Så inleds det avslutande kapitlet av Jeremy D. Safrans nyutgivna bok om psykoanalys och psykoanalytisk terapi. Den psykoanalytiska teorin och terapin är svår att förklara och det finns så många stickspår att den oinvigde lätt kastar upp armarna och utropar: Jag ger upp! Det är lätt att tänka att detta till stor del är anledningen att psykodynamisk terapi och psykoanalytisk teori idag är ofta förbisedd. Psykoanalysen har inte följt med sin samtid på gott och ont. Att agera motkraft till ett alltmer simplistiskt förhållningssätt till själslig smärta och sorg är i sig inget illa. Men vi kan tänka hur fina tankar som helst – om vi inte kommunicerar dem på ett rakt och tydligt sätt kommer de ändå ingen till gagn.

Därför blev vi också väldigt glada när vi öppnade denna bok. På sina 200 sidor lyckas Safran med konststycket att ge en kort historisk exposé, placera in psykoanalysen i en politisk och samhällelig kontext, beskriva interventioner, teoretiska nyckelbegrepp och tänkta verksamma faktorer i psykoanalys. Utöver detta diskuterar han kort forskningsbasen för psykoanalys och PDT samt blickar framåt, diskuterar integration och nyare inriktningar inom fältet.

I och med att det är en kort och bred bok tjänar möjligen kapitlen om terapeutisk teknik bäst som introduktion till den inte allt för bevandrade. Safrans levande språk och många fallexempel gör ändå att även dessa delar av boken är läsvärda också för den som måhända inte lär sig så mycket nytt. Det vi främst tog med oss från boken är dock dess inledande och avslutande kapitel, där Safran blickar bakåt och framåt. Den inledande historiska exposén beskriver teorins och behandlingens framväxt, med sina olika spår, samt förhållandet till den omvärld den växte fram i på ett häpnadsväckande tydligt, spännande och lättbegripligt sätt. I det sista kapitlet diskuterar Safran psykoanalysens framtid på ett elegant och inspirerande vis.

Safran avslutar sin bok med följande ord:

”In its heyday, American psychoanalysis was remarkably influential. But this success came at a cost – it became an elitist, insular and culturally conservative force. The contemporary marginalization of psychoanalysis has in certain respects, however, brought things full circle back to the discipline’s marginal status in its early days. No longer an expression of the status quo, psychoanalysis has a renewed potential of becoming a constructive countercultural force. The declining fortunes of psychoanalysis thus ironically provide us with the opportunity to recover and build on some of the revolutionary, subversive, and culturally progressive qualities that were present at the beginning.” 

Ibland känns det som att psyokoanalysen helt stagnerat, att det enda som tas upp är Freud, bortträngning och det omedvetna. Den här boken tar på ett förtjänstfullt sätt upp Freud, belyser många av de oumbärliga begrepp som han myntat och som fortfarande är högst relevanta. Men därtill diskuterar Safran Winnicott, Klein och inte minst den relationella rörelsen som vuxit sig stark i USA. Boken har en väldigt personlig prägel och texten andas en stilla revolution och progression. Det är stimulerande läsning och dess begränsade sidantal gör att varje sida är rik på information utan att för sakens skull vara svårläst. Som introduktion för den oinvigde är den oumbärlig – för den gamle i gamet kanske den snarare kan väcka några nya tankar och lite kämpaglöd.

Boken går att köpa på till exempel adlibris eller bokus.