Syftet i doktorsavhandlingen var att utforska de teoretiska och kliniska innebörderna av personlighetsstörningar, personlighetsegenskaper samt försvarsmekanismer hos drogmissbrukare med psykos och personlighetsstörningar. Projektets syfte var, att via fyra empiriska studier samt en diskussionsartikel om metodologi, öka den psykodynamiska förståelsen. Det kan i förlängningen förbättra behandlingsplaneringen av missbrukare, exempelvis vilken typ av psykoterapi som skulle kunna vara indicerad. Ytterligare ett syfte var att definiera problem med psykodynamisk bedömning av missbrukare och i bästa fall kunna ge förslag på förbättringar av den. Psykoanalytiska teorier har prioriterats i de förklarings- och förståelsemodeller som diskuteras.

Metoderna som användes var fyra, varav två projektiva perceptgenetiska tekniker, Defense Mechanism Technique modified (DMTm) och Spiral Aftereffect Technique (SAT). Data erhållna från dessa tekniker, via snabba takistoskopiska bildexponeringar, kodas enligt en empiriskt beprövad manual. Sedan tolkas dessa data enligt en utvecklingspsykologisk och psykoanalytisk modell, vilken har till syfte att förstå motiven bakom specifika försvarsmekanismer. Den bygger framför allt på Freud, Bowlby, Kohut och Klein.

Den tredje metoden var en halvstrukturerad intervju, Karolinska Psychodynamic Profile (KAPP), som till sin konstruktion är influerad av Kernbergs strukturerade intervju. Via intervjuarens frågor avser KAPP att utforska personlighetsegenskaper hos patienten. I bästa fall kan patienten reflektera över sina olika funktionssätt inom olika områden. Intervjuaren kan även använda sig av överföringar samt motöverföringar. KAPP består av 18 delskalor. De första tre berör objektrelationskvaliteten, till exempel skalan Beroende och separation. Skalorna 4 till 7 berör jagfunktioner, till exempel aggressionshantering. Skalorna 8 till 9 berör affektdifferentiering, till exempel alexityma drag. Skalorna 10 till 12 berör kroppens betydelse för självkänslan, till exempel aktuell kroppsuppfattning. Skalorna 13 till 14 berör olika aspekter av sexualitet, till exempel sexuell tillfredsställelse. Skalorna 15 till 17 berör individens egna uppfattning av social betydelse, till exempel tillgång till råd och hjälp. Den sista delskalan (18) är av högre abstraktionsvärde, där intervjuaren gör en övergripande bedömning av personlighetsorganisationen. Skalorna bedöms utifrån 1, 1.5, 2, 2.5 och 3, där 1 är mest “normalt” och 3 minst “normalt”. KAPP baseras på en empiriskt grundad manual och bygger på psykoanalytisk teori, objektrelationsteorin.

Den fjärde metoden som tillämpades var en strukturerad intervjumetod som kallas Structured and Clinical Interview for DSM (SCID). Den är baserad på Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (3:e och reviderade upplagan, DSM-III-R), vilken är ateoretisk i sin konstruktion. Den klassificerar personlighetsstörningar på axel II utifrån tre kluster. Kluster A, inrymmer “udda” personligheter (paranoida, schizoida, schizotypa). Kluster B inrymmer “dramatiska” personligheter (antisociala, borderline, hysteriska, narcissistiska) och kluster C inrymmer “oroliga” personligheter (undvikande, osjälvständiga, passivt-aggressiva, tvångsmässiga).

Urvalet av de 84, i avhandlingen undersökta, injicerande drogmissbrukarna var hämtade från en kohortprocedur mellan 1994 och 1996 på Sabbatsbergs sjukhus, toxikomanikliniken. Exklusionskriterierna för de icke-psykotiska, men personlighetsstörda patienterna (n=65) var: utskrivning från sjukhuset före 4 veckor, långvarig psykofarmakologisk behandling, stark affektiv uni-/bipolärt syndrom och organiska hjärnskador. Denna grupp av patienter var drogberoende av antingen heroin (n=36 ) eller amfetamin (n=29), enligt DSM-III-R. En del hade även “sidodroger” under perioder, såsom kokain och alkohol. Procentfördelningen av personlighetsstörningar var överensstämmande med större studier (se tabell 1). Exklusionskriterierna för de psykotiska patienterna (n=19) var: utskrivning före 6 veckor, schizoaffektiva störningar, schizofreni, organiska psykoser och stark affektiv uni-/bipolärt syndrom. På grund av den svåra psykosen dessa patienter led av, kunde ej personlighetsstörning dokumenteras. Alla utom en (heroinmissbrukare) var substansberoende av i stort sett alla droger och preparat.

Resultaten i första studien visade att betydelsefulla skillnader fanns mellan psykotiska (n=19) och icke-psykotiska drogmissbrukare (n=65) i sättet försvarsmekanismerna reaktiverades mot subliminal ångest i DMTm. De psykotiska missbrukarna visade på: ”traumatisk ångest”, det vill säga testpersonen upplever starka färger i bildinnehållet, trots att de endast är svart-vita; även tecken på ”reifikation”, det vill säga förstelning eller livlösa upplevelser av det affektfulla bildinnehållet, samt realitetsbrist, det vill säga stora svårigheter att differentiera symboliskt innehåll från realistiskt. De psykotiska missbrukarna hade även signifikant mer av ”förnekande genom omvändning”, det vill säga de omvände bildinnehållet i DMTm så att det passade den egna psykopatologin bättre. Med andra ord, om en missbrukare hade stark separationsångest kunde denne uppleva ”tvillingar” i bildinnehållet, trots att den inte fanns där. Utifrån patientens perceptuella upplevelse kan det tolkas som att det inte känns lika ensamt. Tre emotionella barriärer är teoretiskt förankrade till ”förnekande genom omvändning” som psykotikerna hade svårigheter i att upprätthålla. Dessa var (1) separations- och olikhetsbarriären, (2) könsbarriären samt (3) generationsbarriären.

Dessa resultat har betydelse för hur psykoterapeutiska interventioner skall genomföras under behandlingar med psykotiska missbrukare, vare sig de är individuella samtal eller i miljöterapeutiska sammanhang.

I den andra och tredje studien undersöktes de 65 drogmissbrukarna med personlighetsstörningar. Det visade sig att ”projektiv introaggression”, det vill säga svårigheter att korrekt uppfatta aggressioner och istället sammanblanda dessa med till exempel illamående eller utsatthet, korrelerade med kluster A, (”udda”). Det var missbrukarna med paranoid samt schizotyp personlighetsstörning som bidrog till detta resultat. Försvaret ”inhibition” korrelerade till kluster C (”oroliga”). Intressant nog var det missbrukarna med undvikande personlighetsstörning som i stort sett ensamt bidrog till detta klusterresultat.

Andra intressanta resultat avseende försvarsmekanismer och personlighetsstörningar hos missbrukare, är: ”introaggression” (självdestruktivitet) korrelerade med borderline personlighetsstörning och ”isolering” av affekter korrelerade med obsessiv-kompulsiv personlighetsstörning. Dessa samband har empiriskt stöd i andra perceptgenetiska studier (utan parametern drogmissbruk), vilka refereras till i avhandlingen. Drogmissbrukarna med narcissistisk personlighetsstörning hade ”markerat förnekande” mot separationsångest i form av ”förlust av det trygghetsgivande självobjektet”.

De 47 drogmissbrukarna med antisocial personlighetsstörning (ASP) i kluster B, plus en komorbid andra personlighetsstörning analyserades separat. Resultaten visade att patienterna med ASP/narcissistisk personlighetsstörning hade ”markerat förnekande”, ASP/borderline personlighetsstörning hade ”introaggression” samt ”hotbortfall”, vilket är ett annat DMTm tecken som tyder på svårigheter att hantera aggressioner, och slutligen missbrukarna med ASP/ osjälvständig personlighetsstörning hade ”reaktionsbildningar” samt ”identifikation med aggressorn”

I den fjärde studien undersöktes de 47 missbrukarna med ASP plus en komorbid andra personlighetsstörning. Syftet var att utforska hur personlighetsegenskaper, utifrån KAPP, korrelerade till de tre DSM-III-R klusterna (udda, n=8; dramatiska, n=21; och oroliga, n=18). Försvarsmekanismerna var ju redan dokumenterade (se ovan).

Här visade det sig att höga värden på skalorna, det vill säga svårigheter på respektive skala, ”Beroende och separation”, ”Hantering av aggressiva affekter”, ”Alexityma drag”, ”Normopatiska drag” samt ”Sexuell tillfredsställelse” var överrepresenterat i klustret B, ”dramatiska”. Drogmissbrukarna med ASP/narcissism visade sig ha högst psykopatologi i samtliga fem skalor. Patienterna med ASP/borderline hade hög patologi i ”Hantering av aggressiva affekter” samt kapaciteten att erhålla ”Sexuell tillfredsställelse”. I relation till försvarsmekanismer var det intressant att patienter med ASP/narcissism ”förnekade” sin inverkan i KAPPs utforskningsområde kring ”Sexuell tillfredsställelse”. De sa i högre utsträckning: ”Ingen person verkar kunna tillfredsställa mig” medan patienter med ASP/ borderline personlighetsstörning sade: ”Jag har det inte bra sexuellt, ofta utsätter jag mig för destruktiva situationer” (introaggression—självdestruktivitet).

Vissa skalor i KAPP och tecken i DMTm korresponderar i mätning (om än olika) av varierande psykologiska fenomen. Exempelvis överensstämmer skalorna i KAPP ”Beroende och separation” och ”Alexityma drag” (det vill säga svårigheter att förnimma och uttrycka nyanser i känslolivet) med försvarsmekanismen ”markerat förnekande” enligt psykoanalytisk teori. Att drogmissbrukarna med ASP/narcissistisk personlighetsstörning hade detta, som studien visade, överensstämmer även med resultat från andra studier.

Slutord.
Man har avsevärda fördelar att ha kännedom om dessa resultat vid planering av behandlingar för missbrukare. Utifrån empiriskt beprövad personlighetsbedömning kan vi alltså få en uppfattning om vilken grupp som behöver mer specifik intervention i behandling. Exempelvis bör man vara väl förberedd inför behandling av patienter från kluster B, ”dramatiska”, då de uppvisar högre patologier i denna avhandling och som kliniskt alltid involverar psykoterapeuten i sina dilemmor, vare sig han vill eller inte. Man kan också bygga upp ett dataregister för empirisk forskning. Andra betydande iakttagelser, vilka också tas upp i studie fem, är att tillämpa triangulering av metoder. Det betyder, utifrån författarens perspektiv, att vid en och samma bedömningsperiod av en missbrukare (eller grupp av dem) tillämpa olika metoder som fångar upp olika medvetandenivåer av psyket. Det skulle kunna vara till exempel DSM systemet, som avser i huvudsak att utröna det medvetna i psyket hos patienten. Därefter skulle man till exempel kunna applicera KAPP, som enligt författaren huvudsakligen undersöker det förmedvetna dimensioner hos patienten med drogmissbruk. Slutligen skulle man kunna testa en patient med ett projektivt test, som avser att tolka det omedvetna i psyket. Villkoren för validering av metoderna skulle förbättras avsevärt inom missbrukarvården och dessutom skulle patienten få en högre kvalitetssäkring vid personlighetsbedömningen. I framtiden hoppas jag att fler empiriska studier görs inom området personlighetsbedömning, vilket jag anser utgör basen och möjligheten till vetenskaplig evidensbaserad evaluering av behandlingseffekter. Inom området ”empirisk utvärdering av psykoterapi” finns stora vinster att hämta redan vid god personlighetsbedömning.

En manual för psykodynamisk diagnostik (PDM) – ett försök att kompensera för den deskriptiva psykiatrins diagnostiska etiketterande.

Nancy McWilliams, en modern frontfigur inom den psykodynamiska skolbildningen, skriver i en text om hur tankarna kring PDM (psychodynamic diagnostic manual) växte fram. Hon beskriver hur synsättet inom psykiatrin hastigt förskjutits, från att handla om en helhetlig syn på människan till att mer snävt definiera sjukdomar, etikettera dessa och inleda behandling som uteslutande handlar om att eliminera olika yttre symtom.

McWilliams gör en kort historisk exposé där hon redogör för hur det rådande diagnostiska verktyget inom psykiatrin kommit till – Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders. Som i sin ambition att vara ateoretisk, för att på så sätt utgöra en gemensam grundsyn för olika yrkeskategorier inom psykiatrin, också uteslutande blivit en deskriptiv manual.

Ett gemensamt språk och en ateoretisk ingång är något som McWilliams visserligen ser ett behov av, men som det är idag förlitar sig kliniker enkom på yttre karakteristika. De diagnostiska kriterier som en kliniker inom psykiatrin är tvungna att använda är alltså nästintill uteslutande yttre observerbara beteenden.

Utan att väga in inre egenskaper blir diagnostiken lätt ihålig och riskerar att missa målet – det vill säga att erbjuda patienten det bemötande och den behandling hon önskar! McWilliams skriver i sin text att DSM med tiden kommit att offra validiteten i ett desperat försök att öka den diagnostiska reliabiliteten. DSMs validitet har ifrågasatts otaliga gånger och på senare tid har forskning (Herzig & Licht, 2006; Shedler & Westen, 2007) även visat att dess reliabilitet är otillfredsställande.

Den bristande reliabiliteten kan också tänkas ha en politisk-ekonomisk dimension. Kanske väljer man som kliniker inte bara den diagnos som passar bäst in på patienten, kanske väljer man också utifrån de konsekvenser man vet att diagnosen kommer göra gällande. (Exempel på detta kan vara dagens debatt om neuropsykiatriska diagnoser som genererar extra pengar till skolan).

Hon lyfter också upp att forskning visar att personlighetsrelaterad problematik förmodligen spelar en överordnad roll vid psykisk ohälsa samt att denna med största sannolikhet går att placera längs ett kontinuum. Traditionellt brukar man, inom psykodynamisk teori, tala om personlighetsorganisation. Inom DSM har man, i dagsläget ändå valt att dela personlighetsorganisationen i klart avskiljda kategorier – olika personlighetsstörningar. Resultatet blir då att patienterna ofta uppfyller kriterierna för mer än en personlighetsstörning samtidigt – personlighetsrelaterad diagnostik enligt DSM-systemet kan alltså på goda grunder i viss mån anses vara godtycklig.

I dagens evidensforskning, som uteslutande utgår ifrån DSM-diagnoser, renodlar man också patienter avseende diagnos. I depressionsstudier finns således inga personlighetsstörda patienter med – vi får en psykologisk forskning som säger mycket om hur vi kan ska behandla patienter med ”enkel” axel-1-relaterad problematik, men som säger desto mindre om hur vi ska behandla personlighetsrelaterad problematik.

DSM är heller inte gjort för att vägleda kliniker i frågan hur patienten bäst bör bemötas för att främja den terapeutiska alliansen – vilket troligen kommer vara en avgörande faktor för behandlingsutfallet.

PDM växte fram som en reaktion på rådande psykiatrisk diagnostik. Inom PDM värdesätter man inre egenskaper och väger in dessa när man ställer en diagnos. Som grund för en diagnos, enligt PDM, ligger personlighetsorganisationen och personlighetstypen, den så kallade p-axeln. Tanken är att man först måste försöka finna vilken typ av personlighet patienten har för att sedan, i den kontexten, förstå hans/hennes specifika problematik.

PDM utgör ett försök att brygga över den deskriptiva psykiatrins tydliga begränsningar. DSM har lett till att korttids- och farmakologiska insatser fått en framskjuten roll i bemötandet av psykopatologi. Detta på bekostnad av de långa, komplexa, icke-tidsbegränsade terapiformerna.

PDM ersätter inte det rådande DSM-systemet, snarare agerar det som ett välbehövligt komplement. Den täcker såväl vuxna som ungdomar, barn och spädbarn.

För vuxna utgår man ifrån den så kallade P-axeln – personlighetsmönster och personlighetsstörningar. Denna består i sin tur av en övergripande personlighetsorganisation fördelad över ett kontinuum (grav borderline till lätt neuroticism) samt personlighetstyp/störning. Tanken är att din personlighet tar sig i olika uttryck beroende på var du placerar dig avseende personlighetsorganisation. Manualen beskriver en rad observerade personlighetsstörningar, deras centrala drag och eventuella differentialdiagnoser. Poängen är att man utgår ifrån inre egenskaper och dynamik snarare än yttre observerbara karakteristika.
Näst kommer M-axeln (mental functioning) som kan beskrivas som ett alternativ till DSMs GAF-skala. Den listar ett antal olika mentala egenskaper/förmågor som är viktiga för individen och centrala för att klinikern skall förstå klientens specifika problematik. Den utgår alltså inte ifrån yttre, observerbara kriterier så som GAF.

S-axeln utgår ifrån DSM-axel-1-diagnoser, men beskriver istället hur det är att lida av dem. För varje kategori utgick författarna från kognitiva, affektiva, somatiska och interpersonella faktorer i att lida av en specifik diagnos. Förhoppningen är att detta, på ett enklare sätt, skall göra att klinikern kan empatisera med sin patient och sätta sig in i hennes subjektiva situation.
Slutligen får vi ta del av fallexempel utformade för att visa på manualens styrkor och systematik. De fyller också en tydlig funktion då de visar att vitt skild problematik kan ge upphov till liknande symtom.

Avsnittet om barn och ungdomar täcker in samma områden, men de är disponerade annorlunda. Här börjar man istället med M-axeln för att få reda på barnets utvecklingsnivå, som är överordnad dess personlighet. P-axeln kallas också för ”emerging personality patterns and disordes” för att understryka att det handlar om en individ i utveckling. S-axeln är konstruerad i likhet med den för vuxna. Här finns också ett avsnitt om tidig barndom där man redogör för tidig problematik och problemområden.

Manualen avslutas dessutom med en välbehövlig genomgång av relevant forskning.

Nu tar psykodynamiskt.nu julledigt. Vi ses igen 2012 – vi önskar er alla en riktigt god jul och ett gott nytt år!

Karin och Jakob

Under senare år har vi sett ökade krav och önskemål om empiriskt förankrade begrepp och metoder inom vårt arbetsfält. Inte minst har debatten gällt den psykodynamiska psykoterapin. För några år sedan nåddes jag av ett e-brev publicerat på en sändlista för personer som arbetar med psykospsykoterapi. E-brevet gjorde gällande att man i Tyskland gjort bedömningen att psykodynamisk terapi är tillfredsställande vetenskapligt beprövad och därför ska tillhandahållas i offentlig vård.

Här väcktes frågor hos mig om vad som kan vara annorlunda i en tysk bedömning av evidensfrågan mot andra länders motsvarande bedömningar. Mitt sökande gav inga fullödiga svar, men ledde till att jag fick kännedom om en tyskspråkig forskning som mer eller mindre saknas i den engelskspråkiga forskningsvärlden. Ett av fynden, som nu finns tillgängligt på engelska, var diagnosmaterialet OPD (Operationalized psychodynamic diagnosis). Den tyska arbetsgruppen bakom diagnosmanualen OPD har sedan drygt femton år tillbaka arbetat med att ta fram ett diagnostiskt instrument där ambitionen är att införliva senare års forskningsfynd, ge en tydlig beskrivning av psykiatriska syndrom och som – framförallt – är utformat för att understödja klinisk diagnostik, behandlingsplanering och behandlings- utvärdering på psykodynamisk grund. Gruppen bestod inledningsvis av ett litet antal tyska forskare och kliniker med psykodynamisk skolning som under tidigt nittiotal tog sig an uppgiften att formulera några första utgångspunkter för ett diagnostiskt ramverk med rötter i aktuell kunskap från olika ur psykodynamiskt hänseende relevanta forskningsområden. En del av den grundforskning som gjorts kring centrala begrepp finns samlad i en antologi (Rudolf, Grande, & Henningsen, 2002), tyvärr endast på tyska. Tidigt utkristalliserades fem områden som kom att utgöra manualens fem axlar:
1. Upplevelse av ohälsa och förutsättningar för behandling
2. Interpersonella relationer
3. Konflikt
4. Struktur
5. Psykiska och psykosomatiska störningar

Utvecklingsarbetet
Fem arbetsgrupper tillskapades för utvecklingen av innehållet av de respektive fem axlarna. Inledningsvis publicerades utgångspunkterna och de preliminära resultaten från pilotstudier i tyskspråkiga tidskrifter. Den första utgåvan av manualen, på tyska, gavs ut 1996 (Arbeitskreis OPD, 1996) och den första versionen av manualen för arbete med barn och tonåringar gavs ut 2003 (Arbeits- kreis OPD-KJ, 2003). Gruppen utvidgades och manualens begrepp testades med avseende på validitet och reliabilitet. Ett omfattande arbete lades under den tidiga utvecklingen på att skapa en god operationalisering som tillåter både teoretisk förankring, tillräcklig överensstämmelse mellan bedömare och hög grad av klinisk relevans. En annan aspekt som man beaktade var att inte göra begreppen alltför teoretiskt skolspecifika, så att manualen ska kunna användas av behandlare med olika psykodynamiska inriktningar. Flera mindre revisioner av axlarnas innehåll följdes av en större revision och omarbetning, OPD-2, som gavs ut på tyska 2006 och översattes till engelska 2008 (OPD Task Force, 2008). Både den första och den andra upplagan av manualen har också översatts till en lång rad andra språk, bland annat spanska, italienska, ryska, ungerska och kinesiska. Ytterligare översättningar är under arbete. En sammanfattning av validitetsstudier på OPD-manualen finns att läsa på engelska (Cierpka, et al., 2007) och den senaste tidens utveckling av detta arbete finns att läsa på tyska (Zimmermann, et al., 2010).

Den diagnostiska intervjun
Intervjun för OPD-diagnostiken antas ta cirka en timme att genomföra. Kortfattat kan sägas att man förespråkar en intervju som har sin grund i en icke styrande psykoanalytisk hållning, där överföring och motöverföring i patient-terapeutrelationen kan utvecklas. Samtidigt framhåller man behovet av att göra avbrott i den mer neutrala hållningen för mer specifika och riktade frågor. Balansen mellan dessa båda format är nödvändig för att kunna erhålla information av de olika slag som skattas på systemets olika axlar. I manualen påtalas likheten med Kernbergs strukturella intervju i sättet att hantera intervjusituationen.

För att kunna genomföra den diagnostiska intervjun vid ett tillfälle är det nödvändigt att man har ganska god kännedom om de områden man sedan ska skatta och i synnerhet de differentialdiagnostiska överväganden som kan uppstå mellan olika delar av systemet och som kan behöva utkristalliseras genom aktiv styrning av intervjun. Om man är mindre van vid diagnostiken kan förstås intervjun göras vid flera tillfällen där man har möjlighet att följa upp och fördjupa sådant som är oklart.

Skattning med OPD-systemet
Skattningen genomförs direkt efter genomförd intervju. Till varje aspekt som skattas finns en skala med ankringspunkter som beskriver den aktuella bedömningsnivån, i likhet med andra skattningssystem, till exempel GAF (global assessment of functioning).

Åtskilligt stödmaterial för att genomföra skattningarna finns som appendix i manualen. Exempelvis kan man titta närmare på vilka utsagor från patienten som kan vara indikativa för en viss inre konflikt, vilket uppträdande i intervjusituationen som kan ha ett specifikt informationsvärde och vilka typer av interventioner från intervjuaren som kan användas för att undersöka en viss frågeställning djupare.

Axlarnas innehåll
Axel I – Upplevelse av ohälsa och förutsättningar för behandling
Här skattas sådant som livskvalitet, symtombelastning, patientens uppfattning om sina problem samt interna och externa hinder och resurser för förändring. Fokus i dessa skattningar är de senaste två veckorna. Även GAF och livskvalitetsinstrumentet EQ-5 innefattas i axel I. Till stora delar utgörs axel I alltså av sådant som inte är direkt knutet till psykodynamisk teori utan är en naturlig del av en allmän psykiatrisk intervju.

Om syftet med diagnostik är att kunna planera för psykoterapi finns även en så kallad psykoterapimodul som omfattar områden om preferens för olika behandlingsmål (symtomminskning, reflekterande/klargörande av motiv, känslomässigt stöd, aktiv-direktiv inriktning) samt “psychological mindedness” och sekundärvinster av problem. En liknande modul finns även för att skatta faktorer av särskild betydelse för en rättspsykiatrisk kontext.

Värt att nämna för svenska förhållanden är också att psykosomatiska problemformuleringar är väsentligt mer framträdande i den tyska psykoterapitraditionen. Det syns genomgående i manualen att psykosomatiska aspekter uppmärksammas och det märks i synnerhet i axel I där psykologiska och somatiska aspekter av problem, hinder och behandlingsalternativ skattas separat. Patientens sätt att förstå sina problem, såsom kroppsliga och/eller psykiska blir avgörande för motivation och behandlingsstrategier.

Axel II – Interpersonella relationer
Relationella mönster utgör en egen axel och genomförs som en skattning av två kompletterande perspektiv:
Perspektiv A – Patientens upplevelse av sina relationer
Perspektiv B – Andras upplevelse av att relatera till patienten

Dessa perspektiv delas in i två fält vardera:
(Perspektiv A) ”Patienten upplever andra, gång på gång som…”
(Perspektiv A) ”Patienten upplever sig själv (gentemot eller tillsammans med andra) gång på gång som…”
(Perspektiv B) ”Andra (inklusive intervjuaren) upplever patienten, gång på gång som…”
(Perspektiv B) ”Andra (inklusive intervjuaren) upplever sig själva med avseende på patienten, gång på gång som…”

Dessa perspektiv matchas sedan mot en lista med fraser som beskriver relationella upplevelser. När de mest centrala aspekterna inom respektive område fastställts sammanfattas detta i löpande text till ett för patienten centralt dysfunktionellt relationsmönster (eller eventuellt flera sådana). Ett exempel på en sådan sammanfattning, hämtad från en fallbeskrivning i OPD-2 ser ut som följer:

…hur patienten gång på gång upplever andra
Patienten upplever andra som krävande och är rädd att inte lyckas leva upp till kraven och generas
…hur hon reagerar på vad hon upplever
Hon försöker undvika detta genom att anpassa sig och genom att göra allt för att ta hand om andra
…den relation patienten (omedvetet) erbjuder andra med denna reaktion
I kontrast till denna självbild framstår hon som krävande och kritisk
...det svar hon (omedvetet) föreslår andra på detta sätt
Detta leder till att andra hanterar henne varsamt och skyddar sig, eller blir oförskämda och tillrättavisande
…hur patienten upplever det om andra reagerar som förväntat
Det är risk att hon uppfattar båda dessa svar som tecken på att hon misslyckats med att leva upp till kraven

Som syns av beskrivningen omfattas alltså både överförings- och motöverföringsaspekter i beskrivningen. Det cykliska och självförstärkande lyfts också upp genom den processbeskrivning som sammanfattar axel II.

Axel III – Konflikt
En inre kamp mellan en persons motiv, önskningar, värderingar och idéer är ofta ett centralt fokus för psykodynamisk teori och terapi. I OPD-systemet beskrivs dessa som sju olika konflikttyper som alla kan manifesteras i aktiv eller passiv form (ofta med inslag av båda). Alla dessa sju konflikter skattas med avseende på förekomst hos patienten i nivåerna ”frånvarande”, ”obetydlig”, ”framträdande”, ”mycket framträdande” eller ”inte möjlig att skatta”. Innan man tar ställning till skattning av enskilda konflikter måste först förutsättningarna för tillförlitlig skattning fastställas. Manualen anger en rad situationer som gör att man inte kan genomföra skattningen. Det kan till exempel handla om att konflikten kan antas vara stressinducerad, alltså vara tecken på en stark reaktion på en mycket svår situation, eller att personen är starkt defensiv under intervjutillfället. Konflikter som berörs är:

• Individuation vs beroende
• Underordning vs kontroll
• Behov av omsorg vs självtillräcklighet
• Självvärdeskonflikt
• Skuldkonflikt
• Oidipal konflikt
• Identitetskonflikt

Till skillnad från det korta tidsspann som uppmärksammas vid skattning av axel I (senaste två veckorna) är perspektivet vid skattning av konflikt ett livsloppsperspektiv. Här beskrivs generella karaktäristika för konflikttyperna, såsom vägledande affekter, vanliga motöverföringsreaktioner och interaktionsmönster likväl som konflikttypiska aspekter av familjemönster, partnerskap, arbete, förhållande till ägodelar, kropp och sexualitet och sätt att hantera ohälsa.

När konflikttyper skattats kan mer än en konflikttyp vara mycket framträdande, men en av dem väljs som central och den andra som sekundär.

Axel IV – Struktur
Strukturen är den bas som formar individens karaktäristiska sätt att ständigt återetablera sin intrapsykiska och interpersonella balans, en uppsättning mentala resurser eller dispositioner med bas i utvecklingspsykologi som är av central betydelse för den psykiska hälsan. Här finns likheter med Otto Kernbergs strukturella teori. Fyra områden skattas, där varje område anger tre funktioner med avseende på självet och tre funktioner med avseende på objektet. Områdena berör självreglering och reglering av objektrelationer, reglering av impulser, affekter och självvärde, emotionell förmåga samt förmåga till anknytning.

I tabellen återfinns uppbyggnaden av området ”emotionell förmåga: inre kommunikation och kommunikation med omvärlden”. De tre funktioner som avser självet kan här förstås intrapsykiskt som förmågan att ha en inre dialog och att förstå sig själv. Förmågan att tillåta framväxten och upplevelsen av affekter inom sig är en förutsättning för detta. I den inre kommunikationen spelar fantasin en viktig roll som förmedlande emotionell upplevelse och som mönster för handlande. Här återfinns också den subjektiva upplevelsen av kroppen och dess inre liv (”body self” respektive ”aliveness”). I objektdimensionen avses det känslomässiga utbytet mellan sig själv och andra. I den här, strukturella bemärkelsen menas att skapa kontakt på en interpersonell-emotionell nivå, att kommunicera sina affekter till andra, att låta sig själv bli nådd av andras affekter och att kunna etablera en ömsesidighet i form av delad förståelse och vi-känsla. De funktioner som syns i kolumnen längst till höger i tabellen är de som skattas. Sedan summeras resultaten till sina respektive överordnade kategorier.

De strukturella resurserna slås samman till ett genomsnitt som utgör den övergripande strukturella nivån. Fyra punkter på den sammanslagna skalan beskrivs också med beteckningarna ”hög nivå av strukturell integrering”, ”måttlig…”, ”låg…” samt ”desintegrerad”. Den sammanslagna strukturella nivån kompletteras sedan med en översyn av styrkor och svagheter som framkommer i profilen av skattningarna. Det är vanligt att de olika skattningarna på axel IV utfaller med låg spridning. Men den variation som uppstår blir då särskilt intressant eftersom den kan utgöra en betydelsefull brist eller resurs för individen.

Axel V – psykiska och psykosomatiska störningar
Denna axel utgörs av den sedvanliga ICD- eller DSM-diagnostik som används i det aktuella landet.

I nästa del går texten bland annat igenom val av fokus och behandlingsplanering, behandlingsutvärdering, OPD-2 i förhållande till PDM samt författarens egna reflektioner kring användandet av OPD-2. Missa inte det! 

För mer information om Riksföreningen Psykoterapicentrum, titta gärna in på deras hemsida!