I boken Clinical Psychology från 2009 skriver Kenneth Levy ett bra kapitel om psykodynamisk psykoterapi.

Levy tar bland annat upp några vanliga myter rörande psykodynamisk psykoterapi som han dementerar. Vi har översatt hans text, så att nästa gång du träffar på någon av dessa missförstånd vet du vad du ska svara!

Sanning: Även om det kan vara svårt att operationalisera många psykoanalytiska konstrukt, kan det, med ansträngning och noggrannhet för att undvika post-hoc-förklaringar, mycket väl uppnås.

Sanning: Det finns en mycket större forskningsbas på psykoanalytiska idéer än vad som är allmänt känt eller erkänt. Bland annat finns nu många studier på psykoanalytiska konstrukt, särskilt på omedvetna processer och försvarsprocesser, som har gett stöd för psykoanalytiska idéeer. Intresserade läsare hänvisas till en reviewartikel av Westen (1999) i Psychological Bulletin och till de tio volymerna i en serie kallad Empirical Studies of Psychoanalytic Theories, redigerad eller medredigerad av Joseph Masling. Masling (citerad i Hoffman, 2002) säger att “faktum är att psykoanalytiska teorier har bevisats vara så robust heuristiska att de troligtvis har inspirerat mer forskning på personligheten än någon annan teori.”

Sanning: Det finns ett antal strålande exempel på psykoanalytiska eller psykodynamiska psykoterapimanualer. På senare tid har det lagts allt större vikt vid tydliga förklaringar av tekniker, vilket bland annat inneburit utvecklandet av behandlingsmanualer. Denna trend började med de detaljerade beskrivningarna av psykodynamiska behandlingar för patienter med interpersonella problem av Luborsky (1984) och Strupp (1984) och har på senare tid expanderat med beskrivningar av psykodynamiska behandlingar för patienter med svåra personlighetsstörningar (Bateman & Fonagy, 2003; Clarkin Yeomans & Kernberg, 2006), paniksyndrom (Milrod et al., 2007) och depression (Busch, Rudden & Shapiro, 2004). Dessa manualer har sällan exakta instruktioner utan tenderar snarare att vara principbaserade. För en genomgång av viktiga aspekter vid utvecklandet av en psykodynamisk manual, se Caligor (2005).

Sanning: Den psykoanalytiska psykoterapeuten lägger särskild fokus vid den terapeutiska alliansen, vid att vara äkta och vid att visa värme och omtanke för sina klienter. Man erkänner att platsen där ens mottagning är belägen, möblemanget och inredningen på mottagningen, kläder, smycken, och så vidare, allt ger patienten information om terapeuten, likaså gör terapeutens stil och uppträdande. Neutralitet handlar inte om att skapa en omöjlig situation eller att ta rollen av en expert eller auktoritet. Neutralitet är en hållning som intas gentemot hanterandet av konflikter inom patienten, för att uppmuntra utforskande.

Sanning: Omedvetna motiv är helt klart en viktig aspekt av psykoanalytiskt arbete, men inte i den utsträckningen att man förnekar eller misslyckas med att adressera medvetna upplevelser. Psykodynamiska psykoterapeuter är mycket intresserade av fenomenologi och intersubjektivitet.

Sanning: Processforskning tyder på att även om psykodynamiska psykoterapeuter kan knyta nuvarande relationsmönster till tidigare mönster, tenderar behandlingarna att fokusera på nuvarande svårigheter och interaktionsmönster, och det är vanligare att dessa problem knyts till “här och nu” i terapisessionen än att man rekonstruerar det förflutna.

Sanning: Även om traditionell analys kräver att man förpliktar sig till ett antal sessioner i veckan i flera år, finns det ett stort antal korttidsbehandlingar för depression, ångest och ätstörningar. Psykodynamiska behandlingar tenderar att vara längre för personlighetsstörningar, precis som KBT-behandlingar för denna sorts problem.

Sanning: Det finns mycket bra forskningsstöd för psykodynamisk psykoterapi för många tillstånd, såsom depression, panik, PTSD, ätstörningar, borderline personlighetsstörning, personlighetsstörningar i kluster C, och äktenskapsproblem. Effektstyrkorna är generellt lika stora som dem för KBT. När det är skillnader till favör för KBT försvinner de vanligtvis vid uppföljningsmätningar eller verkar vara resultatet av s k allegiance effects (Luborsky et al. 1999; Robinson et al.) (Allegiance effects kallas det väldokumenterade fenomen som går ut på att studier på psykoterapi i den absoluta majoriteten av fallen får ett utfall till favör för den terapiskola som forskaren bakom studien företräder. [Eget förtydligande]) . Det finns också vissa bevis för att effektstyrkan vid psykodynamiska behandlingar ökar över tid, vilket tyder på att effekten kan komma mer långsamt, men att detta leder till att terapiformen till syvende och sist är mer effektiv än andra behandlingar (exempelvis Bateman & Fonagy, in press). Denna process vari patienter fortsätter att förbättras efter avslutad psykodynamisk psykoterapi kallas ‘sleeper effect’.”