En efterlängtad och välbehövd svensk introduktion

Affektfokuserad psykodynamisk psykoterapi är en metod med växande forskningsstöd (Abbass et al., 2014; McCullough, 2009; Lilliengren et al., in press). Gemensamt för de olika affektfokuserade metoderna är att man har en ambition att vara så effektiv som möjligt, det vill säga att terapins längd inte anses ha ett egenvärde och så snabb lindring som möjligt är önskvärd. Vidare ses affekter som centrala, meningsbärande enheter och man arbetar efter grundantagandet att psykisk ohälsa uppstår när vi undviker smärtsamma affekter som förknippats med ångest.

Med tanke på det växande intresset för affektfokuserad psykodynamisk terapi är det förvånande att det inte funnits någon lättillgänglig introduktionsbok på svenska, förrän nu! Tidigt i våras släpptes den första svenska boken om affektfokuserad psykodynamisk psykoterapi, på Natur och Kultur. De sex författarna är verksamma kliniker och forskare. Många av dem undervisar på olika universitet.

Boken inleds med en teoretisk och historisk genomgång, man inleder med att gå igenom basaffekterna, reder ut lite begreppsförvirringar som ofta uppstår, samt ger en tydlig historisk genomgång kring hur den här specifika inriktningen inom psykodynamisk psykoterapi växt fram.

Därefter kommer ett kapitel som fokuserar på neuropsykologiska aspekter av det affektfokuserade arbetet för att sedermera gå in mer på det praktiska hantverket. Genomgående finns kliniska vinjetter där författarna tydliggör interventioner och teoretiska spörsmål. Primärt kan boken sägas utgå ifrån Leigh McCulloughs affektfobiterapi. Det är bland annat hennes anpassning av Malans trianglar som man refererar till. Vidare finns influenser av AEDP (Accelerated Experiential Dynamic Psychotherapy; Fosha) samt ISTDP (Intensive Short Term Dynamic Psychotherapy; Davanloo). Boken är på så sätt ett sympatiskt ihopkok av flera olika inriktningar, vilket väl också är rimligt i en introduktionsbok. Man påtalar då och då olika skillnader mellan de olika inriktningarna, men går aldrig i närmare på dem. På ett sätt blir det kanske lite otydligt då det ändå finns skillnader mellan inriktningarna, men samtidigt undviker man vad Freud kallade för der Narzißmus der kleinen Differenzen.

Boken är lättläst och enkel att ta till sig och utgör på så sätt en god introduktion till affektfokuserad psykodynamisk terapi. Stundtals kan den dock kännas något för kort. Det är tydligt att författarna är förankrade i den affektfokuserade litteraturen och att de har mycket att ge. Som läsare hade jag – som man nästan alltid gör – önskat mer kliniskt material. De olika vinjetterna är mycket bra och tydligt skrivna, men för att riktigt utförligt mejsla ut det kliniska arbetets detaljer hade de i flera fall gärna fått vara längre. Personligen hade jag också gärna sett att man använt psykodynamiska begreppsbeskrivningar som överföring och motöverföring, men författarna motiverar samtidigt väl varför de istället väljer att beskriva sådana teoretiska konstrukt i allmänna ordalag.

Mindre invändningar till trots är boken välskriven och intressant. Inte minst inledande kapitel som förtjänstfullt beskriver den affektfokuserade terapins utveckling.  Personligen uppskattade jag speciellt kapitlen om grundprinciper för affektfokuserat psykoterapiarbete samt om försvar. Man får hoppas att den här boken endast utgör ett startskott och att författarna kommer att gå vidare med kommande böcker. Kanske är då tiden mogen för mer specialiserade böcker inom området nu när en tydlig introduktionsbok finns som kan ligga till grund för en kommande generation affektfokuserade dynamiker.

För några år sedan gjorde Tor Wennerberg succé med boken ”Vi är våra relationer”. Sedan dess har han varit en auktoritet inom anknytningsteorin i Sverige. Nu har han kommit ut med en ny bok om anknytningsteori, denna gång med något annat fokus.

Mycket har skrivits om de negativa effekterna som kommer ur en otrygg eller desorganiserad anknytning, men Wennerberg vill med den här boken ge mer plats åt den trygga anknytningen och dess effekter på människan I boken diskuterar Wennerberg anknytningsteorin utifrån teorier om psykologisk differentiering, alltså hur vi balanserar våra grundläggande behov av närhet och distans i nära relationer. Enligt Wennerberg beskriver anknytningsteorin hur den mänskliga identiteten utvecklas i relationer och att dessa perspektiv väl kompletterar varandra.

En av bokens största styrkor ligger i Wennerbergs pedagogiska talang. Han presenterar anknytningsteorin och integrerar den med inte bara andra teorier om relationer utan även mentaliseringsteori och neuropsykologi. Han argumenterar sedan för dessa teorier utifrån ett evolutionärt perspektiv på ett sätt som får det att låta fullkomligt självklart. På ett sätt kan denna självklarhet möjligen också vara en av bokens svagheter. Stundtals önskar jag en vidare diskussion där möjliga andra perspektiv kommer in och de framlagda problematiseras.

Det är spännande med en bok som i så stor utsträckning tar upp hur anknytning tar sig uttryck i vuxenrelationer. När Wennerberg kopplar anknytningsteorin till Firestones teorier om fantasibindning tycker jag att det är som mest spännande. I slutet av boken får vi även en beskrivning utav Ekkers koherensterapi.

Wennerberg skriver själv att den primära målgruppen är personer som arbetar inom människovårdande yrken men att den även riktar sig till övriga intresserade. Detta gör att boken skiftar något i nivå – ibland kan den kännas en aning långsam men ofta bringar den nya perspektiv. Styrkan med detta är dock att de flesta sannolikt kan läsa boken med behållning.

För den som vill ha en översikt av anknytningsteori, forskning kring detta och hur anknytning tar sig uttryck i vuxen ålder är detta en utmärkt bok. Därtill är Wennerberg ett föredöme när det kommer till att beskriva psykodynamiska teorier på ett lättillgängligt och tydligt sätt.

Igår bjöd Natur och Kultur in till författarseminarium med författarna till två viktiga böcker som getts ut i år. Författarna i fråga var Gerhard Andersson, som gett ut boken “Psykologisk behandling vid depression” (som vi recenserat på bloggen här), och Eleonore och Göran Rydén, som gett ut boken “Komplexa fall inom psykiatrin”. Moderator var Carl von Essen, genalsekreterare vid föreningen Psykisk Hälsa.

Gerhard Andersson berättar att var femte kvinna någon gång i livet drabbas av depression. Statistiken säger att var tionde man drabbas, men antaligen är det många fler. Många har undrat varför Gerhard Andersson pratar om “psykologisk behandling” och inte om “psykoterapi” . Igår fick vi svaret på frågan, som är att han menar att psykoterapi är en bra beskrivning när personer träffas i ett rum och samtalar i behandlingssyfte. Ganska mycket av det som bedrivs behandlings- eller forskningsmässigt fungerar dock på andra sätt (t ex internetbehandling). Psykologisk behandling är ett bredare begrepp som innefattar dessa andra behandlingsformer också.

Vi får även korta presentationer av de metoder som Andersson presenterar i sin bok: Psykodynamisk terapi, emotionsfokuserad/humanistisk terapi, interpersonell terapi, beteendeaktivering, kognitiv terapi, samt acceptans och mindfulness. Andersson har varit med och utfört en av de större forskningsöversikterna över de olika behandlingsformerna vid depression, där man fann att alla är i princip lika bra (förutom, påpekar Andersson, möjligen ACT, där det ännu finns för få studier). Än så länge finns det dock många som inte blir friska, och vi vet ännu inte mycket om vad som passar vem – således finns det mycket arbete kvar att göra. När Andersson ändå får frågan om hur vi ska avgöra vilken patient som ska ha vilken behandling, men han ändå att vi bör gå på preferenser. Visserligen är det svårt att forska på vilken betydelse preferenser har, men det verkar ändå vara viktigt. Andersson tycker att vi bör arbeta för att tydliggöra för patienter vad de olika behandlingsmodellerna går ut på, så att de har större möjligheter att avgöra vad de tror att de själva skulle må bäst av. Detta, menar Andersson, är en av funktionerna med hans bok.

Eleonore och Göran Rydén menar att de skrivit sin bok lite som en pendang till böcker som Anderssons bok. Syftet har varit att skriva en lättläst bok som tillhandahåller en tankemodell för hur man kan arbeta med komplexa fall, och texten har till stor del vuxit fram utifrån samtal kring deras gemensamma erfarenheter utifrån psykiatrin. Eleonor Rydén berättar att hon tidigt fastnade för att arbeta med neuropsykiatriska tillstånd, medan Göran Rydén under lång tid arbetat med patienter med borderlineproblematik. Tillsammans började de diskutera vad som egentligen var likt och olikt vid dessa olika diagnoser.

Eleonore och Göran Rydén tar upp exempel på olika samsjukligheter och vad som blir problematiskt om man väljer att enbart fokusera utifrån en av patientens diagnoser, och därmed missar annat. Den stora frågan i dessa fall blir snarast var man bör börja någonstans, och hur och i vilken ordning man bör behandla de olika problemen. De menar att ju bättre vi kan beskriva patienter genom diagnoser och studier på olika tillstånd, desto bättre kan vi arbeta fram flöden för hur vi kan behandla dem.

Det är en trevlig kväll och den stora salen är nästan fullsatt. Vi tycker dock att det var lite väl trevligt. Den senare halvan av kvällen utgjordes av paneldebatt och frågor från publiken. Någon debatt uppstod dock aldrig, då några särskilt kontroversiella frågor aldrig togs upp. Det hade, för vår del, gärna kunnat hetta till litet! En något förvånande iakttagelse är också att en halvtimmes redogörelse från Rydén och Rydén om problemen samsjuklighet ställer till med gällande behandling och diagnostik utifrån DSM, inte leder till någon problematisering kring DSM:s användbarhet som den ser ut idag, varesig från författarna, moderatorn eller publiken.