Barndomstrauman – en bakomliggande faktor till svårbehandlad depression i vuxen ålder.

Posted on 26 August 2011 by Jakob Mechler

Nanni, V., Uher, R., & Danese, a. (2011). Childhood Maltreatment Predicts Unfavorable Course of Illness and Treatment Outcome in Depression: A Meta-Analysis. American Journal of Psychiatry, 2011, 1-11. doi:10.1176/appi.ajp.2011.11020335

En meta-analys av de epidemiologiska studierna tyder på att barndomstrauman är förknippat med en ökad risk för att utveckla återkommande och ihållande depressiva episoder. Faktum är att patienter som varit utsatta för trauma i barndomen löper dubbelt så stor risk att utveckla återkommande eller ihållande depressiva episoder.

Studien är kanske inte att anse som specifikt psykodynamisk forskning, men med tanke på Freuds tidiga traumateori och inte minst Alice Millers kamp för barns rättvisa är forskningen naturligtvis intressant ur detta perspektiv.

Studien syftar till att undersöka om barndomstrauman (childhood maltreatment) kan tänkas påverka det depressiva sjukdomsförloppet (hur länge depressionen pågår) och hur de påverkar återfallsrisken (och hur denna ser ut). Man har utgått ifrån totalt 26 studier (16 epidemiologiska och 10 kliniska studier) totalt omfattande 26 642 personer.

En meta-analys av de epidemiologiska studierna tyder på att barndomstrauman är förknippat med en ökad risk för att utveckla återkommande och ihållande depressiva episoder. Faktum är att patienter som varit utsatta för trauma i barndomen löper dubbelt så stor risk att utveckla återkommande eller ihållande depressiva episoder.

Ytterligare ett observandum är att ingen av behandlingarna som undersökts går att definiera som psykodynamisk. Behandlingsmetoderna domineras av KBT-influerade terapier (och enstaka IPT och icke-definierad stödjande terapi) och olika farmakologiska interventioner, antingen ensamma eller i kombination med terapi.

En meta-analys av de tio kliniska studierna visar att barndomstrauman är förknippat med sämre behandlingsresultat, speciellt behandlingar som kombinerade psykofarmaka och psykoterapi. Patienten blir mindre benägen att svara på behandlingen och följaktligen blir hon heller inte frisk.

Författarna skriver vidare ”Det kan vara värt för läkare att överväga mer intensiva och alternativa behandlingsformer för deprimerade individer med en historia av olika sorters barndomstrauma.”

Ytterligare ett observandum är att ingen av behandlingarna som undersökts går att definiera som rent psykodynamisk. Behandlingsmetoderna domineras av KBT-influerade terapier (och enstaka IPT och icke-definierad stödjande terapi) och olika farmakologiska interventioner, antingen ensamma eller i kombination med terapi.

Författarna skriver vidare ”Det kan vara värt för läkare att överväga mer intensiva och alternativa behandlingsformer för deprimerade individer med en historia av olika sorters barndomstrauma.” Man skriver vidare att nya behandlingsformer behövs för den här patientgruppen.

Ingenstans i artikeln nämns psykodynamisk terapi eller den långa historia av att behandla och ta tidiga trauman i beaktande som faktiskt finns inom den psykodynamiska skolan. Det är inte bara tröttsamt utan faktiskt också tragiskt! Kanske finns det i de psykodynamiska långtidsterapierna redan en effektiv behandlingsform – men det adresserar nämnda studie alltså inte alls. Kanske skulle detta nämnts som ett område under rubriken future research.

Värt att fundera kring är kanske om detta inte också kan ses som en indikation på att det är värt att fundera i termer av att symtom är uttryck för någonting och att deskriptiva diagnoser faktiskt har sina begränsningar i detta avseende. En depression är kanske inte bara en depression.

Foto: Pink Sherbet Photography @ Flickr.

Print Friendly

Leave a Reply