En av de mer omdiskuterade och refererade studierna i diskussioner om psykodynamisk korttidsterapis effekt vid ångeststörningar är Bögels et al. (2014). Resultaten från studien presenterades nämligen för drygt tio år sedan och har sedan dess florerat i flertalet översikter. Detta har varit minst sagt problematiskt då studien aldrig tycktes publiceras. Nu har så äntligen det holländska teamet slutat prokrastinera och skrivit ihop härligheten till en artikel.

Bögels et al. (2014) jämför KBT med STDP (psykodynamisk korttidsterapi). Ingen av behandlingarna är manualiserade, men granskning av slumpmässigt utvalda sessioner visar att blinda bedömare kunde skilja KBT från PDT, samt att KBT-terapeuter inte använde några PDT-interventioner och vice versa. Den psykodynamiska terapin utgick ifrån Malans trianglar. Social fobi konceptualiserades som en intrapsykisk konflikt där omedvetna känslor/impulser upplevs som hotande, vilket leder till ångest och olika försvar (så som undvikande). KBT-terapin var också denna principorienterad och utgick ifrån väl beprövade interventioner. KBT-terapeuterna utbildades också av internationellt erkända experter på området. Båda behandlingarna började med tre sessioner fokuserade kring behandlingsplan, vilken baserades på varje patients unika fallformulering och patientens mål med behandlingen, som presenterades tillsammans med en behandlingsrational.

Patienterna hade en primär generaliserad social fobi-diagnos, men man tillät även viss komorbiditet. Alla patienter diagnosticerades med SCID I och SCID II. Patienter fick dock inte lida av substansberoende, psykossjukdomar eller vara suicidala. Vidare tilläts inte personlighetsstörningar ur kluster A/B (förutom paranoid och narcissistisk PS) och patienterna var tvungna att ha tillräckligt god självreflekterande förmåga. Detta då Malan menar att patienter som inte kan reflektera kring sig själva inte är lämpliga kandidater för psykodynamisk korttidsterapi.

Totalt screenades 80 patienter, varav 49 slutligen ingick i studien. Patienterna randomiserades till de två betingelserna. Behandlingarna var inte fast tidsbegränsade, dock fick de som längt pågå i 36 sessioner. Det var upp till terapeuten att bestämma när patienten fått tillräcklig dos av terapin. KBT varade i genomsnitt 19,8 sessioner (SD 8,9; mellan 3-36 sessioner) och PDT 31,4 (SD 8,8; 10-36). Patienterna undersöktes sedermera efter 12 och 24 veckors behandling samt direkt efter behandlingens avslut. För de patienter som avslutat före 12 alternativt 24 veckor så användes inte dessa fasta mätpunkter. Uppföljning skedde tre månader och ett år efter avslutad behandling.

Båda behandlingarna var mer effektiva än väntelista. Avseende primära utfallsmåttet, självskattad social ångest, fann man stora effekter av båda behandlingarna och ingen signifikant skillnad mellan dem. Vid avslutad behandling hade 64 procent av KBT-patienterna och 63 procent av PDT-patienterna förbättrats kliniskt signifikant. Vid tre månaders uppföljning var motsvarande siffror 58 och 50 procent och efter tolv månader 65 procent för KBT-gruppen jämfört med 75 procent för PDT-gruppen.

Remisson mättes på två sätt: 1. Patienten uppfyllde inte längre diagnostiska kriterierna för social fobi, 2. Patienten skattade under 88,8 på SPAI vilket är angiven cutoff. Lägre skattningar än 88.8 innebär att patienten med 90 procents sannolikhet befinner sig inom normalområdet avseende social ångest. Vid behandlingens avslut uppfyllde 54 procent som gått i KBT och 47 procent som gått i PDT ej längre kriterierna för social fobi. Avseende SPAI-skattningarna var motsvarande siffror 48 procent i KBT och 73 procent i PDT, tremånadersuppföljning 52 procent (KBT) och 54 procent (PDT) och ett år efter behandling 52 procent (KBT) och 59 procent (PDT). Man undersökte också om personlighetsstörning modererade utfallet på något sätt, men fann inga sådana effekter.

När denna studie publicerats finns det två randomiserade kontrollerade studier, utförda av oberoende forskarlag som jämför PDT mot KBT vid social fobi. Det blir därför naturligt att jämföra de två studieresultaten. Fynden från Bögels et al., (2014) skiljer sig åt från Leichsenring et al., (2013) avseende remission. I Leichsenring et al., (2013) skiljer sig behandlingarna statisktiskt signifikant åt (KBT:36 vs PDT: 26 procent). I Bögels et al., (2014) fick båda behandlingarna bättre resultat: 54 och 47 procent och ingen signifikant skillnad (dock lider studien av låg statistisk power!). Leichsenring et al., 2013 fann också att KBT var statistiskt signifikant bättre avseende skattade socialfobiska symtom vilket Bögels et al. (2014) inte fann. Viktigt är dock att påpeka att skillnaderna i Leichsenring et al., (2013) inte var kliniskt signifikanta. I Bögels et al., (2014) är trenden istället till PDTs fördel jämfört med KBT, men det är för få deltagare i studien för att kunna uttala sig om huruvida denna skillnad är av vikt. Uppföljningsdata på Leichsenring (2013b) från 6, 12 och 24 månader efter avslutad behandling visar vidare att det inte finns några statistiska eller kliniskt signifikanta skillnader mellan behandlingarna på något utfallsmått.

Då båda studierna använder sig av samma utfallsmått (SPAI) kan man jämföra de båda patientgrupperna. Bögels et al., (2014) menar att deras patienter är svårare sjuka än de patienter som ingick i Leichsenring et al., (2013). Vad som också är intressant är att effekterna av KBT tycks vara ungefär jämförbara i de två studierna (effektstorlekar 1,15 mot 1,02) samtidigt som PDT får bättre resultat i den holländska studien (1,17 jämfört med 0,60). I Bögels et al., (2014) är den dynamiska terapin längre än KBT-behandlingen och det är möjligt att man fått sämre resultat om PDT varit av samma längd. Samtidigt är det ingen jättestor skillnad i längd mellan de två studierna avseende den psykodynamiska terapin (31,4 jämfört med 25,8 sessioner).

Det finns ytterligare en faktor som skiljer studierna från varandra. I Bögels et al., (2014) exkluderades patienter som inte hade tillräckligt god reflekterande förmåga. Det är möjligt att detta påverkar resultaten till PDTs fördel.
Även om Bögels et al., (2014) inte utgör en replikation av Leichsenring et al., (2013) och de delvis utgår ifrån olika psykodynamiska modeller så finns ändå tydliga likheter i terapeutiskt förhållningssätt och tankar kring vad som utgör social fobi (inre konflikt).  Ytterligare intressant är att huvudförfattaren ändå får anses ha en viss bias till KBT:s fördel samt att KBT-terapeuterna blev utbildade av internationell expertis – någon sådan specifik utbildning tycks inte ha getts de psykodynamiska terapeuterna. Sammantaget får man ändå säga att de två studierna tillsammans stärker psykodynamisk terapis ställning vid social fobi.

Foto: License Some rights reserved by crsan

Här kommer ett meddelande från St Lukas Stockholm som bjuder in till spännande workshop i maj:

St Lukas i Stockholm bjuder in till Sveriges första workshop i Coherence Therapy

Coherence Therapy: Utilizing the Brain’s Process for Dissolving Symptom Generating Implicit Constructs

Workshopen leds av Robin Ticic, Director of Training vid Coherence Psychology Institute och en av författarna till den uppmärksammade boken Unlocking the Emotional Brain (Routledge 2012).

Coherence Therapy används för att avhjälpa ett brett spektrum av problem och symtom genom att förändra deras känslomässiga orsaker. I det första skedet går metoden ut på att hjälpa klienten att hitta de specifika implicita konstruktioner och scheman som vidmakthåller ett visst symtom, och därefter att vägleda en process av djupgående förändring som raderar dessa scheman, befriar klienten från deras kraftfulla grepp och får symtomet att upphöra. Arbetet sker på upplevelsebaserad grund och terapeutens empatiska intoning är ett avgörande inslag. Den fokuserade metodologin kan resultera i att färre sessioner krävs än i traditionella djuplodande terapier, och kan åstadkomma regelbundet förekommande terapeutiska genombrott i den kliniska praktiken. Omvandlingsprocessen som den beskrivs i Coherence Therapy har paralleller med neurovetenskapliga forskningsresultat i fråga om minnesrekonsolidering, den enda kända process i hjärnan genom vilken en specifik implicit inlärning kan raderas.

Den vägledande principen i Coherence Therapy är symtomkoherens: individens symtom, som ofta betraktas som en patologi eller störning, produceras därför att det är känslomässigt nödvändigt att ha enligt adaptiva, koherenta men icke-medvetna känslomässiga inlärningar eller konstruktioner som formats tidigare i livet. På en implicit känslomässig nivå är symtomen djupt meningsfulla. Från första sessionen inriktas arbetet på att hjälpa klienten att medvetandegöra det eller de scheman som nödvändiggör symtomet. Workshopen kommer att innefatta föreläsning, videovisning av sessioner och upplevelsebaserade övningar som ger deltagarna en introduktion till de metodologiska stegen i Coherence Therapy samt specifika tekniker för att genomföra dessa steg.

Mer information om Coherence Therapy finns på www.coherencetherapy.org.

Länge har det varit kontroversiellt att diagnosticera personlighetsstörningar hos tonåringar. På senare tid har det dock kommit flera studier som visar att det visst går att diagnosticera på ett meningsfullt sätt. Personlighetsstörningar hos tonåringar är förknippat med låg livskvalitet, stora problem och höga samhällskostnader. Idag tänker man sig att tidig behandling kan öka chanserna till förbättring. Trots detta råder det stor brist på evidensbaserade behandlingar för denna population. Kognitiv analytisk terapi har jämförts med “manualized clinical care” utan signifikanta skillnader mellan grupperna, även om den första förbättrades snabbare. Dialektisk beteendeterapi har visats leda till färre slutenvårdsinläggningar och mindre avhopp än sedvanlig behandling, men utan skillnad avseende suicidförsök. För ungdomar med självskadebeteende och samtidig depression har MBT visats mer effektiv än sedvanlig behandling.

Hösten 2013 publicerades en holländsk pilotstudie på en mentaliseringsbaserad behandling för ungdomar med borderlinesymtom. I studien ingick elva ungdomar mellan 14 och 18 år, som hade mellan två och nio symtom på borderline personlighetsstörning (BPD). Åtta av de elva uppfyllde kriterierna för BPD och alla utom en uppfyllde dessutom kriterierna för minst en Axel I-störning. 73 procent rapporterade självskadebeteende och nära 20 procent hade under det senaste året försökt ta sitt liv.

Behandlingen som prövades var en högintensiv partiell slutenvårdsbehandling som varje vecka innehöll fyra gruppterapisessioner, en individualterapisession, en konstterapisession, en skrivterapisession, och en mentaliseringsbaserad kognitiv terapisession. Vidare hade alla patienter tillgång till psykiatrisk konsultation, socionom samt individuell coaching av en psykosocialt specialiserad sjuksköterska. Utöver detta var en familjeterapisession planerad var tredje vecka för att involvera ungdomens familj i behandlingen. Patienterna bodde på avdelningen fem dagar i veckan, gick i skolan ca tre timmar om dagen och bodde hemma under helgerna. Den terapeutiska miljön på avdelningen var organiserad enligt mentaliseringsprinciper: Till exempel var det relativt få regler jämfört med vad som vanligtvis finns på slutenvårdsavdelningar, och skötarna var individuellt orienterade snarare än grupporienterade. Medellängden på programmet var 11 månader med en maxtid på 12 månader.

Efter behandling rapporterade patienterna signifikant lägre symtombelastning, med en stor effektstyrka (d = 1.46). Därtill visade de stora förändringar i personlighetsfunktion med stora effektstyrkor på mått som självkontroll (d = 1.29), social anpassning (d = .70), identitetsintegration (d = 1.42) samt ansvarstagande (d = . 58). Vidare fanns en trend till förbättring avseende relationskapaciteter men den var inte signifikant (p = 0.067). Patienterna rapporterade vidare en stor och signifikant förbättring avseende livskvalitet (d = 1.11). Samtliga patienter utom en visade reliabel förändring avseende symtomatologi.

Dessa resultat är beaktansvärda särskilt med tanke på att detta var en tungt belastad patientgrupp vid behandlingsstart jämfört med normalpopulationen. Samtidigt ska sägas att resultaten, i linje med andra studier på liknande patientgrupper, visar att trots den intensiva behandlingen och de stora effektstorlekarna återgår inte patienterna till normalutveckling. Däremot menar författarna att ju tidigare interventioner, desto större sannolikhet att detta sker. Patienterna i denna grupp närmar sig normalpopulationen avseende personlighetspatologi vilket måste ses som ett väldigt uppmuntrande resultat.

Behandlingen var dock mycket intensiv och resurskrävande. Författarna själva menar att de funnit att detta inte var ett optimalt sätt att implementera MBT då det blev för känslomässigt intensivt för såväl patienter som behandlare. Idag rekommenderar de snarare en variant av MBT-A i öppenvård (mer i linje med Roussouw et al., 2013?) då detta torde leda till lägre känslomässig intensitet för både ungdomarna och behandlingsteamet. Forskarna avbröt därför denna studie i förtid för att fokusera på utvecklandet av en mindre intensiv form av behandlingen som fokuserar på de effektiva beståndsdelarna samtidigt som den minimerar de iatrogena effekterna (och som dessutom givetvis, vilket forskarna lustigt nog inte nämner, är betydligt mindre resurskrävande). Just nu utför de en större studie som prövar effektiviteten av en sådan MBT-behandling i öppenvård. Denna pilotstudie har trots implementeringssvårigheter bidragit till stödet för mentaliseringsbaserade behandlingsformer för ungdomar med komplex personlighetsproblematik och har säkerligen gett viktiga lärdomar till forskarlaget inför studien på MBT i öppenvård. Vi väntar med spänning!

Bild: kevin dooley @Flickr

Motöverföring är ett ständigt hett begrepp inom psykodynamisk terapi och teori. Begreppet kan användas och förstås på många olika sätt. Enligt teori är motöverföring viktigt för att bättre kunna förstå patienten såväl som patientens anhöriga och för att finslipa diagnostiken. Att motöverföring faktiskt är gångbart diagnostiskt har hitintills varit en hypotes med mestadels anekdotisk evidens, men italienska forskare flyttar nu fram positionerna och undersöker detta kvantitativt.

Det har tidigare publicerats ett fåtal studier på ämnet och mestadels har man då undersökt motöverföring i förhållande till DSM-diagnoser, antingen personlighetsstörningar utifrån vilket kluster de tillhör eller enskilda diagnoser, exempelvis borderline personlighetsstörningen. Betan et al., (2005) undersökte 181 terapeuters emotionella gensvar i mötet med en icke-psykotisk patient. Terapeuterna fick också skatta huruvida patienten uppfyllde olika kriterier för axel II-störningar enligt DSM-IV. Genom faktoranalys fann man åtta motöverföringsdimensioner:

De olika dimensionerna var relaterade till de tre Axel-II-klusterna enligt följande:

Resultaten från Betan et al., (2005) var i linje med tidigare befintlig forskning som visade att patienter med kluster A eller B-diagnoser väcker mer negativa motöverföringsreaktioner än patienter med kluster C-diagnos, samt att kluster-B-patienter väcker mer blandade känslor (20).

Den befintliga forskningen har vissa metodologiska begränsningar, inte minst att en del av forskningen utgår ifrån att kliniker får ta del av ett fall eller se en bandad terapisession för att därefter skatta sin emotionella respons – dvs. den utgår inte från klinisk praktik utan en mer simulerad experimentell situation. Ett ytterligare problem utgörs av att den ofta är gjort på ”kluster-nivå” vilket gör att viktiga skillnader mellan personlighetsstörningar inom samma kluster inte undersöks samt att likheter mellan störningar inom olika kluster inte heller upptäcks. Med tanke på att klusterindelningen är arbiträr samt att komorbida diagnoser inom olika kluster inte är ovanligt så utgör detta ett problem. Colli et al., (2013) ställde därför upp följande hypoteser inför denna studie:

1. Att specifika personlighetsstörningar väcker specifika motöverföringsreaktioner;
2. Att motöverföringen är oberoende av terapeutens teoretiska inriktning;
3. Att patienter med lägre global personlighetsfunktion väcker mer intensiv negativt laddad motöverföring.

Deltagare i studien (dvs. terapeuterna) valdes slumpmässigt ut från kliniker som var specialiserade på patienter med personlighetsstörningar. Klinikerna var såväl PDT- som KBT-inriktade. Man erhöll svar från 81 procent (n=203) av de slumpmässigt tillfrågade terapeuterna. Varje kliniker ombads utgå ifrån en patient som var minst 18 år gammal, utan psykotiska symtom/diagnoser eller med svåra depressiva symtom eller bipolär sjukdom. Terapeuten skulle ha träffa patienten minst 8 gånger, men ej längre än 6 månader (en session i veckan). För att undvika ett selektionsbias ombads även klinikerna att välja den patient de träffat senast under föregående vecka som uppfyllde inklusionskriterierna.

Totalt ingår 203 patienter, varav 118 är kvinnor, medelåldern var 34 år. 59 patienter uppfyllde bara kriterier för axel-I-diagnoser, 71 uppfyllde bara en axel-II-diagnos, 46 uppfyllde såväl flera axel-I som axel-II-diagnoser. GAF låg i genomsnitt kring 56 (SD=11,9).

Terapeuterna ombads först fylla i Therapist Response Questionnaire (gärna direkt efter att de träffat patienten) därefter ombads de utvärdera samma patient, en till tre veckor efteråt med SWAP-200. Upplägget hade flera skäl, dels är SWAP-200 en mer tidsödande process och författarna ville därför att klinikerna skulle fokusera på att skatta sin emotionella respons så snabbt som möjligt efter mötet. Dessutom ville man i möjligaste mån undvika att skattningen avseende motöverföring från sessionen skulle påverka personlighetsutvärderingen varför man såg det som en fördel att låta det gå lite tid emellan de båda skattningarna. SWAP-200 innehåller dels 10 skalor utifrån DSM-IV:s personlighetsstörningskategorier, där dessa beskrivs som prototyper, klinikern får sedan skatta i vilken utsträckning patienten stämmer överens med angivna prototypen. SWAP innehåller även verktyg för att få en mer dimensionell bedömning av personlighetsproblematiken i fråga.

Hypotes 1: Colli et al., (2013) fann samband mellan specifika personlighetsstörningar och motöverföringsreaktioner. Man fann samband mellan SWAP-200:s skalor för paranoid och antisocial och kritiserad/ illa behandlad, borderlineskalan var relaterad till hjälplös/otillräcklig, överväldigad/desorganiserad samt speciell/överinvolverad motöverföring.

Oengagerad motöverföring korrelerade positivt med schizotypal och narcissistisk personlighetsstörning och negativt med beroende och histrionisk. Schizoid personlighetsstörning var relaterat till hjälplös/otillräcklig motöverföring. Positiv motöverföring var förknippat med fobisk personlighetsstörningsskalan som också korrelerade med beskyddande och speciell/överinvolverad motöverföring. Tvångsmässig personlighetsstörning korrelerade negativt med speciell/överinvolverad.

Hypotes 2: Författarna undersökte också huruvida motöverföringsreaktionerna gick att förklara med terapeuternas teoretiska skolning. Man jämförde således KBT-terapeuters svar med PDT-terapeuternas och fann att dessa inte skiljde sig från varandra.

Hypotes 3: Författarna fann ett positivt samband mellan patientens funktionsnivå och terapeutens motöverföring, där högre funktionsnivå var relaterat till mer positiva känslomässiga reaktioner hos terapeuten r=0,29, p=0,001). Högre funktionsnivå korrelerade också negativt med kritiserad/illa behandlad, hjälplös/inadekvat samt överväldigad/desorganiserad motöverföring. Resultaten är i linje med de i en annan studie av Dahl, et al. (30) som även denna fann att terapeuter känner sig mer hjälplösa och otillräckliga med lågfungerande patienter.

Ser man till detaljerna i studien (vilket skiljer den från tidigare forskning som mestadels undersökt motöverföring i förhållande till kluster) ser man att patienter med kluster B-problematik tycks väcka en mer varierad och negativ motöverföring än patienter inom kluster A och C. Colli et al., (2013) menar att denna studie ger stöd till tidigare forskning som tyder på att kluster B-patienter väcker mer negativa och svårhanterade känslor för behandlaren. Detta tycks särskilt gälla patienter med en borderlinediagnos, deras terapeuter tycks ofta känna sig överväldigade och spända samt känna mycket ångest och oro. Dessa kliniker rapporterar att de känner sig otillräckliga och ofta förvirrade samt frustrerade. De när ofta en farhåga att de inte kommer lyckas hjälpa patienten i fråga och känner ofta skuld när patienten mår sämre. Författarna menar att just dessa starka känslor kan utgöra en svårighet i behandlingen av borderlinepatienter då de kan leda till irrationella beslut och interventioner, t ex svårigheter med gränsdragning från terapeutens sida eller tvärtom: Överdriven rigiditet och missunnsamhet i samspelet med patienten.

Resultaten gällande kluster C-patienterna skiljer sig något från tidigare studier, i likhet med Betan et al., (2005) finner författarna att beroende personlighetsstörning var förknippat med positiva och beskyddande känslor, men också med känslor av hjälplöshet och otillräcklighet.

Studien ger empiriskt stöd till motöverföring som teoretiskt och kliniskt koncept. Resultaten tyder på att de känslor som väcks inom terapeuten i samband med mötet med den unika patienten kan ge värdefull information om patientens interpersonella mönster och funktionsnivå. Resultaten tyder också på att motöverföringen är “robust” och inte en artefakt av terapeutens teoretiska inriktning. Speciellt viktigt blir det att uppmärksamma negativ och oengagerad motöverföring då denna kan få terapeuten att agera impulsivt eller irrationellt – med risk för alliansbrott eller avhopp från terapin.

Studien har vissa brister och resultaten behöver naturligtvis replikeras (även om denna studie faktiskt till viss del är en replikation av Betan et al., [2005]). Den främsta metodologiska bristen utgörs av att det är samma terapeut som skattar motöverföringsreaktion och utvärderar patientens personlighetskonstitution. Detta kan utgöra en källa för bias! I en mer rigorös och design hade personlighetsutredningen genomförts av en oberoende och blindad bedömare. Vidare är studien genomförd på en specifik population (många patienter med personlighetsstörning) och det är inte säkert att resultaten är generaliserbara. Det finns också en risk för att s.k. social desireability kan ha påverkat resultaten, t.ex. fann man inga signifikanta samband mellan sexualiserad motöverföring och någon personlighetstyp.

Uppförandestörningar i barndom och ungdom är viktiga prediktorer för såväl vidare psykisk ohälsa som nedsatt social funktion och missbruk i vuxen ålder. Kombinerade uppförande- och emotionella störningar har starka samband med borderline personlighetsstörning. Därför är tidiga interventioner för barn och ungdomar viktiga för att förebygga fortsatt psykopatologisk utveckling. Trots detta finns det få studier som utvärderar psykoterapeutiska behandlingar, och särskilt psykodynamisk behandling, för patienter med blandat internaliserade och externaliserade problem.

I slutet på 2013 publicerades en randomiserad kontrollerad studie från Tyskland som jämför en manualiserad psykodynamisk behandling inom slutenvård med väntelista/sedvanlig behandling (TAU). Patienterna var mellan 14 och 19 år och diagnosticerade med ”blandade störningar i beteende- och känsloliv” enligt ICD-10 (Kod F92).

Studien är en hybrid mellan en efficacy- och effectiveness-studie för att balansera intern och extern validitet. Detta innebär att den har flera karakteristika från en efficacy-studie, såsom randomisering, manualiserad behandling, standardiserade utfallsmått, oberoende bedömare och intention-to-treat-analys. Samtidigt har den även flera karakteristika från effectiveness-studier, såsom få exklusionskriterier, patienter som är representativa för den vanliga psykiatriska populationen och som därmed har hög grad av komorbididitet, behandlingar som ges i naturalistisk setting samt individuellt planerad, snarare än standardiserad psykofarmakologisk behandling.

Patienterna randomiserades till psykodynamisk behandling eller till en väntelistegrupp på sex månader. Av etiska skäl kunde dock patienterna i väntelistegruppen välja att gå i annan terapeutisk behandling och/eller medicinera under denna tid varpå detta definierades som TAU. Eventuella behandlingsinsatser i TAU-gruppen dokumenterades för att det skulle vara möjligt att kontrollera för vilken påverkan de haft.

Patientgruppen hade hög komorbiditet och grava sociala svårigheter. 80% hade depressiva störningar, 68% hade ångeststörningar, 36% hade somatoforma störningar och 32 % hade PTSD. Därtill uppfyllde 59% kriterierna för borderline personlighetsstörning. Åttioåtta procent av patienterna hade en historia av misslyckande i skolan och 39 % bodde inte längre med sina föräldrar.

BEHANDLING
Den psykodynamiska behandlingen som utvärderats gavs i slutenvård och är baserad på psykodynamisk-interaktionell metod (PiM; som vi skrivit en tidigare text om här). PiM är speciellt utvecklad för patienter med utvecklingsrelaterade personlighetsstörningar, till exempel just ungdomar med komorbida emotionella och utagerande störningar. Dessa patienter har ofta traumarelaterade symtom, patologiska internaliserade objektrelationer samt störda jagfunktioner (såsom realitetsprövning, impulskontroll, affektperception och -differentiering samt stresstolerans).

PiM påminner delvis om överföringsfokuserad terapi (TFP) och mentaliseringsbaserad terapi (MBT) men fokuserar primärt på patientens interpersonella förmågor. I detta syfte tar terapeuten en aktiv roll i relationen med patienten. Bland annat använder terapeuten “answering therapeutic mode” där terapeuten vid valda tillfällen berättar om sina egna upplevelser och känslor kring patientens beteende. Terapeuten strävar hela tiden efter att göra sig själv till en tydlig, självständig person för patienten. Vidare går terapeuten vid behov temporärt in och hjälper patienten med jagfunktioner bland annat genom att sätta sig själv i patientens ställe. Dessa tekniker syftar till att medvetandegöra patienten om alternativa handlingssätt i interpersonella relationer och att hjälpa patienten att nå ett tillstånd av reflekterande snarare än ickereflekterande utagerande. Behandlingen som prövades i denna studie bestod av flera komponenter, så som individualterapi (3 x 30 min/ v), rond en gång i veckan samt andra behandlingselement såsom arbetsterapi eller rådgivning till föräldrar. Medellängden på behandlingen var 34.15 veckor  (sd = 14.88).

RESULTAT
Det primära utfallsmåttet i studien var remissionsfrekvens, alltså andel patienter som inte längre uppfyllde diagnosen efter behandling. Som sekundärt utfallsmått användes Global Severity Index (GSI) på SCL-90 samt Strengths and Difficulties Questionnaire (SDQ).

Efter behandlingen uppfyllde 71.9% (23/32) av patienterna i behandlingsgruppen inte längre kriterierna för ICD-diagnosen ”blandade störningar i beteende- och känsloliv”. Remissionsfrekvensen var 46.9% för känslomässiga störningar och 65.6% för uppförandestörningar. I kontrollgruppen var remissionsfrekvensen 8.8% (3/34).

Gällande de sekundära utfallsmåtten fanns en signifikant effekt till fördel för behandlingsgruppen avseende SDQ men inte  GSI. Däremot fann man att medan båda grupperna innan behandling haft signifikant högre GSI än normalpopulationen gällde detta efter behandling endast kontrollgruppen, medan behandlingsgruppen inte längre skilde sig signifikant från normalpopulationen. Innan behandling befann sig kontrollgruppen i det “abnormala spektrat” av poäng på SDQ medan behandlingsgruppen befann sig i “borderlinespektrat”. Efter behandling befann sig kontrollgruppen i “borderlinespektrat” medan behandlingsgruppen befann sig i det “normala spektrat”.

Effekterna var stabila sex månader efter behandling. Dock fick fem patienter ytterligare behandling under uppföljningstiden. Dessa patienter karakteriserades av hög komorbiditet vid behandlingsstart och låg uppnådd remission av behandling.

Författarna skriver att detta är en svår patientgrupp att behandla. Patienterna tenderar att agera ut istället för att reflektera, iscensätta tidigare trauman utan att mentalisera, förneka sin situation och söka snabb behovstillfredsställelse. Därför är det en stor framgång för dessa patienter bara att stanna i en behandling, inse och tolerera hur stora problem de har samt delta i det terapeutiska arbetet. I behandlingsgruppen hoppade 15.6 % av vilket kan ses som en relativt låg siffra i denna patientgrupp.

En begränsning i studien kan enligt författarna vara att det möjligtvis är problematiskt med självskattningsmått för ungdomar med uppförandestörningar då det finns en ökad risk för felaktigt rapporterande. En viktig diskussion rör de oväntat låga skillnaderna mellan grupperna avseende de sekundära utfallsmåtten. En möjlig bidragande orsak kan vara att dessa svårt handikappade ungdomar ändå rapporterade anmärkningsvärt låga nivåer av psykologiskt lidande på GSI jämfört med andra psykiatriska grupper (medelvärdet vid baseline var för behandlingsgruppen 0.95 och för kontrollgruppen 1.16). Detta kan tolkas som ett resultat av självrapporteringsbias som är i linje med patienternas brist på självreflektion och tendens gentemot extern attribution, alltså att förneka egna problem och snarare uppfatta dem som kommande utifrån  (t ex från föräldrar eller lärare). Utifrån detta är det troligt att självskattningsmåtten inte fullt fångar upp patienternas problematik och att det kan bidra till att måtten inte speglar större effekter av behandlingen trots den höga remissionsgraden. Vidare fick hela 50% av kontrollgruppen psykoterapeutisk och / eller psykofarmakologisk behandling. Även kontrollgruppen förbättrades signifikant.

Förutom förbättringarna på utfallsmåtten gick 78 % av patienterna i skolan under den tredje fasen av behandlingen (jämfört med 48 i kontrollgruppen), och 66 % tog examen. Med andra ord återintegrerades majoriteten av patienterna i utbildning vilket är en viktig prediktor för långvarig stabilisering.

Utifrån dessa resultat menar författarna att PiM verkar vara en lovande behandling för denna patientgrupp. Vidare visar studien att det är möjligt att utveckla och utvärdera behandlingar för denna patientgrupp. Framöver vore det önskvärt med jämförelser med aktiva behandlingar för att ytterligare utvärdera behandlingsformen.

Bild: ThenThirtyNine @ Flickr

Här kommer ett meddelande från Svenska TFP-föreningen som bjuder till konferens med självaste Otto Kernberg i vår!

Svenska TFP-föreningen inbjuder till konferens om
Transference Focused Psykoterapi (TFP) för patienter med borderline personlighetssyndrom

Otto Kernberg, MD, Professor of Psychiatry, New York
Stephan Doering, MD, Professor, Wien
Tid: Fredag 4 april 2014, kl 9.00-17.00 & Lördag 5 april 2014, kl 9.30-12.00
Lokal: Psykologiska Institutionen, Stockholms Universitet
Tid: Fredag 4 april 2014, kl 19.00-21.00
Lokal: ABF huset, Sveavägen 41, Stockholm

Vi har nöjet att bjuda er till två spännande dagar om Transference-Focused Psykoterapi, en evidensbaserad psykodynamisk psykoterapi för individer med borderline personlighetssyndrom som också kan användas för behandling av andra personlighetssyndrom. Psykiatriprofessorn Otto Kernberg kommer till Stockholm 4 -5 april 2014 för att presentera Transference-Focused Psykoterapi. Otto Kernberg och hans team bestående av forskare, kliniker och teoretiker har arbetat under de senaste 40 åren med att forska och utveckla Transference-Focused Psykoterapi. Denna konferens kan ses som en fristående inledning till kommande utbildning i Transference-Focused Psykoterapi (TFP). Konferensen inleds med en beskrivning av en aktuell förståelsemodell av personlighet och borderline personlighetssyndrom utifrån föreställningar av självet och föreställningar av andra som internaliseras i minnet under uppväxten och kommer att påverka individens upplevelse av självet och andra under hela livet. Denna förståelsemodell ligger i linje med de nya DSM-5 kriterierna av personlighet och borderline personlighetssyndrom som återfinns i sektion 3 av DSM-5 boken. Under denna konferens beskrivs tekniker som används i Transference-Focused Psykoterapi (TFP) för behandling av både symptom och underliggande personlighetsstruktur hos individen med Borderline personlighetssyndrom. Därmed syftar man till att förbättra patientens fungerande och öka det subjektiva välbefinnande och engagemang i relationer och arbete. Under konferensen kommer inspelade videoinslag med patienter under behandling med Transference-Focused Psykoterapi (TFP) att visas.

Schema:

FREDAG 4 APRIL 2014, Psykologiska Institutionen, Stockholms Universitet

09.00-12.00 Lecture: Transference Focused Psychotherapy (TFP) for Borderline Personality Disorder, Otto Kernberg, Professor of Psychiatry, New York

12.00-13.30 Lunch

13.30-14.30 Workshop: Introduction to Transference Focused Psychotherapy (TFP) for Borderline Personality Disorder, Empirical research and training in TFP Stephan Doering, psychiatrist, Professor and chair of Psychoanalysis and Psychotherapy, Medical University, Wien, Österrike

14.30-14.45 Paus

14.45-17.00 Workshop: Introduction to Transference Focused Psychotherapy (TFP) for Borderline Personality Disorder: Describing and Discussing the Therapy Otto Kernberg, MD, New York & Stephan Doering, MD, Wien

FREDAG 4 APRIL 2014, ABF huset, Sveavägen 41, Stockholm

19.00-19.30 Anmälan och köp av inträdesbiljett för 250 kr/ person

19.30-21.00 Lecture: The Almost Untreatable Narcissistic Patient, Otto Kernberg, Professor of Psychiatry, New York

LÖRDAG 5 APRIL 2014, Psykologiska Institutionen, Stockholms Universitet

09.30 – 12.00 Workshop: Transference Focused Psychotherapy (TFP) for Borderline Personality Disorder: Clinical Case Presentation Otto Kernberg, MD, New York & Stephan Doering, MD, Wien

Bröstcancer är den dödligaste cancerformen för kvinnor och utgör ofta en kris för den som drabbas såväl som för hennes anhöriga. Depression är en ofta förekommande psykiatrisk komorbiditet, cirka 22 procent av de som drabbas av cancer blir också deprimerade.

I en metaanalys (Duijts, Faber & Oldenburg et al., 2011) fann man att KBT hade en positiv, men liten effekt (d=0,34) på depression bland bröstcancerpatienter. Det finns visst stöd i forskningen för psykodynamisk gruppterapi för patienter med långt gången cancer, men forskning saknas för bröstcancerpatienter utan metastaser. Beutel et al., (2013) utvecklade därför en anpassad version av Luborskys Supportive-Expressive Psykotherapy (SEP) för just denna patientgrupp.

Behandlingen jämfördes med sedvanlig behandling (TAU). Inklusionskriterier var att patienten måste uppfylla depressionskriterierna enligt SCID-I samt HADS (Hamilton Depression Scale). Det primära utfallsmåttet var andel patienter som gick i remission från sin depression. Man mätte även livskvalitet (QoL) Patienter med svåra medicinska tillstånd och/eller svåra psykiatriska tillstånd (psykotisk störning, personlighetsstörning inom kluster A eller B) exkluderades. Patienterna fick heller inte gå i annan psykoterapi samtidigt.

Som grund för den psykodynamiska behandlingen låg ett antagande om att depressionen var ett resultat av repetitiva, återkommande relationsmönster. Patient och terapeut arbetar utifrån ett överenskommet fokus avseende en inre kärnkonflikt (Core Conflict Relationship Theme [CCRT]). Behandlingen går således ut på att identifiera ett unikt, återkommande CCRT för varje patient för att sedan hjälpa patienten se när det återkommer i patientens liv med terapeuten (i överföringen) och hur patienten försöker att lösa detta (försvar).

Manualen innehöll också specifika strategier för att hantera specifika svårigheter kopplade till livshotande sjukdom (t.ex. hopplöshet, suicidalitet och orientering gentemot personliga resurser). Behandlingen utgick ifrån 20 psykoterapisessioner (med upp till sex bedömningssamtal) som erbjöds en gång i veckan, men behandlingen kunde avbrytas tidigare om patienten redan tidigare uppnått de formulerade målen. Genomsnittlig behandlingstid i studien var 18 sessioner och de allra flesta patienterna (69 procent) erhöll avtalade tjugo sessioner. Det var dock en relativt stor spridning avseende sessioner mellan olika patienter: 0-31.

TAU-gruppen fick skriftlig information om vart de kunde vända sig för stöd (s.k. counselling centers specialiserade på cancersjukdomar) därtill fick de skriftlig information att ta med sig till sin husläkare. Läkaren uppmuntrades att remittera patienten för psykoterapi alternativt påbörja psykofarmakologisk behandling enligt klinisk praxis. Totalt 157 patienter randomiserades till de två betingelserna. 10 patienter avstod att påbörja psykoterapin och en patient drog tillbaka sitt deltagande i studien efter att ha randomiserats till TAU-gruppen. Randomiseringen blev inte riktigt jämn då patienterna i SEP-gruppen var signifikant mer deprimerade avseende poäng på HADS (p=0,017). Samtliga patienter var antingen i en pågående medicinsk behandling för sin cancer alternativt hade avslutat den medicinska behandlingen. 33 procent av patienterna i TAU-gruppen rapporterade att de också erhållit psykoterapeutisk behandling. Patienterna i SEP-gruppen fick i genomsnitt 18 sessioner jämfört med TAU-patienternas 2,4 sessioner.

Avseende primära utfallsmåttet (remission utifrån HADS och SCID-I) fann man signifikanta skillnader mellan de två grupperna. Utifrån ITT-analys (dvs. alla patienter som påbörjat behandling) fann man att nästan dubbelt så många gått i remission i SEP-gruppen (44 procent jämfört med 23 procent). Sett till alla som ansågs gått färdigt psykoterapin (s.k. completer analysis, 20 eller fler sessioner) var skillnaden fortsatt signifikant mellan de två grupperna: 56 procent jämfört med 33 procent.

Som sekundära utfallsmått analyserande man också resultaten från SCID-I och HADS separat. Avseende HADS gick 59 procent i remission jämfört med 35,9 procent i TAU (ITT) (p=0,004). Avseende SCID var motsvarande siffror 50 jämfört med 35,9 procent (p=0,075). Trots att resultatet är ickesignifikant när man ser till remission mätt med SCID-I fann man att SEP var den starkaste prediktorn för remission både avseende HADS (OR=8,5) och SCID-I (OR=7,0). Man såg också att poäng på HADS innan terapin hade en svag effekt avseende remission vilket är ett viktigt fynd då SEP-gruppen hade signifikant högre poäng än TAU-gruppen vid starten av terapin.

Även när man gjorde en s.k. completer analysis var resultaten snarlika: andelen patienter som gick i remission var signifikant högre i SEP-gruppen när man såg till HADS (77 jämfört med 48 procent, p=0,002), men inte för SCID-I (62 jämfört med 50 procent, p=0,232).

Således tycks psykodynamisk korttidsterapi enligt Luborskys modell utgöra ett gott alternativ för dessa patienter. Jämfört med sedvanlig behandling var sannolikheten att gå i remission cirka sju gånger högre om patienten erhöll SEP. Det finns dock olyckliga faktorer som försvårar tolkningen av resultaten. Till exempel fanns en trend att fler patienter som randomiserats till terapi också behandlades med antidepressiv medicinering (p=0,09). Som tidigare nämnt var patienterna enligt HADS signifikant mer deprimerade i SEP-gruppen, därutöver bedömdes SEP-patienterna generellt vid en senare tidpunkt än patienterna i TAU. Denna blunder skedde på grund av praktiska omständigheter (och lite dåligt planering…) – att terapeuter tog semester, etc. Dessvärre innebär detta också att patienterna i terapin fick längre längre tid för spontanförbättring! Även detta kontrollerade författarna till studien för statistiskt och fann trots detta att skillnaden mellan grupperna fortsatt var stor (d=0,82, completer analysis) till SEP:s fördel avseende depression mätt med HADS. Avseende ångest fann man en något mindre, men fortfarande måttlig effektstyrka (d=0,48). Patienter som erhållit dynamisk terapi skattade också signifikant högre livskvalitet (d=0,5). Ytterligare en brist är att cirka 30 procent av studiens deltagare hoppade av. Detta är ett högt antal för att vara en psykoterapistudie, men fortfarande lägre än en studie där man prövade KBT för en liknande patientgrupp (Duijts, Beuren & Oldenburg, 2012).

Foto: UN Women Asia & the Pacific

Är du en av oss som är sent ute med julklapparna? Eller vill du kanske fylla på den egna julklappsskörden något i mellandagarna? Här kommer psykodynamiskt.nu:s årliga julklappslista med våra bästa tips!

Till: den där kompisen som vill lära sig mer om psykologi, eller kanske till den där psykologkollegan som vill lära sig mer om anknytningsteori, eller kanske till dig själv för att fräscha upp anknytningsteorin och utvidga perspektiven lite ytterligare. 

Själv och tillsammans – om anknytning och identitet i relationer.
Av Tor Wennerberg.

Vi har skrivit mer om boken här.

http://www.adlibris.com/se/organisationer/product.aspx?isbn=9127132366
http://www.bokus.com/bok/9789127132368/sjalv-och-tillsammans-om-anknytning-och-identitet-i-relationer/

Till: barnpsykologen som vill lära sig mer om mentalisering, eller till mentaliseringsnörden som vill lära sig mer om arbete med barn 

Mentalizing in child therapy
Av Verheugt-Pleiter, Zevalkink & Schmeets.

Den här boken har några år på nacken men rekommenderas varmt för den som vill fördjupa sig i mentaliseringsteori i arbetet med barn och föräldrar. Boken belyser både teori, bedömning av såväl barn och föräldrar som terapeutiska interventioner. Flera kliniska exempel gör boken tydlig och spännande att läsa.

http://www.adlibris.com/se/organisationer/product.aspx?isbn=1855755815
http://www.bokus.com/bok/9781855755819/mentalizing-in-child-therapy/

Till: den forskningsintresserade.

Bergin and Garfield’s Handbook of psychotherapy and behaviour change.
Av Michael J. Lambert

Denna tegelsten ges ut i nya utgåvor med några års mellanrum. För den som är intresserad av forskningsläget gällande psykoterapi är detta en guldgruva. I de olika kapitlen får vi en överblick av forskningen inte bara på olika terapiformer men också avseende vissa aspekter av terapi. I flera utgåvor har den psykodynamiska psykoterapin lyst med sin frånvaro, men gissa vad! I den senaste utgåvan från i år finns det ett avsnitt om psykodynamisk psykoterapi skrivet va Barber, Muran, McCarthy & Keefe. De har inte bara satt sig in i forskning på verksamma mekanismer i psykodynamisk terapi utan även gjort metaanalyser på psykodynamisk psykoterapis effektivitet vid de vanligaste psykiatriska diagnoserna. (PS: En bonus med denna bok är att om du bär med dig den överallt kommer du inte bara veta allt om psykoterapiforskning vid 2014:s slut, du kommer även att ha starka muskler!)

http://www.adlibris.com/se/organisationer/product.aspx?isbn=1118038207
http://www.bokus.com/bok/9781118038208/bergin-and-garfields-handbook-of-psychotherapy-and-behavior-change/

Till: klinikern.

Co-creating change: effective dynamic therapy techniques.
Av Jon Frederickson

Jon Frederickson har arbetat med den här boken under en längre tid – och det märks! Boken är full av transkriptioner från verkliga terapisessioner och har ett tydligt fokus på psykodynamiska tekniker för att hjälpa patienter att se sina försvar och uppleva känslor som ligger där bakom. Dessutom får läsaren lära sig hur en på bästa sätt hjälper patienter som översvämmas av ångest samt hur och när vi bör lyfta upp motståndet i överföringen. Vi har recenserat boken här!

http://www.adlibris.com/se/organisationer/product.aspx?isbn=0988378841
http://www.bokus.com/bok/9780988378841/co-creating-change-effective-dynamic-therapy-techniques/

Till: Den sensationslystne.

Mannen som slutade ljuga – berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick
Av: Dan Josefsson

Mannen som slutade ljuga – berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick

De flesta psykologi- eller psykoterapiintresserade har suttit klistrade framför höstens debatter om Sture Bergwall och hans psykoterapi på Säter. Här är Dan Josefssons omtalade bok.
http://www.adlibris.com/se/organisationer/product.aspx?isbn=9174612107
http://www.bokus.com/bok/9789174612103/mannen-som-slutade-ljuga-berattelsen-om-sture-bergwall-och-kvinnan-som-skapade-thomas-quick/

Till: Din kontorskamrat. Och dig själv.

Freudian Sips Mug

Hur har vi kunnat överleva tidigare vintrar utan denna mugg för tedrickande under mörka frostnätter? Det är oklart, men vi är säkra på att vi måste ha en nu!

http://www.gadgetsandgear.com/freudian-sips-mug.html

Med detta tar bloggen jullov. Vi vill passa på att önska er alla freudefull jul!

För några år sedan gjorde Tor Wennerberg succé med boken ”Vi är våra relationer”. Sedan dess har han varit en auktoritet inom anknytningsteorin i Sverige. Nu har han kommit ut med en ny bok om anknytningsteori, denna gång med något annat fokus.

Mycket har skrivits om de negativa effekterna som kommer ur en otrygg eller desorganiserad anknytning, men Wennerberg vill med den här boken ge mer plats åt den trygga anknytningen och dess effekter på människan I boken diskuterar Wennerberg anknytningsteorin utifrån teorier om psykologisk differentiering, alltså hur vi balanserar våra grundläggande behov av närhet och distans i nära relationer. Enligt Wennerberg beskriver anknytningsteorin hur den mänskliga identiteten utvecklas i relationer och att dessa perspektiv väl kompletterar varandra.

En av bokens största styrkor ligger i Wennerbergs pedagogiska talang. Han presenterar anknytningsteorin och integrerar den med inte bara andra teorier om relationer utan även mentaliseringsteori och neuropsykologi. Han argumenterar sedan för dessa teorier utifrån ett evolutionärt perspektiv på ett sätt som får det att låta fullkomligt självklart. På ett sätt kan denna självklarhet möjligen också vara en av bokens svagheter. Stundtals önskar jag en vidare diskussion där möjliga andra perspektiv kommer in och de framlagda problematiseras.

Det är spännande med en bok som i så stor utsträckning tar upp hur anknytning tar sig uttryck i vuxenrelationer. När Wennerberg kopplar anknytningsteorin till Firestones teorier om fantasibindning tycker jag att det är som mest spännande. I slutet av boken får vi även en beskrivning utav Ekkers koherensterapi.

Wennerberg skriver själv att den primära målgruppen är personer som arbetar inom människovårdande yrken men att den även riktar sig till övriga intresserade. Detta gör att boken skiftar något i nivå – ibland kan den kännas en aning långsam men ofta bringar den nya perspektiv. Styrkan med detta är dock att de flesta sannolikt kan läsa boken med behållning.

För den som vill ha en översikt av anknytningsteori, forskning kring detta och hur anknytning tar sig uttryck i vuxen ålder är detta en utmärkt bok. Därtill är Wennerberg ett föredöme när det kommer till att beskriva psykodynamiska teorier på ett lättillgängligt och tydligt sätt.

Trots mycket forskning vet vi än idag ganska lite om de utvecklingsprocesser som är förknippade med Borderline Personlighetsstörning (BPD) och självskada/suicidalitet. Flera studier har kunnat visa på faktorer som ofta samexisterar med BPD, men i och med att dessa studier ofta varit tvärsnittsstudier (alltså tittat på korrelationer vid en given tidpunkt), är det svårt att säga vad som egentligen förorsakar vad. Flera studier har dock visat att låg kvalitet på omvårdnad tidigt i livet kan leda till att gener relaterade till reaktivitet på stress tar sig kraftigare uttryck. Därför är det viktigt att undersöka tidiga familjefaktorer relaterade till utvecklingen av BPD.

Desorganiserat anknytningsbeteende hos spädbarn är karakteriserat av brist på en genomgående strategi för att få tröst av omvårdnadspersonen. Detta har visats vara relaterat till högre kortisolnivåer vid stress hos spädbarn. Desorganiserat anknytningsbeteende hos spädbarn har i upprepade studier visats vara förknippat med vårdnadshavarens atypiska svar på spädbarnets signaler. Det kan till exempel handla om att inte svara på spädbarnets rädsla eller oro, eller genom att själv visa skrämt eller skrämmande beteende gentemot spädbarnet.

I dagisåldern förändras ofta desorganiserat anknytningsbeteende och uttrycks istället genom kontrollerande beteende gentemot föräldern. Detta kan ta sig uttryck antingen genom att barnet beter sig  omvårdande eller bestraffande. Desorganiserat-omvårdande beteende kan vara att styra förälderns beteende genom att guida, uppmuntra eller strukturera föräldern. Desorganiserat-bestraffande beteende kan bestå i försök att utöva auktoritet över föräldern genom att ge stränga order eller nedvärderande kommentarer. En tredjedel av desorganiserade spädbarn utvecklar inte ett kontrollerande beteende i skolåldern utan fortsätter istället att visa udda desorganiserade beteenden när de är med föräldern.

I en alldeles nypublicerad longitudinell studie har Lyons-Ruth et al. följt familjer från att barnet varit 18 månader gammalt upp i sena tonår. Man tittade på anknytningsbeteenden vid 18 månader samt vid åtta års ålder. Vidare tittade man på tidiga riskfaktorer samt huruvida barnet blivit utsatt för eller bevittnat våld eller övergrepp (såväl fysiska som sexuella eller verbala/emotionella). I sena tonåren tittade man på hur många symtom på BPD barnet uppfyllde, med särskilt fokus på självskada och suicidalitet.

I linje med tidigare forskning var graden av övergrepp relaterade till graden av BPD-symtomatologi. Däremot var det inte relaterat till återkommande suicidalitet eller självskadebeteende i sig. Att “child protective services” varit inblandade i spädbarnsåldern var inte heller det någon signifikant prediktor av BPD eller suicidalitet/självskada.

Av fem olika typer av kommunikationsbrott mellan moder och barn fann man att undandragande från moderns sida (“maternal withdrawal”) predicerade BPD-symtom generellt såväl som självskadebeteende/suicidalitet specifikt i tonåren (Denna studie är utförd på mödrar och spädbarn. Det finns dock ingen anledning att tro att ”maternal withdrawal” inte går att översätta till ”parental withdrawal”, varför jag fortsättningsvis kommer att använda det uttrycket, samt tala om vårdnadshavare snarare än mödrar i texten). Trygghet i anknytningen, däremot, var inte en signifikant prediktor. Med andra ord var det mer relevant att titta på kvaliteten på omhändertagandet från vårdnadshavarens sida som prediktor av framtida BPD-symtom än endast aspekter av spädbarnets beteende (vilket man gjorde för att bedöma anknytningsmönster).

Sambandet mellan undandragandebeteende hos föräldern och senare BPD-symtom hos barnet var signifikant även när man kontrollerade för övergrepp. Andra typer av beteenden hos vårdnadshavaren, såsom fientlig eller intrusiv kommunikation, predicerade däremot inte senare BPD-symtom.

Man fann också att anknytningsbeteenden vid åtta års ålder predicerade BPD-symtom i tonåren. Närmare bestämt fann man att barn som kombinerade bestraffande eller omvårdande beteende med udda, desorganiserat beteende hade fler symtom på BPD i tonåren.

En annan studie på samma grupp har även visat att antisocial personlighetsstörning kunde prediceras av undandragande beteende från föräldern i spädbarnsåldern och desorganiserat (men inte blandat desorganiserat eller kontrollerande) anknytningsbeteende vid åtta års ålder.

Studien har vissa begränsningar. Den utförd på ett relativt litet sample. Samtliga deltagare var också låginkomsttagare och det är därmed inte säkert att resultatet är representativt för andra sociala grupper där det möjligen kan finnas andra prediktorer för självskadebeteende, skriver författarna. Dessutom var de borderlinesymtom man observerade framför allt just suicidalitet och självskada så det är framför allt de symtomen som går att uttala sig om utifrån resultatet. Trots studiens begränsningar är den ett viktigt bidrag till förståelsen av BPD och ett viktigt steg i att tidigt kunna identifiera riskfaktorer.

Foto: Alex Abian (Also on flickr.com/alexabian)