Intensive Short-term Dynamic Psychotherapy (ISTDP) är en behandlingsform som alltmer vinner mark i Sverige. Det finns flera pågående så kallade core groups i Sverige och ledande terapeuter föreläser och handleder regelbundet i Sverige. Terapiformen, som till en början utvecklades av Habib Davanloo för patienter med högt motstånd på vilka sedvanlig terapi eller analys tycktes ha liten effekt på 1960-talet. Det har dock tagit tid för metoden att få fäste – en anledning kan tänkas vara att det saknats en vettig beskrivning av själva hantverket som terapin består av.

Patricia Coughlin har skrivit en introduktionsbok, men den är begränsad till övergripande drag och tekniker. Dessutom är den numer något daterad och innehåller inget om det ”graderade formatet”, det vill säga den anpassade form av ISTDP som används för fragila patienter med låg ångest- och affekttolerans. Nu har Jon Frederickson precis gett ut Co-creating Change – Effective Dynamic Therapy Techniques. Boken är uppdelad i tre delar: (1) Allmänt om tekniken i ISTDP, hur man etablerar ett fokus och vad man fokuserar på i behandlingen, (2) Det graderade formatet – behandling av fragila patienter och (3) behandling av patienter med mycket motstånd.

Boken är på knappa 500 sidor och formligen fullmatad med information. Framför allt så illustreras i stort sett alla principer med tydliggörande transkriptioner tagna ur riktiga terapier. Detta gör att man hela tiden känner sig nära materialet och verklighetens terapi. Frederickson har ett enkelt, tilltalande sätt att formulera sig vilket gör svåra koncept lätta att ta till sig. Borta är också en del av det traditionella språkbruket inom ISTDP, istället för ”pressure” talar Frederickson istället om ”invite” och han förklarar termer som ”head on collision with resistance” på ett sätt så att läsaren förstår vad det hela går ut på. Han går också grundligt igenom det graderade formatet och beskriver genomgående metoden på ett mycket sympatiskt sätt. ISTDP missuppfattas ibland som en väldigt aggressiv eller konfrontativ metod, men när man läser Fredericksons bok blir det lättare att förstå vad de olika interventionerna ämnar åstadkomma och vad som är rationalen bakom dem.

Bokens största tillgång, dvs. dess omfattning och detaljrikedom, blir paradoxalt nog också dess svaga punkt. Det finns så mycket information att man som läsare lätt går bort sig. Som introduktion till ISTDP är möjligen Patricia Coughlins ”Intensive Short-term Dynamic Psychotherapy” fortfarande att föredra, men där saknas till exempel helt avsnittet om det graderade formatet vilket är avgörande för att kunna arbeta med många patienter. Fredericksons bok saknar nästan helt genomgång av bakomliggande teori. Här finns kortare avsnitt där han visserligen går igenom grundantaganden och förklarar hur man inom ISTDP ser på ångest, smärta och lidande, men i stort är det verkligen en bok som handlar om teknik. På det sättet är det också en unik bok inom den dynamiska foran där just teknik ofta är eftersatt i förhållande till teori. Trots den tekniska ansatsen känns boken inte distanserad eller ”kallt analytisk”. Tvärtom framstår Fredericksons högst strukturerade och tekniska ansats som djupt empatisk och fokuserad på att hjälpa patienten. Det är spännande att ta del av dessa personers inre resa och Fredericksons metodologiska ekvilibrism blandat med stort hjärta och engagemang.

Boken rekommenderas varmt till klinikern som vill fördjupa sig inom affektfokuserad dynamisk terapi, men även till den som är mer klassiskt inriktad. Avsnitten om ångest och försvar torde ge alla dynamisk kliniker ökad insikt i arbetet med patienter, inte minst patienter som har svårt att reglera affekter och som lätt översvämmas av ångest. Som komplement kan även Fredericksons filmer rekommenderas – de ger en tydlig bild av det praktiska hantverket som ligger bakom en god terapeutisk allians i mötet med det som är allra svårast att närma sig för patienten.