Det har hittills varit ont om processforskning här på bloggen, men det hoppas vi ändra på!
I en uppmärksammad studie från 2009 försöker Connolly Gibbons et al reda ut vilka förändringsmekanismer som är viktiga för utfallet i olika psykoterapier.
Forskarna bakom studien menar att trots att psykoterapi har tydliga teoretiska modeller bakom sig, och mycket forskning bedrivs på psykoterapi, finns det ont om forskning som visar att de verksamma mekanismerna verkligen är de som teorierna beskriver. Dessutom finns det väldigt lite som tyder på att förändring i psykoterapi verkligen är avhängigt vissa behandlingsformer snarare än vissa psykoterapeutiska ansatser och tekniker.
Idag vet vi att ett antal psykoterapeutiska behandlingsformer har effekt vid olika tillstånd. För att föra psykologisk behandling framåt är nästa steg att ta reda på vilka som är de verksamma mekanismerna för att kunna optimera behandlingsformerna ytterligare.
Forskarna bakom studien undersökte alltså verksamma mekanismer i såväl psykodynamiska psykoterapier som kognitiva terapier och kontrollgrupper med stödjande psykoterapi. Syftet var att dels undersöka vikten av varje mekanism i varje terapi, dels att ta reda på om dessa verksamma mekanismer var unika för någon specifik psykoterapi eller om de var generella.
Tre förändringsmekanismer valdes ut och undersöktes: förändring av självförståelse, tillgodogörande av kompensatoriska strategier (copingstrategier), samt förbättringar av självbild. Hypotesen var att självförståelsen skulle förändras signifikant mer i psykodynamiska terapier, att kognitiva terapier skulle leda till signifikant mer tillgodogörande av kompensatoriska strategier samt att förbättringar i självbild skulle ske i båda typerna av psykoterapi. Slutligen tänkte man sig att samtliga av dessa mekanismer skulle predicera symtomreduktion även när man kontrollerat för de båda andra mekanismerna.
Mycket riktigt förbättrades självförståelsen signifikant mer i psykodynamisk psykoterapi. Förändringar i kompensatoriska strategier och självbild var dock vanliga i både psykodynamiska och kognitiva psykoterapier i studien. Förändringar av alla dessa tre faktorer var också signifikant relaterade till utfall. Därtill visade studien att förändingar i självförståelse och kompensatoriska strategier var signifikanta prediktorer för forsatt förbättring från terapins avslut till en senare uppföljning – även när man kontrollerat för utfallet under behandlingens gång. Med andra ord verkar det som att förändringar i självförståelse och kompensatoriska strategier kan producera långtgående förändring.
Denna artikel bjuder på många spännande resultat och författarna avslutar med en lång diskussion om hur man kan tolka de fynd som gjorts i studien.
