Nu har studien följts upp, 24 månader efter terapiavslut – läs vår sammanfattning här!
Studien ämnade primärt undersöka vilken behandling som bäst påverkade frekvens och svårighetsgrad avseende suicidförsök och självskadebeteende. Här fann man – tvärtemot vad man förväntat sig – inga signifikanta skillnader mellan de olika deltagargrupperna. De båda metoderna var alltså likvärdiga.
Artikelförfattarna ville undersöka huruvida dialektisk beteendeterapi (DBT) var överlägsen en manualiserad metod inom psykiatrin bestående av psykodynamiskt inriktad psykoterapi i kombination med symtominriktad medicinering enligt APAs riktlinjer (metoden kallas för General psychiatric management). Båda terapiinriktningar utfördes av psykiater med expertkunskap rörande behandling av patienter med borderline personlighetsstörning.
Artikelförfattarnas hypotes var att de patienter som erhållit DBT skulle visa upp lägre frekvens och svårighetsgrad avseende suicidförsök och självskadebeteende. Forskningsartikeln redogör för behandlingsresultaten efter ett års aktiv behandling.
Behandlingarna var upplagda enligt bilden nedan. Rubriker i fetstil anger element som är gemensamma för båda terapimetoderna.
Värt att uppmärksamma är att de patienter som fick PDT I kombination med symtominriktade läkemedel alltså bara har en timme terapi i veckan jämfört med DBTs en timme individuell terapi samt fyra timmar i grupp. Därtill har DBT två timmar handledning i grupp där PDT har 90 minuter. Ytterligare ett observandum är att väldigt många moment faktiskt är gemensamma för båda terapiformerna.
Studien ämnade primärt undersöka vilken behandling som bäst påverkade frekvens och svårighetsgrad avseende suicidförsök och självskadebeteende. Här fann man – tvärtemot vad man förväntat sig – inga signifikanta skillnader mellan de olika deltagargrupperna. De båda metoderna var alltså likvärdiga.
Man hade också en del sekundära behandlingsmål som kontrollerades, båda grupperna nyttjade mindre vård, inklusive akutbesök och dagar inom psykiatriska slutenvården. Därtill kunde man se att patienterna förbättrats signifikant när det gällde symtom relaterade till diagnosen borderline personlighetsstörning: oro, depression, ilska och interpersonellt fungerande. Inga signifikanta skillnader kunde uppmätas mellan grupperna.
Författarnas slutsats är att resultaten pekar mot att båda metoderna har samma effekt gentemot patienter med borderline personlighetsstörning förutsatt att de utförs av personal med expertkunskaper inom området.
Det skall dock nämnas att det här är den första studien som undersöker General Psychiatric Management – fler studier behövs för att vidare kunna säga något om dess generella effekt. Men det faktum att det här är en stor studie lovar gott inför framtiden.
Behandlingsformen kan vara viktig att undersöka närmare då den tar mindre resurser i anspråk än DBT och andra borderlinebehandlingar. Samtidigt förlitar man sig på medicinering i högre utsträckning. Men som ett komplement till de idag dominerande teambehandlingsmodellerna är den högintressant. Inte minst för den grupp som inte klarar av de höga krav på tid och motivation som exempelvis DBT ställer.
I studien finns dock ingen signifikant skillnad avseende hur många patienter som faktiskt fullföljde behandlingen. En tvårsuppföljning av studien har genomförts och du kan läsa vår sammanfattning här!
McMain, S.F., Links,P.S., Gnam, W.H., Guimond, T., Cardish, R.J., Korman, L. & Streiner, D.L. (2009). A Randomized Trial of Dialectical Behavior Therapy Versus General Psychiatric Management for Borderline Personality Disorder. Am J Psychiatry. Artikeln går att läsa här
foto: Flickr fotologic
May 15th, 2011 at 2:29 pm
“Ytterligare ett observandum är att väldigt många moment faktiskt är gemensamma för båda terapiformerna.”
Man skriver en lista i artikeln. Den säger inget om hur mycket i procent som det motsvarar behandlingen. Man skriver även att det är här-och-nu-fokus på GPM samtidigt som det beskrivs att man kollar tidig anknytning. Oklart vad som är vad.
“Behandlingsformen kan vara viktig att undersöka närmare då den tar mindre resurser i anspråk än DBT och andra borderlinebehandlingar. ”
Bra slutsats! Samtidigt är det läkare som utför behandlingarna i GPM. De har högre lön (ibland dubbelt så hög eller mer) så om man ska räkna till resurser så behöver det göras utifrån fler variabler än tid. En kostnadseffektivitetsstudie skulle kunna svara på det.
“En tvårsuppföljning av studien är planerad att genomföras.”
När kommer den iom att det här publicerades 2009? Blir intressant iom att icke-suicidala beteenden ökar på slutet i GPM-armen.
Från studien:
“Consistent with routine psychiatric practice, participants were not prohibited from engaging in other psychosocial treatments with the exception of those that might overlap with dialectical behavior therapy (e.g., behavioral treatments).”
Problematiskt! Svårt att veta vad de fått för behandling.
Eftersom man inte haft en arm där man kollat av bara medicinering så går det inte att veta hur mycket av den dynamiska komponenten som motsvarar effektstorlek som jämförs med DBT. Med tanke på titeln för inlägget så kan man fundera på det.
“Inte minst för den grupp som inte klarar av de höga krav på tid och motivation som exempelvis DBT ställer.”
Sett till avhopp är det lika stort för GPM. Så om inte motivation varit mycket högre hos de som gick DBT så kan man inte dra en sådan slutsats, av den här studien.
De säger att adherence till DBT var sig sämre än GPM.
Intressant studie! Tack för uppmärksammandet!
May 15th, 2011 at 2:40 pm
Kul och bra feedback! Och jag håller med dig i många av dina observationer!
“Man skriver även att det är här-och-nu-fokus på GPM samtidigt som det beskrivs att man kollar tidig anknytning. Oklart vad som är vad.”
Här förstår jag inte. Det är väl ingen motsättning mellan de båda? Tidig anknytning är väl inte ett ovidkommande perspektiv när man fokuserar på “här och nu”?
“Sett till avhopp är det lika stort för GPM. Så om inte motivation varit mycket högre hos de som gick DBT så kan man inte dra en sådan slutsats, av den här studien.”
Det var nog inte riktigt så jag tänkte. Kanske formulerade jag mig något oklart. Jag syftade på att den tar mindre tid i anspråk och inte förutsätter att du ska vara med i gruppmoment. Detta kan i sin tur vara något som tilltalar patienter som har mindre tid eller motivation att gå in i en så pass intensiv behandlingsform som DBT (eller MBT för den delen). Det var vad jag ville har fram.
May 15th, 2011 at 2:49 pm
“Här förstår jag inte. Det är väl ingen motsättning mellan de båda? ”
Om man skriver “Ytterligare ett observandum är att väldigt många moment faktiskt är gemensamma för båda terapiformerna.”, så har det relevans. Tittar man dessutom i artikeln så säger de att man gjort adherence-mått på GMP och det skattades inte som DBT. Så eventuellt finns det fler skillnader än likheter. Svårt att dra slutsats om.
“Det var vad jag ville har fram.”
Oright. De skriver i studien att de som hoppade av kunde klaga på just sådant. Men det stämde även för individualbehandlingar. Det jag menar är att det kanske inte är så viktigt, iom att drop-out ser likvärdigt ut. Det finns inga data som bekräftar det jag säger, men jag skulle vilja låta det vara öppet. Kanske är det så att grupper är en av de viktigaste komponenterna i DBT. Skulle man då köra GMP i grupp så kanske man hade fått en stor favör till GMP i effektstorlek.
Kul att prata vetenskap!