På bloggen beskrev vi nyligen DIT som en spännande ”ny” psykodynamisk behandlingsform mot depression. DIT kan sägas bestå av ett destillat av andra depressionsbehandlingar som i RCTs visat sig vara verkningsfulla.

En liten pilotstudie genomfördes inom offentligt ägda psykiatrin i England. Det är inte en randomiserad kontrollerad studie och antalet försöksdeltagare var totalt 16 stycken varför det är svårt att dra några långt gångna slutsatser av resultaten.

Behandlingen utfördes av fyra erfarna, psykodynamiskt orienterade psykologer. Alla arbetar i vanliga fall på den klinik där behandlingen utförts som är ett socioekonomiskt drabbat och multietniskt område. De utbildades i två dagar och hade under året som behandlingen pågick kontinuerlig handledning i metoden.

Försöksdeltagarna var personer som primärt sökt hjälp inom psykiatrin för depression. 38 procent av deltagarna led också av någon diagnostiserbar ångestproblematik. Alla patienter erbjöds 16 sessioner omfattande 50 minuter vardera. 14 patienter fullföljde behandlingen.

Data pekar på att patienternas självrapporterade symtom minskade signifikant för samtliga patienter utom en under behandlingens gång. Effektstyrkan för DIT speglar också de effektstyrkor som framkommit i andra, större studier av psykodynamisk korttidsterapi mot depression.

Man samlade också in kvalitativa data från försöksdeltagarna. Bland annat framkom det att patienterna värdesatt behandlingens interpersonella och affektiva fokus. En tematisk analys visade att deltagarna mest uppskattat att (1)”identifiera interpersonella beteendemönster”, speciellt när dessa medförde interpersonella svårigheter och (2.) ”att fokus låg på känslor kopplade till relationer”.

Som svar på frågan om vilka positiva förändringar de hade observerat i sina liv efter terapin var det centrala temat att patienterna nu ”kände sig mer säkra i sina relationer”. Ett fåtal patienter noterade också att de var bättre på att “hantera personliga konflikter”

Noterbart är också 50 procent av försöksdeltagarna ansåg sig kunna “hantera negativa känslor” bättre efter behandlingen. Detta tyder på att man genom att hjälpa patienterna känna igen och uttrycka negativ affekter därmed också hjälper dem att känna sig bättre rustade att hantera konflikter i sina relationer.

Ingen av patienterna rapporterade att de funnit någon del av behandlingen onödig.

Det är som sagt alldeles för tidigt att dra några långt gångna slutsatser av en sådan liten studie. Men den ger ändå ett visst underlag. DIT tycks kunna vara en välfungerande depressionsbehandling. Vidare har man utprövat och fått kontinuerlig feedback från erfarna behandlare på behandlingsmanualen. DIT är nu redo att genomgå en större prövning i form av en randomiserad kontrollerad studie.

Foto: © pagail at Flickr

Jonathan Shedler

Jonathan Shedler publicerade 2010 en artikel som väckte stor uppmärkamhet i terapivärlden. Artikeln heter ”The Efficacy of Psychodynamic Psychotherapy” och är en rapport av åtta metastudier som i sin tur avhandlar sammanlagt 160 studier av psykodynamisk psykoterapi, samt nio metaanalyser av andra psykologiska behandlingsformer och antidepressiv medicin.

”Det amerikanska folket har fått berättat för sig att enbart nyare, symtomfokuserade behandlingar såsom kognitiv beteendeterapi eller medicin har vetenskapligt stöd”, säger Shedler. ”Den faktiska vetenskapliga evidensen visar att psykodynamisk terapi är mycket effektiv. Förtjänsterna är minst lika stora som de hos andra psykoterapier, och de håller i sig.”

I rapporten fokuserade Shedler på effektstorlek, alltså uppmätt förändring producerad av varje behandlingsform. En effektstorlek på 0.80 anses innebära en stor effekt i psykologisk och medicinsk forskning. En stor metaanalys av psykodynamisk terapi innefattade 1431 patienter med ett spann av olika psykiska problem och fick en effektstorlek på 0.97 på allmän symtomförbättring (den typiska terapin var i den studien en gång i veckan och varade i mindre än ett år). Effektstorleken ökade sedan med 50 procent, upp till 1.51, när patienter skattade igen nio månader eller mer efter terapins avslut. I jämförelse kan nämnas att effektstorleken för de mest använda antidepressiva medicinerna är den något mer blygsamma 0.30.

De åtta metaanalyserna, som representerar den bästa tillgängliga vetenskapliga evidensen för psykodynamisk psykoterapi, visade alla på mycket goda resultat enligt Shedler. Effektstorlekarna var imponerande även för personlighetsstörningar – som ju är kända för att vara notoriskt svåra att behandla. ”Den samstämmiga trenden mot större effektstorlekar vid uppföljningar tyder på att psykodynamisk terapi sätter igång psykologiska processer som leder till fortsatt förändring, även efter att behandligen avslutats. Detta i kontrast till förbättringarna från andra så kallade ’empirically supported therapies’ som tenderar att minska över tid för de vanligaste tillstånden som depression och generaliserad ångest (GAD).

Farmakologiska företag och försäkringsbolag har ett finansiellt incitament för att marknadsföra bilden av att psykiskt lidande kan reduceras till listor på symtom, och att behandling innebär att hantera dessa symtom och väldigt lite annat. För vissa specifika psykiatriska tillstånd är detta rimligt. Men oftare är känslomässigt lidande invävt i personers livsväv och rotade i relationsmönster, inre motsägelser och känslomässiga blinda fläckar. Det är vad psykodynamisk terapi är designat för att adressera.”

Shedler tar upp det faktum att det finns många fler studier av andra psykologiska behandlingsformer än psykodynamisk terapi, och att utvecklarna av andra terapiformer tog ledningen när det kom till att inse vikten av rigorös vetenskaplig utvärdering. ”Men nu när forskning sätter psykodynamisk terapi på prov ser vi inget som tyder på att de nya terapiformerna är mer effektiva.”

Därtill menar Shedler att befintlig forskning inte på ett adekvat sätt fångar alla vinster som psykodynamisk terapi strävar mot att uppnå. ”Det är lätt att mäta förändring gällande akuta symtom, svårare att mäta djupare personlighetsförändringar. Men det går att göra.” (För den som är mer intresserad av Shedlers forskning om detta, läs här).

Sist men inte minst tyder forskningen på att när andra psykoterapier är effektiva kan det vara för att de innehåller (icke erkända) psykodynamiska element. ”När du ser bortom terapiers ”brand names” och ser på vad de terapeuter som lyckas verkligen gör, visar det sig att de gör det som psykodynamiska terapeuter alltid har gjort – underlättar självutforskande, undersöker känslomässiga blinda fläckar, förstår relationsmönster. ” Fyra studier av terapi vid depression använde sig av inspelningar av terapisessioner för att undersöka vad terapeuter sa och gjorde som var effektivt eller ineffektivt. Ju mer terapeuterna betedde sig som psykodynamiska terapeuter, desto bättre utfall, säger Shedler. ”Detta var sant oavsett vilken form av terapi terapeuterna själva trodde att de tillhandahöll.”

Även denna artikel finns gratis på internet och låter sig väl läsas. Shedler är svårslagen när det kommer till att skriva om forskning på ett tillgängligt sätt. Byt gärna ut en av hängmatte-romanerna i sommar mot en bunt Shedlertexter och njut!

I Sverige kom, som tidigare nämnt här på bloggen, Socialstyrelsen fram till att KBT skulle vara förstavalet vid depression i Sverige. Riktlinjerna var kontroversiella och röster höjdes både inom det psykodynamiska fältet och inom den biologiska psykiatrin.

Bland annat påpekades det orimliga i att ingen i den så kallade expertgruppen satt på någon psykodynamisk kompetens (den terapeutiska kompetensen bestod enbart i KBT). Man fick också kritik för att man, genom en väldigt snäv definition av evidensbegreppet, exkluderat mycket relevant och viktig psykodynamisk forskning.

Ungefär samtidigt som man i Sverige förordade KBT före all annan psykologisk (och farmakologisk) behandling vid depression kom en expertgrupp i Norge fram till att det inte finns något belägg för en sådan rangordning utifrån vetenskapliga data.

Nasjonalt kunskapssenter for helsetjensten i Norge genomförde 2009 en sammanställning av systematiska översikter och RCT-studier av olika psykoterapiformer. Studierna är från år 2000 och framåt.

Berg, Øverland och Høie (2009) kom fram till att:

• Patienter upplever förbättring efter behandling jämfört med före behandling – oavsett vilken behandling de får.
• Psykoterapi leder till signifikant större förbättring av depressiv problematik jämfört med t.ex. rådgivning från läkare.
• Psykoterapi har likvärdig effekt som antidepressiva läkemedel.
• Det tycks inte finnas några signifikanta skillnader i effekt mellan olika former av psykoterapi. Resultaten tyder således på att det finns få skillnader i effekt mellan psykodynamisk terapi och andra former av psykoterapi.

Ungefär samtidigt kom man alltså fram till i Norge att det inte finns några skäl till att förorda den ena terapiformen framför den andra. Detta stämmer också väl överens med den stora metastudien vi tidigare refererat till här på bloggen.

Här är en kort sammanfattning direkt tagen ur Läkartidningen. För att läsa mer ingående om artikeln klicka på länken.

I en studie som jämför resultaten av sedvanlig BVC-behandling med en kortare psykoanalytisk mor–spädbarnsbehandling har vi undersökt 80 mammor med spädbarn, där inklusionskriterierna var att mamman upplevde problem i fråga om barnets funktion, sitt eget psykiska tillstånd eller i kontakten med barnet.

Behandlingen gav signifikanta ­effekter på självrapporterad depression, intervjuarbedömd mor–barnrelation och externt bedömd känslighet hos mamman i hennes samspel med barnet. Nästan signifikanta effekter erhölls på självrapporterad stress.

Kvalitativa bedömningar gjorda före behandlingarna indikerade att analysbehandlingen mest tycktes hjälpa de mammor som anade sin roll i problemen, liksom de barn som var kliniskt påverkade av relationsproblemen. Resultaten publiceras i Infant Mental Health Journal våren 2011.

Foto: Robert Whitehead

 Nu har studien följts upp, 24 månader efter terapiavslut – läs vår sammanfattning här!

Artikelförfattarna ville undersöka huruvida dialektisk beteendeterapi (DBT) var överlägsen en manualiserad metod inom psykiatrin bestående av psykodynamiskt inriktad psykoterapi i kombination med symtominriktad medicinering enligt APAs riktlinjer (metoden kallas för General psychiatric management). Båda terapiinriktningar utfördes av psykiater med expertkunskap rörande behandling av patienter med borderline personlighetsstörning.

Artikelförfattarnas hypotes var att de patienter som erhållit DBT skulle visa upp lägre frekvens och svårighetsgrad avseende suicidförsök och självskadebeteende. Forskningsartikeln redogör för behandlingsresultaten efter ett års aktiv behandling.

Behandlingarna var upplagda enligt bilden nedan. Rubriker i fetstil anger element som är gemensamma för båda terapimetoderna.

Värt att uppmärksamma är att de patienter som fick PDT I kombination med symtominriktade läkemedel alltså bara har en timme terapi i veckan jämfört med DBTs en timme individuell terapi samt fyra timmar i grupp. Därtill har DBT två timmar handledning i grupp där PDT har 90 minuter. Ytterligare ett observandum är att väldigt många moment faktiskt är gemensamma för båda terapiformerna.

Studien ämnade primärt undersöka vilken behandling som bäst påverkade frekvens och svårighetsgrad avseende suicidförsök och självskadebeteende. Här fann man – tvärtemot vad man förväntat sig – inga signifikanta skillnader mellan de olika deltagargrupperna. De båda metoderna var alltså likvärdiga.

Man hade också en del sekundära behandlingsmål som kontrollerades, båda grupperna nyttjade mindre vård, inklusive akutbesök och dagar inom psykiatriska slutenvården. Därtill kunde man se att patienterna förbättrats signifikant när det gällde symtom relaterade till diagnosen borderline personlighetsstörning: oro, depression, ilska och interpersonellt fungerande. Inga signifikanta skillnader kunde uppmätas mellan grupperna.

Författarnas slutsats är att resultaten pekar mot att båda metoderna har samma effekt gentemot patienter med borderline personlighetsstörning förutsatt att de utförs av personal med expertkunskaper inom området.

Det skall dock nämnas att det här är den första studien som undersöker General Psychiatric Management – fler studier behövs för att vidare kunna säga något om dess generella effekt. Men det faktum att det här är en stor studie lovar gott inför framtiden.

Behandlingsformen kan vara viktig att undersöka närmare då den tar mindre resurser i anspråk än DBT och andra borderlinebehandlingar. Samtidigt förlitar man sig på medicinering i högre utsträckning. Men som ett komplement till de idag dominerande teambehandlingsmodellerna är den högintressant. Inte minst för den grupp som inte klarar av de höga krav på tid och motivation som exempelvis DBT ställer.

I studien finns dock ingen signifikant skillnad avseende hur många patienter som faktiskt fullföljde behandlingen. En tvårsuppföljning av studien har genomförts och du kan läsa vår sammanfattning här!

McMain, S.F., Links,P.S., Gnam, W.H., Guimond, T., Cardish, R.J., Korman, L. & Streiner, D.L. (2009). A Randomized Trial of Dialectical Behavior Therapy Versus General Psychiatric Management for Borderline Personality Disorder. Am J Psychiatry. Artikeln går att läsa här

foto: Flickr fotologic

Denna metaanalys fick sedermera ganska häftig kritik varför författarna uppdaterade metaanalysen 2011. Vi har sammanfattat denna här.

Forskning visar att korttidsbehandlingar, om än verksamma mot enklare psykologisk problematik, sällan räcker till vid behandling av komplex psykologiska tillstånd, t.ex. personer med multipla diagnoser eller personlighetsstörningar. Evidensbaserade behandlingar för dessa patientgrupper (som utgör normen inom psykiatrin) är därför särdeles viktiga!

Då ledande forskare fortfarande debatterar vilken form av forskningsdesign som är bäst (läs avsnitt rörande efficacy/effectivness – hög intern respektive extern validitet under avnittet om evidens) har författarna valt att ta med såväl effectivenes- (s.k. naturalistiska studier) som efficacystudier (RCTs) i metaanalysen. Forskarna såg också att de naturalistiska studiernas
effektstorlekar inte skiljde sig signifikant ifrån effektstorlekarna som redovisats i randomiserade kontrollerade studier av LTPP.

Samtliga terapier man undersökt pågick mer än 50 h. Vidare definierade man long-term psychodynamic psychotherapy (LTPP) som: En terapiform som lägger fokus på terapeut-klient-interaktionen, med noggrant timade tolkningar av överföring och motstånd som uppstår i terapirummet. Detta samtidigt som terapeuten är väl medveten om sin egen roll i det som händer i relationen.

Resultaten var övertygande. LTPP visade signifikant högre utfall gällande total effektivitet, huvudsaklig problembild och personlighetsfunktion än andra kortare psykoterapiformer. Rörande total effektivitet visade en effektstyrka 1,8 mellan grupper att LTPP-patienter med komplexa psykiska störningar efter behandling i genomsnitt mådde bättre än 96% av patienter i jämförelsegrupperna (dvs. patienter som erhållit annan, kortare psykologisk behandling). LTPP visade signifikanta, stora och stabila effekter inom grupper, alltså: patientgrupper innehållande individer med olika, särskilt komplicerade, psykiska störningar blev signifikant bättre efter att behandling slutförts.

Det finns således evidens för att LTPP är en effektiv behandlingsform för komplicerade psykiska störningar.

Leichsenring, F. & Rabung, S. (2008). Effectiveness of Long-term Psychodynamic Psychotherapy: A Meta-analysis. AMA: The Journal of the American Medical Association, 300 (13), 1551-1565.

Foto: Vectorportal

Cuijpers et al (2008) har i en metastudie jämfört sju (!) olika terapiformer vid mild till måttlig depression. Studien består av 53 behandlingsstudier. De sju terapiformerna som jämförs är:

1. Psykodynamisk psykoterapi
2. kognitiv beteendeterapi
3. beteendeaktivering
4. problemlösningsterapi
5. interpersonell terapi
6. icke-direktiv stödterapi
7. social färdighetsträning

Författarnas slutsats är att det saknas betydande skillnader avseende effektstyrka mellan de olika behandlingsmetoderna. Interpersonell terapi gav dock något lite bättre och icke-direktiv stödterapi något sämre resultat.

Studien är kanske något extra intressant om man betänker att en av artikelförfattarna är Gerhard Andersson, professor med KBT-inriktning. Andersson var också ansvarig för den psykologiska delen av socialstyrelsens, numer, omtalade riktlinjer. Dessa riktlinjer förespråkade att KBT skulle vara förstavalet av psykologisk behandlingsmetod vid mild till måttlig egentlig depression. Enligt Anderssons egen forskning som vi redogjort för ovan finns det dock inget som förordar att KBT skall anses vara en bättre behandlingsmetod för depression. Något konstigt är det kanske att professorn inte följer sin egen forskning i utformandet av de nationella riktlinjerna.

Vidare ska sägas att studien visar att KBT har signifikant högre antal “drop-outs” från terapin (dvs. patienter som inte fullföljt behandlingen). Problemlösningsterapi visade upp motsatt statistik, dvs. hade signifikant lägre antal “drop-outs”.

Foto: flattop341

En finsk studie (2008) visar att långvarig psykodynamisk psykoterapi är överlägsen på lång sikt jämfört med kortare psykodynamisk psykoterapi. Patienterna randomiserades till tre olika behandlingsgrupper: långvarig psykodynamisk psykoterapi, kort psykodynamisk psykoterapi samt lösningsinriktad terapi.

Korttidsterapin tycks verka snabbare, men vid en uppföljning tre år senare var dock situationen den omvända: patienter som erhållit långvarig behandling uppvisade en större behandlingseffekt. Detta gällde för såväl depressiva symtom som för oros-/ångestproblematik.  Den patientgrupp som erhållit långvarig terapi hade också en kontinuerlig förbättring som fortsatte under hela treårsperioden, något som de kortare terapierna inte gav som resultat.

Knekt P, Lindfors O, Härkänen T, Välikoski M, Virtala E, Laaksonen MA, Marttunen M, Kaipainen M, Renlund C. (2008). Randomized trial on the effectiveness of long-and short-term psychodynamic psychotherapy and solution-focused therapy on psychiatric symptoms during a 3-year follow-up. Psychological Medicine, 38(05) DOI: 10.1017/S003329170700164X

Foto: (c) Thomas Leiser