Böckerna ger ett empiriskt stöd för en kritik som många fört fram tidigare, men sällan med samma vetenskapliga tyngd. Man häpnar över hur egenintressen inom akademisk forskning, psykiatri och läkemedelsindustri i många avseenden påverkar vården – alltför ofta till förfång för patienternas bästa. Horowitz & Wakefields samt Bentalls arbeten kan bäst beskrivas som en vetenskapligt grundad ”konsumentupplysning”.

Ett starkt stöd för riktigheten av författarnas slutsats kommer från “DSM-IV:s arkitekt” Robert Spitzer själv (!), som i förordet skriver att han “reviderat sin egen ståndpunkt” och finner kritiken av hans arbete som “i stort sett giltig”. Spitzer konstaterar att “Eftersom deras (Horowitz & Wakefield) analys är förankrad i psykiatrins egna tankegångar, kommer det att bli svårt för dem som nu framställer DSM-V att förbigå dem”