupp fick ISTDP och den andra gruppen fick initialt ingå i kontrollgruppen. De som ingick i kontrollgruppen hade minimal kontakt med psykiater för att säkerställa att deras tillstånd inte förvärrades, kontrollgruppens ”behandling” utgjorde ett försök att kopiera ett normalt patientbemötande inom psykiatrin. Kontrollgruppen erbjöds efter tre månade behandling enligt ISTDP.

Gruppen som erhållit ISTDP förbättrades signifikant på alla skalor mätande psykisk ohälsa jämfört med kontrollgruppen. Symtomyttringar och interpersonella problem minskade så pass att patienterna nu var inom ”normalområdet”. När även kontrollgruppen fick ISTDP-behandlingen visade de upp liknande resultat. Resultatet höll i sig på lång sikt och därtill såg man att deltagarna vid slutet av behandlingen gemensamt hade 8 personlighetsrelaterade diagnoser. Detta ska jämföras med att man vid behandlingens början hade 48 diagnostiserade personlighetsstörningar – en minskning på 83,8 procent! Man såg också mycket goda resultat avseende patienternas förmåga att återgå i arbete.

På grund av studiens storlek och bedömare som inte var blinda för vilken behandling de olika grupperna fått så är resultaten mindre pålitliga än de annars varit. Dock tyder resultaten på att ISTDP är en kraftfull behandling som är såväl kostnadseffektiv som gynnsam för patienterna.

Foto: Richard Tongeman at Flickr

Transference-focused psychotherapy (överföringsfokuserad psykoterapi) är en manualiserad psykodynamisk behandling för borderline personlighetsstörning. I studien jämför man TFP med behandling av erfarna psykoterapeuter i öppenvården.

Studien utgör en stor randomiserad kontrollerad studie (RCT) där 104 kvinnliga patienter i öppenvården behandlades i ett år med TFP eller av erfarna psykoterapeuter. (Klicka på bilderna två gånger för att se dem större).

Resultaten visade att signifikant färre deltagare avslutade behandlingen i förtid i TFP-gruppen (38,5% mot 67,3%).

Patienter som erhållit TFP genomförde också signifikant färre antal självmordsförsök. TFP var signifikant bättre på skalor mätande borderlinesymtomatologi, psykosocialt fungerande, personlighetsorganisation och behov av psykiatrisk slutenvård. Båda behandlingsformerna genererade signifikanta förbättringar inom områdena depression och ångest. Gruppen som erhållit TFP förbättrades också inom domänen generell psykopatologi, men resultatet skiljde sig inte signifikant från den andra behandlingsgruppen. Självskadande beteende förbättrades inte i någon av grupperna.

Enligt studien är alltså TFP signifikant mer effektivt än behandling av erfarna psykoterapeuter i skalor mätande borderlinesymtomatologi, psykosocialt fungerande och personlighetsorganisation. Dessutom finns det preliminära bevis för att TFP leder till en signifikant minskning av självmordsrisk och behov av psykiatrisk slutenvård.

Foto: jef safi (writing) @ Flickr

Jonathan Shedler

Jonathan Shedler publicerade 2010 en artikel som väckte stor uppmärkamhet i terapivärlden. Artikeln heter ”The Efficacy of Psychodynamic Psychotherapy” och är en rapport av åtta metastudier som i sin tur avhandlar sammanlagt 160 studier av psykodynamisk psykoterapi, samt nio metaanalyser av andra psykologiska behandlingsformer och antidepressiv medicin.

”Det amerikanska folket har fått berättat för sig att enbart nyare, symtomfokuserade behandlingar såsom kognitiv beteendeterapi eller medicin har vetenskapligt stöd”, säger Shedler. ”Den faktiska vetenskapliga evidensen visar att psykodynamisk terapi är mycket effektiv. Förtjänsterna är minst lika stora som de hos andra psykoterapier, och de håller i sig.”

I rapporten fokuserade Shedler på effektstorlek, alltså uppmätt förändring producerad av varje behandlingsform. En effektstorlek på 0.80 anses innebära en stor effekt i psykologisk och medicinsk forskning. En stor metaanalys av psykodynamisk terapi innefattade 1431 patienter med ett spann av olika psykiska problem och fick en effektstorlek på 0.97 på allmän symtomförbättring (den typiska terapin var i den studien en gång i veckan och varade i mindre än ett år). Effektstorleken ökade sedan med 50 procent, upp till 1.51, när patienter skattade igen nio månader eller mer efter terapins avslut. I jämförelse kan nämnas att effektstorleken för de mest använda antidepressiva medicinerna är den något mer blygsamma 0.30.

De åtta metaanalyserna, som representerar den bästa tillgängliga vetenskapliga evidensen för psykodynamisk psykoterapi, visade alla på mycket goda resultat enligt Shedler. Effektstorlekarna var imponerande även för personlighetsstörningar – som ju är kända för att vara notoriskt svåra att behandla. ”Den samstämmiga trenden mot större effektstorlekar vid uppföljningar tyder på att psykodynamisk terapi sätter igång psykologiska processer som leder till fortsatt förändring, även efter att behandligen avslutats. Detta i kontrast till förbättringarna från andra så kallade ’empirically supported therapies’ som tenderar att minska över tid för de vanligaste tillstånden som depression och generaliserad ångest (GAD).

Farmakologiska företag och försäkringsbolag har ett finansiellt incitament för att marknadsföra bilden av att psykiskt lidande kan reduceras till listor på symtom, och att behandling innebär att hantera dessa symtom och väldigt lite annat. För vissa specifika psykiatriska tillstånd är detta rimligt. Men oftare är känslomässigt lidande invävt i personers livsväv och rotade i relationsmönster, inre motsägelser och känslomässiga blinda fläckar. Det är vad psykodynamisk terapi är designat för att adressera.”

Shedler tar upp det faktum att det finns många fler studier av andra psykologiska behandlingsformer än psykodynamisk terapi, och att utvecklarna av andra terapiformer tog ledningen när det kom till att inse vikten av rigorös vetenskaplig utvärdering. ”Men nu när forskning sätter psykodynamisk terapi på prov ser vi inget som tyder på att de nya terapiformerna är mer effektiva.”

Därtill menar Shedler att befintlig forskning inte på ett adekvat sätt fångar alla vinster som psykodynamisk terapi strävar mot att uppnå. ”Det är lätt att mäta förändring gällande akuta symtom, svårare att mäta djupare personlighetsförändringar. Men det går att göra.” (För den som är mer intresserad av Shedlers forskning om detta, läs här).

Sist men inte minst tyder forskningen på att när andra psykoterapier är effektiva kan det vara för att de innehåller (icke erkända) psykodynamiska element. ”När du ser bortom terapiers ”brand names” och ser på vad de terapeuter som lyckas verkligen gör, visar det sig att de gör det som psykodynamiska terapeuter alltid har gjort – underlättar självutforskande, undersöker känslomässiga blinda fläckar, förstår relationsmönster. ” Fyra studier av terapi vid depression använde sig av inspelningar av terapisessioner för att undersöka vad terapeuter sa och gjorde som var effektivt eller ineffektivt. Ju mer terapeuterna betedde sig som psykodynamiska terapeuter, desto bättre utfall, säger Shedler. ”Detta var sant oavsett vilken form av terapi terapeuterna själva trodde att de tillhandahöll.”

Även denna artikel finns gratis på internet och låter sig väl läsas. Shedler är svårslagen när det kommer till att skriva om forskning på ett tillgängligt sätt. Byt gärna ut en av hängmatte-romanerna i sommar mot en bunt Shedlertexter och njut!

Fonagy och Bateman gjorde 2008 en uppföljningsstudie på en randomiserad kontrollerad studie med patienter som behandlats för borderline personlighetsstörning (BPS) med antingen mentaliseringsbaserad psykoterapi (MBT) eller treatment as usual (TAU) bestående av vanlig öppenvård med medicinering, stöd från sjuksköterskor samt perioder av annan, ibland inneliggande behandling, dock ingen specifik psykoterapi.

Uppföljningen skedde åtta år efter att studien påbörjats och fem år efter att de sista MBT-behandlingarna avslutats.

Studien visade att fem år efter avslutad MBT-behandling var MBT-gruppen betydligt mer förbättrad än TAU-gruppen på faktorer som suicidalitet (23% jämfört med 74%), diagnosstatus (13% jämfört med 87%), vårdbehov (2 år av öppenvårdbehandling jämfört med 3.5 år), medicinering (0.02 jämfört med 1.90 år av medicinering med tre eller fler mediciner), GAF (global funktion) över 60 (45% jämfört med 10%) och sysselsättning (3.2 år jämfört med 1.2 år i arbete eller studier).

Med andra ord: MBT är en effektiv behandlingsform vid borderline personlighetsstörning och resultaten håller i sig!