Desorganiserad anknytning antas återspegla en inre arbetsmodell (eller mental representation) av en otrygg och farlig värld, där uttalade behov av skydd från vårdnadshavare besvaras med vad som uppfattas som ökad fara, snarare än tvärtom.
Anknytningsmönster är tätt förbundet med ångest och depression hos barn, visar en studie från 2012.
Goodman, Stroh och Valdez undersökte anknytningsmönster hos 36 barn mellan 5 och 10 år, inlagda för slutenpsykiatrisk vård på grund av utagerande aggressivt beteende, självskadebeteende eller en kombination av båda.
Medan organiserade anknytningsmönster (undvikande, trygg och ambivalent) karaktäriseras av specifika affektregleringsstrategier, karaktäriseras desorganiserad anknytning av bristande affektreglering. Desorganiserad anknytning antas återspegla en inre arbetsmodell (eller mental representation) av en otrygg och farlig värld, där uttalade behov av skydd från vårdnadshavare besvaras med vad som uppfattas som ökad fara, snarare än tvärtom.
Bowlby hypotetiserade att ångest hos det lilla barnet skapas när anknytningssystemet aktiverats vid situationer som förknippas med förlust, separation, rädsla, stress, skada, trötthet, sjukdom, samt straff. Barnet försöker då minska ångesten genom att söka närhet till och stanna i kontakt med vårdnadshavaren. Ångesten kvarstår dock hos de spädbarn där anknytningssystemet fortsätter att vara aktiverat även när de är “i trygghet”, på grund av att vårdnadshavaren inte är fysiskt eller psykiskt närvarande för att skydda barnet tillräckligt och därmed understödja barnets affektreglering så att det kan “stänga av” anknytningssystemet. Ainsworth såg i främmandesituationen att spädbarn klassificerade som ambivalenta (C) eller desorganiserade (D) kan fortsätta att vara upprivna långt efter återförenandet med föräldern. Utifrån detta tänkte sig författarna till den här studien att barn som klassificerats som C- och D-anknutna skulle ha en större predisposition för separationsångest.
Andelen B-anknutna i detta sample var bara ungefär en tiondel av den i normalpopulationen, medan andelen C-anknutna var två till tre gånger så stor, och andelen D-anknutna nära dubbelt så stor.
För att mäta anknytning använde man sig av Attachment Story-Completion Task (ASCT). I ASCT används en familj bestående av dockor för att berätta början på fem olika historier, beskrivande anknytningsaktiverande situationer (konfrontation, smärta, rädsla, separation och återförening). Barnet ska sedan slutföra historierna och anknytningen skattas utifrån detta.
I studien fann man att fördelningen av otryggt-undvikande i undersökningsgruppen inte skiljde sig från normalpopulationen. Det gjorde däremot fördelningen av alla de tre andra anknytningsmönstrena. Andelen B-anknutna i detta sample var bara ungefär en tiondel av den i normalpopulationen, medan andelen C-anknutna var två till tre gånger så stor, och andelen D-anknutna nära dubbelt så stor.
Tyvärr blir det ofta med utagerande barn ett nästan uteslutande fokus på yttre, observerbara symtom, såsom aggressivt beteende, medan man ignorerar de mindre observerbara symtomen, såsom depression.
Anknytning och depression
Man fann också att barn med desorganiserad anknytning i högre utsträckning än andra barn uppfyllde diagnoskriterierna för depression. Två tredjedelar av barnen som diagnosticerats med depression klassificerades som D-anknutna, och två femtedelar av barnen med D-anknytning diagnosticerades med depression. Endast en femtedel av barnen utan depression klassificerades som D-anknutna. När man tittade på depression på delskalenivå fann man att barn med D-anknytning framför allt rapporterade högre nivåer av dåligt självförtroende än andra. Med andra ord verkar det som att desorganiserad anknytning är förknippat med depression hos barn. Oförmågan att reglera ångest i samband med skrämmande eller skrämt beteende hos vårdnadshavaren skapar sannolikt känslor av hjälplöshet och hopplöshet, som respons på bristen på trygghet i dessa barns inre och yttre värld. Bowlby hade som hypotes att barn som trots upprepade försök misslyckas att skapa en trygg relation till sin vårdnadshavare utvecklar en inre arbetsmodell av sig själva som misslyckade. Varje kommande besvikelse kommer därför sedan att tolkas som ett personligt misslyckande. Att dessa barn uppvisade högre grad av depression och lägre självförtroende är utifrån detta alltså ingen överraskning. Forskarna menar att detta låga självförtroende, i kontexten av en otrygg anknytningsrelation, därför bör vara ett fokus för behandlingen av barn med klinisk depression. Tyvärr blir det ofta med utagerande barn ett nästan uteslutande fokus på yttre, observerbara symtom, såsom aggressivt beteende, medan man ignorerar de mindre observerbara symtomen, såsom depression.
Individuell terapi med barn, och samtidigt arbete med föräldrar, är utöver medicin nödvändiga för att reparera relationerna mellan föräldrar och barn, och återskapa trygghet i de desorganiserade anknytningssystem som finns där dessa symtom finns.
Anknytning och separationsångest
När det kommer till separationsångest (SAD) fann man att det var mindre förekommande hos barn klassade som otryggt-undvikande än hos barn klassade som otryggt-ambivalent eller desorganiserat anknutna. Faktum är att samtliga 15 barn som diagnosticerades med SAD klassificerades med antingen C- eller D-anknytning. Detta är i linje med vad man sett hos mindre barn med C- och D-anknytning, medan man tror att de strategier som kommer med undvikande anknytning faktiskt fungerar som försvar mot akut ångest.
I ASCT klassificeras varje svar som antingen otryggt-undvikande, tryggt, otryggt-ambivalent eller desorganiserat. Författarna provade också att korrelera antalet “desorganiserade svar” med självförtroende. De fann en positiv korrelation på r = 0.41 mellan antal desorganiserade svar och självförtroende. Desorganiserade svar på ASCT korrelerade också med depressionssymtom (r = .35 och .37 på de olika depressionsmåtten). Med andra ord har även barn klassificerade med A-, B-, eller C-anknytning, om de har drag av desorganiserad anknytning, högre risk för lågt självförtroende och depression.
Författarna menar att dessa fynd är argument för att dessa barn behöver mer än endast medicin. Individuell terapi med barn, och samtidigt arbete med föräldrar, är utöver medicin nödvändiga för att reparera relationerna mellan föräldrar och barn, och återskapa trygghet i de desorganiserade anknytningssystem som finns där dessa symtom finns.
Bild: Vermario @ Flickr