Du har väl inte missat del 1 rörande utfallsforskningen?
Process
Det presenterades mängder av intressanta processforskningsstudier. Inledningsanförande till konferensen hölls av Lynne Angus och handlade om hur patienters ”narrative” (berättelse) förändras under emotionsfokuserad terapi. För att förstå kvaliteten i patientens berättelse använde hon tre benämningar – ”external/internal/reflective narrative mode”, vilka kan sägas svara på patienternas frågor: Vad hände mig? (External), Vad känner jag? (Internal) och Vad betyder det för mig? (Reflective). Idealt bör patientens berättelse innehålla alla tre komponenterna, annars kanske händelsen inte är helt integrerad. Lynne Angus tog också upp ”positive/problem markers”. Förekomsten av ”problem markers” kunde hjälpa terapeuten att identifiera att patienten inte riktigt hade lyckats hantera något. Exempel var ”Empty story (absence of emotion), Un-storied emotions (under-regulated emotions), Same old stories (overgeneral, stuckness, repetitive negative themes)”, samt ”Broken life stories”. Hennes erfarenheter återfinns i boken ”Working with Narrative in Emotion-Focused Therapy: Changing Stories, Healing Lives” som hon har författat tillsammans med Leslie Greenberg.
En intressant paneldiskussion rörde behandling av suicidnära patienter, där Christopher Perry och Michael Bond presenterade studier av terapeuters motöverföring med denna patientgrupp. Studien visade att dessa patienter i stor utsträckning har negativa reaktioner på terapin och skapar starka negativa motöverföringsreaktioner hos sina behandlare, men också att det fanns ett positivt samband mellan hantering av dessa och utfall av behandlingen. I terapier där terapeuterna lyckades undvika att bli alltför styrande, dominerande eller kontrollerande utan på ett öppet sätt kunde undersöka och arbeta igenom de negativa reaktionerna blev utfallet bättre. En god allians var också en mediator för positivt utfall. Under samma diskussion presenterade Jesse Metzger en studie av vilka försvarsmönster som är förknippade med suicidnära patienter och hur dessa förändras under terapi. Fokus låg på försvar av utagerande typ, respektive bortträngning och dissociation. Dessa var vanligt förekommande hos denna patientgrupp, och förändrades i takt med suicidaliteten – i samband med att patienten fick tillgång till mer mogna strategier/försvar sjönk suicidaliteten (ingen riktning på sambandet antyddes).
Lene Berggraf, doktorand vid Modum Bad-kliniken utanför Oslo, presenterade processdata från en RCT-studie (Svartberg, et al 2004) där psykodynamisk korttidsterapi (enligt McCullough et al., 2003) jämfördes med kognitiv terapi för patienter med personlighetsstörningar i kluster C. I studien fokuserade man på hur behandlingarna påverkade balansen mellan aktiverande affekter (t ex ilska, sorg, positiva känslor mot sig själv eller andra) och hämmande affekter (t ex skam, skuld, rädsla, ångest) och hur detta hängde ihop med utfall. Utifrån kodning av ca 1000 (!) videoband konstaterades att den kognitiva terapin generellt var bättre på att minska hämmande affekter medan den psykodynamiska var bättre på att öka de positiva affekterna. Behandlingarna var lika effektiva men tycks således fungera via lite olika mekanismer.
En intressant panel diskuterade begreppet ”korrektiv emotionell erfarenhet”. Även om begreppet har rönt en del uppmärksamhet inom olika terapiskolor finns det begränsat med forskning kring fenomenet. Panelen bestod av en grupp forskare med olika skoltillhörighet (Arthur Bohart – klientcentrerad/ humanistisk terapi; Louis Castonguay – KBT; Myrna Friedlander – PDT) och diskussionen leddes av den välrenommerade kvalitativa psykoterapiforskaren Clara Hill. Tre studier presenterades och vi fick i en av dem ta del av en videoinspelning av en episod där en patient rapporterar att han upplevde en ”korrektiv emotionell erfarenhet”. Paneldeltagarna har alla bidragit med kapitel i en kommande bok om korrektiva emotionella erfarenheter i psykoterapi.
