Tag Archive | "Psykiatri"

Tags: , , , , , , , , , ,

Psykoterapiforskning och politik

Posted on 08 January 2012 by Jakob Mechler

Det blir ett slags one size fits all – något som är svårt nog när det kommer till fingervantar och tofflor. Hur blir det inte då i psykoterapin?

Alltför ofta har psykodynamiker i historien uttalat sig onyanserat, klumpigt och fördomsfullt om KBT, en alldeles utmärkt behandlingsform. Följande text skall alltså inte ses som kritik mot KBT som behandlingsform utan snarare hur psykoterapiforskning tolkas, framställs och används kliniskt. Jag vill understryka att en behandlingsmetod, i mitt tycke och enligt forskningen, omöjligen kan tänkas fylla alla olika människors behov. Att, som man nu gör i Sverige, dra långtgående slutsatser från enkom RCTs blir inte bra. Resultatet blir en enkelsidig psykiatrisk/psykologisk omvårdnad där patientens egna val och preferenser ignoreras. Fokus förläggs på vad som fungerar för de flesta snarare än vad som fungerar för den enskilde individen. Det blir ett slags one size fits all – något som är svårt nog när det kommer till fingervantar och tofflor. Hur blir det inte då i psykoterapin?

Här blir det obehagligt – forskning förvandlas till politik.

Nu under sluttampen av år 2011 kom till exempel rapporten rörande rehabgarantin, en storsatsning på KBT för att få sjuka tillbaka i arbete. Resultatet var nedslående: gruppen som gick i KBT  har sämre återgång till arbete än andra långtidssjuka och resultatet tyder på att rehabgarantin leder till ökad sjukskrivning. Siffrorna är en besvikelse, dels för de patienter som fått behandlingen, men också om man ser till alla pengar som staten investerat. Mest pinsamt av allt är att dessa siffror inte presenteras rakt och tydligt. Istället väljer regeringen att bortse från primära data för att lyfta fram tveksamma siffror som talar till KBTs fördel, man presenterar rehabgarantin som en framgång. Här blir det obehagligt – forskning förvandlas till politik. Jag tror att vi skall vara vaksamma inför detta, forskning presenteras aldrig så objektivt som vi skulle önska. Ett utmärkt exempel på hur objektiv den naturvetenskapliga forskningen är inom psykoterapiområdet är den så kallade researcher allegiance effect (se t.ex. Luborsky et al., 1999), det faktum att det finns ett signifikant samband mellan utfall och den terapiskola huvudförfattaren till en rapport tillhör. Hur objektiv är då forskningen? Det är nästan så att man vill damma av den gamla dängan lögn, förbannad lögn och statistik. Men vi är inte riktigt där ännu.

Vissa vässar nu sina knivar, äntligen är det bevisat: KBT är en oduglig metod! Men det kan vara att dra en högst tveksam (och oönskad) slutsats för tidigt. Vi vet inte vad den här utvärderingen egentligen utvärderar. Kanske är det så att KBT inte går att överföra från RCTs till en komplex verklighet så som man trott? Kanske är metoden inte så stark som dessa välkontrollerade studier vill påskina? Men det kan också vara så att de som utfört behandlingen helt enkelt inte varit nog utbildade och kompetenta. Kanske går det inte att snabbinlära något så komplext som en psykoterapeutisk behandling? Kanske är detta ett exempel på när KBT genomförs undermåligt av underutbildad personal? Men i sådant fall har detta resultat kommit till genom ett naivt, överdrivet och ensidigt fokus på en metod.

Faktum är att det inte finns några bevis på att KBT är en bättre behandlingsmetod än till exempel psykodynamisk terapi.

Faktum är att det inte finns några bevis på att KBT är en bättre behandlingsmetod än till exempel psykodynamisk terapi (se: Leichsenring, 2009). Till att börja med har det gjorts alldeles för få direkt jämförande studier. Det vi däremot vet är att det efter avslutad kognitiv beteendeterapi är en stor del patienter som inte blivit tillräckligt hjälpta av behandlingen. Ta till exempel en diagnos som paniksyndrom, där KBT anses ha mycket bra stöd av forskningen. Ändå visar forskning att hela 29-48 procent inte blir tillräckligt hjälpta av behandlingen (se till exempel: Allen, McHugh & Barlow, 2008; Barlow et al., 2000; Craske et al., 1991). En betydande del ångestpatienter klarar heller inte av att stanna i KBT-behandlingar tillräckligt länge för att behandlingen skall hinna få effekt (t.ex. Barlow et al, 2000; Chambless & Peterman, 2004).

Missnöjda PDT-patienter beskrev generellt en behandling som stämde bättre överens med KBT och missnöjda KBT-patienters beskrivning stämde i sin tur bättre överens med PDT.

Effektstyrkor (Fonagy, 2010) är till sin natur tvetydiga, en behandling kan till exempel få en måttlig effektstorlek genom att generera väldigt stora förändringar för en väldigt liten del av populationen eller en måttlig, men otillräcklig förändring för många patienter. Inom gruppen som får psykoterapi finns alltså vanligen de som blivit hjälpta, men också de som fortfarande är i stort behov av hjälp och för vilka en annan terapiform kanske vore att föredra. Vad ska vi göra med den här inte obetydliga delen av patientpopulationen – erbjuda dem ytterligare 12 veckors fokuserad KBT-behandling? En svensk studie (Nilsson et al., 2007) undersökte patienternas syn på hjälpande och hindrande faktorer i KBT respektive PDT. Studien visar bland annat att patienter som var missnöjda med sin terapi tänkte att det kanske fanns någon annan metod som bättre överensstämde med deras specifika behov och föreställningar om hur de kunde bli hjälpta. Patienterna var inte överens med terapeuten om hur man bäst borde angripa deras problem och de såg inte terapeutens metoder som meningsfulla. Missnöjda patienter i KBT ansåg att terapeuten hade en påträngande närvaro med ett förutbestämt terapeutiskt upplägg. Patienterna i PDT upplevde att de inte fått tillräckligt med stöd och styrning från terapeuten. De missnöjda patienternas beskrivningar av hindrande faktorer var således förknippade med de två olika terapeutiska metoderna. De missnöjda patienterna fick också chansen att beskriva en metod som bättre överensstämde med deras föreställning av en, för dem, verksam metod. Missnöjda PDT-patienter beskrev generellt en behandling som stämde bättre överens med KBT och missnöjda KBT-patienters beskrivning stämde i sin tur bättre överens med PDT.

När det kommer till depression, där ett flertal olika terapiformer funnits vara lika effektiva (Cuijpers et al., 2008) visar metastudier (Westen & Bradley, 2005) på än sämre resultat. Ungefär en tredjedel av de patienter som påbörjar behandling kan förvänta sig en signifikant förbättring (om man utgår ifrån intent-to-treat). Vi vet idag också att siffrorna vid uppföljning kan vara ännu sämre. Det här är knappast siffror att vara särskilt stolta över, och de gäller förmodligen samtliga korta behandlingsformer för depression. Hur det står till med längre behandlingar för depression är i dagsläget oklart. Det finns vissa indikationer på att psykodynamisk långtidsterapi når bättre resultat än psykodynamisk korttidsterapi och problemlösnings-fokuserad korttidsterapi (Knekt et al., 2008), men studien utgår ifrån en patientgrupp med ångest och/eller depression. Sotsky et al. (1991) fann att olika terapiformer passade olika deprimerade patienter. Patienteter vars primära problematik var en stark social funktionsnedsättning svarade särskilt bra på interpersonell psykoterapi. Patienter med särskild kognitiv funktionsnedsättning svarade bättre på kognitiv beteendeterapi och de med nedsatt arbetsförmåga svarade bäst på farmakologisk behandling.

En nästan dagsfärsk studie visar att randomiserade kontrollerade studier av KBT för depression har samma genomsnittliga kvalitet som de för PDT.

Klart är att det finns betydligt fler randomiserade kontrollerade studier utförda på KBT, men vid depression är de inte av bättre kvalitet än de som finns för PDT. En nästan dagsfärsk studie visar att randomiserade kontrollerade studier av KBT för depression har samma genomsnittliga kvalitet som de för PDT. Därtill finner författarna att KBTs effekt minskar när studiekvaliteten ökar (Thoma et al., 2011).

När det kommer till tydlighet avseende implementering och krav på forskning har man inom KBT-fältet varit världsledande. Men det betyder inte att det är en överlägsen terapimetod. Alltför många frågor är obesvarade för att så ensidigt lansera en terapimetod som allenarådande. Ta det faktum att en hel del forskning visar att terapimetoder i jämförelser är lika effektiva (t.ex. Wampold, 2001; Benish, Imel & Wampold, 2008). Det finns naturligtvis de som kritiserar denna forskning (t.ex. Andersson, 2004; Ehlers et al., 2010) och det är väl som alltid – ingen äger hela sanningen. Men slutsatsen borde rimligtvis ändå vara att vi i dagsläget inte vet tillräckligt. Mer forskning behövs – kanske snarast enligt modellen vad fungerar och för vem istället för vilken terapimetod är bäst?

Varför har vi ett sådant enormt fokus på att ställa metoder mot varandra? Denna teknikfokusering gör att vi skjuter över målet om och om igen. Vi vet idag att varken den terapeutiska tekniken eller terapeuten spelar störst roll i psykoterapi. Det som till störst del förklarar variansen avseende utfall tycks vara faktorer hos patienten själv (Norcross & Lambert, 2006; Wampold, 2001) – något som kanske kommer som en chock för egocentrerade psykoterapeuter och psykologer? Därefter kommer terapeuten och slutligen kommer allians, teknik, etc.

Utifrån den kunskapen vore möjligen det rimligaste att låta patienten själv få bestämma – om det nu ändå är hon som är den som spelar störst roll i det kommande förändringsarbetet. Men hur gör vi det när allt fler psykiatriska mottagningar inte vill erbjuda något alternativ till KBT? Här uppstår dessutom ett ytterligare problem i att uteslutande förlita sig till randomiserade kontrollerade studier – hela grundupplägget går ut på att patienten randomiseras, dvs. inte får välja den behandling hon själv tror på allra mest.

Mest uppenbart har en väldigt stor grupp patienter som lider av komorbiditet alltför ofta exkluderats.

Mycket av den forskning som nu åberopas som ”gold standard” och överlägsen all annan, säger oss i praktiken mycket om väldigt lite. Mest uppenbart (Wachtel, 2010) har en väldigt stor grupp patienter som lider av komorbiditet alltför ofta exkluderats. Den här gruppen är också avsevärt större än den grupp som uppnår de snäva EST-studiernas urvalskriterier. Vidare utesluts de patienter som har ett lidande, men som inte uppfyller någon specifik diagnos – forskning har visat att så mycket som en tredjedel eller till och med hälften av alla patienter som söker hjälp inte uppfyller kriterierna för någon specifik DSM-diagnos. Den lilla grupp patienter som uppfyller de snäva urvalskriterierna avseende DSM-diagnos minskas sedan ytterligare. Långtgående generella slutsatser dras således från en patientgrupp som utgör minoriteten i den kliniska verkligheten!

Paradoxen är att studiens styrka också blir dess svaghet.

Det skall sägas att en förändring börjar komma till stånd. Ett exempel är den studie som Milrod et al. (2007) genomförde när de prövade Panikfokuserad Psykodynamisk Psykoterapi (PFPP). De valde istället att tillåta komorbiditet och fann på så sätt att PFPP erhöll bättre resultat för patienter med samtidig personlighetsstörning inom kluster C. Höglend et al. (2006; 2008) fann i sina studier att psykodynamisk korttidsterapi var lika effektivt med eller utan överföringstolkningar när man såg till de båda patientgrupperna som helheter, men subgruppsanalyser visade att patienter med low quality of object relations hade större nytta av överföringsarbete än patienter med high quality of object relations. Även detta var en studie som nyttjade bredare inklusionskriterier än vad man vanligen ser inom RCTs. Lustigt nog är det först i de här fallen som utfallsforskningen blir riktigt intressant – den närmar sig den kliniska verkligheten och blir till synes också mer kliniskt användbar. Paradoxen är att studiens styrka också blir dess svaghet. Då patienterna hade olika svårigheter och diagnoser, samsjukligheter, etc. så räknas den inte som ett stöd för psykodynamisk evidens trots att den utgör en randomiserad kontrollerad studie.

En allenarådande psykoterapimetod riskerar agera förtryckande mot patienterna – de kan inte längre välja den metod som de tycker passar dem bäst. De pengar som regeringen fortsatt öser in i rehabgarantin (ett experiment som genererat undermåliga resultat och stora mängder avhopp) kunde kanske gjort mer nytta om de gått till forskning på andra metoder som kan agera komplement till KBT.

Comments (2)

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Psykodynamiskt.nu:s julklappslista

Posted on 07 December 2011 by Psykodynamiskt

Svårt med julklappsinköpen? Här kommer psykodynamiskt.nu:s bästa julklappstips!

 

Till psykoterapeutstudenten:
Psychodynamic Therapy – a Guide to Evidence-Based Practice
Richard F. Summers & Jacques P. Barber

En modern grundbok från 2010 i psykodynamisk psykoterapi. Författarna utgår ifrån sin kliniska erfarenhet och de senaste decenniernas psykoterapiforskning när de drar upp riktlinjerna för sin egen version av psykodynamisk psykoterapi – pragmatic psychodynamic psychoterapy, PPP. Behandlingsdelen utgår från en solid dynamisk diagnostik och författarna diskuterar i korthet hur olika kärnkonflikter på bästa sätt kan bemötas i terapin. Genom boken följer också ett flertal återkommande fallexempel som på ett tydligt sätt illustrerar författarnas poänger. Språket i boken är lättförståeligt utan onödig jargong, och boken borde vara lättillgänglig för alla som är intresserade av psykodynamisk psykoterapi. (adlibris / bokus)

 

Till klinikern:
Manual of Panic Focused Psychodynamic Psychotherapy – eXtended Range
Fredric N. Busch, Barbara L. Milrod, Meriamne B.Singer & Andrew C. Aronson.

En uppdaterad utgåva av författarnas hyllade manual från 1997. Manualen har, som vi tidigare rapporterat på bloggen, prövats vid paniksyndrom med mycket goda resultat. Manualen är stringent, tydlig och jargongfri. Författarna har gjort mindre förbättringar i manualen, lyfter fram och betonar delvis andra aspekter av behandlingen, samt har ett betydande flertal tydliggörande fallexempel. Helt nytt för den här utgåvan och något som säkerligen efterfrågas av kliniker är att forskarna nu utvidgat sin manual för att gälla även ett flertal andra ångestdiagnoser. Utöver paniksyndrom beskriver de kortfattat behandling för: GAD, social fobi, PTSD och kluster C personlighetsstörning. För varje diagnos beskriver författarna centrala konfliktteman och vanliga försvarsmekanismer.
Peter Fonagy har sagt följande om denna manual: ”The very survival of psychodynamic ideas depends on a 21:st century educational strategy that is fit for that purpose – this manual leads the way.” Hallelujah! (adlibris / bokus)

 

Till den som vill kika in i barnterapirummet:
Hur länge ska hon vara död? – Korttidsterapier med barn i kris
Elisabeth Cleve

Det finns få saker som är så inspirerande som att läsa riktigt bra fallexempel. Elisabeth Cleve vid Ericastiftelsen har tidigare skrivit flera böcker om psykoterapi med barn och har i denna bok skildrat fyra korttidsterapier med barn som av olika skäl hamnat i kris. Boken är skriven med tydlig kärlek för såväl yrket som till de barn som skildras i den. Om man någon gång tvivlar på huruvida det är roligt och givande att arbeta som psykoterapeut rekommenderas denna bok varmt. Boken är dessutom skriven med avsikten att den ska gå att läsa helt utan förkunskaper om psykologi och psykoterapi. OBS: stor gråtvarning för den lättrörde. (adlibris / bokus)

 

Till den som söker personlig utveckling:
Living like you mean it: Use the wisdom and power of your emotions to get the life you really want
Ronald J Frederick

En sympatisk självhjälpsbok som inte utlovar några quick-fixes, men väl en fast hand att hålla sig i när man börjar det mödosamma arbetet att närma sig sina känslor. Boken börjar med en pedagogisk och lättläst genomgång av modern affektteori, hur vi lär oss att hantera våra känslor i det tidiga samspelet med andra. I efterföljande kapitel uppmanar författaren läsaren att gradvis närma sig sina känslor för att på sikt kunna leva ett rikare liv. Boken är full av exempel och Frederick bjuder också in läsaren att dela hans egen historia. Den ersätter knappast riktig terapi, men för den intresserade (speciellt av affektfokuserad psykoterapi) erbjuder boken en lättillgänglig, sympatisk och trevlig lässtund. (adlibris / bokus)

 

Bubblare:
Psychoanalytic Diagnosis – Second edition
Nancy McWilliams

En klassiker har i år kommit i nyutgåva! En given klapp att placera under granen. Inga ytterligare kommentarer behövs väl? (adlibris / bokus)

 

Till den frusne:
Freudian slippers! Världens finaste tofflor och ett måste för alla frusna psykodynamiker i vinter. Eller?
Om ni har fler tips på fina psykodynamiska julklappar, kommentera gärna! Glad advent! (amazon.com)

Comments (2)

Tags: , , , , , , , , , , ,

OPD-2 – Ett psykodynamiskt diagnosinstrument. Del 2

Posted on 30 November 2011 by Psykodynamiskt

Detta är en fortsättning på en artikel publicerad den 27/11 här på bloggen.

Denna text är författad av Erik Hammarström och kommer att publiceras i det kommande numret av Riksföreningen PsykoterapiCentrums medlemstidning Insikten (4/2011).  Vi publicerar originaltexten med författarens tillstånd. Tack till såväl Erik Hammarström som till RPC! Eventuella oklarheter får tillskrivas vår redigering av artikeln. I originalartikeln står också referenser att finna.

Val av fokus och behandlingsplanering
Den färdigställda skattningen behöver sammanfogas till en meningsfull och hanterbar fallbeskrivning. Kärnan i fallbeskrivningen utgörs av en länkning av innehållet i vad man skulle kunna kalla ”de tre psykodynamiska axlarna”; axel II, III och IV. En grundprincip för val av fokus är att man väljer det mest centrala problematiska relationsmönstret från axel II, en eller två framträdande konflikter från axel III samt två till tre strukturella aspekter från axel IV. Dessa beskrivs sedan i löpande text för att skapa en sammanhängande fallbeskrivning. En väl genomförd intervju och skattning kommer förstås att skapa en bild där vart och ett av de tre perspektiven fördjupar bilden av individen och hans/hennes psykodynamik. Manfred Cierpka, som är en av OPD- systemets initiativtagare, har beskrivit det som att ”struktur är scenen, konflikt är rollerna och relationsmönster är föreställningen som spelas” (Cierpka, 2011).

Det återstår att se vilket bemötande OPD-2 kommer att få i Sverige.

Den psykodynamiska konceptualiseringen av patienten ställs sedan samman med informationen om symtom, motivation etcetera från axel I och med den aktuella psykiatriska diagnostiken på axel V. Tillsammans har de fem axlarna bidragit med ömsesidigt kompletterande perspektiv, som både uppfyller kliniskt psykiatriska krav och har meningsfulla terapeutiska utgångspunkter.

Behandlingsplanering och behandlingsutvärdering
Hur den multiaxiala diagnostiken sedan kan påverka valet av behandling och/eller påverka mål och förhållningssätt i behandlingen är en omfattande frågeställning. I denna korta redogörelse ryms bara några punkter.

En fråga med lång historia är den om anpassning till patienter med olika genomgripande problematik (med benämningar som symtomneuros kontra karaktärsneuros eller neuros kontra borderlineproblematik). Bör terapin direkt fokusera tongivande inre konflikter, eller inriktas på grundläggande strukturella aspekter av personlighet?

OPD-diagnostiken ger material som kan vägleda terapeuten i den frågan. En individ med en hög nivå av strukturell integrering (axel IV) har ofta väl avgränsade inre konflikter som framträder i diagnostiken (axel III). Här blir ett konfliktfokus indikerat och de aktuella konflikterna har framkommit genom intervju och skattning. En individ med en lägre nivå av strukturell integrering har sannolikt mindre tydligt avgränsade konflikter. Här kan ett fokus på struktur snarare än konflikt vara lämpligt och enskilda strukturella styrkor respektive svagheter i individens skattning vara vägledande. En nyutkommen bok av Gerd Rudolf (2010) med titeln Psychodynamische Psychotherapie: Die Arbeit an Konflikt, Struktur und Trauma lyfter fram forskning och klinisk erfarenhet från arbete med psykodynamisk terapi med OPD- diagnostiken som startpunkt. Som syns av titeln är frågan jag skisserat ovan direkt adresserad i boken.

Samtalet har kunnat ske avslappnat utan papper och penna och utan fasta frågor eller checklistor som riskerar att begränsa min följsamhet i mötet.

Ett instrument som utvecklats för att kunna användas tillsammans med OPD-systemet för att följa utvecklingen av problem i fokus är Heidelberg Structural Change Scale (HSCS) (Grande, et al., 2004). Här anges på vilken nivå patienten befinner sig i förhållande till vart och ett av de fokus som framkommit från OPD-diagnostiken, från en omedvetenhet om problemen via en gradvis assimilering till omorganisation av problemområden och upplösning av konflikter. Intressanta resultat från användningen av HSCS har publicerats och tycks visa att man funnit ett relativt lättadministrerat utvärderingsinstrument som har förmågan att predicera individers egen uppfattning av nytta med terapin på både kort och lång sikt (Grande, et al., 2009). Med andra ord: om terapeuten skattat en hög grad av förändring med HSCS så skattar patienten en hög grad av tillfredsställelse med resultaten av terapin.

Mer forskning om behandlingsplanering och utvärdering är sannolikt att vänta eftersom det är ett väsentligt syfte med att systemet tagits fram. Dessutom har diagnostiken nått en sådan forskningsmässig och klinisk mognad att sådana studier av god kvalitet är möjliga att göra.

Den fortsatta utvecklingen
Flera olika utvecklingar av OPD-systemet är under arbete. Somliga är sådana som innebär en fördjupning av sådant som ännu inte är tillfredsställande täckt eller där erfarenheter av den kliniska användningen tidigare saknats. Härtill hör frågor om de olika axlarnas inbördes relationer, metoder för utvärdering av process och utfall och val av fokus för olika grupper av individer.

En användning av neurovetenskapens arbetssätt och metoder i forskningen kring diagnostiken har inletts. En första studie, gratis tillgänglig via internet (Kessler, et al., 2011), har testat deprimerade patienters respektive kontrollpersoners reaktioner vid presentation av olika påståenden hämtade från deras individuella diagnostik under mätning med funktionell magnetresonanstomografi (fMRI). Sammanfattningsvis framkommer att presentation av personlig information från OPD-diagnostik (relationsmönster från axel II) leder till en förhöjd aktivering av centrala kortikala områden för självreferens och emotionell bearbetning. Hos de deprimerade patienterna syns även en limbisk-paralimbisk och subkortikal aktivitet (bland annat amygdala och basala ganglierna). Detta menar författarna kan förstås som att både deprimerade patienter och kontrollpersoner finner en personlig relevans i det diagnostiska materialet men att de deprimerade patienterna dessutom får en kliniskt betydelsefull aktivering (med avseende på sin depression). Med förfinade metoder inom både neurovetenskap och kliniskt psykologi öppnas nya möjligheter att finna evidens. Forskningen på detta område är ännu bara i sin linda.

En ny arbetsgrupp har också tillsatts för att tydligare beakta frågor om traumatisering i systemet. De särskilda konsekvenser för personlighetens dynamik som följer av svår traumatisering, som ses i olika dissociativa tillstånd, kan i dagsläget inte ges rättvisa i OPD (Cierpka, 2011).

OPD-2 och PDM
Det system för multiaxial diagnostik på psykodynamisk grund som oftast används av kliniker i Sverige är förmodligen den amerikanska Psychodynamic Diagnostic Manual (PDM Task Force, 2006). I likhet med OPD är detta system framtaget med syfte att bredda och komplettera den traditionella psykiatriska diagnostiken och att tjäna som underlag för psykoterapiplanering. Något som tydligt skiljer dem åt är det sätt som manualerna har tagits fram på. PDM har tagits fram som ett underlag för klinisk användning och som ett system som kan och ska beforskas. Befintliga kliniskt förankrade begrepp har samlats och beskrivs under gemensamma rubriker. OPD å andra sidan är en produkt av en revision av personlighetsbegreppet som lett till en operationalisering som sedan prövats med avseende på sina psykometriska egenskaper och först därefter getts ut som ett verktyg för klinikern. Förhoppningsvis kommer vi att få se en utveckling av båda dessa system som kan leda till mer direkt kliniskt användbara kunskaper. Helt klart växer forskning och klinisk användning av OPD snabbt, inte minst i Östeuropa, Kina och Sydamerika och har redan bidragit till en framflyttning av positionerna för det psykodynamiska perspektivet i Tyskland. Det återstår att se vilket bemötande OPD-2 kommer att få i Sverige.

Några reflektioner kring att använda OPD-2
Som stöd för sitt diagnostiska tänkande kan OPD-2 användas utan någon särskild träning. Det finns fylliga beskrivningar av olika skattningar och rikligt med stödmaterial i appendix för att fördjupa sina frågeställningar. Man bör dock ha en grundläggande skolning och träning i psykodynamisk teori och praktik för att kunna tillgodogöra sig materialet. Vill man sedan kunna använda OPD-2 i sin fulla potential och bli godkänd skattare finns kurser i tre nivåer som bedrivs av lärare/tränare från OPD-gruppen i Tyskland. Tyvärr har ännu inga sådana kurser hållits i Sverige.

I mitt eget användande av OPD-2 har tre aspekter varit särskilt betydelsefulla. Det första är att det diagnostiska förfarandet kunnat bedrivas utan att patienten behövt svara på enkäter eller genomgå testning. Samtalet har kunnat ske avslappnat utan papper och penna och utan fasta frågor eller checklistor som riskerar att begränsa min följsamhet i mötet. Det andra är att jag fått ett stöd i att finna viktiga fokusområden som kunnat återkopplas till patienten på ett klart och tydligt sätt. Det tredje är att diagnostiken har varit något att återgå till under den efterföljande terapin för att se om processen fortfarande är centrala fokusområden ”på spåret”.

Denna text är författad av Erik Hammarström och kommer att publiceras i det kommande numret av Riksföreningen PsykoterapiCentrums medlemstidning Insikten (4/2011).  Vi publicerar originaltexten med författarens tillstånd. Tack till såväl Erik Hammarström som till RPC! Eventuella oklarheter får tillskrivas vår redigering av artikeln. I originalartikeln står också referenser att finna.

Comments (0)

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Anknytningsbaserad familjeterapi, del 2 – forskning

Posted on 10 October 2011 by Karin Lindqvist

Diamond, G. S., Reis, B. F., Diamond, G. M., Siqueland, L., & Isaacs, L. (2002). Attachment-based family therapy for depressed adolescents: a treatment development study. Journal of the American Academy of Child and Adolescent Psychiatry, 41(10), 1190-6. The American Academy of Child and Adolescent Psychiatry. Retrieved fromhttp://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/12364840

Diamond, G. S., Wintersteen, M. B., Brown, G. K., Diamond, G. M., Gallop, R., Shelef, K., & Levy, S. (2010). Attachment-Based Family Therapy for Adolescents with Suicidal Ideation: A Randomized Controlled Trial. Journal of the American Academy of Child & Adolescent Psychiatry, 49(2), 122-131. Elsevier Inc. Retrieved fromhttp://linkinghub.elsevier.com/retrieve/pii/S0890856709000148 

Efter behandling med ABFT uppfyllde 81% av ungdomarna inte längre kriterierna för depression, jämfört med endast 47% av ungdomarna i väntelistgruppen. De ungdomar som behandlats med ABFT uppmätte dessutom signifikant större minskningar i såväl depressiva symtom som ångestsymtom och familjekonflikter.

Förra veckan skrev vi om grunderna i anknytningsbaserad familjeterapi (ABFT), en lovande terapiform för ungdomar med depression och självmordstankar. Men hur ser det ut på forskningsfronten?

Pilotstudien: Ungdomar med depression
2002 publicerade Diamond et al en pilotstudie på ABFT för ungdomar med depression. Under två års tid samlade de in data från 32 ungdomar som uppfyllde DSM-kriterierna för depression. Ungdomarna randomiserades till antingen tolv veckors ABFT eller en sexveckors kontrollgrupp med väntelista.

Efter behandling med ABFT uppfyllde 81% av ungdomarna inte längre kriterierna för depression, jämfört med endast 47% av ungdomarna i väntelistgruppen. De ungdomar som behandlats med ABFT uppmätte dessutom signifikant större minskningar i såväl depressiva symtom som ångestsymtom och familjekonflikter.

RCT-studien: Ungdomar med självmordstankar
2010 publicerades en randomiserad kontrollerad studie på ABFT för ungdomar med suicidtankar. ABFT jämfördes mot så kallat ”enhanced usual care” (EUC). Behandlingen pågick i tre månader. 66 ungdomar deltog i studien och man mätte utfall vid behandlingens början, efter sex veckor, 12 veckor och 24 veckor.

Ungdomar som deltagit i ABFT visade signifikant större förändringar på självrapporterade självmordstankar, mätt med Scale for Suicide Ideation (SSI). Förändringarna var stabila vid en uppföljningsmätning. Vid behandlingens avslut rapporterade 87.1% av ABFT-patienterna suicidtankar inom normalområdet medan detsamma endast gällde för 51.7% av EUC-patienterna.

Diamond et al skriver att detta är en av få studier där en behandling visar sig mer effektiv än treatment as usual för ungdomar med suicidtankar.

Vissa patienter i studien led även av depression. Depressionssymtomen minskade även de enligt ett liknande mönster som det för suicidtankarna. Siffrorna blev inte signifikanta, men effektstyrkorna blev stora vilket tyder på att detta främst beror på det lilla antalet patienter som måtten baserats på, och att ett större urval skulle leda till signifikans.

Diamond diskuterar i slutet på artikeln ABFT i förhållande till andra behandlingsformer för liknande problematik. Medelpoängen på SIQ-JR (Suicidal Ideation Questionnaire – Junior) börjar i de flesta studier på över 31. Efter ABFT i denna studie var medelpoängen 8 vilket var minst lika bra som i andra studier för denna patientgrupp: ”Peer nominated support” – 26, ”Skill-based treatment”-24,5, KBT + antidepressiva (fluoxetin) – 11.8, KBT – 11,4.

Mycket forskning är på gång på denna behandlingsform såväl i Sverige som i övriga världen. Detta är verkligen en behandlingsform att hålla ögonen på!

Comments (0)

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Psykodynamisk psykoterapi vid schizofreni – rykten, forskning och klinisk verklighet, Del två.

Posted on 29 August 2011 by Karin Lindqvist

Detta är en fortsättning på en text som börjar här …

Klinisk verklighet, Socialstyrelsens riktlinjer och RPC:s kritik
Denna forskning har dock inte stort gehör i den kliniska verkligheten. Det är inte bara i USA som det talas tystare och tystare om psykodynamisk psykoterapi vid schizofreni. I Sverige rekommenderar Socialstyrelsen psykodynamisk psykoterapi enbart i undantagsfall och ger det prioritet 10. Detta trots att de bara några rader innan skriver att det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för dra slutsatser om terapiformens effektivitet.

Med ”det vetenskapliga underlaget” menar Socialstyrelsen RCT-studier gjorda på individuell psykodynamisk psykoterapi vid schizofreni. Med andra ord har man i riktlinjerna valt att inte titta på empiriska eller naturalistiska studier – hade man gjort det hade man funnit att det finns en hel del vetenskapligt underlag som ger stöd till psykodynamisk psykoterapi vid dessa tillstånd. Inte med en rad omnämns exempelvis Johan Cullberg och den forskning han bedrivit, trots att han är en nutida svensk kliniker från den psykodynamiska skolan som ägnat decennier åt att forska på psykostillstånd.

När det preliminära förslaget till Socialstyrelsens “nationella riktlinjer för psykosociala insatser vid schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd tillstånd” skickade Riksföreningen PsykoterapiCentrum (RPC) en skrivelse där de lämnade kommentarer och kritik.

Där påpekade de bland annat just att RCT-studier inte lämpar sig för att studera annat än avgränsade insatser. Vid psykosvård är detta sällan relevant då psykosvård karaktäriseras av att vara ”komplex, varierande och utsträckt över en längre tidsrymd.”

Den huvudsakliga kritiken från RPC riktades mot de långtgående slutsatser som Socialstyrelsen drar utifrån den forskning som de själva noterar är otillräcklig för att dra slutsatser utifrån, samt det snäva urvalet av studier.

Dessutom menade RPC att Socialstyrelsen visar upp en snäv kunskap om psykodynamisk psykoterapi då Socialstyrelsens beskrivningar av psykodynamisk psykoterapi i riktlinjerna inte berör psykodynamisk psykospsykoterapi utan snarare är mer teoretiska beskrivningar av dynamisk psykoterapi med betydligt jagstarkare personer – något som Socialstyrelsen faktiskt senare korrigerade en aning i de slutgiltiga riktlinjerna.

Vidare skrev RPC att Socialstyrelsen avhandlar schizofreni- och psykosbegreppet på ett bristfälligt sätt.  Dels, menade RPC, att man av riktlinjerna kan tolka det som att schizofreni och psykostillstånd är att betrakta som genomgående kroniska tillstånd – med rekommenderade behandlingar som främst inriktas mot symtomlindring och beteendeanpassning. Detta är mycket anmärkningsvärt med tanke på att en stor del av alla patienter med psykossjukdomar kan tillfriskna helt, med rätt behandling.

Följande rader återfinns i RPC:s skrivelse till Socialstyrelsen:

”Det är i Socialstyrelsens skrivning oklart hur man avgränsar de olika tillstånden från varandra. Schizofreni och liknande tillstånd respektive psykos används i skrivningen. Schizofreni är mer avgränsat, psykostillstånd en vidare grupp av tillstånd som även inbegriper personlighetsstörningar och som vi idag vet drar stor nytta av psykologisk behandling.

Socialstyrelsen har som utgångspunkt för riktlinjearbetet utgått från den biologiskt inriktade psykiatrins synsätt vars definitioner helt utgår från symptombeskrivningar. Med denna utgångspunkt blir det svårt att skilja olika tillstånd från varandra eftersom symptomöverlappning mellan de olika tillstånden är vanligt. Att man inte dragit nytta av den stora psykoanalytiska/psykodynamiska kunskaps- och erfarenhetsbank som finns inom detta område anser vi innebär en allvarlig brist i behandlingsmöjligheterna för den aktuella patientgruppen.”

I de slutgiltiga riktlinjerna gjorde Socialstyrelsen vissa ändringar varav några i linje med RPC:s förslag. Dock står fortfarande psykodynamisk psykoterapi som en behandlingsform att använda “i undandagsfall”, och den har fortfarande samma låga rekommendation.

Detta trots lång klinisk erfarenhet, ett gediget teoribygge samt stora forskningsinsatser som alla tyder på att psykodynamisk psykoterapi är en verksam behanding vid schizofreni. De få RCT-studier som finns tyder på samma sak. Men de är för få. Och Socialstyrelsen verkar ha bestämt sig.

Bild: Flickr, Jef Safi

Comments (0)

Tags: , , , , , , , , , , , , , , ,

Psykodynamisk psykoterapi vid schizofreni – rykten, forskning och klinisk verklighet, Del ett.

Posted on 23 August 2011 by Karin Lindqvist

Denna text blev så lång att vi delat upp den i två delar. Här kommer den första!  

 

Trots den stora uppmärksamhet som en gång riktats mot behandling vid schizofreni från psykodynamiska kretsar, har missuppfattningar kring effektiviteten hos psykodynamiska behandlingar jagat fältet ända sedan Sigmund Freud myntade dem för över 100 år sedan

En gång i tiden var individuell psykodynamisk psykoterapi för personer med schizofreni ett uppmärksammat ämne inom den psykodynamiska världen. De senaste årtiondena har det dock skett en skarp nedgång i intresset för schizofreni bland psykodynamiker (Willick, 2001). Det är till och med så att schizofreni som ämne försvunnit från kursplanen på de flesta instituten inom American Psychoanalytic Association. Det är inte svårt att tänka att denna nedgång speglar en uppfattning om att psykodynamisk psykoterapi inte är verksamt, eller är mycket lite verksamt, vid schizofreni. Denna uppfattning är mycket riktigt välspridd.

En närmare granskning av utfallsforskning inom psykiatri visar dock att pessimismen gällande individuell psykodynamisk psykoterapi vid schizofreni är ogrundad. Metaanalyser har visat att psykodynamisk psykoterapi är förknippad med signifikanta förbättringar hos individer med schizofreni (Gottdiener & Haslam, 2002).

Trots den stora uppmärksamhet som en gång riktats mot behandling vid schizofreni från psykodynamiska kretsar, har missuppfattningar kring effektiviteten hos psykodynamiska behandlingar jagat fältet ända sedan Sigmund Freud myntade dem för över 100 år sedan. Ändå har psykodynamiska behandlingar vid schizofreni utveckats och blomstrat – och en stor litteraturbas har vuxit fram.

Forskningsläget
Till skillnad från den kliniska litteraturen har forskning på effektiviteten hos individuell psykodynamisk psykoterapi för personer med schizofreni gett motsägelsefulla resultat. Två mycket citerade, nu klassiska, studier exemplifierar dessa blandade resultat (Karon & VandenBos, 1981, May, 1968). Båda var randomiserade kontrollerade studier (RCT:s) som jämförde psykoterapi med och utan antipsykotisk medicin, med standardbehandling där medicin var den primära interventionen. Medan Karon & VandenBos fann att patienter behandlade med psykodynamisk psykoterapi som huvudsaklig behandling  förbättrades signifikant mer än patienter som behandlades med medicinering som huvudsaklig behandling, fann May exakt motsatt resultat.

Metaanalyser som utförts på individuell psykoterapi för schizofreni har även de gett varierande resultat. En studie från 2001 (Malmberg & Fenton för the Cochrane Review Group) hävdade att det bara finns tre RCT-studier på psykodynamisk psykoterapi och att den forskning som finns är alldeles för metodologiskt bristfällig för att några slutsatser ska kunna dras av den. Med andra ord behövs enligt dem mer forskning på området.

Med behandling kommer 67% av individerna förbättras. Utan behandling är motsvarande siffra 34%.

Några år tidigare, 1998, publicerade Mojtabai et al. en metaanalys som gick igenom studier på psykosociala och psykoterapeutiska behandlingar för schizofreni, kombinerade med antipsykotisk medicin. Samtliga studier i denna analys var RCT-studier där den testade behandlingen bestod av en psykosocial eller en psykoterapeutisk behandling kombinerad med antipsykotisk medicin. Jämförelsebehandlingen bestod av standardbehandling eller treatment as usual där antipsykotisk medicin var den huvudsakliga interventionen. Denna studie fann att psykosociala och psykoterapeutiska behandlingar som kombinerades med antipsykotisk medicin ledde till signifikant bättre utfall än standardbehandling. Vidare gav individuell psykoterapi de största effektstyrkorna. Även i denna studie menar dock forskarna att inga slutsatser kunde dras gällande effektiviteten av individuell psykodynamisk psykoterapi, då studierna på detta var för få.

En tidig metaanalys (Smith et al. 1980) jämförde psykodynamisk psykoterapi (individuell, grupp och familjeterapi) tillsammans med antipsykotisk medicin mot standardbehandling (som ej bestod av terapi) tillsammans med antipsykotisk medicin. Smith et al. fann att psykodynamisk psykoterapi tillsammans med medicinering gav signifikant större förbättring jämfört med standardbehandling tillsammans med medicinering.

Så slutligen 2002 publicerade Gottdiener & Haslam den första och än idag enda metaanalysen som specifikt inriktar sig på individuell psykoterapi för personer med schizofreni. I denna utvärderades psykodynamisk psykoterapi, kognitiv beteendeterapi (KBT) samt ickepsykodynamiska stödjande terapier. Studien fann att alla tre behandlingar var förknippade med signifikant förbättring och att psykodynamisk terapi och kognitiv beteendeterapi ledde till liknande effektstorlekar. Närmare bestämt – med behandling kommer 67% av individerna förbättras. Utan behandling är motsvarande siffra 34%. (Detta motsvarar faktiskt en så låg effektstorlek som 0.33 – alltså betydligt lägre än de effektstorlekar som brukar uppnås i behandlingsstudier på andra tillstånd, exempelvis depression och ångest. Inga enskilda behandlingar för schizofreni uppnår högre effektstorlekar än såhär. Däremot, som synes, ökar oddsen alltså rejält när man kombinerar behandlingar.)

Vidare var psykodynamisk psykoterapi förknippad med signifikanta förbättringar i kombination med medicin – men även utan samtidig medicinering. Ingen av de andra behandlingarna hade testats utan samtidig medicinering.

Gottdiener skriver att det alltså av denna forskning bör stå klart att individuell psykodynamisk psykoterapi kan spela en viktig roll i behandlingen av personer med schizofreni. Denna åsikt är inte baserad på kliniska anekdoter utan på forskning.

Fortsättning följer här

 

Bild: Flickr, Jef Safi

Comments (2)

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , ,

ISTDP vid svårbehandlad depression – Abbass 2006

Posted on 21 June 2011 by Karin Lindqvist

Vid en kostnadsjämförelse sex månader efter studien gentemot sex månader innan studien, hade gruppens totala kostnader för medicin, sjukskrivning samt sjukhusvård sjunkit med $8800, $33600 respektive $144000 kanadensiska dollar (I svenska kronor 58 363, 222 840 och 955 027 kronor!).

Abbass utförde 2006 en pilotstudie på intensiv psykodynamisk korttidsterapi (ISTDP) för patienter med behandlingsresistent depression. Behandlingsresistent depression definieras här som en depression som tidigare behandlats med minst två olika antidepressiva läkemedel från olika läkemedelsklasser, utan adekvat förbättring.

Patienter med svårbehandlad depression utgör ett stort problem i vården idag och det finns forskning som tyder på att upp till 50-60% av patienter inte svarar tillräckligt på initial behandling med antidepressiv medicin.

Två vanligt uppgivna orsaker till mer svårbehandlade depressioner är en samtidig personlighetsstörning samt problem att hantera och reglera känslor. Dels har personer med personlighetsstörningar ofta beteenden som kan störa eller till och med förstöra den terapeutiska relationen (Thase, 2002). En annan studie har visat att problem att identifiera känslor, alexitymi, är förknippat med depressiva residualsymtom (Ogrodniczuk et al., 2004). Gilbert et al (2004) fann att över 80% av en population med deprimerade patienter riktade ilska mot sig själva.

ISTDP utvecklades av Davanloo för att behandla patienter med depression och personlighetsstörning genom en känslofokuserad process. Behandlingen hjälper patienten att hantera problem med att reglera komplexa känslor. Flera tidigare studier har visat på behandlingens effektivitet.

I denna pilotstudie deltog 10 vuxna patienter med diagnosen behandlingsresistent depression som definierad ovan. Fem av dem var oförmögna att arbeta för ett genomsnitt av 101 veckor (före terapin). De tog tillsammans 25 olika sorter psykofarmaka. Alla hade förutom depressionen personlighetsstörningar och historier av övergrepp i barndomen. Alla hade fått tidigare psykoterapi av olika slag. Fem hade tidigare slutenvårdsepisoder och två patienter hade genomgått ECT.

Med andra ord hjälpte denna process patienten att skapa tolerans för känslor samt utveckla insikt om känslor och deras påverkan på ens humör och mer långvariga känslomässiga tillstånd. Den tjänade också som en helande och korrigerande upplevelse genom att man i en atmosfär av validering och stöd adresserade patientens känslor rörande tidigare upplevda trauman.

Självskattningsformulären som användes i studien var the Brief Symptom Inventory – Depression subscale (BSI-D), och the Inventory of Interpersonal Problems (IIP). Klinikerna använde The 17-item Hamilton Rating Scale for Depression (HAM-D-17) och the Clinical Global Index-Severity scal (CGI-S).
Samtliga formulär fylldes i var fjärde vecka under behandlingen och vid behandlingens avslut. Sjukhuskostnader, handikappkostnader samt medicinkostnader jämfördes från ett år innan terapin till sex månader efter terapin.

Behandlingen började med en bedömning av patientens förmåga att svara på en känslomässigt fokuserad intervju. Utifrån denna bedömning började processen antingen mer känslofokuserat eller mer kognitivt, med målet att öka förmågan att tolerera känslor. När patienten hade utvecklat förmågan att tolerera känslor fokuserades på känslor rörande tidigare känsloladdade upplevelser för att hjälpa patienten att uppleva dessa känslor direkt. Varje sådant fokus följdes av en rekapitulering av vad patienten hade lärt sig, för att uppmuntra känslomässig medvetenhet och för att minska patientens undvikande av känslomässiga upplevelser. Med andra ord hjälpte denna process patienten att skapa tolerans för känslor samt utveckla insikt om känslor och deras påverkan på ens humör och mer långvariga känslomässiga tillstånd. Den tjänade också som en helande och korrigerande upplevelse genom att man i en atmosfär av validering och stöd adresserade patientens känslor rörande tidigare upplevda trauman.

Efter ett genomsnitt av 13.6 terapisessioner hade alla genomsnittliga mått sjunkit till normalzonen. Effektstyrkorna på de olika mätningarna sträckte sig från 0.87 till 3.3 (där 0.80 räknas som en stor effektstyrka). Dessa förbättringar höll i sig vid en uppföljning.

Under denna studie avslutades medicinering med 14 mediciner. Fem mediciner sänktes i dos – ingen höjdes. Tre deltagare var vid terapins avslut helt medicinfria.

Fyra patienter kunde återgå från sjukskrivning till heltidsarbete, en gick från deltid till heltid. En patient gick från 20 uteblivna arbetsdagar under det senaste halvåret till noll. En patient återgick till heltidsstudier på universitet.

Vid en kostnadsjämförelse sex månader efter studien gentemot sex månader innan studien, hade gruppens totala kostnader för medicin, sjukskrivning samt sjukhusvård sjunkit med $8800, $33600 respektive $144000 kanadensiska dollar (I svenska kronor 58 363, 222 840 och 955 027 kronor!).

Hos personer med personlighetsstörningar eller historia av trauman verkar det som att adresserandet av känslomässiga faktorer samt personlighetsfaktorer är mycket viktigt för att inte säga nödvändigt för att uppnå resultat.

Författarna menar att data från studien tyder på att förändringar i personligheten tycks vara nödvändiga för att häva depression i denna svåra patientgrupp. De patienter där behandlingen gav mindre bra resultat hade heller inte förbättrats i lika hög utsträckning på interpersonella problem (vilket mättes med IIP). Hos personer med personlighetsstörningar eller historia av trauman verkar det som att adresserandet av känslomässiga faktorer samt personlighetsfaktorer är mycket viktigt för att inte säga nödvändigt för att uppnå resultat.

Innan vi korkar upp champagnen skall vi påminna oss själva om att detta var en liten pilotstudie och att större studier krävs för att bekräfta detta resultat. Sammantaget tyder det dock på att ISTDP är en behandlingsform som är effektiv vid depression hos en grupp patienter där väldigt få behandlingsformer tidigare visat sig effektiva. Förutom den kliniska effektiviteten ter det sig även som att ISTDP är en kostnadseffektiv (och snabb!) metod för en population som idag är mycket dyr för psykiatrin såväl som samhället.

Bild: Flickr, Grisha_21

Comments (0)

Tags: , , ,

Länktips: RPC skriver om “den förlorade sorgsenheten” och “Medikaliseringen av själslivet”

Posted on 19 June 2011 by Jakob Mechler

Leif Havnesköld (leg. psykolog och leg. psykoterapeut) skriver i RPCs medlemstidning insikten högst förtjänstfullt om två böcker som nyligen getts ut på svenska. Artikeln går under namnet “En kritisk granskning av dagens psykiatri” och Havnesköld skriver bland annat:

Böckerna ger ett empiriskt stöd för en kritik som många fört fram tidigare, men sällan med samma vetenskapliga tyngd. Man häpnar över hur egenintressen inom akademisk forskning, psykiatri och läkemedelsindustri i många avseenden påverkar vården – alltför ofta till förfång för patienternas bästa. Horowitz & Wakefields samt Bentalls arbeten kan bäst beskrivas som en vetenskapligt grundad ”konsumentupplysning”.

och

 

Ett starkt stöd för riktigheten av författarnas slutsats kommer från “DSM-IV:s arkitekt” Robert Spitzer själv (!), som i förordet skriver att han “reviderat sin egen ståndpunkt” och finner kritiken av hans arbete som “i stort sett giltig”. Spitzer konstaterar att “Eftersom deras (Horowitz & Wakefield) analys är förankrad i psykiatrins egna tankegångar, kommer det att bli svårt för dem som nu framställer DSM-V att förbigå dem”

Med andra ord: Läs den!

Comments (0)

Tags: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Jonathan Shedler – The efficacy of psychodynamic psychotherapy

Posted on 05 June 2011 by Karin Lindqvist

Effektstorleken ökade sedan med 50 procent, upp till 1.51, när patienter skattade igen nio månader eller mer efter terapins avslut. I jämförelse kan nämnas att effektstorleken för de mest använda antidepressiva medicinerna är den något mer blygsamma 0.30.

Jonathan Shedler

Jonathan Shedler publicerade 2010 en artikel som väckte stor uppmärkamhet i terapivärlden. Artikeln heter ”The Efficacy of Psychodynamic Psychotherapy” och är en rapport av åtta metastudier som i sin tur avhandlar sammanlagt 160 studier av psykodynamisk psykoterapi, samt nio metaanalyser av andra psykologiska behandlingsformer och antidepressiv medicin.

Det amerikanska folket har fått berättat för sig att enbart nyare, symtomfokuserade behandlingar såsom kognitiv beteendeterapi eller medicin har vetenskapligt stöd”, säger Shedler. ”Den faktiska vetenskapliga evidensen visar att psykodynamisk terapi är mycket effektiv. Förtjänsterna är minst lika stora som de hos andra psykoterapier, och de håller i sig.”

I rapporten fokuserade Shedler på effektstorlek, alltså uppmätt förändring producerad av varje behandlingsform. En effektstorlek på 0.80 anses innebära en stor effekt i psykologisk och medicinsk forskning. En stor metaanalys av psykodynamisk terapi innefattade 1431 patienter med ett spann av olika psykiska problem och fick en effektstorlek på 0.97 på allmän symtomförbättring (den typiska terapin var i den studien en gång i veckan och varade i mindre än ett år). Effektstorleken ökade sedan med 50 procent, upp till 1.51, när patienter skattade igen nio månader eller mer efter terapins avslut. I jämförelse kan nämnas att effektstorleken för de mest använda antidepressiva medicinerna är den något mer blygsamma 0.30.

De åtta metaanalyserna, som representerar den bästa tillgängliga vetenskapliga evidensen för psykodynamisk psykoterapi, visade alla på mycket goda resultat enligt Shedler. Effektstorlekarna var imponerande även för personlighetsstörningar – som ju är kända för att vara notoriskt svåra att behandla. ”Den samstämmiga trenden mot större effektstorlekar vid uppföljningar tyder på att psykodynamisk terapi sätter igång psykologiska processer som leder till fortsatt förändring, även efter att behandligen avslutats. Detta i kontrast till förbättringarna från andra så kallade ’empirically supported therapies’ som tenderar att minska över tid för de vanligaste tillstånden som depression och generaliserad ångest (GAD).

Farmakologiska företag och försäkringsbolag har ett finansiellt incitament för att marknadsföra bilden av att psykiskt lidande kan reduceras till listor på symtom, och att behandling innebär att hantera dessa symtom och väldigt lite annat. För vissa specifika psykiatriska tillstånd är detta rimligt. Men oftare är känslomässigt lidande invävt i personers livsväv och rotade i relationsmönster, inre motsägelser och känslomässiga blinda fläckar. Det är vad psykodynamisk terapi är designat för att adressera.

När du ser bortom terapiers ”brand names” och ser på vad de terapeuter som lyckas verkligen gör, visar det sig att de gör det som psykodynamiska terapeuter alltid har gjort – underlättar självutforskande, undersöker känslomässiga blinda fläckar, förstår relationsmönster.

Shedler tar upp det faktum att det finns många fler studier av andra psykologiska behandlingsformer än psykodynamisk terapi, och att utvecklarna av andra terapiformer tog ledningen när det kom till att inse vikten av rigorös vetenskaplig utvärdering. ”Men nu när forskning sätter psykodynamisk terapi på prov ser vi inget som tyder på att de nya terapiformerna är mer effektiva.

Därtill menar Shedler att befintlig forskning inte på ett adekvat sätt fångar alla vinster som psykodynamisk terapi strävar mot att uppnå. ”Det är lätt att mäta förändring gällande akuta symtom, svårare att mäta djupare personlighetsförändringar. Men det går att göra.” (För den som är mer intresserad av Shedlers forskning om detta, läs här).

Sist men inte minst tyder forskningen på att när andra psykoterapier är effektiva kan det vara för att de innehåller (icke erkända) psykodynamiska element. ”När du ser bortom terapiers ”brand names” och ser på vad de terapeuter som lyckas verkligen gör, visar det sig att de gör det som psykodynamiska terapeuter alltid har gjort – underlättar självutforskande, undersöker känslomässiga blinda fläckar, förstår relationsmönster. ” Fyra studier av terapi vid depression använde sig av inspelningar av terapisessioner för att undersöka vad terapeuter sa och gjorde som var effektivt eller ineffektivt. Ju mer terapeuterna betedde sig som psykodynamiska terapeuter, desto bättre utfall, säger Shedler. ”Detta var sant oavsett vilken form av terapi terapeuterna själva trodde att de tillhandahöll.

Även denna artikel finns gratis på internet och låter sig väl läsas. Shedler är svårslagen när det kommer till att skriva om forskning på ett tillgängligt sätt. Byt gärna ut en av hängmatte-romanerna i sommar mot en bunt Shedlertexter och njut!

Comments (0)

Tags: , , , , , , , , , , ,

Ett nytt språk för psykoanalytisk diagnostik

Posted on 12 May 2011 by Jakob Mechler

Försök som gjorts för att undanröja klinikerns subjektiva bedömningar och slutsatser har inte gjort den psykologiska och psykiatriska forskningen mer “vetenskaplig”, bara mer ytlig. Jonathan Shedler

 

Följande text utgör ett försök att summera de mest centrala delarna av Jonathan Shedlers artikel A new language for psychoanalytic diagnosis (2002). De resonemang jag redogör för är således inte mina egna utan Shedlers. Eventuella felaktigheter får dock tillskrivas mig i egenskap av översättare.

Det har länge funnits ett psykoanalytiskt motstånd mot empirisk forskning. Man har hävdat att psykoanalytisk teori och praktik knappast låter sig fångas av så kantigt reducerande metodik som den kvantitativa forskningen kräver. Därför har också mycket av den empiriska forskningen istället riktat in sig mot t.ex. kognitiv beteendeterapi (KBT).

Jonathan Shedler har tillsammans Drew Westen därför utformat Shedler Westen Assessment Procedure, ett försök att göra psykoanalytisk forskning mer tillgänglig för kvantitativa forskningsmetoder utan att göra avkall på komplexiteten och djupet som utgör psykoanalytisk metodik.

Replikerbara resultat är ett måste för empirisk forskning. På grund av detta har forskare försökt minimera subjektiva aspekter, så som klinikers egna bedömningar och slutsatser. Detta är den bakomliggande logiken i arbetet med DSM-IV som klassificerar personlighetstörningar genom att redogöra för manifesta symtom istället för att se till inre, dynamiska aspekter och personlighetsorganisation. Det kan till exempel röra sig om vilka typer av försvar som dominerar den kliniska bilden. Sådant ryms inte inom DSM-systemet då man utgått ifrån att kliniker inte, på ett reliabelt sätt, kan bedöma olika försvarsmekanismer. Detta har i sin tur påverkat de instrument som idag används för att bedöma personlighetsstörningar, exempelvis SCID.

Men vid användandet av dessa instrument förlitar vi oss också i hög utsträckning på patientens förmåga till introspektion då det är han/hon som själv måste rapportera viktiga uppgifter. Patienter som lider av olika personlighetsstörningar saknar ofta just insikt rörande sina egna personlighetsdrag.

Inom den psykoanalytiska traditionen utgår man inte enkom utifrån bedömningar av yttre, manifesta symtom. Man använder också sitt kliniska omdöme och sin expertis för att bedöma inre faktorer hos patienten som är viktiga för att kunna säkerställa att rätt diagnos ställs. I försöken att minska subjektiv påverkan, genom att använda självskattningsskalor och genom att förlägga fokus på de manifesta symtomen har man tagit bort denna aspekt av psykologisk diagnostik. Resultatet blir att de idag förhärskande instrumenten faktiskt inte fångar upp dynamiskt viktiga aspekter utav patienternas själsliga liv.

Shedler menar att det bara finns ett instrument som är känsligt nog att uppfatta dessa nyanser – klinikern!

Studier visar att SWAP är mer reliabelt än de strukturerade intervjuer som används i samband med DSM-diagnostik.

SWAP 200
Under flera år har därför Shedler och Westen utarbetat ett bedömningsinstrument som man valt att kallar för Shedler Westen Assessment Procedure 200. Det är ett ”assessment tool” utformat för att kunna fånga dynamiskt relevanta aspekter av en människa. Det är ett försökt att standardisera och systematisera klinikers observationer. SWAP består av 200 påståenden som går att applicera på patienten. Exakt hur instrumentet fungerar är alltför komplicerat att gå in på i denna text varför jag hänvisar läsaren till Shedlers egen artikel som jag länkar till nedan. Det är avsiktligt fritt från psykoanalytisk jargong för att tydliggöra vad man egentligen talar om och underlätta kommunikation kliniker emellan. Samtidigt har man haft som vision att inte exkludera olika analytiska begrepp som många finner användbara och har ett högt förklaringsvärde. Sammanställningen av mätinstrumentet var en lång process som sträckt sig över flera år – men resultaten var mycket positiva!

I en studie som bestod av 797 psykologer och psykiater gav 72% av deltagarna SWAP högsta betyg. De angav att ”Jag kunde uttrycka det viktigaste rörande min patient” [genom användandet av SWAP. min anm.].

Intressant är också att SWAP tycks vara ett mycket reliabelt instrument. Studier visar att SWAP är mer reliabelt än de strukturerade intervjuer som används i samband med DSM-diagnostik. Med andra ord har SWAP, som använder klinikerns expertis och ett psykodynamiskt synsätt, högre interbedömarreliabilitet än de strukturerade intervjuer som normalt används inom psykiatrin. (Interbedömarreliabilitet är ett uttryck för att resultat skall vara oberoende av vem som utför testet. Enkelt uttryckt: Om forskare A och forskare B använder samma metod på samma patient så skall de få fram samma svar.)

SWAP – ett nytt sätt att utvärdera psykoterapier?
Eftersom SWAP mäter personlighetsorganisation kan det också användas för att utvärdera terapier. Psykodynamiskt terapi har inte som ensamt syfte att minska symtom varför traditionell psykoterapiforskning som främst lutar sig på symtomremission också blir missvisande för psykodynamiskt orienterade terapiformer. Vi vet idag att PDT visserligen leder till symtomreduktion, men det är en terapiforn där de terapeutiska målsättningarna vida överstiger detta (för mer information se avsnittet om PDT). Vid användandet av SWAP möjliggör man utvärderingar av personlighetsorganisationen. På så sätt kan vi se om terapin också påverkat individen på ett djupare plan, det vill säga om vi genom den terapeutiska processen också påverkat individens personlighetsorganisation.

SWAP har under utprovningen inte bara prövats av psykodynamiska kliniker, även KBT-orienterade terapeuter och biologiskt inriktade psykiater har fått använda instrumentet – med goda resultat.

För att ställa en diagnos med SWAP 200 måste klinikern uppmärksamma multipla teoretiska aspekter av vad som utgör en personlighet. Man blir tvungen att se patienten genom olika dynamiskt relevanta raster, t.ex. drift-, jag-, själv- och objektrelationsperspektiv.

Eftersom SWAP 200 kvanitifierar dynamiska begrepp och formuleringar öppnar det upp för forskning på personlighetsstörningar på ett helt nytt vis. Under utprovningen fann man inte bara att de empiriska fynd man gjorde överensstämde i hög uträckning med de olika kategorier som finns i DSM IV (vilket bör vara föga förvånande då begreppen i DSM i hög utsträckning från början kommer från psykoanalytisk teori). Klart stod det också att diagnoser ställda med hjälp av SWAP var mer kliniskt användbara och drog större nytta av den kliniska erfarenhet som finns inom det psykodynamiska fältet. Därtill fann man också stöd för en depressiv personlighetstyp. Den depressiva personlighetstypen har länge varit vedertagen inom psykoanalytisk teori och att nu ha funnit empiriskt grundade data på att denna ”existerar” är av yttersta vikt för vår syn på depressionen.

SWAP har under utprovningen inte bara prövats av psykodynamiska kliniker, även KBT-orienterade terapeuter och biologiskt inriktade psykiater har fått använda instrumentet – med goda resultat.

I takt med att DSM-systemet blivit allt mer ”objektivt”, deskriptivt och ateoretiskt har man också gjort att det blivit mindre kliniskt användbart i diagnosticerande av personlighetsstörningar. Det speglar inte den kliniska verkligheten eller den erfarne klinikerns tänkande längre. Det vilar heller inte, vilket kanske kan komma som en överraskning, på en empirisk grund. DSM:s kategorier och kriterier är inte kliniskt beforskade, de är skrivbordsprodukter. Till exempel finns det väldigt hög komorbiditet mellan de diagnostiska kategorierna, patienter som uppfyller kriterierna för en personlighetsstörning uppfyller ofta kriterierna för fyra till sex personlighetsstörningar. Test-retest-reliabiliteten utav Axel II-diagnoser är också svag efter en period av sex veckor – detta trots att man försökt göra diagnostiken objektiv och fri från bedömarens subjektivitet. Kriterierna är också utformade på ett sådant sätt att vi missar att diagnosticera individer som lider av olika personlighetsrelaterade problem. Uppskattningsvis 60% av patienter som behandlas för personlighetsstörningar kan inte bli diagnosticerade på Axel II enligt DSM. En annan stor skillnad i jämförelse med DSM IV är att man genom SWAP ser på personlighetsstörningar som ett kontinuum och inte som separata kategorier. SWAP betonar också intrapsykiska och dynamiska faktorer till skillnad från DSM IV som valt att helt fokusera på manifesta symtom.

Fynden som gjorts under forskningen på SWAP visar att psykodynamiska aspekter är centrala för förståelsen av personlighetsproblematik, och dessa aspekter observeras i hög grad även av kliniker som inte bekänner sig till den psykodynamiska skolan.

Comments (0)