Den andra konferensdagen öppnades av Marie-Louise Ögren och Siv Boalt Boethius som poängterade att forskning på handledningsprocessen är en relativt ung företeelse, men nödvändig eftersom tidigare forskning har visat att handledaren ofta har en betydligt mer positiv bild av handledningsprocessen än den handledde. Fortsatt forskning kan hjälpa till att förbättra utbildningar på området.

Att handledning inte alltid går som en dans – åtminstone inte i den handleddes ögon – var något som hade studerats av Claus Haugaard-Jacobsen, professor vid Aalborgs universitet. Han presenterade forskning kring ”Min vaerste supervision: kvalitative og kvantitative data fra den danske DPCCQ”. En enkät hade skickats till 385 terapeuter, varav 212 hade svarat. Frågorna rörande handledning var: Vilken är den sämsta handledningsupplevelse du har haft som terapeut? När i din karriär inträffade den? Vilken effekt har den haft på din utveckling som terapeut? Det material som kom in analyserades med tematisk analys, och efter flera varv i den hermeneutiska cirkeln skapades följande kategorier av negativa handledningsupplevelser:

• Handledaren gav för lite
• Handledaren förstår inte
• Handledaren är kritisk och letar efter fel
• Den allvetande och förminskande handledaren
• Den dominante, auktoritäre handledaren
• Handledaren är samtidigt chef åt den handledde
• Sammanbrott av interna gränser i handledningen
• Sammanbrott av externa gränser i handledningen
• Grupphandledning

Sammantaget hade mer än hälften av terapeuterna haft negativa handledningserfarenheter att dela med sig av, och de teman som kom fram i analysen var ju inte så uppmuntrande – en tröst var dock ett annat av studiens resultat; att de allra flesta ansåg att de hade lärt sig något av den negativa handledningen.

Möjligheten att lära sig något av svåra upplevelser och därigenom utvecklas i sin yrkesroll var något som förekom i Helge Rønnestads presentation. Hans anförande hade titeln ”Varifrån kommer vi och vart är vi på väg?” och redogjorde för handledningsforskningens ursprung och aktuella situation. Från sina egna studier (Rönnestad & Skovholt, 2003) presenterade Helge en modell för terapeuters utveckling genom yrkeslivet i sex faser, och betonade att det oftast är i samband med en förändring – till exempel en avslutad utbildning och inträde i yrkeslivet – som terapeuten är som mest sårbar. Att kunna ta sig igenom och lära sig av svåra perioder i terapier såg han som en förutsättning för fortsatt utveckling i arbetet, något han också framför i en kommande bok, ”The developing practitioner: Growth and stagnation of therapists and counselors” som han skrivit tillsammans med Thomas Skovholt. Enligt den modell han presenterade var det dock inte givet att en terapeut tog sig igenom svåra passager – den som inte hade möjlighet/förmåga att reflektera kunde hamna i ett tillstånd av utmattning eller bristande engagemang. En konklusion från Helges framställning var – ”det allra viktigaste är att se till att man har goda samtalspartners”.

Imre Szecsödy inledde sitt anförande med att citera George Orwell: ”To see what is in front of one’s nose needs a constant struggle” (Orwell, 1968) för att illustrera hur nödvändig och komplicerad handledningsprocessen är. I sitt anförande poängterade Imre att handledning och relationen mellan handledare och handledd terapeut är minst lika komplex och konfliktfylld som den mellan terapeut och klient. Handledningssituationen påverkas av såväl handledarens, terapeutens som patientens personlighet liksom den organisation inom vilken terapi och handledning äger rum. För att skapa ett gott handledningsklimat rekommenderade Imre att man skulle etablera ett ramverk på tre nivåer; handledningens deltagande/observerande ram (handledaren kan vara observerande och stödjande snarare än styrande), dess konceptuella ram (hur handledaren möter den handleddes bild av hur psykoterapi och handledning fungerar) samt en interventionell ram (hur hanterar handledaren terapeutens motöverföring gentemot patient respektive terapeutens överföring mot handledaren). Dessutom bör det finnas en form för hur handledningen evalueras.

Gunnel Jacobsson och Stephan Hau presenterade ett pågående projekt vid Stockholms universitet, där man vill studera hur terapeuters identitet utvecklas under utbildning. Som bakgrund till projektet redogjorde Stephan Hau för tidigare forskning som visar att terapeutfaktorer har stor betydelse. Ett sätt att försöka motverka denna effekt – om man vill motverka den – är strikt manualiserade terapiformer, där terapeutens personlighet inte kan påverka processen i lika stor utsträckning. Men hur många manualiserade terapier kan man lära sig? Och hur ska man hantera den stora grupp patienter som inte passar in i mallen för den manualiserade terapiformen? Det finns också forskning som visar att terapeuter som är alltför strikta har svårt att ta sig igenom svåra passager i en terapi, vilket kan vara ett argument för att i utbildningar inkludera teori om allmänna principer i psykoterapi som ett komplement till manual-träning. Gunnel Jacobsson presenterade det aktuella projektet, som är i ett uppstartsskede. Metoden är intervjuer med PDT-studenter på grundläggande respektive avancerad psykoterapeut-utbildning (steg I och II) i början och slutet av utbildningen. De inledande intervjuerna är klara, och från dessa presenterades vissa skillnader. Bland annat noterades att Steg-I-studenterna var mer oroliga för att inte räcka till i den terapeutiska situationen, medan Steg-II-studenterna var någorlunda trygga med det praktiska men oroliga för att inte räcka till i utbildningssituationen. Dessa (naturliga) skillnader bör återspeglas i handledningsprocessen. I diskussionen efter presentationen kommenterades bland annat att det skulle vara intressant med intervjuer även med KBT-studenter för att se eventuella skillnader mellan grupperna.

Hanne Strømme redogjorde för resultat från sin doktorsavhandling med namnet ”Confronting helplessness – A study of psychology students’ acquisition of dynamic psychotherapeutic competence” (Strømme, 2010). Hennes resultat speglade tidigare forskning, i så motto att det ibland fanns en tydlig diskrepans mellan handledarens respektive den handleddes bild. En handledd uttryckte följande:

”I left the supervision thinking that she does not believe that I will ever manage… and she made it very clear that I didn’t fix this, and made such and such mistakes”

medan handledaren sade:

“We have had a good relationship. We hadn’t any problems hitting the right note, and we never lost it…”

Hanne hade också funnit att relationen mellan handledare och handledd förändras under processens gång – initialt hade de handledda svårt att ta upp sina egna negativa reaktioner i handledningen, men gradvis minskade försvaren och en större öppenhet uppstod i handledningen. Som ett exempel på detta, och på överföring och lärande i handledningssituationen tog Hanne upp följande citat:

”… I recognize that I get furious immediately and bristle if women in my mother’s age are authoritarian in an awkward way… I believe what I felt toward my supervisor in the beginning had something to do with that. I was insecure and needed to be taken care of, needed accept and recognition, caring, from a mother figure”.

Det sista bidraget under den andra konferensdagen kom från Jan Carlsson som också doktorerat med forskning relaterad till handledning och professionsutveckling (Carlsson, 2011). Han påpekade att flera hypoteser rörande psykoterapi har fått stöd i forskning – till exempel att psykoterapi generellt sett är effektivt. En fråga som är svårare att studera är vilken roll utbildning och handledning spelar för psykoterapeuters utveckling, och hur den optimala utbildningen ska vara utformad? Utifrån sin forskning rekommenderade Jan att man överväger följande punkter i utformningen av psykoterapeututbildning och -handledning:

• Var medveten om
  • studentens bild av sig själv som terapeut
  • studentens behov av bekräftelse
  • risken för maktkamp och möjliga rollkonflikter för studenten
  • Inkludera regelbundna ”time-outs” i utbildningen för att diskutera syfte, process samt relation mellan student och lärare/handledare.
  • Utforska och omförhandla alliansen i handledningen regelbundet

I den avslutande paneldiskussionen gjorde konferensdeltagarna kanske något som liknande det Jan Carlsson föreslog – tog en ”time-out” och diskuterade syfte med kommande konferenser och vilken process/form man kan tänka sig för dessa. Deltagarna var överlag väldigt positiva till fortsatta möten, och framförde också synpunkter kring hur man kan utveckla konferensen. Några som jag fångade upp var:

• Bjud in forskare från olika terapiinriktningar för en fortsatt dialog kring terapiforskning – det finns så mycket som är gemensamt, och det skulle hjälpa till att överbrygga eventuella klyftor.
• Skapa forum – seminarier, workshops, mindre grupper – där yngre forskare och studenter kan lägga fram sina idéer på ett förutsättningslöst sätt och få respons från mer erfarna forskare.
• Håll konferensen nationell vartannat år, nordisk vartannat – om man bara har nordiska kan en del bli skrämda av kostnaderna för att delta.

På det hela taget en intressant konferens med omfattande innehåll och stimulerande och öppna diskussioner!

Bild: Flickr, Mastababa