Funktionell dyspepsi (FD) kallas ett tillstånd som innebär ihållande eller återkommande smärta/obehag lokaliserat i övre magtrakten. För att diagnosen skall kunna sättas krävs att medicinsk undersökning kunnat utesluta organiska orsaker till symtomen. Ofta upplever patienten känslor av uppsvälldhet, illamående, snabb mättnad eller kräkningar. Patienter med FD lider också oftare av ångest eller depressionsbesvär än normalpopulationen (Henningsen et al., 2003).

Farmakologisk behandling för FD har visat på blandade resultat och viss forskning tyder på att SSRI- och SNRI-preparat inte är mer effektiva än placebo (Van Kerkhoven et al., 2008; Talley et al., 2008). Kognitiv terapi har prövat i en studie och fått bra resultat (Haug, 2002) och även en psykodynamisk-interpersonell (PI) korttidsterapi har prövats, men då i en hårt belastat patientgrupp, med kronisk FD-problematik som tidigare inte svarat på farmakologisk behandling. PI var signifikant överlägset kontrollgruppen vid avslutad behandling, men vid tolv månaders uppföljning var skillnaderna inte signifikanta längre. I en post-hoc-analys visade det sig att PI fortfarande var signifikant bättre än kontrollgruppen om man kontrollerade för patienter med svår halsbränna (Hamilton et al., 2000), med andra ord var det denna patientgrupp som drog ner resultaten.

Nyligen publicerades så en andra RCT på dynamisk korttidsterapi vid FD. Den här gången utgick forskarna från Luborskys psykodynamiska Supportive-Expressive Psychotherapy, där terapeuten och patienten gemensamt formulerar en kärnkonflikt (Core Conflictual Relationship theme [CCRT]) i patientens liv som behandlingen sedan utgår ifrån. I studien hade man, utöver mått mätande FD-relaterade symtom, även mått avseende försvarsfunktion samt alexitymi.

Innan behandling påbörjades utredde man eventuella organiska, bakomliggande förklaringar till symtomen. Därefter inkluderades patienterna i studien där man ställde Supportive-Expressive Psychotherapy i kombination med medicinering mot enbart medicinsk behandling. Till skillnade från Hamilton et al. (2000) bestod populationen i den aktuella studien inte bara av kroniker utan utgjorde en mer heterogen, typisk grupp FD-patienter med olika grad av symtomatologi.

Totalt fann man 49 patienter som randomiserades till antingen terapi och medicinsk behandling eller enbart medicinsk behandling. Den medicinska behandlingen bestod av olika symtominriktade preparat, inte psykofarmaka. Terapin utgick ifrån ett för patienten unikt CCRT,  gemensamma intrapsykiska såväl som interpersonella mönster som kan skönjas i olika relationer vid olika tidpunkter i patientens liv. Totalt erhöll patienterna 16 sessioner, fördelade över en gång i veckan.

Resultaten utgår ifrån en intent-to-treat analysis (dvs. alla patienter som påbörjat, men inte nödvändigtvis avslutat, terapin). Gruppen som erhöll kombinationsbehandling av terapi och medicin var signifikant överlägsen kontrollgruppen avseende alla dyspepsirelaterade symtom, till skillnad från den medicinska behandlingen där dessa inte förändrades signifikant över huvud taget. Ingen tidigare studie där FD-patienter erhållit terapi har visat resultat där alla dyspepsirelaterade symtom gått ned.

Behandlingen innebar också att patienternas totala poäng avseende alexitymi blev lägre jämfört med kontrollgruppen. Förändringen förklaras av att patienterna i terapigruppen blev bättre på att identifiera och beskriva känslor.

Jämfört med kontrollgruppen använde terapipatienterna även en högre grad av mogna försvar, samt lägre grad av omogna och neurotiska försvar vid avslutad terapi. Den medicinska behandlingen ledde inte till några förändringar avseende alexitymi eller försvarsfunktion.

Studien är viktig i flera avseenden. För det första visar terapin upp en robust effekt och till skillnad från tidigare studier så förändrades patienter inom samtliga dyspepsirelaterade mått – samt att dessa förändringar står sig tolv månader efter avslutad behandling. Studien visar vidare att Supportive-Expressive Therapy leder till minskade alexityma besvär samt mer välfungerande försvar.

Studien har också vissa brister som gör att dess fynd måste tolkas med försiktighet. Till att börja med tycks det endast ha varit en terapeut som behandlat patienterna – detta medför risken att blanda samman terapeutfaktorer med metodfaktorer. Vidare utgår studien från ett relativt litet sample av patienter. Vidare var tidsperioden som kontrollgruppen gick i behandling kortare än den tid som terapigruppen var i behandling. Resultaten skulle således kunna härledas till att förändingar avseende symtom är ett resultat av att patienterna fått en större mängd behandling snarare än att de fått en specifik dynamisk behandling. Vidare hade det varit intressant om man mätt försvarsfunktion, alexitymi samt symtom mer frekvent och vid fler tillfällen – då hade man också kunna resonera kring vad som ger vad, till exempel om det är så att mer mogna försvar och en högre affektmedvetenhet förekommer symtomförändringar eller om det är tvärtom.

Från att ha varit centrala i den tidiga psykoanalysen har frågor om sex och sexualitet fått allt mindre utrymme i moderna psykodynamiska teorier. Även i terapirummet verkar dessa ämnen fortfarande svåra att närma sig. Är sex och sexualitet inte längre en självklar del av psykodynamiska psykoterapeuters verksamhetsområde?

Dagens västerländska samhälle beskrivs ofta som frigjort och öppet när det gäller sex och sexualitet. Man skulle därmed kunna föreställa sig att dessa områden inte längre är särskilt vare sig laddade eller problematiska för oss fria, moderna människor. Men uppenbarligen är detta inte fallet. Den västerländska kulturen framstår snarare som besatt av sex, och sprängfylld av motsägelser och konflikter kring vad sex är och borde vara.

Att repressiva regler kring sexualitet i många, om än långt ifrån alla, fall ersatts av förväntningar på sexuell utlevelse kan knappast betraktas som frihet, utan snarare som ett skifte från en uppsättning regler till en annan. Den sexuella frigörelsen i sig kan därmed bli en källa till skam, genom att den etablerar nya normer att leva upp till.

Trots att media ägnar stort utrymme åt sex och sexualitet innebär det inte nödvändigtvis att man tar dessa ämnen på allvar. Tvärtom handlar det ofta om ett oreflekterat förmedlande av stereotypa normer och ideal. Den seriösa diskussionen om sexualiteten lyser med sin frånvaro i det offentliga samtalet. Här menar vi att psykologer och psykoterapeuter borde ha mycket att bidra med. Den psykoanalytiska rörelsen har en lång tradition av att intressera sig för sex och sexualitet, och är knappast känd för att undvika varken problematiserande eller komplexa resonemang.

Ändå beskriver många psykodynamiker att sexualiteten under de senaste decennierna fått mindre utrymme såväl i teorin som i den kliniska praktiken, och man anger en rad möjliga förklaringar till detta. Såväl objektrelationsteorin som ett betonande av den ”verkliga” relationen mellan terapeut och patient verkar kunna leda till att sexualiteten marginaliseras, men på två olika sätt. Ett objektrelationsteoretiskt synsätt förefaller ibland leda till att sexualiteten helt enkelt inte ses som så viktig att utforska. I det senare fallet handlar det inte om ointresse, utan om att detta område helt enkelt blir svårare att hantera. Så vilken plats har sexualiteten i nutida psykodynamisk teori och praktik? Hur bemöter terapeuter patienter som avviker från den heterosexuella normen? Och hur blir det för patienterna? 

Patientperspektivet

Knappast någon skulle väl uppge något annat huvudsakligt skäl för att bedriva psykoterapi än att hjälpa sina patienter. Ändå har psykoterapiforskningen ägnat anmärkningsvärt lite uppmärksamhet åt just patienternas upplevelser. Det inom psykoterapiforskningen så flitigt använda begreppet evidens innehåller enligt Werbart (2007) tre parter: det vetenskapliga samhället som förväntas pröva kunskapsbasen, klinikern som ska koppla samman vetenskapen med sin erfarenhet, samt patienten med sin individuella kombination av problem, preferenser och föreställningar. Att evidensbegreppet under senare år reducerats till att vara liktydigt med randomiserade kontrollerade studier innebär därmed en stor förlust.

Vår undersökning

Flera saker har gjort oss intresserade av hur man pratar om sex och sexualitet i psykoterapier. I samband med ett projekt på Alla Kvinnors Hus förvånades vi över att psykoterapeuter i så pass hög utsträckning hänvisade sina patienter dit, då frågor om sex eller sexuella övergrepp aktualiserades i terapiarbetet. Borde inte terapeuterna själva vara kapabla att hantera dessa ämnen? Våra kontakter med personer verksamma vid RFSU-kliniken i Stockholm bekräftade bilden av sex och sexualitet som ämnen som terapeuter har svårt att hantera. Till detta kommer våra egna erfarenheter från psykologlinjen, där vi många gånger upplevt att sex och sexualitet skulle behöva få mer utrymme.

I arbetet med vår uppsats gjorde vi en uppdelning mellan sex och sexualitet. Med sexualitet avser vi sådant som könsidentitet, begär, och fantasier och drömmar med sexuellt innehåll. Sex syftar på mer konkreta sexuella erfarenheter, det som Shalev och Yerushalmi (2009) benämner ”ytlig” eller ”extern” sexualitet. Båda dessa begrepp är dock komplexa och mångbottnade, och varierar beroende på kulturell, social och historisk kontext.

Utgångspunkten för vår psykologexamensuppsats ”Ska vi prata om sex?” var enkel: vi ville undersöka patienternas upplevelser av hur sex och sexualitet behandlas i psykodynamisk terapi, och vi ville göra det genom att fråga patienterna själva. Vi genomförde sju semistrukturerade kvalitativa intervjuer, och analyserade materialet utifrån en fenomenologisk ansats. Vi avhöll oss i stort sett från spekulationer kring våra informanters möjliga omedvetna motiv, motstånd eller liknande, utan strävade efter att hela tiden ligga nära våra informanters utsagor. Att våra informanters berättelser är subjektiva gör dem inte mindre sanna. Man måste dock komma ihåg att patientens perspektiv, liksom terapeutens, oundvikligen bara är en sida av historien. Vår analys resulterade i fem huvudteman: Pratbarhet; Initiativ & ansvar; Terapeuten och det sexuella materialet; Sexprat och den terapeutiska relationen; samt Normativitet. Vi kommer här att redovisa och diskutera ett urval av de fynd vi anser mest intressanta. För att göra materialet mer läsbart har vi gett våra informanter fiktiva namn.

Pratbarhet 

Vad får man egentligen prata om i sin terapi? En förutsättning för att the ”talking cure” ska kunna fungera är att viktiga ämnen faktiskt blir pratade om. Flera av våra informanter beskriver sex och sexualitet som svåra eller omöjliga områden att prata om i sina terapier, och många av dem upplevde också att deras terapeuter hade svårt att hantera dessa ämnen, en upplevelse som får stöd i tidigare forskning.

För flera av våra informanter verkar sexualiteten ha en central betydelse för den egna identiteten. Att prata om sex blir ett sätt att definiera vem man är. En av våra informanter, Hillevi, beskriver att hon var på sin vakt när det gällde hur hennes terapeut hanterade frågor om sex och sexualitet. Hon var uppmärksam på terapeutens reaktioner och vaksam mot övertolkningar, samtidigt som hon hade en önskan och ett behov av att prata om sex och sexualitet. Att sex och sexualitet är laddade ämnen innebär givetvis inte att man ska undvika dem i terapi. Tvärtom. Det är just denna laddning som gör det så viktigt att erbjuda en möjlighet att arbeta med dem.

Den egna sexualiteten är givetvis också en potentiell källa till njutning och glädje. Kanske uttrycker Hillevi något av sexualitetens komplexitet då hon säger att ”det är ju få saker som det ligger så mycket prestation i som sex, samtidigt som det ska vara så fantastiskt och trevligt och underbart och verkligen det bästa som finns”. Vi tror att det kan finnas en tendens hos patienter, och kanske även terapeuter, att uppfatta sex som något särskilt, som ett område man ogärna problematiserar eller intellektualiserar mer än nödvändigt. Kanske finns en önskan att hålla sexualiteten avskild från andra delar av livet, att freda den. Sofia, en annan av våra informanter, beskriver att hennes terapi var så problemfokuserad att allt hon tog upp riskerade att ses som, och rentav förvandlas till, problem. ”Jag bara behövde bolla det lite”, säger hon, ”men istället pratades det om det som om det var ett stort problem.” Detta bidrog till att hon undvek att tala om sex och sexualitet i sin terapi. Vi tror att ett alltför snävt fokus på problem riskerar att vara allmänt hindrande genom att göra terapin mindre glädjefylld, men också göra det svårare för patienten att ta upp sådant som faktiskt är problematiskt.

Hillevi var rädd att om hon väl började prata om sex på en alltför detaljerad nivå så skulle hon förlora kontrollen över sina utsagor, den terapeutiska relationen skulle bli alltför intim och hon skulle känna sig ”uppfläkt”. Terapeuten skulle kunna ”överraska” henne med sexuellt material när hon inte var beredd, och ”ta upp det hux flux när som helst!”. Men Hillevi beskriver också en oro för att även terapeuten skulle förlora kontrollen. Man får en bild av hur de båda står maktlösa medan en störtflod av explicit sexuellt material sköljer över dem. Det är tydligt att Hillevi inte var trygg med att hennes terapeut skulle kunna hantera situationen. Detta innebär givetvis inte nödvändigtvis att hennes terapeut verkligen skulle ha varit så oförmögen som Hillevi befarade, men denna hennes rädsla gjorde att hon avstod från att prata konkret och detaljerat om sex, vilket hon i efterhand beklagar. En annan informant, Elin, hade en rakt motsatt upplevelse. Hon beskriver hur hennes terapeut gjorde det möjligt för henne att undersöka sina känslor i relation till sex och sexualitet utan att drunkna i dem. Istället för att, som i Hillevis fall, bli en del av en hotande kontrollförlust blev Elins terapeut en trygghet och ett stöd. Kanske var det viktigt att det var Elins terapeut som förde in deras samtal på sex och sexualitet, eftersom detta gav terapeuten en chans att visa att hon var både kapabel och beredd att hantera dessa ämnen. Att ta upp dessa ämnen innebär inte att terapeuten bör bortse från eller köra över patientens motstånd och/eller önskningar om vad terapin ska beröra och inte. Terapeutens uppgift är inte att oavsett omständigheter se till att ett samtal om sex och sexualitet blir av, utan att erbjuda en möjlighet till detta, och att underlätta för de patienter som faktiskt vill arbeta med dessa ämnen.

Initiativ och ansvar

Är psykoterapeuter rädda för att ta upp frågor om sex och sexualitet? Våra informanter beskriver skiftande erfarenheter. Endast två av dem uppger att deras terapeuter tagit initiativ till samtal om sex eller sexualitet, medan flera efterfrågar mer aktivt undersökande från terapeuten. Terapeuten har i kraft av sin yrkesroll en stor makt när det gäller att sätta agendan för det terapeutiska samtalet, och vi menar att det är terapeutens ansvar att på olika sätt visa att också svåra ämnen är möjliga att prata om i terapin. Även om många terapeuter följer teoretiska riktlinjer om att inte styra den terapeutiska processen, genom exempelvis direkta frågor eller genom att fokusera på ett visst område, är det deras uppgift att skapa en såpass tillåtande atmosfär att patienten känner sig fri att ta upp vad helst som faller henne eller honom in. Shalev och Yerushalmi (2009) påpekar att en ond cirkel lätt uppstår, där patientens tendens att undvika sex och sexualitet explicit eller implicit förstärks av terapeutens agerande. Då terapeuten inte aktivt undersöker ett område, blir det upp till patienten att ta initiativet. Våra resultat talar för att en alltför icke-styrande terapeut riskerar att lägga över onödigt mycket ansvar på patienten. Det kan vara svårt för patienten att bedöma huruvida något är viktigt att ta upp, och det kan också kännas svårt att verkligen ta upp sådant man faktiskt vill ta upp.

Karin betonar flera gånger hur viktigt det var för henne att inte börja ta ansvar för terapisituationen. Hon tyckte att det var terapeutens sak att ta reda på hennes sexuella läggning, och när terapeuten inte frågade kom det att dröja innan Karins bisexualitet blev uttalad. Att som terapeut tro sig veta saker om sin patient som man faktiskt inte vet är givetvis problematiskt. Vi menar att det också finns skäl att tro att det finns en generell riktning i dessa antaganden, nämligen att terapeuten tenderar att tillskriva patienten mer normativa beteenden. Flera av våra informanter beskriver att det tidigt i deras terapier skapades en berättelse om dem själva och deras liv, och att denna berättelse kunde vara svår att förändra när den väl etablerats. Ur detta perspektiv framstår det som svårmotiverat att man som terapeut inte under bedömningssamtalen eller åtminstone relativt tidigt i terapin undersöker sin patients sexuella läggning. Karin menar att ett bra sätt att som terapeut göra det lättare för klienten att berätta om exempelvis sexuell läggning vore att helt enkelt fråga: finns det någonting som du tycker att jag behöver veta om dig? Sofia tycker att det skulle hjälpa om undersökandet av sex och sexualitet var mer formaliserat, som ett obligatorium snarare än något som terapeuten själv valt att intressera sig för.

Ju mindre aktivt styrande terapeuten är, desto större utrymme får rimligen patientens förförståelse. För Sven var det självklart att hans terapeut var intresserad av frågor om sex och sexualitet. Han berättar att han tänkte att ”om inte en psykoanalytiker tycker att [en sexuell fantasi] är någonting att bry sig om, då är det väl inget att bry sig om”.

 Terapeuten och det sexuella materialet

Både Kim och Karin beskriver hur terapeuten skiftat fokus då de kommit in på konkreta sexuella situationer. Kims terapeut verkar ha försökt undersöka Kims känslor kring hans sexuella relationer, men inte varit särskilt intresserad av de specifikt sexuella aspekterna av Kims berättelser. Karins terapeut tenderade att skifta nivå bort från samtal om konkreta sexuella situationer, för att istället fokusera på sexualitet i allmänhet, och på behov mer generellt.

Green (1995 och 1997), Fonagy (2006) och Target (2007) framhåller objektrelationsteorins ökade inflytande som en förklaring till sexualitetens minskade utrymme inom psykodynamisk psykoterapi. De menar att objektrelationsteorins fokus på tidiga relationer resulterat i att psykosexualiteten numera tenderar att betraktas som något som döljer andra, icke-sexuella, objektkonflikter snarare än omvänt. Istället för att sexualiteten ses som något specifikt och eget uppfattas den som en av många arenor för relationer. Fonagy poängterar dock att det inte finns någon inbyggd motsättning mellan objektrelationsteorin och en betoning av sexualitetens betydelse, och framhåller att många objektrelationella modeller har bidragit till förståelsen av sexualiteten. Green (1995) ser också en tendens att betrakta sexuellt material som ett försvar mot andra, dolda, aspekter bortom sexualiteten. Green kontrasterar en klassisk psykodynamisk syn på sexualiteten som arkaisk, mot objektrelationsteorins syn på den som ett defensivt försvar.  Kanske är det detta som tar sig uttryck i terapeuternas agerande i de situationer Kim och Karin beskriver. Terapeuterna rör sig bort från det konkreta sexuella materialet för att istället utforska aspekter bortom detta: i Kims fall tidiga relationer, och i Karins fall hennes relation till sex och att uttrycka behov.

Både Karin och Kim upplevde att deras terapeuter rörde sig bort från det konkreta sexpratet för att de hade svårt att hantera det. Men kanske skulle man istället kunna förstå terapeuternas agerande som utslag av terapeutisk metod. Fonagy (2006) och Target (2007) menar att sexuellt material i objektrelationssammanhang tenderar att lämnas outforskat på samma sätt som det manifesta innehållet i drömmar sätts åt sidan då man fokuserar på latent material. Kim och Karin hade båda en önskan att prata konkret om sexuella situationer, och de blev frustrerade då denna önskan inte tillgodosågs. Om terapeuternas fokusskiften var medvetna val så hade det kanske varit positivt om terapeuterna på något sätt förklarat detta, alternativt inte haft så bråttom utan låtit Kim och Karin prata om konkret sex en stund innan de styrt samtalet mot andra områden. Elins erfarenheter framstår i mycket som raka motsatsen till Kims och Karins. När Elin uttrycker sig diffust och flytande är det terapeuten som konkretiserar och aktivt utforskar det sexuellas roll i det Elin beskriver.

Elin, Linda och Sven beskriver alla erfarenheter av att deras terapeuter normaliserat saker de tagit upp i terapin. Obegi (2008) skriver att patienter vänder sig till sina terapeuter med en förhoppning om en försäkran att deras psykologiska tillstånd är hanterbara och ”normala”. I detta sammanhang är terapeutens roll som expert central. Att med den psykoterapeutiska yrkesrollen i ryggen förklara att ett beteende är normalt, eller åtminstone acceptabelt, får en annan tyngd än om en vän eller anhörig skulle göra samma sak. Obegi (2008) framställer normaliserandet som en förutsättning för ett vidare terapeutiskt arbete, vilket liknar Elins beskrivning. Elins terapeut normaliserade själva det att ha behov, vilket bland annat gjorde det möjligt för Elin att våga närma sig sexuella teman. Madill och Barkman (1997) framhåller tvärtom betydelsen av att patientens symptom inte normaliseras. Att inte normalisera patientens erfarenheter innebär att de ses som viktiga, som någonting utanför den ”normala” erfarenheten, och därmed som något att arbeta med i terapin. Linda upplevde att hennes terapeut tenderade att avfärda hennes sexuella problem med att ”så gör ju alla”. Kanske var det just ett icke-normaliserande som Linda hade behövt. Sven beskriver ytterligare en erfarenhet. I hans fall verkar terapeutens normaliserande ha varit allt Sven behövde för att kunna släppa sin oro. Kanske hade Svens förförståelse av sin terapeut som intresserad av sex och sexualitet betydelse för detta. Medan Linda hade ett lidande och ett behov av att faktiskt arbeta med det som hennes terapeut istället normaliserade, verkar Sven mest ha behövt höra att han var okej.

Sexprat och den terapeutiska relationen

Target (2007) påpekar att psykosexualiteten försvunnit ur fokus parallellt med att synen på överföring förändrats. Genom att erkänna betydelsen av den ”verkliga” relationen mellan patient och terapeut, istället för att ensidigt fokusera på överföringsrelationen, överger terapeuten sin trygga position som distanserad betraktare. I en terapeutisk miljö som betonar det relationella är det inte längre möjligt att lyfta bort terapeutens känslomässiga engagemang ur den kliniska situationen. Fonagy (2006) menar att det i en framgångsrik terapi är oundvikligt att terapeuten förälskar sig i sin klient, och att hans eller hennes sexuella känslor på så sätt kommer att tränga in i relationen. Sammantaget kan detta göra det mer komplicerat för både patient och terapeut att förhålla sig till sexuellt material. I en sådan laddad relationell kontext har parterna, enligt Target, att välja mellan att antingen ignorera sexuella teman, eller tolka om dem så att de ”egentligen” inte handlar om sex. Target gör en jämförelse med föräldern som ignorerar det sexuellt upphetsade barnet, alternativt bemöter barnets sexuella upphetsning som något annat än vad den egentligen är.

Flera av våra informanter beskriver en rädsla inför att ta upp sexuella teman i terapin, en rädsla som alltså enligt Fonagy är fullt förståelig, och kanske till och med befogad. Hillevi befarade att både hon och hennes terapeut skulle förlora kontrollen över terapin, medan Sofia var rädd att relationen mellan henne och hennes terapeut skulle ”smutsas ned”.

Karin, som är bisexuell, menar också att det var lättare att prata utförligt och detaljerat om sex med sin kvinnliga terapeut när det handlade om hennes heterosexuella relation. Hon beskriver hur terapeuten ser och relaterar till henne på ett nytt sätt efter att hon berättat om sin flickvän. Karin själv förklarar terapeutens nya förhållningssätt som ett utslag av bristande hbtq-kompetens, men man skulle kanske också kunna hävda att när hon kommer ut som bisexuell, blir en sexualisering av den terapeutiska relationen mer möjlig. Denna sexualisering verkar accelereras av att prata konkret och explicit om sex. Kanske kan man förstå terapeutens skifte av fokus från sexuell praktik till sexualitet i allmänhet, från det konkreta till det mer abstrakta som hennes försök att kyla ner en relation som annars riskerar att bli överhettad. Möjligtvis är det något sådant Sofia eftersträvar när hon föreslår att terapeuten ska undersöka sex och sexualitet på ett mer formaliserat sätt. Genom standardiserade frågor skulle terapeuten lyfta sexpratet från relationen och in i funktionen som psykolog. Terapeuten skulle inte fråga för att hon var nyfiken utan som en del av hennes professionella agerande som terapeut.

Våra informanter menar att den terapeutiska situationen erbjuder en möjlighet att prata om sex och sexualitet på ett nytt sätt. Men att göra det på ett bra sätt är långt ifrån enkelt. Kanske ligger en förklaring till svårigheten i att sex och psykoterapi på vissa plan är så lika. Fonagy (2006) menar att psykoanalys som handling, inte som terapeutisk process, liknar den sexuella upphetsningen. I både psykoterapin och i det sexuella mötet överskrids interpersonella gränser, och man närmar sig ”det mystiska” i den andra. Fonagy skriver: ”I can think of only two categories of interpersonal interaction where the exchange of subjectivities across a person’s physical boundaries is both mutually desired and legitimized: one is normal sexual excitement, and the other is psychoanalysis”.

Normativitet

För personer med en icke-heterosexuell läggning medför det stora utmaningar att leva i ett heterosexistiskt samhälle. Många hbtq-personer upplever stigmatisering, diskriminering, heterosexism, våld, och ett underskott av socialt stöd. Detta är några av anledningarna till varför hbtq-personer löper större risk att drabbas av psykisk sjukdom jämfört med heterosexuella. Och tyvärr verkar heteronormen ofta tränga in även i terapirummet.

Hillevi har dock god erfarenhet av att berätta om sin sexualitet inför sin terapeut. Hon beskriver att hon till en början var rädd för att hennes terapeut skulle ”grotta ner sig” överdrivet mycket i hennes bisexualitet, men att hon blev positivt överraskad när han släppte ämnet ganska raskt och utan att problematisera det. Hon fick aldrig ”någon känsla någonsin av att han satt och försökte gräva i någonting som inte var egentligen viktigt”.

Kim, som definierar sig som queer, upplevde å andra sidan sin terapeut som ”groteskt normativ”, och att hon fokuserade överdrivet mycket på hans polyamori, detta trots att terapeuten hade en uttalad hbt-kompetens. Han uttrycker att terapeutens fokus på att han har flera parallella kärleksrelationer inte bara var tröttsamt utan också mycket frustrerande. Många forskare (se exempelvis APA, 2011; Garnets et al., 1991; Israel et al., 2008a; Israel et al. 2008b) menar att just ett överdrivet fokus på sådant som klienten inte uppfattar som problematiskt är speciellt ohjälpsamtoch att vissa terapier snarare påminner om övertalning och omvändelse, än om läkning.

Karin upplevde att hon måste förklara grundläggande hbtq-begrepp för sin terapeut, vilket irriterade henne. Hon säger bland annat att hon fick ”skriva om vissa ord för att det ska bli mer förståeligt” och att hon var tvungen att ”heterofiera sitt eget språk”. En av de faktorer som identifierats som speciellt ohjälpsamma i terapi med hbtq-klienter är terapeutens bristande kunskap. Karin tvingades undervisa sin terapeut vilket ledde till både irritation och oro, men framförallt en förskjutning av ansvar. När de invanda etablerade rollerna frångicks riskerades den terapeutiska alliansen att undermineras.

För både Karin och Hillevi var det laddat att berätta för terapeuten om sin bisexualitet.  Vanligt är att bisexualitet inte betraktas som en giltig sexuell läggning, utan snarare ses som ett övergångsstadium mellan hetero- och homosexualitet. I ett monosexistiskt samhälle, där normen bjuder att begäret är riktat mot antingen kvinnor eller män och aldrig både och, är det vanligare att en ickeheterosexuell patient tolkas som homosexuell än som bisexuell. Karin snuddar vid det problematiska i att inte tillhöra någon av kategorierna homo- eller heterosexuell när hon funderar på vilken typ av terapeut hon skulle vilja gå till. Hos sin nuvarande terapeut känner hon sig inte bekväm med att prata om sin lesbiska relation, men samtidigt tror hon att det skulle vara problematiskt att ta upp sina heterosexuella erfarenheter med en ”superflataterapeut”. Israel et al. (2008a) menar att det är hjälpsamt om sexuell läggning kommer upp tidigt i terapiprocessen, oavsett om det relaterar till klientens sökorsak. Terapeuten måste således hitta en balans och lyckas att göra sexualiteten pratbar och synlig utan att göra den till ett större problem än den är för patienten.

Karin frågar sig vilken hbtq-kompetens man egentligen kan förvänta sig av sin terapeut. American Psychological Association (2011) har för att besvara den frågan ställt upp riktlinjer för psykologer i deras arbete med hbtq-patienter. De 21 förhållandevis utförliga riktlinjerna syftar till att ge vägledning vad gäller kliniskt arbete, utbildning och forskning (APA, 2011).

Slutord

I sexualiteten och i den sexuella praktiken flätas vår identitet, vår utvecklingspsykologiska historia och våra relationella mönster samman. Det finns få arenor där våra unika upplevelser möter samhälleliga värderingar och kulturella normer på samma påtagliga sätt. Det är därför inte konstigt att dessa ämnen är laddade och ofta svåra att närma sig, och att detta gäller även i terapisituationen. Vi tror att psykoterapi skulle kunna erbjuda en unik möjlighet att undersöka dessa områden på djupet. Men detta sker inte automatiskt. Framgångsrika terapier är beroende av skickliga terapeuter.

Vi menar att det är psykoterapeutens uppgift att aktivt visa sina patienter att det går att prata om allting i terapin, att inga områden är tabu. Att nöja sig med att inte avvisa ämnen då patienten själv tar upp dessa är inte tillräckligt. Det är av uppenbara skäl viktigt att som terapeut få en hyfsat korrekt och heltäckande bild av sin patient, och att utelämna sexualiteten gör denna bild påtagligt begränsad. Att aktivt fråga om detta område är också ett sätt att visa att det är möjligt att tala om. Det kan vara svårt för patienten att senare i terapin ändra en redan etablerad berättelse om sig själv, varför det är viktigt att faktiskt fråga om exempelvis sexuell läggning istället för att göra mer eller mindre välgrundade gissningar. Ytterligare ett skäl att initiera samtal om sex och sexualitet redan i terapins inledningsskede är att det kan vara lättare för patienten att prata om dessa ämnen innan den terapeutiska relationen, med dess överförings- och motöverföringsreaktioner, etablerats. Syftet med att som terapeut initiera samtal om sex och sexualitet är inte att ställa till med ett påträngande korsförhör, utan att göra det möjligt för patienten att berätta.

Många äldre psykodynamiska teorier kan uppfattas som daterade och svåra att kombinera med ett feministiskt, socialkonstruktivistiskt synsätt. Samtidigt hämtar queerteoretiker som Judith Butler och Gayle Rubin mycket idéer från den tidiga psykoanalysen. Att det psykodynamiska perspektivet inte skulle ha något att bidra med när det gäller vår förståelse såväl som vårt hanterande av vår sexualitet framstår som ett stort misslyckande. Att formulera en trovärdig teori om sexualiteten är därför en central uppgift för framtidens psykodynamiker.

Med tanke på sexualitetens centrala roll i den tidiga psykodynamiska teorin och praktiken framstår det som än mer paradoxalt att psykodynamiska psykoterapeuter numera i så hög utsträckning verkar betrakta den som något som ligger utanför deras kompetensområde. Är denna upplevda kompetensbrist inte bara ett utslag av dåligt självförtroende utan ett uttryck för en verklig inkompetens finns det skäl att se över psykolog- och psykoterapeutbildningarnas undervisning kring sexualitet.

Sex och sexualitet utgör centrala och oskiljaktiga delar av vad det är att vara människa, de berör våra mest intima och privata erfarenheter. Psykodynamisk psykoterapi borde även i vår tid, eller kanske rentav särskilt i vår tid, kunna erbjuda en unik möjlighet att på allvar arbeta med dessa frågor, utan plattityder, förenklingar och undanflykter.

Bild: Creativity+ Timothy K Hamilton @flickr

 Mentaliseringsbaserad terapi (MBT) är en växande behandlingsform för behandling av barn och ungdomar. Vi har tidigare skrivit om MBT för barn och föräldrar här och denna text går närmare in på begreppet Parental Reflective Functioning, mentalisering hos föräldrar.

 Mentalisering
Mentalisering definieras som förmågan att förstå sitt eget och andras beteende i termer av underliggande mentala tillstånd och intentioner. Det har enklare beskrivits som att ”tänka om kännande och känna om tänkande”, eller att ”kunna se sig själv utifrån och andra inifrån”. Det är en grundläggande mänsklig kapacitet och en förutsättning för affektreglering och konstruktiva sociala relationer (Slade, 2005). Förmågan att mentalisera är inte medfödd utan uppstår i interaktioner. Fonagy går så långt som att hävda att trygg anknytning är ett direkt resultat av lyckad härbärgering, där föräldern lyckas både spegla spädbarnets inre tillstånd och  representera det tillståndet för barnet som en hanterbar upplevelse. När föräldern har den mentaliseringsförmåga som krävs för att kunna se smärtsamma känslor som mentala tillstånd som kan och kommer att förändras, snarare än konkret verklighet, kan hen vara både känslomässigt engagerad och samtidigt i kontroll. Detta gör att hen kan härbärgera barnets ångest och göra den tolerererbar, så att barnet kan börja utveckla en egen känsla av bemästrande (Grienenberger, Kelly & Slade, 2005).

Reflective Functioning
Reflective functioning (RF) definieras som mentaliseringens manifestation i tal. Det innefattar förmågan att inte bara känna igen inre tillstånd, utan att också sammakoppla dem till beteende på ett meningsfullt och korrekt sätt. Idén om mentalisering och RF utvecklades av Fonagy, Steele, Moran, Steele och Higgit (1991) utifrån data i the London Parent-Child Study. I detta projekt utfördes 200 anknytningsintervjuer med blivande föräldrar, som sedan studerades i relation till ett antal variabler, bland annat anknytning, hos barnet. Man utvecklade en skala för att skatta RF utifrån anknytningsintervjun, där man specifikt tittade på vuxnas förmåga att reflektera över de mentala tillstånden och intentionerna hos sina egna föräldrar i anknytningsrelevanta situationer. En hög RF förutsätter bland annat förmågan att förstå att affekter kan variera i intensitet över tid. Det förutsätter också en förståelse för att känslor kan döljas eller vara svåra att observera, eller att vissa känslor kan trigga andra, hos en själv eller hos andra. Affekter ses vara dynamiska, transaktionella och möjliga att dela, förneka, eller förvränga, och kan vara i konflikt med andra mentala tillstånd. Viktigast av allt: mentala tillstånd är nyckeln till att förstå beteende, hos en själv och hos andra (Slade, 2005).

Utifrån datan i the London Parent-Child Study fann Fonagy et al. att RF hos de blivande föräldrarna var förknippat med anknytningsprocesser på flera sätt. Föräldrar med hög RF var mer sannolika att klassifieras som tryggt/autonomt anknytna, och att ha barn som var tryggt anknytna vid ett års ålder. För föräldrar med låg RF gällde det motsatta. Fonagy har senare funnit att RF medierar sambandet mellan tidigt trauma och senare psykopatologi, och alltså verkar vara en skyddsfaktor (Slade, 2005).

Parental reflective functioning
Fynden om RF ledde till en vidareutveckling av begreppet specifikt för dessa sammanhang. Man tänkte att om RF mätt på intervjuer om relationen till de egna föräldrarna var en så bra prediktor, skulle det fungera ännu bättre om man mätte RF i förhållande till den relation man faktiskt intresserade sig för, nämligen den till det egna barnet. The Parent Development Interview (PDI) är skapad för att undersöka föräldrars representationer av sina barn, sig själva som föräldrar samt deras relation till sina barn. Frågorna liknar dem i anknytningsintervjun. 2004 modifierades skattningsmanualen för RF för att vara tillämpbar på PDI. Därmed fanns nu ett sätt att direkt mäta Parental Reflective Functioning (PRF), som definieras som förälderns kapacitet att reflektera över och hålla det inre livet hos barnet i sinnet (Slade, 2005).

Att anknytningsmönster går i arv har länge varit känt, men däremot har det varit oklart hur detta går till. Länge antogs det att överföringen av anknytningsmönster sker genom att tryggt anknytna föräldrar skulle vara bättre på att känna igen och svara känsligt på barnets anknytningsbehov. Dock har forskningen om och om igen misslyckats med att visa på något större samband mellan föräldrars anknytning, föräldrars känslighet och responsitivet och barns anknytning. Slade, Grienenberger, Bernbach, Levy & Locker (2005) lyckades dock visa att PRF var relaterat till såväl förälderns egen anknytning som till barnets. De visade att mödrars PRF, mätt med PDI när barnet är 10 månader, i hög grad går att predicera av moderns anknytningsmönster innan barnet fötts. Mödrar till tryggt anknytna barn hade signifikant högre PRF än de med ambivalenta eller desorganiserade barn, medan det inte gick att urskilja mödrarnas PRF mellan de undvikande och tryggt anknytna barnen. De fann också att PRF kunde förklara hela sambandet mellan förälderns och barnets anknytningsmönster. Med andra ord verkar det som att  PRF är en grundläggande mekanism i överföringen av anknytningsmönster.

Så, vad är det för beteenden som påverkas av PRF och som i sin tur påverkar anknytning? När man tidigare, utan framgång, försökt länka föräldrabeteenden till anknytning har man till största delen tittat på globala beteenden såsom samarbete, acceptans och responsivitet. Senare forskning har dock visat att det snarare verkar vara brott i affektiv kommunikation samt inslag av ointegrerad rädsla, fientlighet eller ångest som är de mest kritiska aspekterna av föräldrabeteenden när det kommer till anknytning. Grienenberger et al. (2005) fann att spädbarnsmödrar med hög RF hade betydligt lägre grad av bruten affektiv kommunikation under främmandesituationen än de med låg RF. Exempel på bruten affektiv kommunikation från förälderns sida kan vara exempelvis att vara skrämmande, rädd, fientlig, undandragande eller allmänt icke-intonad. Såväl låg grad av bruten affektiv kommunikation som hög RF korrelerade med anknytning hos barnet. I denna studie fann man att grad av bruten affektiv kommunikation delvis men inte helt medierade förhållandet mellan RF och anknytning.

Att arbeta med parental reflective functioning
Det finns idag flera behandlingsformer som arbetar med att öka PRF hos föräldrar. Vissa av behandlingsformerna är anpassade för föräldrar med egna psykiska problem (borderline personlighetsstörning) medan andra inte är det. Många är anpassade för spädbarnsföräldrar men det finns också terapier för föräldrar till äldre barn. Jag kommer här inte att redogöra för specifika behandlingsformer, utan i stället gå in på några av de tekniker som beskrivs för att arbeta med mentalisering hos föräldrar.

I terapi vars syfte är att öka den vuxne individens RF är det huvudsakliga målet att hjälpa patienten att finna mening i sitt eget och andras beteende. Terapeuten ska hela tiden försöka hjälpa patienten att lokalisera sig själv inom terapeuten som en intentionell varelse. Patienten måste uppleva terapeuten som någon som tänker på hen som en tänkande och kännande person. I mentaliseringsbaserad terapi är terapeuten alltid modell för hur man kan ha ett reflekterande förhållningssätt och vara nyfiken på sitt eget och andras inre. Samma tanke gäller i föräldraarbete. Terapeuten bör visa intresse och nyfikenhet för det inre hos såväl föräldern som barnet. (Grienenberger et al., 2005).  I linje med detta bör terapeuten också vara öppen och tydlig med sina egna känslor, och validera föräldrarnas känslor. Föräldrar kommer ofta till terapi med svåra känslor, som skam, uppgivenhet eller ilska mot barnet. Även om det inte alltid går att validera föräldrars beteenden, är det viktigt att genom att validera deras känslor visa att man har deras ”mind in mind. Terapeuten bör också vara uppmärksam på sina egna misslyckanden i att mentalisera, och ta upp dem (Karlsson & Schiöler, 2012). Grundregeln i det terapeutiska förhållningssättet när man arbetar med mentalisering är ”don’t worry and don’t know” (Bateman & Fonagy, 2012). Att som terapeut ge råd eller tala om för klienten vad hen ska göra främjar inte mentalisering. Genom att själv vara modell för ett icke-vetande förhållningssätt, tolerans för osäkerhet, och genom att stimulera nyfikenhet och motivation att undersöka mentala tillstånd, försöker terapeuten hjälpa föräldern att bli nyfiken på barnets upplevelser, och att förstå att dessa är åtskilda från de egna.

Hos föräldrar med låg mentaliseringsförmåga ligger fokus ofta på barnets beteende. (Karlsson & Schiöler, 2012). I MBT intresserar man sig för tankar och känslor snarare än beteende och objektiva händelser. Man växlar mellan att mentalisera om sig själv, om barnet och om interaktionen mellan förälder och barn. Arbetet innefattar identifikation av underliggande affektiva tillstånd samt hur affektiva tillstånd påverkar beteende och relationer (Suchman et al., 2010). Att identifiera affekter i stunden hjälper också föräldern att koppla samman primära affektupplevelser och deras symboliska representationer (Nijssen, Luyten & Bales, 2012).

I vissa mentaliseringsbaserade behandlingsformer träffar terapeuten barnet och föräldern/föräldrarna tillsammans. Här kan terapeuten agera modell mer konkret även för interaktion med barnet. Detta nämns särskilt i interventioner med mödrar och spädbarn, där terapeuten tydligt speglar spädbarnets affekter, håller ögonkontakt och talar ”motherese” med barnet, i de fall då modern själv inte gör det. Man observerar också spädbarnet tillsammans och reflekterar om vad spädbarnet försöker kommunicera, samt hur det påverkar föräldern.  (Nijssen et al., 2012). Det går även att arbeta med videomaterial där man i retrospekt kan reflektera kring underliggande önskningar, avsikter och känslor i situationer (Suchman et al., 2010). Denna typ av interventioner kräver ett stort fokus i början på att skapa en god allians, då det för många föräldrar kan upplevas som hotande att visa upp sig själva och sitt barn på det viset. Detta gäller särskilt för föräldrar med egna psykiska eller sociala problem, och som oroar sig för att få sitt barn taget ifrån dem. Om affekterna är för starka eller ångesten för hög är det svårt att mentalisera. Därför är det av vikt att som terapeut hela tiden anpassa sina interventioner efter vad föräldern i stunden förmår använda sig av. Är känslorna eller ångesten för starka bör terapeuten gå in med empatiska eller stödjande interventioner för att återupprätta mentaliseringsförmågan. Hela tiden växlar terapeuten mellan att utmana och bekräfta/berömma. Terapeuten berömmer föräldern för fungerande mentalisering och hjälper hen att se vinsterna för både förälder, barn och relationen dem emellan. Att fokusera på styrkor och lyckade interaktioner är en viktig del i mentaliseringsarbete med föräldrar. Det ger stöd till föräldrarna och sänker ångestnivån. För att kunna lära sig  nya förhållningssätt är det viktigt att föräldern känner sig stöttad snarare än kritiserad (Nijssen et al., 2012).

Ett problem med forskningen om mentalisering är att antagandet om sambandens riktning. Exempelvis antas att olika slags beteenden hos föräldrar påverkar barns mentaliseringsförmåga på olika sätt. Det skulle dock kunna vara så att barn som mentaliserar olika väl framkallar olika slags beteenden hos föräldrar. Det kan också finnas bakomliggande faktorer, så att det är samma aspekter av familjefungerande som leder till såväl anknytning som mentalisering (Fonagy & Allison, 2012). Frågorna om hur mentalisering och anknytning fungerar och utvecklas har heller inte helt besvarats. Förälderns förmåga att härbärgera barnets känslor i situationer med stress och negativ affekt har funnits viktig för anknytning, men den kan inte förklara allt. Bland annat går det inte att skilja RF hos föräldrar till tryggt anknytna barn från föräldrar till undvikande barn. Detta är delvis i linje med anknytningsteorin, där man anser att undvikande är en mer adaptiv strategi än desorganisation eller ambivalens, men har ändå lett till tankar om att undvikande anknytning beror på beteenden hos föräldern som i sin tur kan bero på andra faktorer än RF (Slade et al., 2005).

Bild: Stephanski @ Flickr

Tidigare data tyder på att ISTDP är en effektiv metod för att minska behovet av ECT samt hjälpa patienter för vilka ECT inte fungerat (Abbass & Bain, 2009).

Forskarna bakom denna studie implementerade därför intensiv dynamisk korttidsterapi (ISTDP) på en akut slutenvårdavdelning. En psykolog utbildad i ISTDP anställdes för en deltidstjänst och terapin utfördes individuellt och började alltid med en bedömningssession (om 30-120 min) för att bedöma patientens kapacitiet för ångestreglering och behov av terapi.

Under de första ett och ett halvt åren behandlades 33 patienter på slutenvårdavdelningen för akuta patientärenden med i genomsnitt 9 sessioner (SD 8,7). Dessa motsvarade 32,4 procent av den totala mängden patienter på avdelningen under den här tiden. Primära diagnoser var egentlig depression (50%), psykos (19%), bipolär sjukdom (13%), somatoform störning (9%), ångest (6%) och personlighetsstörning (3%).

23 patienter fyllde i två självskattningsformulär i början och slutet av behandlingen och med tanke på den korta behandlingstiden var resultaten imponerande!

(1) The Brief Symptom Inventory: Instrumentets globala mått (GSI) gick från 2,4 till 1,8 vid avslutad behandling, en signifikant förändring och en effektstyrka på 0,74 Cohen’s d. Patienterna förbättrades signifikant på samtliga mått förutom ett.

(2) Interpersonal Inventory Problems: Även här förändrades patienterna signifikant avseende det globala måttet samt avseende subskalor “dependent” och “too open”.

Slutligen jämförde man hur mycket ECT använts. Här hade man en systerklinik där patienterna inte erbjudits ISTDP. De två klinikerna får patienter remitterade till sig från samma centrala enhet och patienter kommer till respektive mottagning när denna har plats att ta emot dem. Det finns ingen därför ingen anledning att tro att patienterna på de olika klinikerna inte skulle vara jämförbara – även om det ska sägas att de alltså inte randomiserats till de olika vårdplatserna.

Intressant nog fann man att antalet patienter som behandlats med ECT på den klinik där ISTDP implementerats hade sjunkit med 51,5 % (från 13,2 % till 6,4 %). På systerkliniken utan ISTDP såg det tvärtom ut – här hade antalet patienter som behandlats med ECT istället ökat med 30,5% (från 9,7 till 12,7%). Under samma period såg man att antalet ECT-sessioner minskade med 65,2% på ISTDP-kliniken samtidigt som de ökade med 67,9% på systerkliniken. Det ökade antalet behandlingar beror dock på att det vid samma tidpunkt som studien implementerades kom nya riktlinjer för ECT-behandling som gick ut på att ge kortare elchocker, men med ett ökat antal behandlingar som resultat. Det ökade antalet sessioner var därmed att förvänta. Vidare fann forskarna att den genomsnittliga vårdtiden minskade med 23% (50,1 till 38,6 dagar) på ISTDP-kliniken, på systerkliniken ökade den istället med 15,8% (25,6 till 30,4 dagar). Terapin betalade dessutom för sig själv genom minskade omkostnader avseende ECT-behandling.

Studien måste naturligtvis tolkas med dess begränsningar i åtanke. Data tyder dock återigen på att ISTDP fungerar och kan ge snabba resultat även för patienter med svår problematik. Forskarna understryker att metoden bör undersökas vidare i den här sättningen!

Foto copyright Amit Chattopadhyay

Borderline personlighetssyndrom Symposium
Måndagen den 8 april 2013
ABF huset, Stockholm

09.00-09.30 Anmälan och köp av inträdesbiljett

09.30-10.15 Dialektisk Beteende Terapi (DBT)
Anna Kåver, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, spec. klinisk psykologi,
handledare, författare

10.15-10.45 Paus
10.45-11.45 Transference Focused Psykoterapi (TFP)
En introduktion till TFP och objektrelations teorin samt TFP modellen
Sophie Steijer, leg. läkare, specialist i psykiatri, leg. psykoterapeut

11.45-13.00 Lunch

13.00-13.45 Mentaliserings Baserad Terapi (MBT)
Björn Philips, docent, Fil. Dr., leg. psykolog, leg. psykoterapeut

13.45- 14.30 Transference Focused Psykoterapi (TFP)
Empirical research and training in Transference Focused Psychotherapy and
Clinical Case Presentation
Stephan Doering, psychoanalyst, psychiatrist, professor and chair
of Psychoanalysis and Psychotherapy, Medical University, Wien, Österrike

14.30-15.00 Paus

15.00-15.45 Transference Focused Psychotherapy (TFP)
Empirical research and training in Transference Focused Psychotherapy and
Clinical Case Presentation
Stephan Doering, psychoanalyst, psychiatrist, professor and chair
of Psychoanalysis and Psychotherapy, Medical University,Wien, Österrike.

15.45-16.30 Diskussion

ABF Huset, Hedénsalen, vån 4, Sveavägen 41, Sthlm
Tbanestation: Gröna linjen, Rådmansgatan
Inträde 290 kr, RPC medlem 250 kr, Student 100 kr
Kontakt: 08 – 667 16 79
Riksföreningen Psykoterapi Centrum www.rpc.nu

Alliansens roll i psykoterapi är ett område som är ständigt aktuellt och ständigt kontroversiellt. Nyligen kom en studie där man undersökte en specifik del i alliansen – “bond”, eller det relationella bandet mellan patient och terapeut. Författarna undersökte vilka terapeutbeteenden som predicerar ett starkare relationellt band i terapin, och på vilket sätt det påverkar utfallet.

Den senaste meta-analysen av arbetsalliansen inom individualpsykoterapi går igenom nästan 200 oberoende studier som undersöker sambandet mellan allians och utfall. Man fann en aggregerad korrelation mellan de båda på 0.275 – vilket räknas som en måttlig till stor effekt (Horvath et al., 2011).

Forskningen på alliansområdet är dock långt ifrån okontroversiell och många kritiker menar bl.a. att alliansen kan bero på (a) patientfaktorer (anknytning, social förmåga, etc.), (b) matchning mellan terapeut och patient karaktäristika samt (c) tidiga symtomförbättringar.

Baldwin, Wampold och Imel (2007) undersökte de här frågorna och fann att terapeuter varierar sinsemellan i hur bra de är på att skapa allians med sina patienter. Man såg att terapeuter som var bättre på att skapa en god arbetsallians hade bättre utfall i sina terapier. Därtill fann man att patientens bidrag till alliansen inte verkade påverka utfallet. Slutligen fann man i studien inget stöd för att alliansen egentligen beror på tidiga symtomförbättringar, något som tidigare föreslagits även om litteraturen på detta område är något svårtydd (Barber, et al., 2000; Crits-Christoph, et al., 2011, mfl).

En hypotes som förts fram är att olika terapiformer betonar de tre komponenterna i arbetsalliansen, mål (goal), medel (task) och relation (bond), i olika utsträckning. Trots en, i viss mening, svårtydd forskningsbas tycks det stå rimligt klart att terapeutens roll är central i etablerandet av en god allians och att forskningen bör undersöka vilka terapeutiska interventioner som genererar en terapeutiskt verksam allians. Intressant nog har detta studerats i relativt liten utsträckning.

I denna studie undersökte man därför vilka terapeutbeteenden som predicerar bond och vad i detta som leder till resultat i terapin. Data kom ifrån en studie där man jämfört kognitiv terapi med affektfokuserad dynamisk terapi (APT) och man var intresserad av att se hur relationen (bond) fungerade olika i de olika terapierna (kognitiv terapi och affektfokuserad dynamisk terapi).

Då allians oftast ses som ett teoretiskt övergripande begrepp behandlade man först data från olika terapier som om sambanden mellan interventioner, bond och utfall skulle se likadant ut. Som förväntat fann man att bond var förknippat med symtomminskning. Forskarna fann också att ju mer terapeuterna undvek att väcka eller kommentera affektivt material dess högre skattade patienterna det relationella bandet (bond) mellan terapeut och klient, men man fann också att affektivt undvikande inte var signifikant relaterat till symtomminskning mätt med SCL-90.

Alltså: Trots att vissa terapeutinterventioner (undvikande av affekter) var relaterat till ett högre skattat relationellt band mellan terapeut och patient, så var dessa interventioner inte förknippade med minskade symtom. I en senare analys finner man att fokus på affekter leder till minskningar avseende bond, men inte de aspekter av det relationella bandet som leder till bättre utfall.

Därefter undersökte man om detta skiljde sig åt mellan de två olika behandlingarna. I den affektfokuserade, dynamiska terapin (som har som uttalat mål att just undersöka och arbeta in vivo med affekter) fann man att ett tydligt affektfokus var relaterat till minskade symtom, även om interventionerna också ledde till ett försvagat bond. I kognitiv terapi däremot fann man det motsatta förhållandet! Undvikande av affekter var förknippat såväl med en starkare relation som symtomminskning.

Studiens resultat tyder på att terapeutens interventioner, relationen och utfall skiljer sig åt beroende på vilken specifik terapi som utövas. Ett fokus på affekter ledde till lägre patientskattningar avseende det relationella bandet mellan patient och terapeut. Undvikandet av affekter (alt. affektfokus) fungerade dock på helt olika sätt beroende av vilken behandling som utfördes.

Resultaten tyder således på att bond, och förmodligen även allians, mycket väl kan tänkas fungera olika i olika terapiformer. Så tycks i alla fall vara fallet i den här specifika patientpopulationen där samtliga erhållit en kluster-C-diagnos. På så sätt kan det vara vilseledande att benämna allians som en “common factor”, då alliansen tycks vara av vikt i alla behandlingar, men på vilket sätt den är verksam i specifika behandlingar tycks variera metoder emellan.

I den affektfokuserade terapin är fokus på affekter en teoretiskt grundad förändringsmekanism, det är därför helt rimligt att avsaknad av affektfokus leder till sämre utfall i terapin. Att det relationella bandet ändå stärks av att terapeuten undviker ett affektfokus kan ha att göra med att detta leder till att patienten tycker bättre om terapeuten, men att detta i sig inte leder till att patienten förbättras. Det som gör fynden i denna studie än mer spännande är dock att bond ändå är prediktivt för symtomminskning i pdt-gruppen, och att ett undvikande av affektfokus är prediktivt för bond.

Hur detta skall tolkas är inte helt enkelt, kanske är det så att: (1) det relationella bandet (bond) är viktigt, och att detta måste formas trots terapeutens affektfokus. Redan Freud observerade den synbara paradoxen i att patienten stannar kvar och kommer tillbaka till terapin trots att den medför att hon måste möta smärtsamma minnen och känslor. (2) Ett annat sätt att tolka fynden är att bond består av flera olika komponenter, en som prediceras av undvikande av affektfokus och åtminstone en som inte är det.

Tydligt är att alliansens roll i psykoterapi är ett område som inte på långa vägar är färdigbeforskat, och att sambanden verkar vara komplexa och mångfacetterade.

Bild: Nathan E Photography @ Flickr

Mentaliseringsbaserad behanding (MBT-A) har som första behandlingsform visats vara mer effektiv än sedvanlig behandling (TAU) för ungdomar med självskadebeteende, med minskningar även av depression, borderlinesymtom, och andra risktagandebeteenden.

En studie har tidigare visat effektivitet av en integrativ gruppbehandling jämfört med TAU (Wood et al., 2001), men två större replikationsstudier har misslyckats med att replikera resultatet. Multisystemisk terapi har visats vara mer effektiv än slutenvård vid suicidalitet, men utan större effekter än TAU på suicidtankar, depression och känslor av hopplöshet (Huey et al., 2004). Kognitiv analytisk terapi har visats inte vara mer effektiv än TAU när det kommer till minskning av vare sig självskada, depression eller borderlinesymtom (Chanen et al., 2004). DBT har inte visat någon ytterligare effekt när det läggs till slutenvårdsbehandling (Katz et al., 2004) eller jämfört med psykodynamisk terapi i öppenvård (Rathus et al., 2002). Lösningsfokuserad familjeterapi minskade varken självskada eller depression i en studie (Harrington et al., 1998).

Mentaliseringsbaserad terapi (MBT) har i två tidigare randomiserade kontrollerade studier visats effektiv för att minska självskadebeteende hos vuxna patienter varför den nu prövats i en grupp ungdomar.

Mentalisering är förmågan att förstå egna och andras beteenden utifrån inre mentala tillstånd, såsom tankar och känslor. Ökad mentaliseringsförmåga antas stärka agens och självkontroll hos personer med bristande affektregleringsförmåga och impulskontroll. Författarna hypotetiserar att självskada hos ungdomar ofta uppkommer vid kriser i relationer, när ungdomen misslyckas med att tänka kring den sociala upplevelsen i termer av mentala tillstånd. När mentaliseringen sviktar, upplevs negativa känslor relaterade till en själv mer intensivt, vilket leder till både kraftig nedstämdhet och ett akut behov av distraktion. Här uppkommer lätt impulsiva (icke-reglerade) beteenden samt tillstånd som triggar självskadebeteende. Utifrån detta tänker man sig att en ökad mentaliseringsförmåga bör kunna leda till minskat självskadebeteende.

80 ungdomar mellan 12 och 17 år randomiserades till MBT-A eller TAU. MBT-A bestod av ett ettårigt program med individuella samtal en gång i veckan och familjesamtal en gång i månaden. Syftet var att öka ungdomarnas förmåga att representera egna och andras känslor korrekt i känslomässigt utmanande situationer. Den sedvanliga behandlingen (TAU) bestod av olika typer av interventioner, som stödsamtal, KBT, psykodynamisk psykoterapi, familjeterapi, kombinationer av behandlingar eller enbart psykiatrisk rådgivning. Det var ingen signifikant skillnad mellan de två betingelserna avseende antal timmar i behandling.

Det primära utfallsmåttet var självskadebeteende. Sekundära utfallsmått var depression, risktagandebeteende och framväxande borderline personlighetsstörning. Vidare hade man två mått på möjliga förändringsmekanismer: mentalisering och anknytning. 97 procent av deltagarna i studien uppfyllde kriterierna för depression och 73 procent uppfyllde kriterierna för borderline personlighetsstörning. 28 procent rapporterade substansmissbruk och 44 procent alkoholproblem.

Båda grupperna förbättrades signifikant avseende såväl självskadebeteende som risktagandebeteenden. Minskningen var dock signifikant större för MBT-A-gruppen på båda måtten. Sannolikheten för att ha självskadat de senaste tre månaderna minskade endast i MBT-A-gruppen och skillnaden mellan grupperna var signifikant efter 12 månader (56% jämfört med 83% i TAU-gruppen).

Självskattad depression minskade i båda grupperna, men minskningen var större i MBT-A-gruppen. Avseende borderlinesymtom förbättrades både grupperna signifikant, men även här förbättrades gruppen som fått MBT-A signifikant mer. Efter 12 månader uppfyllde 58 procent av TAU-gruppen kriterierna för borderline personlighetsstörning, jämfört med endast 33 procent av MBT-A-gruppen.

Så hur gick det med processmåtten på mentalisering och anknytning? Jo: här blir det ännu mer spännande! Poängen på mentaliseringsmåttet var oförändrat i TAU-gruppen men hade ökat i MBT-A-gruppen. Skattningar av undvikande anknytning minskade signifikant i MBT-A-gruppen, men inte i TAU-gruppen. Skillnaden mellan grupperna var också signifikant.

Sambandet mellan undvikande på anknytningsmåttet och självskada vid avslutad behandling var stort (-0.55). Det fanns också ett starkt samband mellan förändring i mentalisering och självskada vid avslutad behandling (-0.48).

En multipel linjär regression visade att en prediktion av självskada utifrån mentalisering och anknytning var signifikant, med en förklarad varians på 43%! När man kontrollerade för förändring i anknytning och mentalisering försvann de direkta effekterna av MBT som behandlingsform, vilket tyder på att man verkligen hittat två verksamma mekanismer i behandlingarna.

Utifrån denna studie kan MBT anses vara en av de mest lovande behandlingarna för ungdomar med självskadebeteende.

Bild: Lanier67 @Flickr

88 patienter med mild till måttlig depression utan pågående medicinering randomiserades till två olika, aktiva, behandlingar: manualiserad psykodynamisk korttidsterapi (PDT) eller en icke-specifik stödjande terapi.

Den dynamiska terapin utgick ifrån David Malans (1976) riktlinjer, där terapin fokuserar på att ge patienten ökad insikt i de återkommande interpersonella och intrapsykiska konflikter samt trauma som ligger under symtomen. Man hade också ett tydligt fokus på affekter. Terapeuterna var handledda av en terapeut som var erfaren inom den specifika metoden och såg till att behandlingen levererades manualtroget.

Den stödjande terapin fokuserade mer på att hjälpa patienten förbättra sin adaptiva förmåga i nuet. Man använde interventioner som försäkran, uppmuntran och rådgivning. Även denna metod var manualiserad.

Patienternas besvär utvärderades vid tre olika tidpunkter: Innan och efter behandling samt sex månader efter behandlingsavslut. Två bedömare arbetade oberoende av varandra och dessa var blinda för vilken behandling patienterna erhållit.

Beräkningarna har gjorts på alla 88 patienter (även de som hoppat av behandlingen) s.k. intent-to-treat. 29 procent av patienterna som erhöll stödterapi hoppade av jämfört med 18 procent i PDT. Dock var skillnaden inte statistiskt signifikant. Vid behandlingsavslut sågs inga skillnader mellan behandlingarna, men vid sex månaders uppföljning fann forskarna en statistiskt signifikant förbättring i PDT-gruppen avseende alla utfallsmått. Därtill fann man att PDT var kopplat till en signifikant högre andel patienter vars depressionssymtom gått i remission: 75,8 procent jämfört med 47, 3 procent.

Därefter genomförde man en högst intressant subgruppsanalys, där man jämförde hur det gått för patienter med milda respektive måttliga depressiva besvär. För patienter med mild depression fanns ingen skillnad mellan de två behandlingarna, men för patienter med relativt sett svårare problematik såg man att PDT var mer effektivt redan vid avslutad terapi avseende depressionssymtom samt ångest. Vid sex månaders uppföljning hade patienterna i PDT fortsatt att förbättras och resultaten var nu ännu tydligare, inte bara avseende depression och ångest – nu var PDT signifikant mer framgångsrikt över alla utfallsmått för patienter med måttlig ångestproblematik. Denna förbättring efter terapiavslut står inte att fina i gruppen som erhållit stödjande terapi.

Studien har en del svagheter – bl.a. ett relativt litet antal patienter – speciellt när vi kommer ner på de olika subgruppsanalyserna. Vidare har man inte säkerställt huruvida de oberoende bedömarna faktiskt var blinda. Detta till trots stärker studien psykodynamisk terapis relevans vid depression och resultaten tyder på att dynamiskt influerade tekniker hjälper patienter att gå vidare och fortsätta förbättras efter avslutad terapi, samt att dessa tekniker blir mer relevanta när patientens depression är relativt svårare!

Anknytningsmönster är tätt förbundet med ångest och depression hos barn, visar en studie från 2012.

Goodman, Stroh och Valdez undersökte anknytningsmönster hos 36 barn mellan 5 och 10 år, inlagda för slutenpsykiatrisk vård på grund av utagerande aggressivt beteende, självskadebeteende eller en kombination av båda.

Medan organiserade anknytningsmönster (undvikande, trygg och ambivalent) karaktäriseras av specifika affektregleringsstrategier, karaktäriseras desorganiserad anknytning av bristande affektreglering.  Desorganiserad anknytning antas återspegla en inre arbetsmodell (eller mental representation) av en otrygg och farlig värld, där uttalade behov av skydd från vårdnadshavare besvaras med vad som uppfattas som ökad fara, snarare än tvärtom.

Bowlby hypotetiserade att ångest hos det lilla barnet skapas när anknytningssystemet aktiverats vid situationer som förknippas med förlust, separation, rädsla, stress, skada, trötthet, sjukdom, samt straff. Barnet försöker då minska ångesten genom att söka närhet till och stanna i kontakt med vårdnadshavaren. Ångesten kvarstår dock hos de spädbarn där anknytningssystemet fortsätter att vara aktiverat även när de är “i trygghet”, på grund av att vårdnadshavaren inte är fysiskt eller psykiskt närvarande för att skydda barnet tillräckligt och därmed understödja barnets affektreglering så att det kan “stänga av” anknytningssystemet. Ainsworth såg i främmandesituationen att spädbarn klassificerade som ambivalenta (C) eller desorganiserade (D) kan fortsätta att vara upprivna långt efter återförenandet med föräldern. Utifrån detta tänkte sig författarna till den här studien att barn som klassificerats som C- och D-anknutna skulle ha en större predisposition för separationsångest.

För att mäta anknytning använde man sig av Attachment Story-Completion Task (ASCT). I ASCT används en familj bestående av dockor för att berätta början på fem olika historier, beskrivande anknytningsaktiverande situationer (konfrontation, smärta, rädsla, separation och återförening). Barnet ska sedan slutföra historierna och anknytningen skattas utifrån detta.

I studien fann man att fördelningen av otryggt-undvikande i undersökningsgruppen inte skiljde sig från normalpopulationen. Det gjorde däremot fördelningen av alla de tre andra anknytningsmönstrena. Andelen B-anknutna i detta sample var bara ungefär en tiondel av den i normalpopulationen, medan andelen C-anknutna var två till tre gånger så stor, och andelen D-anknutna nära dubbelt så stor.

Anknytning och depression

Man fann också att barn med desorganiserad anknytning i högre utsträckning än andra barn uppfyllde diagnoskriterierna för depression. Två tredjedelar av barnen som diagnosticerats med depression klassificerades som D-anknutna, och två femtedelar av barnen med D-anknytning diagnosticerades med depression. Endast en femtedel av barnen utan depression klassificerades som D-anknutna. När man tittade på depression på delskalenivå fann man att barn med D-anknytning framför allt rapporterade högre nivåer av dåligt självförtroende än andra. Med andra ord verkar det som att desorganiserad anknytning är förknippat med depression hos barn. Oförmågan att reglera ångest i samband med skrämmande eller skrämt beteende hos vårdnadshavaren skapar sannolikt känslor av hjälplöshet och hopplöshet, som respons på bristen på trygghet i dessa barns inre och yttre värld. Bowlby hade som hypotes att barn som trots upprepade försök misslyckas att skapa en trygg relation till sin vårdnadshavare utvecklar en inre arbetsmodell av sig själva som misslyckade. Varje kommande besvikelse kommer därför sedan att tolkas som ett personligt misslyckande. Att dessa barn uppvisade högre grad av depression och lägre självförtroende är utifrån detta alltså ingen överraskning. Forskarna menar att detta låga självförtroende, i kontexten av en otrygg anknytningsrelation, därför bör vara ett fokus för behandlingen av barn med klinisk depression. Tyvärr blir det ofta med utagerande barn ett nästan uteslutande fokus på yttre, observerbara symtom, såsom aggressivt beteende, medan man ignorerar de mindre observerbara symtomen, såsom depression.

När det kommer till separationsångest (SAD) fann man att det var mindre förekommande hos barn klassade som otryggt-undvikande än hos barn klassade som otryggt-ambivalent eller desorganiserat anknutna. Faktum är att samtliga 15 barn som diagnosticerades med SAD klassificerades med antingen C- eller D-anknytning. Detta är i linje med vad man sett hos mindre barn med C- och D-anknytning, medan man tror att de strategier som kommer med undvikande anknytning faktiskt fungerar som försvar mot akut ångest.

I ASCT klassificeras varje svar som antingen otryggt-undvikande, tryggt, otryggt-ambivalent eller desorganiserat. Författarna provade också att korrelera antalet “desorganiserade svar” med självförtroende. De fann en positiv korrelation på r = 0.41 mellan antal desorganiserade svar och självförtroende. Desorganiserade svar på ASCT korrelerade också med depressionssymtom (r = .35 och .37 på de olika depressionsmåtten). Med andra ord har även barn klassificerade med A-, B-, eller C-anknytning, om de har drag av desorganiserad anknytning, högre risk för lågt självförtroende och depression.

Författarna menar att dessa fynd är argument för att dessa barn behöver mer än endast medicin. Individuell terapi med barn, och samtidigt arbete med föräldrar, är utöver medicin nödvändiga för att reparera relationerna mellan föräldrar och barn, och återskapa trygghet i de desorganiserade anknytningssystem som finns där dessa symtom finns.

Bild: Vermario @ Flickr

Idag är affektfokuserade psykoterapiformer på stark frammarsch inom det psykodynamiska fältet. Men hur står det till egentligen: är affektfokus en viktig komponent i psykoterapi eller är metoderna bara en fluga?

Diener, Hilsenroth och Weinberger gjorde 2007 en metaanalys där de undersökte effekterna av affektfokus i psykodynamiska psykoterapier. De sökte upp alla artiklar de kunde finna som handlade om affekter i psykodynamisk psykoterapi, för att till slut efter en hel del rensning sitta med 13 publicerade artiklar där man undersökt effekter av psykodynamisk psykoterapi, samt mätt terapeutens fasciliterande av emotionella upplevelser och uttryck hos patienten, och effekter på dessa på utfall.

Emotionella upplevelser (emotional experience) definieras som inre, subjektiva känslor, medan emotionella uttryck (emotional expression) rör yttre (interpersonella) manifestationer av dessa känslor.
“Terapeutens fasciliterande av emotionella upplevelser och uttryck hos patienten” definieras därmed som all aktivitet hos terapeuten som rör patientens upplevelse eller uttryck av känslor. Författarna exemplifierar typiska interventioner från terapeuten som “Jag lade märke till att din röst förändrades lite grann när vi pratade om din relation, och jag undrar vad du känner just nu.” eller “För att få en klarare inblick i dessa känslor, skulle det kunna hjälpa att fokusera på exakt vad du upplever just precis nu”.

Författarna funderade också på om det kunde finnas möjliga moderatorer för sambandet mellan affektarbete och utfall, såsom metodologisk kvalitet. De valde därför att även titta på huruvida studierna i analysen hade 1) samplestorlek på över 20, 2) adherens-/kompetensskattningar, 3) ljud- eller videoupptagningar för handledning 4) behandlingsmanual och 5) aktiv handledning till terapeuterna under studiens gång. Dessutom tittade man på om olika typer av utfallsmått kunde ha olika stora samband med affektfokus i terapin.

Arbete med affekt i terapin var, som förväntat, positivt korrelerat med behandlingsutfall. Resultaten tyder på en skillnad på 30 procent mellan patienter som behandlas med ett affektfokus i terapin och de som inte gör det! De effektstorlekar man såg av affektarbete motsvarade dem man har sett av allians, vilket ju är en erkänt starkt bidragande faktor till utfall i psykoterapi.
Ingen av moderatorerna blev signifikanta, även om det fanns en tydlig trend till en positiv effekt av ljud- och videoupptagning för handledning, vilket författarna menar visar på vikten av att arbeta med terapeutisk teknik för att maximera behandlingseffekterna.

Dessa fynd, menar författarna, tyder på att psykodynamiska psykoterapeuter behöver ha ett större affektfokus i patientarbetet, för att uppnå större effekter.