På bloggen beskrev vi nyligen DIT som en spännande ”ny” psykodynamisk behandlingsform mot depression. DIT kan sägas bestå av ett destillat av andra depressionsbehandlingar som i RCTs visat sig vara verkningsfulla.

En liten pilotstudie genomfördes inom offentligt ägda psykiatrin i England. Det är inte en randomiserad kontrollerad studie och antalet försöksdeltagare var totalt 16 stycken varför det är svårt att dra några långt gångna slutsatser av resultaten.

Behandlingen utfördes av fyra erfarna, psykodynamiskt orienterade psykologer. Alla arbetar i vanliga fall på den klinik där behandlingen utförts som är ett socioekonomiskt drabbat och multietniskt område. De utbildades i två dagar och hade under året som behandlingen pågick kontinuerlig handledning i metoden.

Försöksdeltagarna var personer som primärt sökt hjälp inom psykiatrin för depression. 38 procent av deltagarna led också av någon diagnostiserbar ångestproblematik. Alla patienter erbjöds 16 sessioner omfattande 50 minuter vardera. 14 patienter fullföljde behandlingen.

Data pekar på att patienternas självrapporterade symtom minskade signifikant för samtliga patienter utom en under behandlingens gång. Effektstyrkan för DIT speglar också de effektstyrkor som framkommit i andra, större studier av psykodynamisk korttidsterapi mot depression.

Man samlade också in kvalitativa data från försöksdeltagarna. Bland annat framkom det att patienterna värdesatt behandlingens interpersonella och affektiva fokus. En tematisk analys visade att deltagarna mest uppskattat att (1)”identifiera interpersonella beteendemönster”, speciellt när dessa medförde interpersonella svårigheter och (2.) ”att fokus låg på känslor kopplade till relationer”.

Som svar på frågan om vilka positiva förändringar de hade observerat i sina liv efter terapin var det centrala temat att patienterna nu ”kände sig mer säkra i sina relationer”. Ett fåtal patienter noterade också att de var bättre på att “hantera personliga konflikter”

Noterbart är också 50 procent av försöksdeltagarna ansåg sig kunna “hantera negativa känslor” bättre efter behandlingen. Detta tyder på att man genom att hjälpa patienterna känna igen och uttrycka negativ affekter därmed också hjälper dem att känna sig bättre rustade att hantera konflikter i sina relationer.

Ingen av patienterna rapporterade att de funnit någon del av behandlingen onödig.

Det är som sagt alldeles för tidigt att dra några långt gångna slutsatser av en sådan liten studie. Men den ger ändå ett visst underlag. DIT tycks kunna vara en välfungerande depressionsbehandling. Vidare har man utprövat och fått kontinuerlig feedback från erfarna behandlare på behandlingsmanualen. DIT är nu redo att genomgå en större prövning i form av en randomiserad kontrollerad studie.

Foto: © pagail at Flickr

Jonathan Shedler

Jonathan Shedler publicerade 2010 en artikel som väckte stor uppmärkamhet i terapivärlden. Artikeln heter ”The Efficacy of Psychodynamic Psychotherapy” och är en rapport av åtta metastudier som i sin tur avhandlar sammanlagt 160 studier av psykodynamisk psykoterapi, samt nio metaanalyser av andra psykologiska behandlingsformer och antidepressiv medicin.

”Det amerikanska folket har fått berättat för sig att enbart nyare, symtomfokuserade behandlingar såsom kognitiv beteendeterapi eller medicin har vetenskapligt stöd”, säger Shedler. ”Den faktiska vetenskapliga evidensen visar att psykodynamisk terapi är mycket effektiv. Förtjänsterna är minst lika stora som de hos andra psykoterapier, och de håller i sig.”

I rapporten fokuserade Shedler på effektstorlek, alltså uppmätt förändring producerad av varje behandlingsform. En effektstorlek på 0.80 anses innebära en stor effekt i psykologisk och medicinsk forskning. En stor metaanalys av psykodynamisk terapi innefattade 1431 patienter med ett spann av olika psykiska problem och fick en effektstorlek på 0.97 på allmän symtomförbättring (den typiska terapin var i den studien en gång i veckan och varade i mindre än ett år). Effektstorleken ökade sedan med 50 procent, upp till 1.51, när patienter skattade igen nio månader eller mer efter terapins avslut. I jämförelse kan nämnas att effektstorleken för de mest använda antidepressiva medicinerna är den något mer blygsamma 0.30.

De åtta metaanalyserna, som representerar den bästa tillgängliga vetenskapliga evidensen för psykodynamisk psykoterapi, visade alla på mycket goda resultat enligt Shedler. Effektstorlekarna var imponerande även för personlighetsstörningar – som ju är kända för att vara notoriskt svåra att behandla. ”Den samstämmiga trenden mot större effektstorlekar vid uppföljningar tyder på att psykodynamisk terapi sätter igång psykologiska processer som leder till fortsatt förändring, även efter att behandligen avslutats. Detta i kontrast till förbättringarna från andra så kallade ’empirically supported therapies’ som tenderar att minska över tid för de vanligaste tillstånden som depression och generaliserad ångest (GAD).

Farmakologiska företag och försäkringsbolag har ett finansiellt incitament för att marknadsföra bilden av att psykiskt lidande kan reduceras till listor på symtom, och att behandling innebär att hantera dessa symtom och väldigt lite annat. För vissa specifika psykiatriska tillstånd är detta rimligt. Men oftare är känslomässigt lidande invävt i personers livsväv och rotade i relationsmönster, inre motsägelser och känslomässiga blinda fläckar. Det är vad psykodynamisk terapi är designat för att adressera.”

Shedler tar upp det faktum att det finns många fler studier av andra psykologiska behandlingsformer än psykodynamisk terapi, och att utvecklarna av andra terapiformer tog ledningen när det kom till att inse vikten av rigorös vetenskaplig utvärdering. ”Men nu när forskning sätter psykodynamisk terapi på prov ser vi inget som tyder på att de nya terapiformerna är mer effektiva.”

Därtill menar Shedler att befintlig forskning inte på ett adekvat sätt fångar alla vinster som psykodynamisk terapi strävar mot att uppnå. ”Det är lätt att mäta förändring gällande akuta symtom, svårare att mäta djupare personlighetsförändringar. Men det går att göra.” (För den som är mer intresserad av Shedlers forskning om detta, läs här).

Sist men inte minst tyder forskningen på att när andra psykoterapier är effektiva kan det vara för att de innehåller (icke erkända) psykodynamiska element. ”När du ser bortom terapiers ”brand names” och ser på vad de terapeuter som lyckas verkligen gör, visar det sig att de gör det som psykodynamiska terapeuter alltid har gjort – underlättar självutforskande, undersöker känslomässiga blinda fläckar, förstår relationsmönster. ” Fyra studier av terapi vid depression använde sig av inspelningar av terapisessioner för att undersöka vad terapeuter sa och gjorde som var effektivt eller ineffektivt. Ju mer terapeuterna betedde sig som psykodynamiska terapeuter, desto bättre utfall, säger Shedler. ”Detta var sant oavsett vilken form av terapi terapeuterna själva trodde att de tillhandahöll.”

Även denna artikel finns gratis på internet och låter sig väl läsas. Shedler är svårslagen när det kommer till att skriva om forskning på ett tillgängligt sätt. Byt gärna ut en av hängmatte-romanerna i sommar mot en bunt Shedlertexter och njut!

Bakgrund

Ett simplistiskt förhållningssätt har dominerat synen på hur depression skall behandlas. Man har utgått ifrån ett antagande om att ”one size fits all”, det vill säga att KBT är en överlägsen behandlingsmetod för alla patienter med egentlig depression. Detta har marginaliserat psykodynamiskt influerade terapimetoder (trots att forskning visar att dessa är lika effektiva som KBT vid depression).

KBT är en väl beforskad och beprövad metod, men den fungerar inte för alla. Forskning visar på generella effektstyrkor, men vid en närmre granskning ser man att en inte obetydlig andel av patienter inte drar tillräcklig nytta av behandlingen, ett mönster som gäller för alla behandlingsmetoder. Ingen ensam behandlingsform utgör svaret för alla patienter – det är därför viktigt att erbjuda mer än ett behandlingsalternativ i mötet med våra patienter.

I Storbritannien har man nyligen beslutat att erbjuda patienter ett bredare utbud terapimetoder. Dynamisk interpersonell terapi (DIT) har nyligen blivit godkänd som en av dessa behandlingsmetoder för depressiv problematik.

Till en början sammanställde man de psykodynamiskt orienterade terapiformer som i RCTs visat sig vara mest effektiva. Enbart studier där terapin var manualiserad användes. Behandlingsformerna granskades noggrant avseende vad terapeuten förväntades göra enligt manualen. Målet var att definiera så kallade core features (ung. grundläggande funktioner) i psykodynamisk behandling utifrån olika psykodynamiska perspektiv. Dessa sammanställdes och man utarbetade en manual utifrån dem – Dynamisk Interpersonell Terapi. Den ”nya” behandlingsformen kan således sägas utgöra ett destillat av evidensbaserade psykodynamiska korttidsbehandlingar. Av kostnadsskäl ansträngde man sig också för att hålla nere tiden det skulle krävas för att lära sig den nya behandlingsformen.

DITs underliggande antaganden:
1. Vikten av individens sociala ursprung och hennes subjektiva världsåskådning.
2. Vikten av anknytningen och hur den fungerar som grund för hur vi senare utvecklas socialt och intellektuellt.
3. Hur omedvetna själv- och objektrepresentationer påverkar oss interpersonellt.
4. Vikten av mentaliseringsförmåga och hur denna påverkar våra interpersonella relationer.

DIT konceptualiserar depression som en underliggande desorganisation av anknytningssystemet orsakad av faktiska eller upplevda interpersonella problem. Detta leder i sin tur till ett förvrängt tänkande och kännande som är typiskt för den depressiva processen. I terapin fokuserar man på den emotionella krisen genom att fördjupa sig i tankar och känslor (medvetna och omedvetna) som är typiska för patienten och centrala i den depressiva processen. Ofta handlar det om en rädsla för förlust eller separation vilket också innebär ett hot mot självet.

Patienter som är deprimerade har ofta interpersonella problem (Blatt et al, in press). Symtom på depression kan visserligen vara att man till exempel har svårt att somna, men inom DIT ser man detta som en yttre manifestation av underliggande relationella konflikter som patienten inte själv kan förstå eller som hon tolkar på ett maladaptivt sätt.

Man har tydligt kunnat se att depression har ett tydligt samband med omedvetet genererad interpersonell stress. Det har också observerats att interpersonella faktorer förklarar mycket av behandlingsutfallet vid depression (Blatt et al, in press). Detta visar på att interpersonella aspekter av depressionsprocessen bör få lika stor vikt som intrapsykiska konflikter (Hammen, 2005).

DIT lägger speciellt fokus på interpersonellt relaterade tankar som är dysfunktionella, till exempel individens förvrängda förståelse av andras och sina egna tankar och känslor (det vill säga hennes mentaliseringsförmåga). Detta ligger också i linje med ny forskning som visar att patienter med bipolär sjukdom eller egentlig depression visar upp bristande förmåga till theory of mind (t ex Montag et al, in press, Lee et al 2005).

Utöver fokus på interpersonella konflikter lägger man också stor vikt vid affektiva aspekter av depressionen. Allra mest ägnar man sig åt anknytning då otrygg anknytning är en prediktor för senare depressiv problematik. Förmågan att mentalisera är också tätt förknippad med den tidiga anknytningen.

Core features i DIT
Terapeuten har två mål i DIT: (1.) Att hjälpa patienten förstå kopplingen mellan hennes manifesta symtom och vad som händer i hennes relationer. Detta gör man genom att identifiera repetitiva, grundläggande och omedvetna relationsmönster vilka sedermera utgör fokus för terapin. Dessa omedvetna interaktionsmönster tros härröra från den tidiga interaktionen med signifikanta andra och de är ofta kopplade till specifika affektiva tillstånd och försvar som påverkar depressionen. (2.) Uppmuntra och stötta patienten i hennes försök att reflektera kring sina egna tankar och känslor för att på så sätt underlätta i hennes försök att hantera interpersonella svårigheter. Primärt handlar det om att försöka förstå sina känslor och hur de påverkar och förändras i samspelet med andra. Vidare betonar man vikten av patientens förståelse och känsla av mening – målet är att patienten på ett bättre sätt skall förstå sig själv!

Fokus på här-och-nu
Tidiga erfarenheter är viktiga för att patienten ska förstå sig själv, men fokus under behandlingen ligger primärt på nuet. Detta konceptualiseras på flera sätt.

(1.) Man fokuserar på vad patienten känner i terapisituationen. Det handlar om klarlägga vad patienten känner och diskutera hur detta hänger samman med hennes handlingar.
(2.) Det handlar också om att fokus primärt ligger på patientens nuvarande livssituation.
(3.) Vidare betonar DIT vikten av att undersöka patientens och terapeutens relation.

Fokus ligger på patientens tankar och känslor
Centralt för DIT är att patienten upplever känslan av att vara med någon som är intresserad av att tänka tillsammans med henne om aktuella problem. Det handlar om att koppla patientens tankar och känslor till hennes handlingar samt att gemensamt fundera kring interpersonella och affektiva problemområden.

Terapeutens roll
Som terapeut är det centralt att vara engagerad och empatisk i det terapeutiska mötet. Terapeuten är öppen med sin förståelse av patientens problematik, det handlar inte om att sitta inne med några tolkningar i lönndom. Förståelsen ska vara explicit och öppen för diskussion med patienten. Ingen mystik som omgärdar terapeuten – tvärtom eftersträvar man i såg hög utsträckning som möjligt full transparens.

Olika tekniker
Alla olika tekniker har ett gemensamt mål, det vill säga att understödja det primära målet med behandlingen: hjälpa patienten att bättre förstå vad som händer i henne (affektivt och kognitivt) i samband med relationella problem. Att validera patientens tankar och känslor ses som centralt, men det är också viktigt att terapeuten konfronterar patienten och utmanar henne. Terapeuten kan beskrivas som växelvis stödjande (supportive), benämnande (expressive) och styrande (directive). Med tanke på att DIT (i den kliniska verkligheten) används på deprimerade patienter med olika komorbida tillstånd är det centralt att terapeuten gör avvägningar, till exempel hur konfrontativ man egentligen bör vara i mötet med den specifika patienten.

De stödjande momenten kan primärt sägas bestå av ett empatiskt och validerande lyssnande. De benämnande aspekterna av behandlingen utgörs av de psykoanalytiska begreppen förtydligande, konfrontation och tolkning. Speciellt fokuserar man på att identifiera och hjälpa patienten förstå icke-verbala känslouttryck. Det man i artikeln benämner som styrande aspekter av behandlingen kan till exempel vara att uppmuntra patienten att pröva andra, mer konstruktiva sätt att närma sig en konflikt. Men det handlar sällan om att ge konkreta råd, allra främst handlar det om att se till att behandlingen är fokuserad på det specifika problemområdet.

Precis som i andra psykodynamiska behandlingsformer är tolkning av överföringen viktig i DIT. Patienten uppmuntras att undersöka sin relation till terapeuten. Vad hon känner och tänker inför honom och vilka fantasier som finns om samspelet dem emellan. Tanken är att detta ska leda till en ökad förståelse av relationella samspel som sker utanför terapirummet. Man fostrar alltså ett reflekterat relationellt tänkande genom att arbeta med överföringen i terapirummet.

En begränsad naturalistisk pilotstudie är genomförd och vi kommer snarast rapportera om resultaten här på bloggen. En större randomiserad kontrollerad studie är nödvändig för att vidare stärka behandlingens effektivitet.

I Sverige kom, som tidigare nämnt här på bloggen, Socialstyrelsen fram till att KBT skulle vara förstavalet vid depression i Sverige. Riktlinjerna var kontroversiella och röster höjdes både inom det psykodynamiska fältet och inom den biologiska psykiatrin.

Bland annat påpekades det orimliga i att ingen i den så kallade expertgruppen satt på någon psykodynamisk kompetens (den terapeutiska kompetensen bestod enbart i KBT). Man fick också kritik för att man, genom en väldigt snäv definition av evidensbegreppet, exkluderat mycket relevant och viktig psykodynamisk forskning.

Ungefär samtidigt som man i Sverige förordade KBT före all annan psykologisk (och farmakologisk) behandling vid depression kom en expertgrupp i Norge fram till att det inte finns något belägg för en sådan rangordning utifrån vetenskapliga data.

Nasjonalt kunskapssenter for helsetjensten i Norge genomförde 2009 en sammanställning av systematiska översikter och RCT-studier av olika psykoterapiformer. Studierna är från år 2000 och framåt.

Berg, Øverland och Høie (2009) kom fram till att:

• Patienter upplever förbättring efter behandling jämfört med före behandling – oavsett vilken behandling de får.
• Psykoterapi leder till signifikant större förbättring av depressiv problematik jämfört med t.ex. rådgivning från läkare.
• Psykoterapi har likvärdig effekt som antidepressiva läkemedel.
• Det tycks inte finnas några signifikanta skillnader i effekt mellan olika former av psykoterapi. Resultaten tyder således på att det finns få skillnader i effekt mellan psykodynamisk terapi och andra former av psykoterapi.

Ungefär samtidigt kom man alltså fram till i Norge att det inte finns några skäl till att förorda den ena terapiformen framför den andra. Detta stämmer också väl överens med den stora metastudien vi tidigare refererat till här på bloggen.

I en randomiserad kontrollerad studie från 2010 har man utvärderat psykodynamisk korttidsterapi för patienter med ångest eller depressiv problematik enligt DSM-IV-TR. I studien randomiserades 60 patienter till två olika betingelser: psykodynamisk korttidsterapi (STPP) eller treatment as usual.

Efter avslutad behandling undersökte man hur patienterna förändrats avseende symtom, interpersonellt relaterad problematik och global förändring i sjukdomsbilden. Resultaten visade att både global förändring i sjukdomsbilden och interpersonellt relaterad problematik förbättrades signifikant hos dem som behandlats med STPP jämfört med dem som fick treatment as usual.

Författarna menar att studien stärker evidensen för STPP som behandlingsmetod vid ångestsyndrom eller depression.

Foto: mihalorel @ Flickr

Här är en kort sammanfattning direkt tagen ur Läkartidningen. För att läsa mer ingående om artikeln klicka på länken.

I en studie som jämför resultaten av sedvanlig BVC-behandling med en kortare psykoanalytisk mor–spädbarnsbehandling har vi undersökt 80 mammor med spädbarn, där inklusionskriterierna var att mamman upplevde problem i fråga om barnets funktion, sitt eget psykiska tillstånd eller i kontakten med barnet.

Behandlingen gav signifikanta ­effekter på självrapporterad depression, intervjuarbedömd mor–barnrelation och externt bedömd känslighet hos mamman i hennes samspel med barnet. Nästan signifikanta effekter erhölls på självrapporterad stress.

Kvalitativa bedömningar gjorda före behandlingarna indikerade att analysbehandlingen mest tycktes hjälpa de mammor som anade sin roll i problemen, liksom de barn som var kliniskt påverkade av relationsproblemen. Resultaten publiceras i Infant Mental Health Journal våren 2011.

Foto: Robert Whitehead

Bateman och Fonagy, männen bakom mentaliseringsbaserad terapi (MBT), utförde år 2009 en randomiserad kontrollerad studie med 134 patienter med borderline personlighetsstörning.

Studien utfördes på en öppenvårdsmottagning specialiserad på personlighetsstörningar. Samtliga deltagare i studien hade alltså borderline personlighetsstörning och alla var självskadande och/eller suicidala. En stor andel av deltagarna hade dessutom flera diagnoser på både axel I och axel II.

Deltagarna i studien randomiserades till antingen MBT eller till så kallat ”structured clinical management” (SCM). Även SCM var manualiserat och kan främst beskrivas som en stödjande och problemlösande terapiform. Båda behandlingsformerna varade i arton månader.

De elva terapeuterna i studien var likvärdiga gällande utbildning och erfarenhet. Oberoende bedömare, blinda för vilken behandlingsform patienterna deltog i, gjorde utvärderingar en gång i halvåret.

De huvudsakliga variablerna som mättes var förekomsten av krishändelser, alltså suicidala eller allvarliga självskadebeteenden och inläggning för slutenvård. Övriga variabler som mättes var bland annat socialt och interpersonellt fungerande samt självrapporterade symtom.

Båda behandlingsformerna resulterade i klara förbättringar. De patienter som randomiserats till MBT hade dock en betydligt större minskning av både självrapporterade och kliniskt signifikanta problem, inklusive självmordsförsök och inläggningar för slutenvård.

Noll procent av deltagarna i studien hade under de sex månaderna innan studien varit fria från suicidala beteenden, allvarliga självskadebeteenden eller inläggningar för slutenvård. Detta förbättrades till 73% som hade sexmånadersperioder fria från samtliga av dessa beteenden i gruppen som fick MBT. I kontrollgruppen som fick SCM gällde detta för 43% av deltagarna.

En stor fördel med MBT jämfört med andra behandlingsformer för borderline personlighetsstörning är enligt Bateman och Fonagy att det är relativt lätt att lära sig och att utföra. Detta innebär att kraven på utbildning och handledning blir mindre och att det därmed blir en mer kostnadseffektiv behandling, samt att den är en lättillgänglig terapiform för terapeuter som är vana vid andra terapiformer.

För den som är intresserad av att läsa hela artikeln är den mycket läsvärd. Förutom att den är spännande är den är välskriven, tydlig och inte smärtsamt lång. Den finns gratis i fulltext här:

Klicka två gånger på bilden för att se den större!

Enligt en randomiserad kontrollerad studie från 2010 är psykodynamisk korttidspsykoterapi (STPP) effektivt vid depressions- och ångesttillstånd.

Studien är en regelrätt RCT som uppfyller kriterierna för psykoterapiforskning enligt Leichsenring et al. (2004). Detta innebär att den har en randomiserad kontrollerad design, terapiformen är specifik och manualiserad, terapeuterna är utbildade och erfarna inom terapiformen samt att reliabla och valida diagnostiska mått används.

I studien jämfördes STPP med treatment as usual (TAU), som i detta fall bestod av medicinsk behandling (främst med SSRI) samt samtal med psykiater en till fyra gånger per månad.

STPP gav stora och signifikanta effektstorlekar på samtliga variabler och denna studie bidrar därför till evidensen för att STPP är en effektiv behandling vid depression och ångest.

Ett av de mest intressanta fynden i denna studie gäller STPPs stora effekt på interpersonellt fungerande. I denna studie mättes interpersonella problem med hjälp av the Inventory of Interpersonal problems, IIP. Här var STPP betydligt bättre än TAU. 54.2% av patienterna som fick STPP uppvisade en kliniskt signifikant förbättring jämfört med bara 27.8 av patienterna som fick TAU.

Short-Term Psychodynamic Psychotherapy Versus Treatment as Usual for Depressive and Anxiety Disorders – A Randomized Clinical Trial of Efficacy
Cinzia Bressi, MD, PhD, Matteo Porcellana, MD, Paola Marianna Marinaccio, MD, Emanuela Paola Nocito, MD,  and Lorenzo Magri, PhD

Bild: Flickr, onkel_wart

En metaanalys från 2009 visar att psykodynamisk korttidsterapi (STPP) är effektivt vid behandling av depression hos vuxna. 23 studier med sammanlagt 1365 deltagare undersöktes.

Resultaten visar signifikanta förbättringar både vid direkt mätning efter terapin, efter tre månader, sex månader och 12 månader.

Ett intressant fynd var att STPP vid mätning direkt efter terapins avslut hade aningen lägre effektstyrka än vissa andra terapiformer, men inga signifikanta skillnader uppmättes i uppföljningarna efter vare sig tre månader eller sex månader. Med andra ord var STPP likvärdigt med andra terapiformer för depressionsbehandling vid uppföljningar efter tre månader och dessa resultat stod sig även efter ett år.

Bild: Flickr, onkel_wart

2004 gjordes en stor metastudie på psykodynamisk psykoterapiterapi med barn. Resultatet redovisas i en 103 sidor lång rapport. Enligt denna finns det evidens för att psykodynamisk psykoterapi är effektiv vid behandling av barn och unga. Detta gäller för en rad olika psykiska sjukdomar och problem.

Positiva effekter uppmättes på flera variabler såsom social anpassning, anpassning i skolan, beteende, symtom, relationer, familjefungerande och flera andra. Vid uppföljningar efter lång tid visades att förbättringarna höll i sig och i vissa fall fortsatte att öka. 37 artiklar på sammanlagt 32 studier inkluderades i studien. Studierna rangordnades efter design.

Man fann fem utförda randomiserade kontrollerade studier (RCT), en pågående RCT och ett protokoll för en RCT. Dessa studier är så kallade experimentella studier och fick således den högsta graden evidens, så kallad Level 1. Evidence of effectiveness.

En pågående och tre utförda kvasi-randomiserade studier fick den näst högsta evidensgraden (kvasiexperimentella studier, Level 2. Evidence).

Sju utförda och tre pågående studier uppfyllde kriterierna för Level 3. Evidence då de var såkallade kontrollerade observationella studier.

Tio studier var observationella studier utan kontrollgrupp och uppfyllde således kriterierna för så kallat Level 4 Evidence.

I och med detta finns det alltså evidens för psykodynamisk psykoterapi för flertalet diagnoser hos barn och unga. Man fann också att korttidsterapi visserligen är effektiv, speciellt vid mindre komplicerad problematik, men att längre och mer frekventa terapier ger ännu större vinster.

Eilis Kennedy (2004) Child and Adolescent Psychotherapy: A Systematic Review of Psychoanalytic Approaches