Categorized | Alla inlägg

Från Psykoterapimässan: Välkomsttal, Pelle Sandstrak och Ellert Nijenhuis

Posted on 21 October 2014 by Karin Lindqvist

image

Psykoterapimässan inleddes med välkomsttal av Heike Erkers, ordförande för Akademikerförbundet SSR, Anna Lazar, vice ordförande för Psykoterapistiftelsen och Diana Segerstedt, ordförande för Akademikerförbundet SSRs yrkesförening för legitimerade psykoterapeuter. Ett genomgående tema i välkomstanförandena var det stora behovet av psykoterapeuter i Sverige, sett till såväl en ökande psykisk ohälsa som en redan nu relativt liten kår psykoterapeuter. Efter välkomsttalen höll Pelle Sandstrak (Mr Tourette och jag) ett inledande anförande där han under 25 minuter fick publiken att både skratta och gråta.

Key note speaker under tisdagen var Dr Ellert R.S. Nijenhuis från Holland, med en längre föreläsning titulerad “Dissociation in Chronic Trauma: A Conflict of Incompatible Desires”. Nijenhuis beskriver synen på trauma och dissociation historiskt. Bland annat beskriver han hur begreppet “shell shock” utvecklades under första världskriget för de symtom som många soldater utvecklade efter att ha deltagit i strid. Diagnoskriterierna för shell shock var egentligen i princip identiska med de för det som på den tiden kallades för hysteri. Dock sågs hysteri som en “kvinnlig” åkomma, som man inte kunde tänka sig att manliga soldater kunde utveckla, och därmed behövdes en ny term.

Nijenhuis uppfattar att det finns och alltid har funnits ett motstånd bland såväl kliniker som forskare inför kronisk traumatisering och dissociation. Han ställer sig, och oss frågan varför detta motstånd uppstått? Ett skäl till detta kan vara att patienter som är kroniskt traumatiserade är mycket svåra att behandla. Dessa patienter har sällan enbart PTSD, de har också ofta påtaglig komorbiditet. Detta gör det svårt att möta dessa patienter – hur ska vi hjälpa dem? Nijenhuis påpekar att suicidalitet är vanligare vid dissociativa störningar än vad det är vid borderline personlighetsstörning. Nijenhuis är under föreläsningen mycket inspirerad av Spinoza, som redan under 1600talet utvecklade flera tankar om psyket och hur vi människor relaterar till världen, som återvinns i såväl teori som forskning inom psykologi idag. Spinoza menade att vi människor tenderar att tycka illa om, och undvika, personer som vi inte vet hur vi ska hjälpa eller hantera då de får oss att känna oss otillräckliga. Dessutom, menar Nijenhuis, är de historier som traumatiserade personer berättar ofta obehagliga att lyssna på vilket kan vara ytterligare en anledning till deras marginalisering inom vården.

Nijenhuis menar också att trauma på många sätt är ett missförstått begrepp. Dels tar han upp det faktum att “trauma” ofta beskrivs som en isolerad händelse – men den bokstavliga betydelsen av ordet är egentligen “skada” vilket snarare syftar till konsekvenserna av händelsen – trauma är någonting som pågår under lång tid för de individer som drabbas. Dessutom, menar Nijenhuis, är DSM-5s definition både är överinklusiv och underinklusiv, för alla som är med om svåra händelser blir inte traumatiserade, medan känslomässigt neglekt fortfarande inte tillräckligt uppmärksammas i tillräcklig utsträckning, trots att vi vet hur skadligt det kan vara.

Nijenhuis presenterar en modell för dissociation och illustrerar flera av sina exempel med bilder och filmer. Han presenterar även forskning som han och hans kollegor utfört rörande dissociation. En kritik som riktats mot teorier om dissociation är att det snarar handlar om personer med hög fantasi som suggereras till att framställa sig som att de dissocierar. Nijenhuis och hans forskarlag har dock kunnat visa på flera abnormaliteter i hjärnan hos personer med dissociativ identitetsstörning (DID), som inte kan återfinnas hos friska kontroller, och som delvis, men inte helt, delas med personer med posttraumatiskt stressyndrom. Forskarlaget har även undersökt om personer med DID har mer fantasi än andra, och funnit att dessa personer inte har mer fantasi än friska kontroller. Däremot har skådespelare och personer med borderline personlighetsstörning betydligt mer fantasi! Man har också i studier instruerat personer med mycket hög fantasi att öva, för att sedan simulera DID. Personerna lyckades simulera DID väl, men de lyckades däremot inte på långa vägar replikera de fysiologiska eller neurologiska reaktionsmönster man ser hos patienter med DID. Detta, menar Nijenhuis, visar att DID inte är ett framsuggererat tillstånd vilket många hävdar. Under eftermiddagen kommer Nijenhuis att ha workshops där han mer ingående beskriver det kliniska arbetet med dissociativa och kroniskt traumatiserade patienter.

Print Friendly

Leave a Reply