I en studie från 2007 jämförde forskare tre olika årslånga behandlingsformer för borderline personlighetsstörning; dialektisk beteendeterapi (DBT), transference focused psychotherapy (TFP) och en dynamisk stödjande terapi.
Nittio borderlinepatienter randomiserades till en av de tre terapiformerna. Innan behandlingens början samt med fyramånadersintervall under behandlingen fick utvärderare blinda till randomiseringen skatta suicidalt beteende, aggressivitet, impulsivitet, ångest, depression samt social anpassning.
Patienter i alla tre grupperna visade signifikant förbättring gällande depression, ångest, allmän funktion och social anpassning. Därtill var både DBT och TFP förknippade med signifikanta förbättringar av suicidalitet. Bara TFP och stödjande terapi ledde till minskad ilska. Både TFP och stödjande terapi ledde till olika minskningar av impulsivitet.
TFP ledde som enda terapiform till signifikanta förändringar av irritabilitet samt verbala och fysiska angrepp.
Bild: Flickr, Mescon
August 25th, 2011 at 8:37 pm
Vad intressant! Tack för upplysningen om studien. Jag är mycket intresserad av Tranference focused och håller just nu på att lägga in svenska undertexter i en konsultationsfilm med skaparen av terapiformen Otto Kernberg.
Skarpsinnig karl som nu över 80 år gammal ändå är snabb i både tanke och tal
August 26th, 2011 at 9:40 am
Hej Andreas,
Tack för din kommentar och vad spännande med Kernbergfilmen! Den ser vi fram emot.
January 22nd, 2012 at 5:34 pm
Hej!
Vilken power behöver man i en studie för att kunna dra slutsatsen att en behandlingsform ger större förändring än den andra – baserat på en enda RCT?
Mvh,
Tore G
January 24th, 2012 at 11:45 pm
Hej Tore,
Bra att du uppmärksammar oss på det här. Titeln är klantigt formulerad och vi kommer att ändra det!
Vi menar såklart inte att det är “bevisat” att TFP är en bättre behandlingsform är DBT. Vi menar heller inte att den får signifikant bättre resultat på primära utfallsmått. Där finns ingen signifikant skillnad.
Det var längesen vi skrev artikeln och det tycks ha gått lite väl fort. Skillnaderna mellan terapiformerna enligt studien ligger i de sekundära utfallsmått som vi redogör för i texten ovan, men vi får ta och se över den och uttrycka den på ett mer nyanserat sätt. Som det är skrivet idag gagnar texten inte någon.
Mvh
Jakob