För ett tag sedan skrev vi om en meta-analys av Leichsenring och Rabung från 2008. Studien jämförde psykodynamisk långtidsterapi vid komplex problematik med kortare terapiformer. Leichsenring fann att psykodynamisk långtidsterapi (LTPP) var signifikant mer effektiv vid denna sorts problematik än vad kortare terapier är. Studien blev mycket diskuterad och fick utstå en hel del kritik för vad vissa ansåg vara metodologiska brister. Glädjande nog verkar Leichsenring och Rabung vara av den ihärdiga sorten då de inte lät sig dras ned av detta utan istället reviderade och uppdaterade studien för att publicera en ny, metodologiskt mer raffinerad sådan nu i somras! Ännu mer glädjande är kanske att denna studie bibehöll den tidigare studiens goda resultat.

Precis som den förra studien definieras komplex problematik som personlighetsstörningar, kroniska psykiska störningar eller multipla psykiska störningar. LTPP i sin tur definieras som psykodynamisk terapi som varar minst ett år eller 50 sessioner.

Den valda patientgruppen är en viktig grupp för behandlingsforskning, dels för att det är en grupp som ofta mår väldigt dåligt, dels för att det är en grupp som kostar vården och samhället stora mängder pengar, och inte minst för att det är en grupp där kortare terapiformer inte visat sig tillräckligt effektiva. Enligt en studie utförd av Kopta et al återhämtar sig betydligt färre patienter med så kallad kronisk problematik eller personlighetsstörningar efter korttidsterapi än patienter med mer akuta problem.

Leichsenring och Rabungs första studie från 2008 kritiserades av vissa för att de tillämpat en ”okonventionellt bred frågeställning” genom att inkludera heterogena patientpopulationer, och dessutom inkludera studier med olika sorters jämförelser (inom grupper respektive mellan grupper). Leichsenring skriver dock i denna uppdatering att forskare ofta använder sig av onödigt smala inklusionskriterier – ett brett perspektiv i metaanalyser med inkludering av olika patientgrupper och designer stärker generaliserbarheten och användbarheten av resultaten. Om resultaten inte är homogena kan man utföra subgruppsanalyser för att ta reda på anledningarna till detta. I meta-analysen från 2008 utfördes mycket riktigt subgruppsanalyser för olika diagnosgrupper. Med andra ord är inte den breda inkluderingen något problem, vare sig i den förra studien eller i denna, utan snarare en styrka.

I uppdateringen har man även gjort analyser utifrån ”intention to treat”, vilket är vad som rekommenderas inom terapiforskning och även är något som många studier misslyckas med. (Intention to treat innebär att man gör analyserna på samtliga deltagare som man från börjat inkluderat i studien, oavsett om de hoppat av under gång eller ej. I många psykoterapistudier stryker man helt enkelt de deltagare som hoppat av, vilket givetvis kan ge överdrivet positiva resultat.)

Förutom detta har man inkluderat lite fler studier och fått mer information från författarna till de studier som redan inkluderats vilket gör dessa resultat mer fylliga.

När antalet tillgängliga studier är så litet som i det här fallet blir det givetvis extra känsligt med metodologisk kvalitet. En ständig risk med forskning är så kallat publication bias – alltså att enbart de studier som ger goda resultat publiceras, medan andra blir liggandes längst ner i byrålådan hos den skamsne forskaren som utfört dem, och därmed aldrig får se dagens ljus. Om detta sker i hög utsträckning blir ju metaanalyser meningslösa, därför är det viktigt att kontrollera att så inte är fallet. Detta är en av de saker Leichsenring och Rabung fick bannor för att de missat i förra studien – och nu har de gjort en sådan kontroll. Ett sätt att göra detta är att räkna ut så kallat ”fail-safe number” – hur många icke-signifikanta opublicerade eller saknade studier som skulle behöva adderas till metaanalysen för att förändra resultatet från signifikant till icke-signifikant. För denna studie var detta nummer 66 vilket gör att effekstyrkan i studien anses robust.

Vidare fanns igen signifikant korrelation mellan metodologisk kvalitet och utfall i studierna. Dock tydde vissa mått på att det skulle kunna finnas ett systematiskt samband där studier med högre kvalitet tenderar att ge högre effektstyrkor till favör för LTPP när man mäter mellan grupper.

Resultat
Studien visade att LTPP gav signifikant bättre resultat än jämförelsebehandlingarna på såväl allmänt utfall som huvudproblem, psykiatriska symtom, personlighetsfunktion och social funktion. Effektstyrkorna var måttliga till stora. När man gör om effektstyrkor till percentiler innebär det bland annat att efter behandling med LTPP mådde patienterna bättre än 70% av patienterna i jämförelsegrupperna.

Ett intressant fynd var att alla utfallsvariabler utom huvudproblem (target problems) korrelerade signifikant med antalet sessioner – alltså ju längre terapi desto större förbättringar. På grund av det lilla antal studier som finns på LTPP valde forskarna att i denna analys inkludera studier där terapierna varat färre än 50 sessioner, så länge som de åtminstone varat längre än ett år. Dessa studier fick alltså betydligt lägre resultat än de där terapierna varit längre – och har med andra ord dragit ned resultatet i metaanalysen.

Leichsenring och Rabung påpekar att de i sin studie inte haft möjlighet att studera långtidsuppföljningar då flera av dessa studier inte har dessa data. En del studier är också så pass färska att man heller inte hunnit samla in denna information. Eftersom studier tyder på att effekten av psykodynamisk långtidsterapi faktiskt ökar med tiden även efter avslutad terapi vore detta givetvis spännande för vidare forskning.

Bild: Flickr, Petter Palander

Detta är en fortsättning på en text som börjar här …

Klinisk verklighet, Socialstyrelsens riktlinjer och RPC:s kritik
Denna forskning har dock inte stort gehör i den kliniska verkligheten. Det är inte bara i USA som det talas tystare och tystare om psykodynamisk psykoterapi vid schizofreni. I Sverige rekommenderar Socialstyrelsen psykodynamisk psykoterapi enbart i undantagsfall och ger det prioritet 10. Detta trots att de bara några rader innan skriver att det vetenskapliga underlaget är otillräckligt för dra slutsatser om terapiformens effektivitet.

Med ”det vetenskapliga underlaget” menar Socialstyrelsen RCT-studier gjorda på individuell psykodynamisk psykoterapi vid schizofreni. Med andra ord har man i riktlinjerna valt att inte titta på empiriska eller naturalistiska studier – hade man gjort det hade man funnit att det finns en hel del vetenskapligt underlag som ger stöd till psykodynamisk psykoterapi vid dessa tillstånd. Inte med en rad omnämns exempelvis Johan Cullberg och den forskning han bedrivit, trots att han är en nutida svensk kliniker från den psykodynamiska skolan som ägnat decennier åt att forska på psykostillstånd.

När det preliminära förslaget till Socialstyrelsens “nationella riktlinjer för psykosociala insatser vid schizofreni eller schizofreniliknande tillstånd tillstånd” skickade Riksföreningen PsykoterapiCentrum (RPC) en skrivelse där de lämnade kommentarer och kritik.

Där påpekade de bland annat just att RCT-studier inte lämpar sig för att studera annat än avgränsade insatser. Vid psykosvård är detta sällan relevant då psykosvård karaktäriseras av att vara ”komplex, varierande och utsträckt över en längre tidsrymd.”

Den huvudsakliga kritiken från RPC riktades mot de långtgående slutsatser som Socialstyrelsen drar utifrån den forskning som de själva noterar är otillräcklig för att dra slutsatser utifrån, samt det snäva urvalet av studier.

Dessutom menade RPC att Socialstyrelsen visar upp en snäv kunskap om psykodynamisk psykoterapi då Socialstyrelsens beskrivningar av psykodynamisk psykoterapi i riktlinjerna inte berör psykodynamisk psykospsykoterapi utan snarare är mer teoretiska beskrivningar av dynamisk psykoterapi med betydligt jagstarkare personer – något som Socialstyrelsen faktiskt senare korrigerade en aning i de slutgiltiga riktlinjerna.

Vidare skrev RPC att Socialstyrelsen avhandlar schizofreni- och psykosbegreppet på ett bristfälligt sätt.  Dels, menade RPC, att man av riktlinjerna kan tolka det som att schizofreni och psykostillstånd är att betrakta som genomgående kroniska tillstånd – med rekommenderade behandlingar som främst inriktas mot symtomlindring och beteendeanpassning. Detta är mycket anmärkningsvärt med tanke på att en stor del av alla patienter med psykossjukdomar kan tillfriskna helt, med rätt behandling.

Följande rader återfinns i RPC:s skrivelse till Socialstyrelsen:

”Det är i Socialstyrelsens skrivning oklart hur man avgränsar de olika tillstånden från varandra. Schizofreni och liknande tillstånd respektive psykos används i skrivningen. Schizofreni är mer avgränsat, psykostillstånd en vidare grupp av tillstånd som även inbegriper personlighetsstörningar och som vi idag vet drar stor nytta av psykologisk behandling.

Socialstyrelsen har som utgångspunkt för riktlinjearbetet utgått från den biologiskt inriktade psykiatrins synsätt vars definitioner helt utgår från symptombeskrivningar. Med denna utgångspunkt blir det svårt att skilja olika tillstånd från varandra eftersom symptomöverlappning mellan de olika tillstånden är vanligt. Att man inte dragit nytta av den stora psykoanalytiska/psykodynamiska kunskaps- och erfarenhetsbank som finns inom detta område anser vi innebär en allvarlig brist i behandlingsmöjligheterna för den aktuella patientgruppen.”

I de slutgiltiga riktlinjerna gjorde Socialstyrelsen vissa ändringar varav några i linje med RPC:s förslag. Dock står fortfarande psykodynamisk psykoterapi som en behandlingsform att använda “i undandagsfall”, och den har fortfarande samma låga rekommendation.

Detta trots lång klinisk erfarenhet, ett gediget teoribygge samt stora forskningsinsatser som alla tyder på att psykodynamisk psykoterapi är en verksam behanding vid schizofreni. De få RCT-studier som finns tyder på samma sak. Men de är för få. Och Socialstyrelsen verkar ha bestämt sig.

Bild: Flickr, Jef Safi

Studien är kanske inte att anse som specifikt psykodynamisk forskning, men med tanke på Freuds tidiga traumateori och inte minst Alice Millers kamp för barns rättvisa är forskningen naturligtvis intressant ur detta perspektiv.

Studien syftar till att undersöka om barndomstrauman (childhood maltreatment) kan tänkas påverka det depressiva sjukdomsförloppet (hur länge depressionen pågår) och hur de påverkar återfallsrisken (och hur denna ser ut). Man har utgått ifrån totalt 26 studier (16 epidemiologiska och 10 kliniska studier) totalt omfattande 26 642 personer.

En meta-analys av de epidemiologiska studierna tyder på att barndomstrauman är förknippat med en ökad risk för att utveckla återkommande och ihållande depressiva episoder. Faktum är att patienter som varit utsatta för trauma i barndomen löper dubbelt så stor risk att utveckla återkommande eller ihållande depressiva episoder.

En meta-analys av de tio kliniska studierna visar att barndomstrauman är förknippat med sämre behandlingsresultat, speciellt behandlingar som kombinerade psykofarmaka och psykoterapi. Patienten blir mindre benägen att svara på behandlingen och följaktligen blir hon heller inte frisk.

Ytterligare ett observandum är att ingen av behandlingarna som undersökts går att definiera som rent psykodynamisk. Behandlingsmetoderna domineras av KBT-influerade terapier (och enstaka IPT och icke-definierad stödjande terapi) och olika farmakologiska interventioner, antingen ensamma eller i kombination med terapi.

Författarna skriver vidare ”Det kan vara värt för läkare att överväga mer intensiva och alternativa behandlingsformer för deprimerade individer med en historia av olika sorters barndomstrauma.” Man skriver vidare att nya behandlingsformer behövs för den här patientgruppen.

Ingenstans i artikeln nämns psykodynamisk terapi eller den långa historia av att behandla och ta tidiga trauman i beaktande som faktiskt finns inom den psykodynamiska skolan. Det är inte bara tröttsamt utan faktiskt också tragiskt! Kanske finns det i de psykodynamiska långtidsterapierna redan en effektiv behandlingsform – men det adresserar nämnda studie alltså inte alls. Kanske skulle detta nämnts som ett område under rubriken future research.

Värt att fundera kring är kanske om detta inte också kan ses som en indikation på att det är värt att fundera i termer av att symtom är uttryck för någonting och att deskriptiva diagnoser faktiskt har sina begränsningar i detta avseende. En depression är kanske inte bara en depression.

Foto: Pink Sherbet Photography @ Flickr.

Evidens för psykodynamisk terapi – eller?

Evidensläget för psykodynamisk psykoterapi är minst sagt omtvistat bland såväl forskare som kliniker. Vissa menar att den relativa bristen på randomiserade kontrollerade studier har dömt psykodynamisk psykoterapi till att dö ut. Denna brist på studier används inte helt sällan som argument för att ytterligare marginalisera eller till och med utplåna utbildningar i psykodynamiska tekniker inom psykiatri, psykologi och socialt arbete, för att ersätta dem med ”evidensbaserade behandlingar (evidence based treatments)”.

Andra menar att det visst finns en mängd evidens för psykodynamiska behandlingar och att denna är underskattad i dagens psykiatri där man istället väljer att betona korta, manualiserade och symtomfokuserade behandlingar samt medicinering.

De senare åren har metaanalyser utförts som argumenterar för effektiviteten av psykodynamisk psykoterapi för specifika psykiska tillstånd. Gabbard et al beskriver en ”hierarki av evidens” som sträcker sig från fallstudier och okontrollerade studier till randomiserade kontrollerade studier och som stödjer nyttan, om inte effektiviteten, för psykodynamiska behandlingar av patienter med ett stort spann av DSM-diagnoser från både axel I och II. Trots att samtliga dessa metastudier givetvis ansträngt sig för att enbart inkludera studier av tillräckligt hög kvalitet för att platsa, råder stark oenighet inom fältet angående huruvida antalet studier som inkluderats och kvaliten på dessa verkligen är tillräckligt hög för att kunna dra de slutsatser som gjorts.

Denna osäkerhet gällande läget för psykodynamisk empirisk forskning är ett signifikant problem för såväl utbildning som klinisk praktik inom psykiatrin. Därför har inga mindre än The Ad Hoc Subcommittee for Evaluation of the Evidence Base for Psychodynamic Psychotherapy ifrån the APA Committee on Research on Psychiatric Treatments (puh…) börjat göra något åt saken. De menade att en objektiv granskning av kvaliteten hos de randomiserade kontrollerade studier som finns idag är av yttersta vikt och därför började de där.

Utvärdering av psykoterapiforskning

the RCT-PQRS

Randomiserade kontrollerade studier är vitt accepterade inom medicin som ”the gold standard” när det kommer till utvärdering av behandlingseffektivitet, och det finns god konsensus kring vad som utgör en väl utförd studie. ”The CONSORT (Consolidated Standards of Reporting Trials) Statement”, som används i de flesta stora medicinska journaler, identifierar 22 element som är viktiga vid rapportering av randomiserade kontrollerade studier. Checklistan från CONSORT är dock designad primärt för att utvärdera studier av farmaceutiska eller medicinska interventioner och lyckas därför inte särskilt väl utvärdera psykoterapiforskning, av flera skäl.

Bland annat inkluderar checklistan inte faktorer som är specifika och viktiga för psykoterapistudier, såsom längden på uppföljningen eller i vilken utsträckning terapeuterna är utbildade och handledda. Vidare fokuserar den på kvaliteten på beskrivningen av studien i den skrivna artikeln, med mindre uttalat fokus på vad som verkligen gjordes. Med detta missar man viktiga detaljer såsom utvärdering av hur väl behandlingsmanualen följts (adherence to the treatment). En tredje begränsning är att kvaliteten och kredibiliteten hos jämförelsebehandlingar uppmärksammas alldeles för lite, eftersom detta inte blir ett lika stort problem i medicinska studier där jämförelsebehandlingen helt enkelt består av en placebotablett.

2008 gjordes en utvidgning av the CONSORT statement för att passa ickefarmakologiska behandlingar (alltså exempelvis operationer, tekniska interventioner, hjälpmedel, rehabilitering, psykoterapi och beteendeinterventioner). Denna har visserligen gjort det något bättre men den är fortfarande inte alls särskilt väl anpassad till psykoterapiforskning.

För att bättre kunna utvärdera randomiserade kontrollerade studier (RCTs) av psykoterapi utvecklade APAs kommite ”the Randomised Controlled Trial of Psychotherapy Quality Rating Scale” (RCT-PQRS). Skalan är ett formulär med 25 items designad för att på ett systematiskt sätt kunna utvärdera kvaliteten på RCTs av psykoterapi. Items i skalan rör studiens design, utförande och rapportering. 24 items i skalan kan skattas med 0, 1 eller 2. Item 25 är övergripande och kan skattas från 1 (exceptionellt dålig studie) till 7 (exceptionellt bra studie).

Inga normer finns ännu till skalan då detta är den första studien som använder sig av den. I denna studie har dock forskarna antagit att en poäng på 24, det vill säga i snitt en poäng per item, innebär en minimumgräns för vad som kan anses innebära en adekvat studiekvalitet.

Resultat av kvalitetsgranskningen

Studierna som utvärderats är 94 randomiserade kontrollerade studier av psykodynamisk psykoterapi publicerade mellan 1974 och maj 2010.

Studierna delades in efter huruvida den psykodynamiska behandlingen jämförts med en aktiv eller inaktiv jämförelsegrupp. En aktiv jämförelsegrupp är en som fått en specifik behandling som i tidigare forskning validerats för det tillstånd som behandlats, eller som i klinisk konsensus anses vara lämplig. Detta kan alltså bestå av olika former av psykoterapi likväl som enbart medicin. En inaktiv jämförelsegrupp är en grupp som inte fått någon behandling alls (ingen behandling eller väntelista), treatment as usual (TAU) eller en behandling som inte av några experter anses vara  effektiv vid det tillstånd som behandlas.

(Notervärt i sammanhanget är att Vinnars et al utförde en studie på personlighetsstörningar där TAU visade sig vara effektivt. Detta förklaras dock med att studien utfördes i Sverige där TAU, alltså standardbehandlingen av personlighetsstörningar är så pass välutformad och standardiserad. Därför anses denna TAU-grupp kunna räknas till de aktiva jämförelsegrupperna. Detta till skillnad från USA där TAU nästan alltid innebär ingen behandling alls, eller väldigt lite. Det är med andra ord inte alltid så enkelt som det låter att göra indelningen)

Av de 94 studierna avhandlade 72 studier psykodynamiska individualterapier som varade kortare än ett år, 12 studier avhandlade psykodynamiska individualterapier som varade längre än ett år, och 17 studier avhandlade psykodynamiska gruppterapier.

Av de 63 jämförelserna mellan psykodynamisk psykoterapi och en aktiv jämförare visade sex (10%) större förbättring i den psykodynamiska gruppen, 10 (16%) större förbättring i jämförelsegruppen och 47 (75%) ingen signifikant skillnad mellan grupperna.

Av de 40 jämförelserna mellan psykodynamisk psykoterapi och en inaktiv jämförare visade 27 (68%) större förbättring i den psykodynamiska gruppen, en (3%) större förbättring i jämförelsegruppen och 12 (30%) ingen signifikant skillnad mellan grupperna.

63 av de 103 jämförelserna ovan hade en total kvalitetspoäng av 24 eller mer och kunde alltså anses vara av adekvat kvalitet. Detta innebär 50 av de 94 originalstudierna. Ingen korrelation visades mellan kvalitet på studien och studiens utfall. Däremot visade det sig, i enlighet med vad forskarna trodde innan, att kvaliteten var betydligt högre på nyare studier än på äldre.

39 av de 63 jämförelserna med adekvat kvalitet jämförde en psykodynamisk behandling med en aktiv jämförare. Av dessa visade sex studier att psykodynamisk terapi var bättre än jämföraren, fem studier visade att psykodynamisk terapi var sämre än jämföraren och 28 studier visade ingen signifikant skillnad mellan grupperna.

24 av de 63 jämförelserna med adekvat kvalitet jämförde en psykodynamisk behandling med en inaktiv jämförare. Av dessa visade 18 att psykodynamisk terapi var bättre.

Vad innebär detta?

Författarna bakom kvalitetsgenomgången skriver att deras resultat är både goda och dåliga nyheter gällande kvaliteten på den psykodynamiska forskningen. De goda nyheterna är att det finns minst 94 RCTs publicerade som adresserar effektiviteten hos psykodynamisk terapi, de sträcker sig över ett stort spann av diagnoser och mer av hälften av dessa (57%) är av god kvalitet.

De dåliga nyheterna är att det som synes finns signifikanta brister i kvaliteten hos stor del av forskningen. Detta kan dock antas gälla för psykoterapiforskning gällande andra behandlingsmetoder också, där kvalitetsforskning som den här ännu inte gjorts.

En stor missuppfattning i psykoterapiforskning är att studier där ingen signifikant skillnad kan utläsas mellan två grupper innebär att det verkligen inte finns någon skillad. Detta stämmer dock inte såvida studien inte är ”powered for equivalence”. Detta innebär att om en studie saknar statistisk power för att kunna utläsa skillnader mellan grupper (exempelvis på grund av att urvalet är för litet) innebär det givetvis inte att ingen skillnad finns. Det innebär bara att studien inte var tillräckligt väl utformad för att kunna upptäcka en eventuell skillnad. Det större antalet studier i denna genomgång där ingen skillnad fanns var inte ”powered for equivalence” vilket innebär att dessa studier i princip inte säger någonting.

Slutligen säger författarna att slutsatsen man kan dra av genomgången är att de övergripande resultaten är lovande. Det finns dock ett stort behov av fler psykodynamiska studier av hög kvalitet och statistisk power.

Den vanligaste definitionen av evidens kräver minst två välutförda studier där manual använts, som visar att terapiformen är bättre eller lika bra för en specifik diagnos, och som är utförda av två olika forskargrupper. Med denna standard skulle de 25 studierna av hög kvalitet vara mer än nog för att psykodynamisk psykoterapi skulle kunna anses vara ”empirically validated”, alltså ha evidens.

Problemet är att dessa 25 studier är gjorda på en mängd olika diagnoser och har använt sig av olika manualer eller former av psykodynamisk terapi. Ett annat problem är givetvis de studier som inte lyckades finna några skillnader mellan psykodynamisk terapi och andra behandlingsformer och som inte var ”powered for equivalence”, och det lilla antal studier som till och med visade att psykodynamisk terapi fungerade mindre bra än andra behandlingsformer vid vissa tillstånd. Med andra ord krävs mer forskning – på samma diagnoser och på samma manualer som redan beforskats – för att psykodynamisk psykoterapi ska få bättre evidens.

Inte helt överraskande fann forskarteamet att den största prediktorn för utfall i studier var om terapin jämfördes mot en aktiv eller en inaktiv jämförare. Detta kan antas gälla för all psykoterapiforskning. (Och kanske bör detta adresseras mer när man diskuterar utfall…)

Forskarna betonar att de i denna kvalitetsgranskning varit mycket kritiska. Mycket få domäner inom psykiatriska interventioner har ännu blivit så kritiskt utvärderade och det är sannolikt att många områden inom psykoterapiforskning (exempelvis KBT, interpersonell psykoterapi och stödjande psykoterapi, för att nämna några) inte kommer att klara sig mycket bättre vid en liknande granskning, trots att de har ett mycket större antal studier.

Kommiténs nästa kvalitetsgranskning rör studier av KBT vid depression. De menar att detta arbete kan hjälpa att föra psykoterapiforskningen fram mot bättre designade utfallsstudier i framtiden.

Idag är några av de vanligaste bristerna i randomiserade kontrollerade studier av psykoterapi att forskarna:

-       inte redovisar negativa bieffekter. Trots att det är välkänt att alla effektiva behandlingar, oavsett om de är medicinska eller terapeutiska, även för med sig negativa bieffekter. Trots detta rapporterar nästan inga RCT-studier på psykoterapi om risker och bieffekter med behandlingen, eller händelser under studiens gång som tyder på något av detta.

-       Inte redovisar utfallet utifrån intent-to-treat. En redovisning av utfallet utifrån intent-to-treat innebär att man redovisar samtliga deltagare i studien som selekterats att vara med – oavsett om de hoppat av under studiens gång. Idag redovisar många studier enbart de deltagare som slutfört behandlingen, vilket alltså innebär att man förlorar drop-outs. Standarden för evidens säger att man ska mäta utfallet utifrån intent-to-treat och ingenting annat.

-       Inte diskuterar terapeuteffekter eller effekter av platsen och sammanhanget där studien utförts. Detta trots att psykoterapilitteraturen betonar vikten av dessa.

Värt att nämna är att det finns flera sätt att se på evidens. Ett stort antal författare och forskare inom psykoterapi argumenterar idag för en vidare vetenskapssyn. Vissa författare påpekar till och med riskerna med att allt för ensidigt luta sig emot just randomiserade kontrollerade studier.

Vill du läsa mer om evidens och psykoterapiforskning? Läs gärna våra andra artiklar här på bloggen:
Om evidens - försök till att förklara evidensbegreppet utifrån Reeders “Det tystade samtalet”
Bortom ESTs – Paul Wachtels kritik av evidensforskningen. Wachtel menar att jakten på evidens skapar ett allt för ensidigt fokus på RCTs. Enligt honom utgör de snäva EST-kriterierna inte bara dålig forskning – de till och med hämmar god forskning!
The efficacy of psychodynamic psychotherapy – Jonathan Shedler släppte strax innan Gerber et al även han en genomgång av forskningsläget för psykodynamisk psykoterapi. Han inkluderar i sin genomgång även studier på effectiveness, alltså studier som inte klassas som RCTs.

Bild: Flickr, Petter Palander

Jonathan Shedler

Jonathan Shedler publicerade 2010 en artikel som väckte stor uppmärkamhet i terapivärlden. Artikeln heter ”The Efficacy of Psychodynamic Psychotherapy” och är en rapport av åtta metastudier som i sin tur avhandlar sammanlagt 160 studier av psykodynamisk psykoterapi, samt nio metaanalyser av andra psykologiska behandlingsformer och antidepressiv medicin.

”Det amerikanska folket har fått berättat för sig att enbart nyare, symtomfokuserade behandlingar såsom kognitiv beteendeterapi eller medicin har vetenskapligt stöd”, säger Shedler. ”Den faktiska vetenskapliga evidensen visar att psykodynamisk terapi är mycket effektiv. Förtjänsterna är minst lika stora som de hos andra psykoterapier, och de håller i sig.”

I rapporten fokuserade Shedler på effektstorlek, alltså uppmätt förändring producerad av varje behandlingsform. En effektstorlek på 0.80 anses innebära en stor effekt i psykologisk och medicinsk forskning. En stor metaanalys av psykodynamisk terapi innefattade 1431 patienter med ett spann av olika psykiska problem och fick en effektstorlek på 0.97 på allmän symtomförbättring (den typiska terapin var i den studien en gång i veckan och varade i mindre än ett år). Effektstorleken ökade sedan med 50 procent, upp till 1.51, när patienter skattade igen nio månader eller mer efter terapins avslut. I jämförelse kan nämnas att effektstorleken för de mest använda antidepressiva medicinerna är den något mer blygsamma 0.30.

De åtta metaanalyserna, som representerar den bästa tillgängliga vetenskapliga evidensen för psykodynamisk psykoterapi, visade alla på mycket goda resultat enligt Shedler. Effektstorlekarna var imponerande även för personlighetsstörningar – som ju är kända för att vara notoriskt svåra att behandla. ”Den samstämmiga trenden mot större effektstorlekar vid uppföljningar tyder på att psykodynamisk terapi sätter igång psykologiska processer som leder till fortsatt förändring, även efter att behandligen avslutats. Detta i kontrast till förbättringarna från andra så kallade ’empirically supported therapies’ som tenderar att minska över tid för de vanligaste tillstånden som depression och generaliserad ångest (GAD).

Farmakologiska företag och försäkringsbolag har ett finansiellt incitament för att marknadsföra bilden av att psykiskt lidande kan reduceras till listor på symtom, och att behandling innebär att hantera dessa symtom och väldigt lite annat. För vissa specifika psykiatriska tillstånd är detta rimligt. Men oftare är känslomässigt lidande invävt i personers livsväv och rotade i relationsmönster, inre motsägelser och känslomässiga blinda fläckar. Det är vad psykodynamisk terapi är designat för att adressera.”

Shedler tar upp det faktum att det finns många fler studier av andra psykologiska behandlingsformer än psykodynamisk terapi, och att utvecklarna av andra terapiformer tog ledningen när det kom till att inse vikten av rigorös vetenskaplig utvärdering. ”Men nu när forskning sätter psykodynamisk terapi på prov ser vi inget som tyder på att de nya terapiformerna är mer effektiva.”

Därtill menar Shedler att befintlig forskning inte på ett adekvat sätt fångar alla vinster som psykodynamisk terapi strävar mot att uppnå. ”Det är lätt att mäta förändring gällande akuta symtom, svårare att mäta djupare personlighetsförändringar. Men det går att göra.” (För den som är mer intresserad av Shedlers forskning om detta, läs här).

Sist men inte minst tyder forskningen på att när andra psykoterapier är effektiva kan det vara för att de innehåller (icke erkända) psykodynamiska element. ”När du ser bortom terapiers ”brand names” och ser på vad de terapeuter som lyckas verkligen gör, visar det sig att de gör det som psykodynamiska terapeuter alltid har gjort – underlättar självutforskande, undersöker känslomässiga blinda fläckar, förstår relationsmönster. ” Fyra studier av terapi vid depression använde sig av inspelningar av terapisessioner för att undersöka vad terapeuter sa och gjorde som var effektivt eller ineffektivt. Ju mer terapeuterna betedde sig som psykodynamiska terapeuter, desto bättre utfall, säger Shedler. ”Detta var sant oavsett vilken form av terapi terapeuterna själva trodde att de tillhandahöll.”

Även denna artikel finns gratis på internet och låter sig väl läsas. Shedler är svårslagen när det kommer till att skriva om forskning på ett tillgängligt sätt. Byt gärna ut en av hängmatte-romanerna i sommar mot en bunt Shedlertexter och njut!

I en metaanalys från 2003 går Leichsenring och Liebing igenom 25 studier av psykoterapi med patienter med personlighetsstörningar. Fjorton studier på psykodynamisk terapi (PDT) och elva studier på kognitiv beteendeterapi (KBT) inkluderades.

Övergripande effektstorlek var för PDT stor, 1.46. Även KBT fick stor övergripande effektstorlek, 1.00.

För självskattningsmått fick PDT en effektstorlek på 1.08 medan KBT fick 1.20.

För mått skattade av utomstående observatörer fick PDT en effektstorlek på 1.79 medan KBT fick en effektstorlek på 0.87. I samtliga studier som använde denna form av mått var observatörerna oberoende och använde sig av strukturerade intervjuer.

Både randomiserade kontrollerade studier (RCT:s) och naturalistiska studier inkluderades i analysen. För PDT fanns tre RCT:s och för KBT fanns fem.

För två av de randomiserade kontrollerade studierna av PDT fanns jämförelsedata mot kontrollgruppen. I dessa fick PDT ett medelvärde på effektstorlek för självskattningar inom gruppen (alltså före-efter) som var 1.32 större än medelvärdet i kontrollgruppen. Detta innebär alltså att PDT var signifikant mer effektivt än kontrollgruppen.

För tre av de randomiserade kontrollerade studierna av KBT fanns jämförelsedata mot kontrollgruppen. I dessa fick KBT ett medelvärde på effektstorlek för självskattningar inom gruppen (alltså före-efter) som var 0.81 större än kontrollgruppen, och för observatörsskattningar som var 0.50 större än kontrollgruppen.

Tre studier rapporterade data för tillfrisknande från personlighetsstörning efter psykodynamisk terapi, alltså personer som inte längre uppfyller diagnoskriterierna för personlighetsstörning. Utifrån dessa data räknades ett medelvärde för tillfrisknande ut som var 59%. Med andra ord: Efter i genomsnitt 15 månader i terapi uppfyller 59% av patienterna inte längre kriterierna för personlighetsstörning.

När det kom till KBT fanns enbart en studie som hade data på tillfrisknandefrekvens. I den studien, som enbart inkluderade patienter med undvikande personlighetsstörning, uppfyllde 47% av patienterna efter avslutad terapi inte längre diagnoskriterierna för personlighetsstörningen.

För psykodynamisk terapi fanns också ett positivt samband mellan längd på behandling och effektstorlek. Sambandet var dock inte signifikant då antalet studier var så pass litet. När det kom till KBT var antalet studier ännu mindre varför det inte ens var meningsfullt att undersöka eventuella samband.

Analysen visar också att psykodynamisk psykoterapi skapar förändringar på lång sikt snarare än på kort.

Tyvärr inkluderar denna analys ett litet antal studier som skiljer sig mycket åt i fråga om både utformning, utfallsmått och diagnosgrupp. Därför blir direkta jämförelser mellan KBT och PDT vanskliga att göra utifrån denna studie. Det går exempelvis inte att jämföra effekstorlekarna mellan KBT och PDT då de inte är framtagna under likvärdiga förutsättningar. Vad man dock kan säga är att det finns evidens för att både KBT och PDT är effektiva behandlingsformer för personlighetsstörningar.

En rigorös metaanalys av studier med psykodynamisk korttidsterapi (STPP) från 2004 visar att STPP är en effektiv behandlingsform vid flertalet psykiska sjukdomar.

I metaanalysen inkluderades bland annat enbart studier med en randomiserad kontrollerad design (RCT), enbart manualiserade behandlingar, terapeuter antingen specialutbildade i eller erfarna inom STPP, reliabla och valida diagnoskriterier samt tillräckliga data för att räkna ut effektstyrka. Vidare uteslöts studier av interpersonell terapi (IPT). Sjutton studier uppfyllde inklusionskriterierna.

Effektstyrkor räknades ut för huvudproblem (1.39), allmänna psykiatriska symtom (0.90) och social funktion (0.80). Effektstyrkorna var stabila och tenderade dessutom att öka vid uppföljning (till 1.57 respektive 0.95 och 1.19).

Detta innebar att effektstyrkorna av STPP signifikant översteg dem vid väntelist-kontrollgrupp och treatment as usual. Inga skillnader fanns mellan STPP och andra former av psykoterapi.

Falk Leichsenring, Sven Rabung, Eric Leibing
The Efficacy of Short-Term Psychodynamic Psychotherapy in Specific Psychiatric Disorders

Bild: Flickr, Onkel_Wart